22 mars 2009

Gömda - ett politiskt projekt

Medborgare! I gammelmedia har Gömda-skandalen främst beskrivits som en tvist angående vilken genre Liza Marklunds bok Gömda tillhör samt en debatt om sanningshalten i nämnda bok. När Gömda ursprungligen publicerades på Bonnier Albas förlag 1995 marknadsfördes den som en sann historia baserad på journalisten Liza Marklunds undersökande reportage om den utsatta kvinnan Mia Erikssons flykt undan MMDMÖ samt det bristfälliga bemötande hon fick av de svenska myndigheterna. Boken klassificerades således också som en fackbok av Bibliotekstjänst.

Parallellt med att Gömda marknadsfördes som en sann historia intervjuades även Mia Eriksson i diverse kvällstidningar och veckotidningar (bl.a. av Monica Antonsson!). Den här typen av intervjuer har hon fortsatt att ge om och om igen sedan Gömda första gången publicerades. Mia Eriksson har dessutom fått möjlighet att träffa ett antal riksdagsledamöter (bl.a. Inger Segelström och Ulla Hoffmann) och då fått tillfälle att berätta sin hjärtgripande historia för dessa.

Liza Marklund har skrivit mängder av artiklar och debattinlägg där historien om Mia Eriksson framhållits som ett exempel direkt ur den svenska verkligheten på 'mäns våld mot kvinnor'. Liza Marklund har under åren konsekvent bygga upp en bild av att 'mäns våld mot kvinnor' är ett grundtillstånd i det svenska samhället och att detta är något som de svenska myndigheterna konsekvent nonchalerar. Detta har varit ett genomgående tema i många av hennes krönikor och utspel.

Liza Marklund har själv berättat att Gömda, tillsammans med de artiklar och krönikor hon skrivit i ämnet, ingår i ett politiskt projekt. Hon skriver på Newsmill att:

”Gömda” och ”Asyl” är böcker som, från min sida, båda är delar av ett uttalat politiskt projekt. I hela mitt yrkesliv har jag bevakat frågor kring kvinnors och barns rättigheter, och jag har gjort det på en rad olika sätt. Jag har producerat artiklar, krönikor, tv-dokumentärer och också skrivit dessa båda dokumentära romaner.

En konsekvens av detta politiska projekt är att Gömda bland annat har använts som sanningsvittne i riksdagsmotioner och även refererats till under interpellationer i Riksdagen. Ulla Hoffmann (v) är en av de riksdagsledamöter som träffat Mia Eriksson och som dessutom har använt Gömda som referens i riksdagsmotioner och interpellationer i Riksdagen.

När så Monica Antonsson grundligen granskade sanningshalten i Gömda och påvisade att denna var ytterst tveksam, var det inte enbart sanningsfrågan och genrefrågan som blottlades (Bibliotekstjänst omklassificerade Gömda från fackbok till skönlitteratur), utan även bakgrunden till hela det politiska projekt som Liza Marklund byggt kring historien.

Medborgarperspektiv har tidigare påpekat att Monica Antonssons avslöjande är betydligt större än sanningshalten i Gömda och vilken genre den tillhör. Det är ett politiskt fundament som riskerar att undermineras.

Det finns flera andra bloggare som också har reflekterat över Liza Marklunds politiska projekt, till exempel Marcus Fridholm, Björn Liedén och Zac. Dessutom har Tommy Sandström skrivit på Newsmill om bakgrunden till Liza Marklunds politiska projekt och de konsekvenser som detta har haft på det svenska rättsväsendet och lagstiftningen. Sandström skriver bland annat:

Projektet Gömda bygger ideologiskt på professor Eva Lundgrens teorier om existensen av en samhällelig könsmaktsordning och att alla män, oavsett social bakgrund, förtrycker kvinnorna i samhället och att våldet emot kvinnorna är dess yttersta konsekvens. De vetenskapliga bevisen för dessa teorier har dock låtit vänta på sig.

Det politiska fundament som riskerar att rubbas av Monica Antonssons avslöjande stavas alltså radikalfeminism och är en politisk inriktning som varit en viktig ledstjärna för stora delar av makteliten och mediaeliten under det senaste decenniet.

Att gammelmedia försöker tysta ned Monica Antonssons avslöjanden om historien bakom Gömda och istället försöker få det hela till en fråga om vilken genre som Gömda tillhör har sin grund i just detta. Både makteliten och mediaeliten har tagit radikalfeminismen till sig och många politiker och journalister har byggt sina positioner i samhället på denna. Monica Antonssons avslöjande riskerar därför att påverka den grundläggande samhällssyn som många personer inom makteliten och medieeliten står för. Då är det heller inte så förvånande att gammelmedia aktivt medverkar till att skydda Liza Marklund och undviker att granskade fallet Gömda.

Det finns dock ett par röster inom gammelmedia som inte har skygglapparna på och som lyckats framföra kritik mot radikalfeminismen. Läs Liza Marklunds forna vän (numera fiende) Johanne Hildebrandts krönikor i Aftonbladet! Se SVT's granskande reportage Könskriget av Evin Rubar som visades på TV för ett par år sedan. Eller läs Per Svensson jämförelse mellan Gömda och Inte utan min dotter i Sydsvenskan.

Den stora granskningen av Liza Marklunds politiska projekt och radikalfeminismen återstår dock!

2 kommentarer:

Nils Dacke sa...

Bra analys. Det kommer nog en granskning så småningom. Vi bor ju i det förlovade mellanmjölkslandet där ingen kan göra fel på det sociala området för där är vi bäst i världen, det har farbror Staten sagt till oss så det måste ju stämma!

Leroy sa...

Bra artikel om hela soppan, att det finns saker kvar som bör klargöras är helt klart.

Leroy

Skicka en kommentar

Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!