God Jul

Medborgare! Även om snön lyser med sin frånvaro och vädret mer påminner om en gråruskig dag i oktober så är det nu åter dags för en lång dags väntan på tomten. Så koka gröten och värm på glöggen. Snart knackar han på dörren, med julklappssäcken i högsta hugg.

Medborgarperspektiv önskar alla läsare en God Jul!

MER INTRESSANT OM: GOD JUL, TOMTEN, JULTOMTEN, MEDBORGARE

Rättsväsendets vedervärdiga agerande mot den kvinnliga barnläkaren

Medborgare! För snart tre år sedan stormade fyra poliser klädda i skinnjackor in på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Efter att ha talat med chefen på avdelningen för barnintensivvård (BIVA) stegade de fram till en kvinnlig narkosläkare, som just  höll på att gå ronden, och bad henne följa med. Utan att förklara vad läkaren var misstänkt för eller att ge någon annan som helst förklaring så greps hon på ett ytterst förödmjukande sätt inför ögonen på hennes egna kollegor och inför de patienter hon ansvarade för. Den kvinnliga narkosläkaren har i media kommit att kallas för "barnläkaren", misstänkt för att ha bragt ett för tidigt fött barn om livet med hjälp av en överdos tiopental.

Detta var början till flera års helvete för barnläkaren. Hon blev inte bara utpekad för dråp av det svenska rättsväsendet, utan också misstänkliggjord och smutskastad i media.

Efter en nästan tre år lång juridisk process kunde dock till slut Solna Tingsrätten i oktober 2011 fastslå att det inte hade bevisats att den för tidigt födda flickan blev utsatt för något brott och att det heller inte fanns någonting som pekade på att barnläkaren gjort något som inte varit medicinskt motiverat, därmed ogillades åtalet. En kort tid senare meddelade åklagaren att denne heller inte avsåg att överklaga Tingsrättens beslut. Därmed var den dråpåtalade barnläkaren äntligen fri.

Hon hade då förlorat 984 dagar av sitt liv. Tid som hon aldrig någonsin kommer att få tillbaka!

Nu har barnläkaren i Läkartidningen berättat hur hon blev behandlad av det svenska rättsväsendet. Det är skrämmande redogörelse som visar på total inkompetens hos den ansvariga åklagaren och de poliser som genomförde utredningen och höll förhören. Man kan inte bli annat än mörkrädd när barnläkaren redogör hur hon blev behandlad av personalen vid de ansvariga rättsvårdande myndigheterna samt av de journalister som rapporterade om fallet.

Efter att hon blivit hämtad av polis från sin arbetsplats, utan att få veta vad det hela handlade om, så blev hon förd till Solna polisstation.

"- Där kommenderades jag in i ett rum och skulle klä av mig naken. »Vad är det på gång? Vad är det här för något?« Då väste en av poliserna att »har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör«."

Hon fick sitta i en cell ganska länge innan de flyttade henne till en ny cell. Tiden gick och eftersom hon inte ätit sedan frukost blev hon både hungrig och törstig, men det fanns inget sätt att kommunicera med omvärlden. Efter ytterligare en tid kom det dock personal som flyttade henne till ännu en ny cell, men hon fick varken något att äta eller dricka. Än mindre fick hon svar på sina frågor om vad hon hade gjort och varför ingen förhörspersonal kom.

När hon till slut blir förd till ett rum för att bli förhörd och där får veta att hon är misstänkt för att "gjort någonting" med ett av de sjuka barn hon vårdat, så frågar hon efter en advokat för det har hon "sett på tv att man får ha". Hon blir då tillsagd av den polis och den civilanställde som förhör henne att sluta krångla och får veta att det kunde ta flera dagar att få fram en advokat.

"- Då sa jag att då sitter jag här, men jag säger ingenting, för jag har inte gjort något. Då sa de att »du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat. Sedan får vi faxa till någon, sedan tar det någon dag innan det kommer tillbaka, och du ska ha åklagarens beslut på att du ska ha en advokat. Så det kommer att ta ett par dagar«. Då får det ta ett par dagar, sa jag.

- Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«"

Som tur vad har hennes chef på Astrid Lindgrens Barnsjukhus redan börjat ana ugglor i mossen och kontaktat en kompis som var åklagare och frågat denne vem den bästa försvarsadvokaten var. Han fick då Björn Hurtigs namn och ringde därefter upp honom för att be honom att hjälpa barnläkaren. Björn Hurtig åtog sig fallet, men kunde inte komma loss direkt själv och skickade därför en kollega från samma kontor att medverka vid de första förhören senare på kvällen. Under tiden hade barnläkaren haft tid att tänka tillbaka på den för tidigt födda flicka som förhörsledarna sagt att det rörde sig om.

"- Långsamt kom det tillbaka. Så jag sa till advokaten att det kanske är det här. Ja, sa han, du är anhållen för mord, alternativt dråp. Jag förstod ingenting.

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

- Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förh­öra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd."

Efter förhöret leddes hon åter tillbaka till sin cell. Allt hon fick ta med sig var advokatens visitkort. Väl i cellen fick hon sova på en galonbrits med en filt över sig. I taken brann lampan dygnet runt. Det blev inte mycket sömn. När det väl blev morgon och hungern gjorde sig än mer påmind fick hon veta att det inte fanns någon frukost till henne.

"– Jag var sist i kön, så det fanns inget kvar. Då hade jag varken fått lunch, middag eller frukost.

Narkosläkaren berättar att när hon bad att man skulle ordna något att äta fick hon veta att man minsann inte kunde göra sådana beställningar, utan hon fick klara sig utan."

Senare på dagen kom Björn Hurtig, som sedan dess varit hennes försvarsadvokat, och förhören återupptogs. Snabbt insåg hon dock att polisens förhörsledae inte hade ens de mest elementära kunskaperna i medicin, kemi och matematik. Deras inkompetens var total.

"– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare."

Veckan fortsatte med flera korta förhör. Hon fick av Björn Hurtig veta att misstankarna om dråp grundade sig på att man hade fått ett blodprov som efter analys på Rättsmedicinalverket (RMV) visade hög halt av tiopental. Barnläkarens reaktion på detta var att hon aldrig hade ordinerat tiopental till flickan under tiden hon var ansvarig.

"- Jag försökte berätta hur man vårdar svårt sjuka. Och de sa bara att »du var ansvarig när hon dog, alltså har du givit en dödlig spruta med tio­pental« och »det här är ju dödligt och en dödlig dos«. Jag sa att man inte kan säga det. Det här var en koncentration man hittat i blodprovet, det har inget med en dos att göra. Men det var som att tala förbi någon. De förstod inte vad jag sa. En eftermiddag när de hade stängt av bandspelaren så frågade jag om de hade varit på barn-IVA över huvud taget. Då hade den kvinnliga civilanställda varit där en gång. Har du varit inne på ett rum med patienter? Nej, det hade hon inte varit. Har du sett ett barn i respirator? Nej. Har du sett den här salen där det här ska ha utspelat sig? Nej, det hade hon inte. Så ni har inte varit inne och tittat på det här? Ni vet inte hur det ser ut, ni vet inte hur det går till, ni vet inte hur vi vårdar? Nej. Men hur kan ni då ställa frågor? Det är ju väldigt mycket ni inte förstår? Har ni sett hur mediciner förvaras och hur vi jobbar? Nej. Då sa jag att jag tror att ni har mycket att titta på och kolla upp innan ni drar förhastade slutsatser. För jag har inte gjort något utöver vad jag har rätt att göra i mitt yrke."

Polisens förhörsledare visade alltså än en gång upp sin totala ignorans och sin enorma inkompetens. Och inte blev det bättre när barnläkaren försökte sänka sig till deras nivå. När hon långsamt och på enkel svenska försökte förklara så fick hon följande reaktion från polisens förhörsledare:

"- När jag ibland under förhören var tvungen att tänka efter hur jag skulle säga på svenska så påstod de att jag pratade långsamt för att jag skulle kunna komma på hur jag skulle konstruera lögnerna. Så sa poliserna."

Självklart kände barnläkaren en stigande förtvivlan. Samtidigt upplevde hon, precis som de flesta andra som sitter anhållna med restriktioner, en enorm ensamhet.

"- Jag fick inte ha några kontakter, fick inte läsa någonting, inte någon tidning, inte någon bok. Ingen tv, ingen video eller radio. Bara prata med advokaten.

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

- De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova."

Riktigt illa blev det natten innan hon skulle till Tingsrätten för häktningsförhandling.

"- Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr."

Häktningsförhandlingarna hölls bakom lyckta dörrar och det var först där som barnläkaren fick en sammanhängande bild över vad anklagelserna bestod i. Åklagare Elisabeth Brandt pläderade inför rätten och påstod då att barnläkaren hade begått ett barmhärtighetsmord. Detta eftersom barnläkaren inte skulle ha orkat se den sjuka lilla flickan och därför givit henne en dödlig dos av tiopental.

"Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«"

Det var alltså inte enbart polisens förhörsledare som inte hade elementär kunskap i medicin, kemi och matematik. Även åklagaren uppvisade samma totalt inkompetens.

Efter häktningsförhadlingen fördes barnläkaren till Kronoberghäktet, där hon återigen fick klä av sig naken, fick andra kläder och låstes in i en cell. Eftersom hon var häktad med re­striktioner så fick hon fortfarande inte läsa dagstidningar, se på tv, prata med någon eller ringa någonstans. Den enda barnläkaren fick prata med var hennes advokat, Björn Hurtig, som besökte henne varje dag.

Björn Hurtig började skriva på en överklagan av häktningsbeslutet, men innan det hade hunnit lämnas in så beslutade åklagaren att barnläkaren skulle släppas ur häktet. Efter att ha varit inspärrad under flera veckor fick hon äntligen andas fri luft igen. Men obehaget och känsla av rättslöshet fanns fortfarande kvar.

"- Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Narkosläkaren säger att hon aldrig var rädd trots behandlingen på polisstationen.

- Jag visste att jag inte hade gjort något, så jag tänkte att på något sätt måste det här lösa sig.

- Men att man fick behandla en människa så! Det visste jag inte. Då förstår jag hur förfärligt det måste vara när någon annan är fullständigt oskyldig, och kanske inte har en chef, som förstått att det här är något tokigt, och som kan ringa och ordna. Det här var fruktansvärt. Så här får det inte gå till i Sverige."

Hon fick då veta av Björn Hurtig att det är ungefär så här det brukar gå till i den svenska rättsväsendet.

De som läst Medborgarperspektiv tidigare har ju sett exempel på just detta, som i BDSM-fallet där två män (falskt utpekade för grov våldtäkt och olaga frihetsberövande) hölls inspärrade i flera veckor av åklagare Ulrika Rogland. Det är heller inte speciellt underligt att Julian Assange motsäger sig ett överlämnande till det svenska rättsväsendet. Eftersom han haft Björn Hurtig som sin svenska försvarsadvokat så vet han vilken behandling som väntar i svenskt häkte.

Inte blir det bättre av att svenska åklagare dessutom regelmässigt använder sig av media för att smutskasta personer som är misstänkta för brott. Även barnläkaren blev utsatt för just detta. Och media hängde glatt på!

"- Det som har varit obehagligt för mina vänner och min familj var det som skedde när Elisabeth Brandt hade kommit ut från häktningsförhandlingen. Hon stod med ett leende och sa »ja, det är klart att hon blev häktad, det är ju ett barmhärtighetsmord hon har begått«. När jag såg det sedan förstod jag att redan innan man anhöll mig, så hade man bestämt att det var jag som hade gjort det här. Det fanns inga alternativ." 

Samma typ av agerande har inte bara polis och åklagare ägnat sig åt i Assange-fallet, utan även målsägarbiträde, målsägande själva och målsägandes vänner. Även i BDSM-fallet har åklagare Ulrika Rogland nyttjat media för att piska upp stämningen mot den 32-årige man som till slut blev åtalad (och friad) för misshandel.

Efter att barnläkaren släppts från Kronobergshäktet önskade hon inget annat än att få komma hem och få lite lugn och ro. Väl hemma möttes hon dock av någonting helt annat.

"- Polisen hade gjort husrannsakan hemma hos mig. När jag kom hem och började titta igenom lägenheten, såg jag att min dator var borta. Och de hade plockat ner alla tavlor och varit och rotat runt bland alla kläder. Veckan innan hade jag fått en del av ett styckat rådjur av mina vänner som jagar, och hade precis stoppat in det i ett litet frysskåp. När jag öppnade frysen såg jag att de hade tagit ut en bit av det frysta rådjuret. De trodde väl att jag hade barn nedfrusna … Överallt, precis överallt, hade de varit. Vad letade de efter? Tiopental?"

Inte blev det bättre av att journalister bänkade sig utanför hennes lägenhet. Trots att porten till huset var låst så tog de sig in. De ringde på och ropade i brevlådan för att få en intervju. Barnläkaren var tvungen att täcka för fönstren för att få lite privatliv. Men tidningarna skrev och med det följde mordhoten.

"- Det har varit väldigt, väldigt jobbigt. Jag fick hotbrev också, i brevlådan och via nätet. Mordhot. Långa tider gick jag inte ut om jag inte hade någon med mig. Och min bil blev påkörd på gatan. Bara den. Blev jätteförstörd vid flera tillfällen. Folk stod i mörkret och väntade på mig. En journalist stod i källaren, och när jag skulle ut på kvällen med hundarna, så hoppade hon fram och stoppade en mikrofon framför näsan på mig »jag vet att det är du, vad har du att säga?«. Då bestämde jag mig för att flytta. Det var inte värt att bo i stan."

Till slut orkade hon inte längre och flyttade. Långt ut på landet.

Då var, som tur vad, stödet från kollegorna desto bättre. Redan dagen efter att hon kom ut från häktet var hon tillbaka på jobbet. Hon blev välkomnad tillbaka av sina kollegor och fick direkt deras stöd.

Barnläkarens förhoppning var att den rättsliga processen skulle vara snabbt avklarad, men det drog ut allt mer på tiden. Hon har fått ägna en stor del av sin tid för att, tillsammans med sin advokat, bemöta och ifrågasätta allt det som lagts fram i åklagarens förundersökning. Efter flera år åtalades till slut barnläkaren och vid rättegången kunde punkt efter punkt i åklagarens åtal avfärdas eller förklaras. Trots att åklagaren förberett åtalet under lång lång tid så kom det inte fram ett enda bevis mer från åklagarsidan än vad som fanns vid häktningsförhandlingarna. Istället verkar det ha gått prestige i ärendet (precis som det på ett tidigt stadium verkar ha gått prestige i Assange-ärendet).

"- Och sedan gick åklagaren ut och sa att det är ett barmhärtighetsmord och att jag hade gjort det med uppsåt. Det blev något som spann vidare. En hönsgård av en fjäder. Jag tror att det var svårt att bromsa det. Prestigen blev viktigare än att förstå.

Narkosläkaren önskar att åklagaren i stället hade börjat med ett samtal med henne innan man behövde slänga henne i en cell."

Så sant! Precis som åklagaren i Assange-fallet borde ha börjat med att föra ett samtal mellan fyra ögon med Julian Assange och att åklagare Ulrika Rogland borde ha börjat med att föra ett samtal med de utpekade männen i BDSM-fallet! Men istället för att förutsättningslöst tala med alla parter och objektivt utreda vad som kan ha hänt så väljer åklagaren istället sida omedelbart. Redan från början är det beslutat vem som är offer och vem som är skyldig.

Men med detta vedervärdiga agerande från rättsväsendet sida så riskerar man istället bara att skapa offer. Offer som hängs ut i media och döms på förhand. Offer som får sina liv förstörda. Trots att de är oskyldiga.

Det är inte värdigt ett demokratiskt och rättssäkert samhälle. Frågan är om Sverige är endera? Man kan tyvärr inte annat än tvivla, när man gång efter gång kan konstatera att det barnläkaren råkat ut för är vardag för vanliga män i ett land som har ett rättssystem som uppmuntrar lögner och politisk manipulation.

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 Ex1 Ex2 Ex3 Ex4 GP1 SvD1 SvD2
MER INTRESSANT OM: BARNLÄKAREN, JURIDIK, RÄTTSSÄKERHET, PRESTIGE

Riv Slussen och sparka ut kultureliten

Medborgare! Beslutet att riva den sedan åratal tillbaka fallfärdiga Slussen och ersätta den med en ny modern anläggning verkar ha retat den gamla rödvinsvänstern. Efter att ha kampanjet mot en rivning av Slussen blev det gamla ABBA-skägget Benny Andersson så arg att han inte längre vill upplåta sin bild till Arlandas välkomstkampanj för Stockholm. Han har inte längre någon lust att vara reklampelare för Stockholm. Om inte Benny Andersson har mer respekt än så för demokratiska beslut så är det knappast han som bör be om att få sin bild nedtagen på Arlanda. Det är Stockholms stad som på eget initiativ borde plocka ner hans bild. Sämre förebild än Benny Andersson kan Stockholm knappast ha! Eller?

Det skulle i sådana fall vara rödvinsvänsterns ärkeproggare Mikael Wiehe. Inte bara är han antidemokrat och diktaturkramare. Han är en hycklare också, som en stunden kritiserar kapitalismen och som nästa stund lever väldigt gott på kapitalismen. För precis som Benny Andersson så arbetar han inte för sitt uppehälle, utan lever på den privilegierade upprovsrätt som kultureliten har tillskansat sig.

När Sanna Rayman och Peter Santesson använde en av Mikael Wiehes sånger som bas för en satir om kulturelitens motstånd till rivningen av Slussen gick den gamle ärkeproggaren i taket. De blev kontaktade av United Stage, som företräder Mikael Wiehe, och beordrades omedelbart ta bort videon med sången. Många andra bloggare blev också kontaktade och ombads ta bort länkar till sången. Allt med hänvisning till upphovsrätten, denna ordning som ger kultureliten en alldeles speciellt ställning i samhället. Lite finare och mycket mer privilegierade än vanligt folk.

Men ta dig i röven din gamla kommunistkramare! Om det är profiten som driver dig Mikael Wiehe så kan du vända dig hit också. Men precis som Juristen så kommer Medborgarperspektiv anmäla dig för brott mot marknadsföringslagen!

Det är inte bara dags att riva Slussen. Det är dags att sparka ut kultureliten också och avskaffa deras privilegierade ställning i samhället!



MER INTRESSANT OM: MIKAEL WIEHE, UPPHOVSRÄTT, SLUSSEN, BENNY ANDERSSON

Androfobi är radikalfeminismens metod att skapa ännu en radikalfeminist

Medborgare! Vad är det som gjort att radikalfeminismen så framgångsrikt lyckat sprida sitt extremistiska hatbudskap till en helt ny generation unga kvinnor? Vad är det som fått dessa unga kvinnor att upplever att det finns en könsmaktsordning och ett patriarkat som inget annat vill än att förtrycka och underordna kvinnor? För det är ju framför allt bland den yngre generationen kvinnor som radikalfeminismen har fått fäste, vilket man inte minst ser på de många feministiska bloggarna, i tidningarnas krönikor och hos den unga generationen politiker.

Den äldre generationen kvinnor, som tidigare engagerade sig i kvinnokampen, sympatiserar inte alls i samma utsträckning med radikalfeminismens budskap om att kvinnor är underordnade och förtryckta av män. Istället präglades deras kvinnokamp av en friheterlig kamp för samma rättigheter och samma skyldigheter som män. De såg männen som sina likar, inte som sina fiender. Inte heller såg de sig själva som offer. Tvärtom handlade deras kvinnokamp, som "urfeministen" Helene Bergman uttrycker det, om att ta kommandot över sin egen sexualitet och att ta ansvar för sitt eget liv.

Så vad är det då som gjort att den svenska feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot? Vad är det för metod som den en gång lilla gruppen radikalfeminister använt sig av för att rekrytera allt fler nya anhängare till sin hatideologi?

Jo, det är samma metod som alla extremister använder sig av. Rädsla!

Genom att ständigt dela upp människor i gruppen kvinnor respektive gruppen män och att ständigt beskriva män som ondskefulla förövare och kvinnor som oskyldiga offer så har man lyckats ställa män och kvinnor mot varandra i samhället. Genom att år efter år föra ut budskapet att män är onda så har man också lyckats få många unga kvinnor att känna en rädsla för män.

Det är denna androfobi som driver dagens radikalfeminism. Varje ung kvinna som påverkas av radikalfeminismens budskap och börjar känna en rädsla för män är en potentiell ny anhängare av den radikalfeministiska ideologin. Rädsla föder dessutom hat. Och hat är det som göder alla extremistiska ideologier. Så även radikalfeminismen, vilket vi inte minst sett i den aktuella SCUM-debatten.

Varje tidningsartikel, varje krönika, varje radioprogram, varje blogginlägg, varje uttalande där enskilda män eller män som grupp framställs som onda, manipulativa, farliga eller brottsbenägna är en liten framgång för den radikalfeministiska propagandan. Det är också ett litet steg mot att få ännu en ung kvinna att börja känna en rädsla för män och ett litet steg att få ännu en rädd kvinna att utveckla ett hat mot män. Det är därmed också ett litet steg att skapa en ny radikalfeminist!

En negativ spiral, byggd på rädsla och hat, är alltså radikalfeminismens främsta metod att växa och att skapa nya radikalfeminister. Rädda och hatiska unga kvinnor är nämligen den radikalfeministiska ideologins främsta fotsoldater. Ju fler unga kvinnor som utvecklar androfobi, desto framgångsrikare blir radikalfeminismen.

Det är dags att bryta den radikalfeministiska spiralen!

MER INTRESSANT OM: ANDROFOBI, RADIKALFEMINISM, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Den ojämställda genusvetenskap

Medborgare! För något år sedan sammanställde Matte Matik hur stor andelen kvinnor respektive män det var inom de genusvetenskapliga institutionerna på landets universitet. Detta för att se om de själv levde upp till det jämställdhetsmål som de så ofta propagerar för, det vill säga att könsrepresentationen på arbetsplatserna ska vara 50/50 för att det ska kallas jämställt. Men det visade sig att det var riktigt ojämställt i Genus-Sverige! Resultatet av hans sammaställning visade nämligen att av 156 anställda var bara 12 män. Det vill säga att endast 8 procent av de anställda på de Genusvetenskaliga institutionerna var män. Det är faktiskt långt mycket sämre än andelen kvinnor i börsbolagens styrelser (cirka 22 procent) och tyvärr heller inte det enda exemplet på att jämställdhet inte verkar vara feministernas starkaste sida.

Med tanke på att det i spåren efter det norska TV-programmet ”Hjernevask” (se här) nu är allt fler, så som Pelle Billing på sin blogg och på Newsmill samt Johan Ingerö i SvD, som öppet börjar kritisera genusvetenskapens och dess allt mer döda teori om könsmaktsordningen, så kanske det kan vara av intresse att återigen granska hur det står till med den kvantitativa jämställdheten på de institutioner som bedriver Jeopardy-forskning inom genusvetenskap. Har de släppt in männen på sina domäner?

Vid Umeå Universitet finns Umeå Centrum för Genusstudier (UCGS), som leds av föreståndaren Ann Öhman. I deras sammanställning av personalen framgår att det totalt finns 23 anställda. Av dessa är bara en enda man! Han är dessutom den enda som bara presenteras som ”övrig/annan befattning”. Alla övriga kvinnor presenteras med titel eller befattning.

På Uppsala Universitet finns en av de största institutionerna för genusforskning. Vid Centrum för Genusvetenskap finns idag 49 anställda, varav 9 är män.

Även lilla Karlstad Universitet håller sig med en avdelning för genusvetenskap. Där finns total 16 anställda, varav 4 är män.

Lärarna i genusvetenskap vid Örebro Universitet bedriver sin forskning inom ramen för forskargruppen Centrum för Feministiska Samhällsstuider (CFS). Totalt finns 26 medverkande i forskargruppen, varav endast 3 är män.

Vid Stockholms Universitet leds den genusvetenskapliga forskningen av professor Barbro Blehr. Av de 11 anställda finns endast en man. Han tillhör dessutom den administrativa personalen och medverkar därmed inte i forskningen och utbildningen av studenterna.

På Södertörns Högskola är man stolta över att presentera genusvetenskapen som ett brett och tvärvetenskapligt forskningsfält som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Man är alltså öppna med att genusvetenskapen är den feministiska ideologins akademiska ansikte. Här finns 10 anställda, alla kvinnor!

Vid Linköpings Universitet finns Tema Genus, som leds av professor Nina Lykke. När man sammaställer könen på personalen så framgår det att det endast finns 4 män bland de 40 medarbetarna.

På Göteborgs Universitet bedrivs den genusvetenskapliga forskningen inom Institutionen för Kulturvetenskaper. 9 de anställda vid institutionen sysslar uttryckligen med genusvetenskap. Alla kvinnor, ingen man.

Vid Göteborgs Universitet finns även det Nationella Sekretariatet för Genusvetenskap, som har som uppdrag att analysera, informera och samordna genusforskning på nationell basis. Där arbetar totalt 10 personer, varav 2 är män.

Lunds Universitet håller sig också med ett Centrum för Genusvetenskap, där bland annat den välkände manshataren Tiina Rosenberg är verksam. Av de totalt 25 anställda är endast en man.

När man summerar alla anställda så kan man konstatera att det totalt finns 219 anställda vid de genusvetenskapliga institutionerna i Sverige. Av dessa är endast 25 män, alltså ungefär 11 procent.

Även om siffrorna är lite bättre än tidigare så är representationen av män betydligt sämre inom de genusvetenskapliga institutionerna än vad representationen av kvinnor är inom börsbolagens styrelser. Ändå beklagar sig nästan dagligen samma genusvetare och deras övriga feministiska vänner över att näringslivet är så ojämställt och kräver kvotering av kvinnor till företagens styrelser.

Den feministiska dubbelmoralen upphör aldrig att förvåna. Man undrar ju varför genusvetarna inte börjar med att genuscertifiera sina egna institutioner...

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, KVOTERING, GENUSVETENSKAP

Anna Laestadius Larsson - ännu en hycklande radikalfeminist

Medborgare! Debatten i spåren av Turteaterns feministiska uppmaning till massmord på män fortsätter. Feministiska machomän som Jens Liljestrand tycker att vi lever i en värld som styrs och ägs av män, därför är lite manshat a lá Valerie Solanas "SCUM-manifest" smällar som man får ta i ­patriarkatet. Själv går han tydligen, precis som Gustav Almestad, runt och förföljer kvinnor i städernas parker. Med tunga steg och en hemsk uppsikt skrämmer de båda tydligen upp oskyldiga kvinnor i nattens dunkel. Kanske är en av dessa uppskrämda kvinnor Svenska Dagbladets egen lilla radikalfeminist Anna Laestadius Larsson? Hon har ju tidigare på ett tydligt sätt visat att hon känner sig hotad.

Idag ger hon sig dessutom in i SCUM-debatten och påpekar att hon känner en smula dåligt samvete när hon sitter på en av Turteaterns röda sammetsklädda kvinnostolarna och smaskar i sig vindruvor och godis, samtidigt som hon blickar ut över mansläktaren där ingen får smaka. Hon undrar då om det är så männen känner när de får lite högre lön och styrelseposter bara för att de är män. Ty så ser det ut i radikalfeministernas inskränkta värld. Att de fåtal män som faktiskt innehar en styrelsepost eller en hyfsat hög lön kan ha lagt ner ett hårt arbetet och försakat annat i livet för att uppnå detta har aldrig slagit feminister som Anna Laestadius Larsson, vilket Pär Ström illustrerar på ett bra sätt baserat på sitt eget arbetsliv. Han uppmanar därför henne att visa honom patriarkatets genväg för män.

Som så många andra radikalfeminister vill Anna Laestadius Larsson få det till att Valerie Solanas bara vänder rollerna i "SCUM-manifestet" för att på så sätt belysa det kvinnoförakt som finns i samhället, men precis som Pelle Billing skriver så håller inte det resonemanget. För även om det genom historien förekommit flera kulturella verk som beskrivit kvinnor på ett ytterst negativt och nedsättande sätt, så har det aldrig förekommit något kulturellt verk som ifrågasatt kvinnors rätt att existera och som uppmanat till utrotning av världens alla kvinnor. Än mindre har det förekommit att någon etablerad politisk ideologi i samhället har hyllat ett sådant verk!

Men öppet manshat är uppenbarligen inget problem för Anna Laestadius Larsson. Tvärtom så hyllar hon Valerie Solanas beskrivning av män som "emotionellt handikappade" och tycker att "mäns fittavund" är en bra utgångspunkt för diskussioner i skolan. Detta trots att hon i tidigare krönikor uttryckt att en fixeringen vid kön tyder på rädsla. Man undrar vem det då är som är rädd? För om det är något som karakteriserat just Anna Laestadius Larsson och många andra feministers krönikor så är det just en hysterisk fokusering på kön!

Men enligt henne så är det bara andra som är rädda, rädda för att könssamhället ska dra sin sista suck och för alltid lösas upp. Frågan är dock om Anna Laestadius Larsson är rätt person att uttala sig om jämställdhetsfrågor och könsrollssamhällets eventuella sammanbrott. För trots hennes ständiga mässande i krönikor om hur synd det är om kvinnor och hur hemskt det "patriarkala samhället" är, så verkar hon själv inte ha något emot att leva på dess ljuvaste frukter.

För själv lever nämligen Anna Laestadius Larsson ett privilegierat övre medelklassliv, i direkt kontakt med samhällets maktelit. Detta eftersom hon har valt att gifta sig med en typiskt patriarkal man. Hennes make är nämligen den 12 år äldre Sverker Laestadius, som under 20 år varit chef på Aftonbladet. En typisk maktposition i samhället alltså. Antagligen med en mycket bra lön dessutom, med tanke på att de bor tillsammans i en havsnära villa i Nacka med utsikt över Skurusundet. En annan villa i liknande läge är just nu till salu på Hemnet för knappt 10 miljoner!

När de två ingick äktenskap så vigdes de dessutom av självaste Mona Sahlin, som då fortfarande var partiordförande för Socialdemokraterna. Samhällseliten håller onekligen varandra om ryggen.

Anna Laestadius Larsson verkar alltså inte ha något emot att själv göra ytterst könsrollskonservativa val av partner och att utnyttja "patriarkatet" för sin egen vinnings skull. När man dessutom betraktar att feminister ofta hävdar att de slår ur ett underifrånposition så kan man ju ha Anna Laestadius Larsson i åtanke. För inte befinner hon sig i någon underifrånposition i samhället, rikt gift och med egen krönika i en av Sveriges största tidningar, som hon har. Tvärtom så är hon en ytterst privilegierad person i det "patriarkala samhället"!

Tänk att det alltid finns så mycket hyckleri och dubbelmoral när man börjar skrapa lite på ytan på dessa radikalfeministiska kvinnor!

MER INTRESSANT OM: ANNA LAESTADIUS LARSSON, FEMINISM, DUBBELMORAL, GENUS

Hjernevask - del 1

Medborgare! Norska NRK producerade och visade den uppmärksammade serien Hjernevask under 2010. Där granskades feminismens och genusforskningens teser på ett mycket kritiskt sätt, vilket resulterade i en stor debatt i Norge. Man skulle lite förenklat kunna kalla teveserien för en norsk variant av SVT:s Könskriget (del 1 och del 2). Som en följd av serien och den efterföljande debatten har Norges Forskningsråd nu beslutat att lägga ned programmet för kjønnsforskning, alltså genusforskning.

I det inledande programmet granskas jämställdhetsparadoxen, det vill säga att män och kvinnor i världens mest jämställda länderna faktiskt gör mer könsrollskonservativa val vad gäller utbildning, yrken, näringsliv och andra avgörande livsval än i mindre jämställda länder och i länder med lägre ekonomiskt välstånd. Hur kommer det sig att en mindre andel kvinnor väljer ingenjörsyrken i Norge och Sverige än i länder som Indien och Kina? Detta trots årtionden av kampanjer för att uppmuntra kvinnor att välja mer tekniska yrken.

Enligt feminismen och genusvetenskapen ska ju män och kvinnor bli mer och mer lika samt göra mer och mer lika val ju mer jämställt samhället är. Allt olikheter mellan könen beror ju enligt dem på kulturella och sociala skillnader. Men kan det kanske bero på att det finns några medfödda biologiska skillnader mellan män och kvinnor?







Se den andra delen av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 2

Medborgare! I det andra avsnittet av NRK's serie Hjernevask diskuterar man vad det är som påverkar hur barn utvecklas och vad det är som ligger till grund för att barn med olika bakgrund klarar sig olika bra i skolan, trots att samhället har försökt byggt upp ett skolsystem där alla barn ska ha samma möjlighet till utbildning. Beror det på föräldrarnas uppfostran och att barnen tar efter sina föräldrar? Beror det på yttre påverkan? Eller finns det biologiska orsaker som påverkar barn och vad de finner intresse i? Arv eller miljö?







Se det tredje avsnittet av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 3

Medborgare! I den tredje delen av NRK's serie Hjernevask frågar man sig hur det kommer att vissa människor är heterosexuella och andra homosexuella. Är den sexuella läggningen något som är medfött eller är det något som påverkas av den miljö som man växer upp i? Är det till och med möjligt att byta sexuell läggning under livet? Finns det några biologiska skillnader mellan heterosexuella och homosexuella? Och är det möjligt att se på en annan människa om han eller hon är homosexuell? Har vi alla en inbyggd "homoradar" inom oss?







Se del fyra av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 4

Medborgare! I den fjärde delen av NRK's serie Hjernevask frågar man sig om det finns skillnader när det gäller att ta till våld mellan olika kulturer och i sådana fall varför. Vad är det som får människor att ta till våld? Finns det någon koppling till så kallade hederskulturer? Varför uppstår i sådana fall den typen av kulturer? Lever vi idag i ett mer våldsamt samhälle än förr eller är det (trots allt våld som finns omkring oss) mer fredligt idag? Är det enbart kulturellt betingat att ta till våld eller finns det även biologiska betingelser som kan förklara att människor tar till våld?

Och varför är det vanligare bland män att ta till våld än bland kvinnor? Är det enbart en fråga om "den manliga könsrollen" som feminister och genusforskare så ofta hävdar? Eller finns det andra förklaringar?







Se det femte avsnittet av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 5

Medborgare! Det femte avsnittet av NRK's serie Hjernevask behandlar ett ämne som alltid skapa debatt, nämligen sex. Finns det skillnader mellan män och kvinnor när det gäller synen på sex och beror det i sådana fall enbart på kulturella betingelser eller finns det även biologiska komponenter som spelar in?







Se den sjätte delen av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 6

Medborgare! I det sjätte avsnittet av NRK's serie Hjernevask behandlas om det finns olika människoraser och om det finns skillnader i intelligens mellan olika etniska grupper i samhället. Visst kan det vara provokativa frågor, men man är också tydliga med att påpeka att även om det skulle finnas sådana skillnader på en gruppnivå så innebär inte det att dessa skillnader finns på en individnivå. Och det är varje individ som ska behandlas på ett likvärdigt sätt samt bedömas efter sina individuella egenskaper och sitt eget individuella agerande.







Se den sjunde och sista delen av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 7

Medborgare! Den sjunde delen av NRK's serie Hjernevask behandlar könsidentiteten och den sexuella identiteten. Hur kommer det sig att pojkar känner sig som pojkar och flickor som flickor? Hur kommer det sig att det finns skillnader mellan pojkar och flickor redan från väldigt unga år? Hur kommer det sig att vissa är heterosexuella och andra homosexuella? Man frågar sig om man är "född sådan eller blivit sådan".

Återigen kan man konstatera att genusforskarna totalt ignorerar och blundar för allt sådant som talar för att det finns biologiska komponenter som kan vara en viktig del av förklaringen. Det är skrämmande hur enkelspåriga och ovetenskapliga genusvetenskapens företrädare är!







Hela serien Hjernevask visar på vilken ostadig grund som hela den radikalfeministiska ideologin och den genusvetenskapliga forskningen står på.

Men man kanske inte ska vara speciellt förvånad? För det finns faktiskt svenska genusvetare som är helt öppna med att de redan från början har bestämt sig för vad deras slutsatser ska vara och sedan enbart ägnar sin tid åt att hitta bevis som styrker deras tes:

"...det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld."

Inom genusvetenskapen bedriver man alltså inte någon riktig vetenskaplig forskning, utan det är enbart en akademisk del av en politisk rörelse, feminismen.

Trots detta används genusvetenskapens resultat (eller snarare dogmer) som viktiga komponenter för att på politisk väg förändra grundläggande funktioner i samhället, så som pedagogik i förskola och skola eller regler och lagar som styr vanligt folks liv.

Är det verkligen vettigt att ett fåtal feministiska personers ovetenskapliga världsbild ska få styra helt vanliga människors liv? Ska Sverige verkligen bedriva social ingengörskonst baserat på dessa feministers politiska övertygelser?

Medborgarperspektiv är, precis som liberalen Fredrik Segerfeldt, av åsikten att Sverige inte ska ha några forskningsdiscipliner som är en del av en politiska rörelser. Alla forskares uppgift ska vara att söka sanning och kunskap baserat på strikt vetenskapliga metoder och inte att systematiskt söka belägg för på förhand givna ideologiska utgångspunkter.

Därför bör Sverige snarast möjligt följa i Norges fotspår och stoppa alla nya pengar till genusvetenskapen!

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Lackmustest och riktiga dödshot

Medborgare! För ett par tre dagar sedan blev Medborgarperspektiv kontaktade av stenkastarvänsterns husorgan ETC, som gärna ville "ställa några frågor angående dina blogginlägg om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifesto". Efter någon dags funderande fick de svaret att det gick bra att skicka över frågorna per mail. Deras respons var då att de "föredrar att ta intervjun över telefon, det blir bättre så. Eller om du vill träffas så gör jag gärna det. Du har möjlighet att vara anonym och jag kommer såklart aldrig bryta källskyddet, som du säkerligen känner till är lagskyddat."

Läsare av Medborgarperspektiv har säkert inte undgått att notera de hot som kommit in på bloggen (både på denna och den andra numera nedstängda bloggen). Dessa hot ligger tyvärr väl i linje med de odemokratiska metoder som vänstern förr visat prov på och kanske då speciellt den autonoma vänsterns våldsamma metoder. Frågan är därför vad en försäkran om anonymitet är värd från en representant för stenkastarvänsterns husorgan ETC? De fick därför återigen veta att det enda intressanta alternativet är att de skickar över frågorna per mail.

ETC är en tidskrift som står den radikala vänstern nära och som gjort sig kända för att ta till vilka metoder som helst för att få ut sitt budskap. På klassiskt vänstermanér utnyttjar de också lagstiftningen till dess gränser för att få så mycket bidrag som möjligt. Sedan ett par år tillbaka har tidskriften delats upp i ett antal olika regionala tidskrifter, som var för sig uppfyller kraven för att få presstöd. Idag finns totalt nio "olika" editioner, som var och en lyfter bidrag. På detta sätt har ETC kunnat öka sitt presstöd från ett par miljoner kronor till totalt 12 miljoner kronor (för år 2010, då de bara hade sju "olika" editioner). Klassisk bidragspolitik från vänsterkanten alltså! Att arbeta och göra rätt för sig har aldrig stått så högt i kurs inom bidragsvänstern.

Nu har det gått drygt två dagar sedan ETC fick veta att någon intervju inte var aktuell och att det enda alternativet var att de skickade över frågorna. Trots att deras deadline, enligt dem själva, är på tisdag klockan 12 så har de inte ännu hört av sig. Man kan ju bara spekulera i varför...

I det sista mailet hävdade dock ETC's representant att: "Jag är uppriktigt intresserad av att höra din åsikter om SCUM-uppsättningen, varför du skrev de uppmärksammade inläggen och hur du ser på dem polisanmälan riktats mot dig."

Svaret på detta är att Medborgarperspektivs kritik inte gäller uppsättandet av "SCUM-manifestet" så som ett kulturellt verk. Det hade i sig inte varit något större problem än att sätta upp vilket annat verk som innehåller förtryckande eller hatiska uttryck mot någon utpekad grupper av människor i samhället.

Problemet uppstår därför att "SCUM-manifestet" inte bara ett kulturellt verk. Det är också ett verk som okritiskt hyllas av många representanter för en i samhället etablerad politisk ideologi, nämligen av många feminister. Det är alltså en politisk ideologi som hyllar detta verk. Ett verk som förespråkar massmord och utrotning av världen alla män. Vilka andra rasistiska, sexistiska eller på annat sätt hatiska filmer, pjäser eller verk hyllas okritiskt av representanter för i det svenska samhället etablerade politiska ideologier? Vilka andra rasistiska, sexistiska eller på annat sätt hatiska verk ses som viktiga verk för en i samhället etablerad politisk ideologi? Svaret är inga!

Det är just där som kärnan i kritiken mot "SCUM-manifestet" ligger, att det också hyllas av många feminister och ses som ett viktigt feministiskt verk. Då är det inte längre enbart ett kulturellt verk. Då är det också samtidigt ett politiskt verk.

När man dessutom tar i åtanke att detta politiska verk sätts upp på en teater som själva uttryckligen skriver att de driver en politisk scenkonst så blir det än tydligare att uppsättningen av "SCUM-manifestet" inte enbart har ett kulturellt syfte. Då kan man inte blunda för att det också kan finnas en politisk intention med allt det som sägs på scenen. Något som för övrigt indirekt bekräftas när kulturrecensenter kallar Turteaterns föreställning för "en feministisk arbetsseger"!

Men den officiella versionen från Turteatern (och även andra svenska feminister) är att Valerie Solanas "SCUM-manifestet" bara är en satir och att det som sägs på scen bara är humoristisk ironi. Att man inte ska ta det som sägs på allvar.

På samma sätt har vänsterfeminister tidigare sagt att uttalade hot mot enskilda personer bara är satir och ingenting att ta på allvar. I somras var det Per Gudmundson som fick veta att han skulle skjutas och Pär Ström som fick andra hotfulla uttalanden mot sig, vilket då fick Medborgarperspektiv att fråga sig hur det etablerade feministiska vänsteretablissemanget skulle reagera om någon istället sa att "en våldtagen feminist är en bra feminist". Svaret vet vi, för när Mustafa Can skrev en novell där han "straffknullade" det norska Fremskrittspartiets kvinnliga ledare Siv Jenssen så gick de feministiska kulturredaktionerna i taket. Och då var ändå Siv Jensen en politisk motståndare, om än kvinna. Men att dödshota och hetsa mot vita medelålders heterosexuella män tyckte samma feministiska vänsteretablissemang var helt OK. Typiskt hyckleri!

Så när chansen nu åter uppdagades att avslöja denna typ av hyckleri från det feministiska vänsteretablissemanget så tog Medborgarperspektiv naturligtvis tillfället i akt. Denna gång genom att utnyttja Turteaterns egen okritiska hållning till det manshat som "SCUM-manifestet" ger uttryck för och även ett antal kulturjournalisters blinda hyllningar.

I ett inlägg (cache) beskrevs först det manshat som Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas "SCUM-manifestet" och andra liknande feministiska skolarrangemang ger uttryck för. Därefter beskrevs de likheter som finns mellan Valerie Solanas och hennes manifest och Anders Behring Breivik och hans manifest samt hur olika dessa behandlas av den etablerade media- och kultureliten i samhället. Därefter gjorde en retorisk vändning och ett antal retoriska frågor ställdes:

"Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi, en satir. Ingenting som man ska ta på allvar. Så varför inte då på samma sätt uppmana till mord och utrotning av feminister?"

På samma sätt är alltså med en humoristisk ironi och på ett sätt som man inte ska ta på allvar! Därefter ställdes ett antal retoriska frågor om lämpliga personer att börja dessa mord med. Men det skulle ju som sagt inte tas på allvar, allt enligt den officiella feministiska synen på "SCUM-manifestet" och dess uppmaningar att utrota alla världens män.

Men oj vilken uppståndelse det blev då! När någon säger att en "mördad feminist är en bra feminist" så gäller plötsligt helt andra regler än när feminister manar till massmord på män! Den feministiska dubbelmoralen och hyckleriet visade än en gång sitt fula ansikte.

Samtidigt kanske man kan se Andrea Edwards och andra feministers ilskna reaktion på inlägget som ett lackmustest. Alla de som inte såg Medborgarperspektivs inlägg som en satir, någonting humoristiskt och någonting att inte ta på allvar kan ju i rimlighetens namn inte heller anse att Valerie Solanas "SCUM-manifestet" är en satir och någonting som inte ska läsas bokstavligt.

I och med att Andrea Edwards själv är en av dem som uppgett att hon känt sig mordhotad så borde det rimligen också innebära att hon verkligen står bakom varje ord hon själv spyr ur sig om män på Turteaterns scen. Att hon verkligen anser att män är en "biologisk olycka" som förtjänar att utrotas. Samma sak med alla övriga som reagerat på Medborgarperspektivs inlägget och som polisanmält detta eller anmält det för abuse hos Wordpress.

Lackmustestet visade alltså att Valerie Solanas uppmaning till våld och massmord på män i "SCUM-manifestet" ska tolkas bokstavligt.

Det visade också att denna syn är en integrerad del av den feministiska ideologin i Sverige. Något som faktiskt ett par dagar senare verifierades av Athena Farrokhzad i en artikel på Aftonbladets kultursidor, där hon dels argumenterar för användandet av våld för att uppnå sina politiska mål och dessutom argumenterar för att Valerie Solanas menar allvar med budskapet i "SCUM-manifestet".

Med det lackmustest som Medborgarperspektiv gjorde så börjar alltså feminismens sanna ansikte att synas allt tydligare. Så om man vill finna riktiga dödshot är det nog snarare i den sfären som polisen borde leta. Varför inte börja på Turteaterns scen och på landets kulturredaktioner?

AB1 AB2 AB3 DN1 DN2 DN3 DN4 HD1 EX1 EX2 EX3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 ÖC1
MER INTRESSANT OM: SCUM, VALERIE SOLANAS, TURTEATERN, FEMINISM, MORD

Mer fakta i BDSM-målet

Medborgare! Ända sedan förhandlingen i Tingsrätten har det funnits många frågetecken kring polisens och åklagare Ulrika Roglands agerande i det så kallade BDSM-målet. Redan då stod det klart att en 28-årig man falskanklagats för grov våldtäkt och olaga frihetsberövande samt att han hade fått spenderat nästan tre veckor i häkte, trots att han redan i de första förhören sa att han hade alibi. När sedan ytterligare en man (32-åringen) anhölls och häktades, misstänkt för samma grova brott, började dock till slut den falska historien att falla i bitar. Men istället för att vända åtalet mot den falskaangivande målsäganden valde åklagare Ulrika Rogland att åtala den 32-åriga mannen. Detta trots att det visade sig att sanningen var den att den 16-åriga flickan var både byxmyndig och hade samtyckt till en helg i dominansens tecken.

Medborgarperpsketiv har tidigare redovisat en del av de underliga turerna i BDSM-målet. Nu har även Göran Rudling på samtycke.nu gjort en mycket detaljerad genomgång av hela BDSM-målet. Både hur det hela började och alla underligheter i polisens och åklagare Ulrika Roglands jakt på kidnappare och våldtäktsmän. Det är mycket läsvärt.

Återigen framkommer en bild där mycket finns att önska om rättsväsendets agerande och de premisser dess representanter arbetar under. Det framkommer att polis och åklagare blint litat på målsägandens historia och att de på ett tidigt stadium bestämt sig för att den är sann. Detta trots att historien innehåller en hel del motsägelser och en del detaljer som borde vara enkla att kolla upp. Man gör överhuvudtaget inte några större försök att vare sig verifiera eller ifrågasätta målsägandes historia. Istället jobbar man på att försöka bekräfta det man tror sig veta, istället för att försöka förstå vad som verkligen hänt och hitta fakta som tyder på om man är rätt eller fel ute.

Medborgarperspektiv har tidigare uppmärksammat Göran Rudling utmärkta förmåga att i detalj granska aktuella rättsfall då han gjorde en mycket välskriven genomgång av hela Assange-fallet. Efter att ha läst den kan man verkligen fråga sig vem som borde vara föremål för en polisutredning. Samma sak kan man fråga sig när det gäller BDSM-målet. Men åklagare är ju tyvärr i princip "untouchables".

Istället har vi fått ett rättssystem som nästan uppmuntrar till lögner och politisk manipulation!

MER INTRESSANT OM: BDSM, RÄTTSSÄKERHET, ÅKLAGARE, POLIS, ASSANGE, FEMINISM

De feministiska machomännen och den feministiska dubbelmoralen

Medborgare! Den vänsterpolitiska teatergruppen Turteatern sätter upp en föreställning baserad på den feministiska ikonen Valerie Solanas verk "SCUM-manifestet" där det manas till massmord på män. Trots att verket har hyllats av många feminister och ses som ett av den feministiska ideologins viktigaste verk så hävdar Turteatern att det hela bara är en satir. Att uppmaningarna till massmord bara är humoristisk ironi. När då Medborgarperspektiv vänder på rollerna och provokativt skriver att "en mördad feminist är en bra feminist" så går inte bara Turteatern och resten av det svenska feministiska kollektivet i taket. Även etablerade media menar att Turteatern är utsatt för en våg av näthat. Som Aktivarum kallt konstaterar; näthatet kritiseras men manshatet får passera.

Men så ser det ut i den svenska feministiska hegemonin. Där gäller alltid den feministiska dubbelmoralen.

Samma typ av dubbelmoral kan noteras i kommentarsfälten på Medborgarperspektiv (både här och på den numera nedstängda Wordpress-bloggen) och i diskussion om kampanjen "Nu räcker det!" på Facebook. Där dyker de upp i stora skaror. De feministiska machomännen (som förvisso även kan vara av kvinnligt kön)! De som hotar. De som förlöjligar. De som uppmanar sina debattmotståndare att vara "en riktig man".

Dessa feminister uppmanar alltså andra att vara just det som de själva kritiserar!

Plötsligt var inte allt tal om att vidga könsrollerna och bryta mot normerna så viktiga längre. Den feministiska dubbelmoralen har åter en gång visat sitt fula ansikte.

På samma sätt har ett återkommande argument på Facebook varit att det bara är bittra pappor som inte får träffa sina barn som engagerat sätt i kampanjen "Nu räcker det!". Just dessa pappor som år efter år kämpar för att få träffa sina barn eller få till ett större umgänge med sina barn borde ju vara en grupp män som feministerna borde hylla. De kämpar ju för exakt det som feministerna säger sig vilja uppnå. Att män ska ta lika stort ansvar för sina barn som kvinnor tar. Men inte! Tvärtom är det ofta just feminister som hjälper till att motarbeta dessa pappor.

För att kunna komma vidare när det gäller jämställdheten så är det dags att vidga vyerna. Och det gäller inte minst inom feminismen. Det duger inte att säga en sak och agera på ett annat. Det är dags att säga adjö till den feministiska dubbelmoralen.

Det är bara tillsammans, män och kvinnor sida vid sida, som riktig jämställdhet kan nås.



MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MACHOMÄN, SCUM, DUBBELMORAL, JÄMSTÄLLDHET

Provokationer och provokationer

Medborgare! Diskussionerna har gått heta på nätet efter att Turteatern (Teatern Utan Reaktionärer) på scenen manar till massmord på män i sin uppsättning av Valerie Solanas verk "SCUM-manifestet". Som ren kulturyttring är detta naturligtvis inte något som helst problem. Men till skillnad från andra verk där hat, förakt och våld riktas mot utpekade grupper i samhället (inklusive kvinnor) så hyllas samtidigt Valerie Solanas och hennes manifest av många anhängare till en specifik politisk ideologi. Nämligen av många feminister. Något motsvarande hyllande av rasistiska, sexistiska eller på annat sätt hatiska kulturella verk ägnar sig knappast några andra representanter för etablerade politiska ideologier eller partier åt och än mindre betraktas dessa verk som en nära del av ideologin. Men det gör "SCUM-manifestet". I Kulturnytt på Sverige Radio så skriver man till och med i recensionen att "föreställningen en feministisk arbetsseger".

Även Turteatern själva använder sig av en (radikal)feministisk retorik när de beskriver föreställningen. De hävdar att samhället är "patriakalt" och talar om "strukturer" som ska utmanas. De beskriver föreställningen som "en stunds avprogrammering". Det indikerar att det finns ett politiskt syfte i bakgrunden. Och det är kanske inte så konstigt. Turteatern är själva tydliga med att de bedriver en politisk scenkonst. I detta fallet en radikalfeministisk scenkonst.

Med det i baktanke blir det onekligen lite inkonsekvent att försöka gömma sig bakom begreppet "kultur" och säga att man bara vill provocera. Att hävda att allt bara är en satir och att man ska se det som sägs på scen som humoristisk ironi. Speciellt illa passar det ihop med det faktum att Valerie Solanas själv tog sitt manifest på så pass stort allvar att hon inte bara sköt Andy Warhol, utan även försökte mörda ytterligare två personer av manligt kön. Något som Turteaterns konstnärlig ledare, Carina Ehrenholm, dessutom försöker släta över när hon kallar Valerie Solanas attentat för små "tokigheter".

Än mer inkonsekvent blir det när Turteatern (med Andrea Edwards i spetsen) och flera andra feminister inte ser det som precis lika humoristiskt när Medborgarperspektiv på exakt samma ironiska sätt provocerar och skriver att "en mördad feminist är en bra feminist" och länkar till offentliga uppgifter?

Då åker plötsligt den feministiska offerkoftan på. På Turteatern känner sig Andrea Edward mordhotad och teatern gör en polisanmälan. Även många andra feminister går i taket. De skriker i vanlig ordning högt om "kvinnohat" och agerar för att få den hemska bloggen nedstängd. Som förväntat visade än en gång den feministiska dubbelmoralen sitt fula ansikte.

Riktigt illa blir det dessutom när man, som Pelle Billing noterat, tar i åtanke att Andrea Edwards själv i en intervju sagt att hon blev så illa berörd av "SCUM-manifestet", när hon första gången kom i kontakt med det, att hon inte kunde läsa klart boken. Och då var hon ändå en vuxen kvinna och därmed inte alls i skottgluggen för "SCUM-manifestets" budskap.

Pelle Billing ställer därför den naturliga följdfrågan till Andrea Edwards varför hon då tror att de skolpojkar som ska se föreställningen skulle vara tåligare än vad hon själv var? Men trots att Andrea Edwards deltagit i tråden så har hon undvikit att svara på frågan. Den feministiska dubbelmoralen visar återigen sitt ansikte.

Som tur är finns det faktiskt enstaka positiva undantag även bland feministerna. Johanna Sjödin inser att det är skillnad på dödshot och dödshot. Och Henric Grubbström skriver i en kommentar hos henne att:

"Det som använts är som medborgaren skriver offentliga uppgifter från ett halvt knapptryck bort. Att haka upp sig på dessa är verkligen att leta efter halmstrån för att motivera hur det ska gälla en standard för våra meningsfränder och en helt annan för de vi inte gillar. Det är dessutom helt uppenbart att denna standard för det acceptabla sätts selektivt i backspegeln. Det är till att parallellt vilja behålla och äta kakan lite väl mycket nu.

När folk började gnälla om SCUM tyckte jag att det bara var ett gäng överspända tokskallar. Plötsligt är jag inte alls lika säker på att de kan avfärdas så lättvindigt. För nog fan kan det finnas män som känner sig både hotade och kränkta av att få höra att de ska utrotas i egenskap av biologisk olycka. Levererade av en kvinna som – kanske inte på riktigt men – åtminstone enligt myten beväpnade sig för att göra allvar av sina idéer.

Det är inget hållbart argument mot att få använda sig av uppenbar ironi att man också kanske kan gömma sig bakom falsk ironi.

Det blir lite roligt hur Bertolt Brecht i vänstersammanhang brukar höjas till skyarna och aldrig någonsin problematiseras för sitt uttalande om att; “Klassfienden har namn, adress och telefonnummer” (fast på den tiden hade de ju inte hitta.se så de rättrogna var tvungna att ringa till skattemyndigheten innan det var någon större idé att börja planera eventuella attentat)."

Mycket bättre än så hade inte ens Medborgarperspektiv kunnat uttrycka det!

MER INTRESSANT OM: ANDREA EDWARDS, SCUM, FEMINISM, DUBBELMORAL, MORD

Feministisk teatergrupp manar till massmord på män

Medborgare! Att det inte finns någon jämställdhet bakom den feministiska masken blir allt mer tydligt. Tvärtom blir det allt mer uppenbart att feminismen uppmanar till våld mot män. Senast i raden är det Turteatern som på skattebetalarnas bekostnad bedriver manshat på skoltid. Deras uppsättning av Valerie Solanas feministiska ”SCUM-manifestet” går nämligen inte bara som vanlig teaterföreställning, utan även som skolteater. Där får skolpojkar sitta på hård träbritsar och höra skådespelaren Andrea Edwards kallar dem för en biologisk olycka samt att de inget annat förtjänar att mördas och utrotas. Flickorna däremot behandlas som drottningar. De får sitta på mjuka stolar klädda i röd sammet och med guldkuddar bakom ryggen, samtidigt som de bjuds på godis och vindruvor.

Men det är inte första gången som feministiska organisationer bedriver manshat på skoltid. Som Matte Matik uppmärksammat så ägnar sig även Västerbottensteatern åt liknande feministisk hatpropaganda mot män när de ger en föreställning som skrivits i samarbete med en kvinnojour.

På samma sätt har GenusNytt tidigare uppmärksammat projektet Machofabriken (som bland annat drivs av ROKS) där skoelever får lära sig att manlighet är någonting negativt och dåligt.

Allt detta handlar om demonisering och avhumanisering av män på skoltid. Pojkar får via den feministiska propagandan lära sig att de är värda mindre än flickor och att de i slutändan inget annat förtjänar än att dödas.

Men de feministiska kulturjournalisterna jublar bara över terrormanifestet. Uppmaningen att mörda och utplåna alla män kallas av dem omväxlande för ”uppfriskande”, ”gyllene” och att det ”lockar till skratt”. Man undrar ju om skolpojkarna i publiken håller med?

För även om Valerie Solanas, förutom SCUM-manifestet, mest förknippas med att ha försökt mörda konstnären Andy Warhol, så sanningen den att det snarare var frågan om ett attentat a lá Anders Behring Breivik i minatyr.

Valerie Solanas dök den 3 juni 1968 beväpnad upp på Andy Warhols studio The Factory. Hon började med att skjuta tre skott mot Andy Warhol. De två första skotten missade, men det tredje penetrerade hans högra och vänstra lunga, mjälte, lever, magsäck och matstrupe. Hon sköt därefter konstkritikern Mario Amaya och försökte sedan också skjuta Warhols manager Fred Hughes, men hennes pistol hakade upp sig just som hissen anlände till våningen där dramat utspelade sig. Hughes föreslog då att hon skulle åka med hissen, vilket hon också gjorde. Warhol skadades mycket svårt och dödförklarades vid ett tillfälle, men överlevde. Han hämtade sig aldrig helt från skadorna.

Det är alltså inte bara ett manifest som uttrycker hat mot vissa grupper av människor som Valerie Solanas har gemensamt med Anders Behring Breivik, utan även ett reellt attentat mot flera av dessa människor!

Anders Behring Breivik sitter inspärrad bakom lås och bom. Hans manifest finns det få som skulle kalla för ”uppfriskande”, ”gyllene” eller att det ”lockar till skratt”. Än mindre skulle någon få för sig att sätta upp en teaterföreställning utifrån det och mana till mord på de utpekade grupperna. Speciellt inte med skolbarn ur de utpekade grupperna i publiken. Och allra minst skulle media jubla över något sådant!

Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi, en satir. Ingen ting som man ska ta på allvar. Våld mot män är roligt, enligt feministerna.



Men om någon bara skulle uttrycka sig på samma sätt om feminister som feministerna själva uttrycker sig om män, då är det inte längre lika roligt. Då skulle feministerna, med Andrea Edwards i spetsen, omedelbart gå i taket och börja skrika "kvinnohat" och "polisanmälan".

Återigen har vi sett ett typexempel på den feministiska dubbelmoralen.

MER INTRESSANT OM: ANDREA EDWARDS, VALERIE SOLANAS, VÅLD, MASSMORD, MÄN