13 februari 2012

Del 2 - Bli inte en mansrättsaktivist!

Medborgare! Efter att ha spenderat en weekend i Stockholm och noterat att staden ser ungefär likadan ut idag, som den gjorde när jag första gången besökte den för drygt 30 år sedan, har jag blivit stärkt i min syn att Stockholm är en stad full av bakåtsträvare. Än mer har detta förstärkts vid de tillfällen jag passerat Slussen, en orgie i förfallen betong utan varesig hjärta eller själ. Jag tänker att det kan inte vara någon annan än rödvinsrusiga kulturkoftor och verklighetsfrånvända Söderbor som vill bevara något så erbarmerligt fult och människoovänligt. Men jag antar att det kanske är en symbol av det gamla socialdemokratiska Folkhemmet för dem? En dröm om en tid som varit. En tid karakteriserad av öststatsgrå betong och röda fanor på första maj. En tid då alla skulle underordna sig centralmakten och kultureliten i Stockholm ansågs ha indignationsprivilegiet.

När jag nu åter en gång passerar Slussen, på min väg tillbaka till hotellet, tänker jag, riv skiten och kasta ut den där bakåtsträvande kultureliten. Vinden tar i lite extra när jag kommer upp ur T-banan, tar till höger efter utgången och promenerar vidare uppåt gatan. Katarinahissen försvinner ur vänster ögonvrå och på min högra sida tornar graniten upp sig. En bensinmack är insprängd rakt in i berget.

Strax efter att jag har passerat macken ringer telefonen. En man presenterar sig med en viskande röst. Jag hör knappt vad han säger, men förstår att han gärna vill få till ett möte. När jag förklarar att jag precis är på väg att lämna staden frågar han om jag kan stanna en dag extra för hans skull. Han kan inte komma ifrån just nu, för hans fru är hemma, men vill gärna träffas på lunchen dagen efter. Då kan han smita ifrån.

Han låter väldigt angelägen och efter en kort betänketid ger jag honom ett bifallande svar. När han frågar var vi ska träffas anger jag namnet på det kafé jag besökte i fredags, strax efter att ha varit hemma hos Maria Sveland och fått en inblick i hennes deprimerande liv. Mannen säger att han vet var det ligger och vi stämmer träff där lagom till lunch.

Jag har precis hunnit komma in i entrén på hotellet och frågar i receptionen om det är möjligt att förlänga min visit ytterligare en dag. Det visar sig inte vara några problem. Jag går upp på mitt rum och spenderar någon timme med att läsa de senaste nyheterna och debatterna på nätet, innan jag därefter går ut igen för att äta middag.

Dagen efter lämnar jag hotellet strax före lunch och tar mig till det kafé där vi stämt träff. Jag är lite tidig, beställer en kopp kaffe och sätter mig ner vid ett litet bord. Bläddrar förstrött i några av dagstidningarna som ligger intill. Efter en stund kommer en lång och gänglig man i 40-årsåldern fram till mig. Han för vänsterhanden genom det nästan korpsvarta håret och säger:

– Hej, det är jag som är Martin. Tack för att du kunde ta dig tid.

Vi sätter oss mitt emot varandra och börjar så långsamt att prata. Han berättar att han är gift sedan många år tillbaka, men att han under de senaste åren har börjar känna sig allt mer nedtryckt och kontrollerad. Först nu sade han sig ha börjat förstå sin egen situation. Det började egentligen när han läste Bengt Ohlssons utspel om kulturvänstern. Då hade han plötsligt vågat tänka i andra banor, utmanat sig själv och sina vanliga slentriansmässiga tankar. Plötsligt vågade han yppa andra åsikter än de hans fru och hans vänner inom kulturetablisemanget vanligtvis stod för, vilket hade gett upphov till väldigt hårda ordväxlingar vid ett par tillfällen, både där hemma och på jobbet.

När så Maria Sveland för ett par dagar sedan publicerade sin drapa om politisk depression och Anders Lindberg strax därefter följde upp den med en ledare i Aftonbladet, där alla som inte sympatiserade med de politiskt korrekta åsikterna liknades vid massmördaren Anders Behring Breivik, så blev bilden än klarare för honom. Då insåg han att det faktiskt finns en åsiktshegemoni i Sverige och att den nu är utmanad. Han berättade att han plötsligt hade känt det lättare att andas, men att det samtidigt fanns en växande rädsla inom honom.

Jag bad honom att konkretisera sin situation och vad det var som gjorde att han kände sig rädd. Då berättar han om gårdagen. Strax innan han hade ringt mig så hade han nämnt för sin fru att mansfrågor verkar ligga i tiden och att han börjar bli lite nere med Pär Ström.

Det hade resulterat i två snabba sparkar i magen och en rejäl örfil. Samtidigt hade hon skrikit åt honom att:

– Vad du än gör, bli aldrig mansaktivist!

Det var i det ögonblicket han insåg att han behövde någon att tala med. Själv kom jag omedelbart att tänka på en krönika jag läst kvällen innan, där ungefär samma ord uttalades. Där hävdade krönikören dessutom att de flesta mansrättsaktivister hade en personlig besvikelse bakom sig. Jag såg då på den gänglige mannen framför mig och tänkte på de slag han just fått utstå, bara för att han hade tänkt annorlunda och gått emot den politiskt korrekta åsiktshegemonin. Jag lyfte blicken mot honom och tittar honom i ögonen:

– Något sådant ska du absolut inte acceptera. Det kanske vore bäst om du kommer bort från din fru en tid. Så att du kan tänka över din situation i lugn och ro. Jag kan ringa några samtal och se om jag kan få tag på någon som kan hjälpa dig. Som du säkert vet så har inte män som blir slagna av sina fruar samma möjlighet till skydd som i det omvända fallet. Staten ger miljardbelopp i bidrag till kvinnojourer, men nästan ingenting till mansjourer. Ofta är också bidrag till mansjourer villkorade med att jouren hjälper män som slåss, inte det omvända alltså. Men jag känner ett par personer här i trakten som kanske kan hjälpa dig på privat basis.

Han nickar och jag ringer ett par samtal innan jag får napp. Vi bestämmer oss för att passera hans bostad för att hämta det nödvändigaste innan vi åker vidare till min kontakt. Väl framme vid det varmt gula fastigheten där han bor, inte allt för långt från kaféet, passerar vi in genom den vackra ytterporten. I en stor glasruta över porten står husnumret i guldsiffror. Den bidrar också till att trapphuset flödar av ljus. Vi tar trapporna upp.

Väl framme sätter han nyckeln i ytterdörren och innan vi ens kommit in i hallen hörs en röst från ett rum längre in i lägenheten.

– Var har du varit? Varför svarar du inte i telefon? Jag har ju lämnat minst fyra meddelanden. Varför ringer du inte upp?

En kvinna som verkar vara nästan tio år yngre än honom uppenbarar sig i hallen. Hon stannar till när hon får syn på oss och börjar sedan springa mot oss, samtidigt som hon skriker:

– Den där dödskallen känner jag igen. Han är mansaktivist! Vad har jag sagt om det?

Jag får en spark rakt i magen och ramlar bakåt, ut genom ytterdörren som jag ännu inte har hunnit stängda efter mig. Jag faller hårt i trapphusets stengolv. Samtidigt ser jag i ena ögonvrån att kvinnan stänger till dörren och hör hur låset vrids om. Genom dörren hör jag en aggressiv röst som skriker:

– Vad gör du tillsammans med den där? Är du inte klok? Vad har tagit åt dig? Är du nazist också? Är du som Anders Behring Breivik?

Jag släpar mig fram till dörren och öppnar brevinkastet för att höra bättre. Då hör jag slag och sparkar. Och plötsligt slår det till hårt i dörren. Brevinkastet slår igen och mina fingar kommer i kläm. Jag rycker handen åt mig och svär tyst. När jag försiktig öppnar brevinkastet igen ser jag den gänglige mannen svarta hår. Han ligger på golvet, men skakar till då och då. Jag förstår att kvinnan sparkar på honom.

Jag bankar på dörren, men får bara ett argsint skrik tillbaka. Snabbt får jag upp min mobiltelefon. Ringer 112 och begär polis. Berättar att jag just nu observerar våld i nära relation och ger dem adressen. De säger att en bil finns i närheten och att den är på väg.

Det tar inte mer än någon minut innan jag hör steg i trappen. Jag möter dem och pekar ut lägenheten. De ringer på och skriker att det är polisen. Dörren öppnas och ut stiger en gråtande kvinna.

– Äntligen. Jag trodde han skulle döda mig. Han var så aggressiv. Som tur var så snubblade han på dörrmattan och sloh huvudet i dörren. Där ligger han nu.

Polisen är snabbt framme och lyfter upp den gänglige mannen. De sätter handbojor på honom och bär ut honom i bilen. Jag ser hur det rinner blod ur näsan och mungipan på honom. Den kvinnliga polisen vänder sig mot mig.

– Tack för att ringde. Det är så fint med grannar som är uppmärksamma. Det är sådant som behövs för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Nu ska jag ta upp vittnesmål av den misshandlade kvinnan.

Hon vänder sig om och går in i lägenheten. Dörren slår igen framför näsan på mig. Jag undrar vad som sker och springer ner till gatan. Just som jag kommer ut ur porten ser jag en polisbil som slår på blåljusen och accelererar ner för gatan.

Jag tittar uppåt lägenheten. I fönster får jag syn på mannens fru. Hon tittar på mig, sträcker ut tungan och ger mig fingret.

Då förstår jag varför man inte ska bli en manrättssaktivist. Det finns allt för många bakåtsträvare inom den rådande hegemonin, som ser sig själva som offer och som är beredda att gör vad som helst för att sätta stopp för dig!

Fortsättning: "Den verkliga ojämställdheten i förskolan"

MER INTRESSANT OM: , , , ,

14 kommentarer:

Mathias sa...

Skulle kunna vara en helt sann berättelse. Gillar dina senaste alster.

Lena sa...

Välskriven historia! Förutom agget, mot vår kära hufudstad och dess invånare som skulle vara bakåtsträvare!? :)

Anonym sa...

Håller med Lena.
/Musse Pig

Juristen sa...

Mitt i prick. Just så går det ofta till vid lägenhetsbråk. Jag har flera gånger i mitt yrkesliv upplevt att kvinnan har varit den våldsamma och drivande i bråket, men det är mannen som frihetsberövas och beläggs med förbud att återvända till den egna lägenheten. Några gånger har kvinnan till och med erkänt att det är hon som varit våldsam. Erkännandet har då skett med en självklarhet och oblyghet som bara den som vet att man är straffimmun kan ha. Kvinnor vet nämligen att det är fullkomligt riskfritt att erkänna våld mot deras män, även när tillhyggen av olika slag har använts. Först om våldet sluter med att mannen dör visar polisen intresse. Men då drar kvinnan någon historia om nödvärn, blir genast trodd och erhåller därigenom strafflindring. Vi minns ju alla kvinnan som mördade en manlig bekant med yxa, snodde hans kontokort, maskerade sig och därefter tömde mannens konto. Hennes story i domstolen var att hon blivit utsatt för ett oönskat sexuellt närmande som hon försvarade sig mot. Hon fick därmed strafflindring.Kvinnan dömdes till minimistraffet 6 års fängelse. Tänk nu att en man hade yxmördat en kvinna, därefter maskerat sig och tömt hennes konto. Skulle han ha fått strafflindring pga en nödvärnsinvändning?

http://www.dagbladet.no/nyheter/2008/10/17/550641.html

http://www.vg.no/nyheter/utenriks/artikkel.php?artid=564872

Maja sa...

http://www.youtube.com/watch?v=q_MLgcgFEdI&feature=youtu.be

Cuben sa...

Medborgare X dina nya alster är intressanta och har ett budskap. Fortsätt så, tycker jag. Din transgenus modifikation var lite att köra i diket, i mitt tycke. Budskapet var rätt men meddelandeformen fel, "satiren" har sina begränsningar. Men nu har du ju lärt och är uppe på spelplanen igen.

Även solen har sina fläckar. Kul att "Maja" är här med en relevant och tänkvärd Youtube kommentar också!

Anonym sa...

Min man blev både knivhotad och verbalt misshandlad då han skulle lämna sitt ex.Hon högg med en förskärare framför honom, FÖRUTOM att hon sparkade in bildörren, ställde sig framför och skrek "fri luft-fri luft" utanför familjerådgivningen,

De hade gemensam vårdnad.

Och förutom då hon sparkade honom i bröstkorgen allt vad hon orkade då han stod på knä och skruvade ihop spjälsängen till det yngsta barnet. Hon rotryckte barnen till nytt dagis utan att avsluta det gamla (de visste inte vart barnen hade tagit vägen)

I den hantering som efterföljde då min make stämde henne hjälpte barnomsorgschef och alla andra inblandade henne. Tex skatteförvaltning - den kvinnliga tjänstemannen sade där "Men nu bor ju barnen granne med sin mormor det är väl bra"?

Omvänt skulle alltså en mamma som vänder sig dit få höra " men nu bor ju barnen granne med sin farmor, det är väl bra?" Försäkringskassan betalade ut helt underhåll till henne fastän barnen bodde halvtid hos oss (innan tvisten)

Den kvinnliga tjänstemannen svarade bara min förtvivlade man " det där får ni föräldrar klara ut själva" Tror någon på fullaste allvar att en mamma skulle ha bemötts så? om hon kontaktat FK och sagt "Hjälp mig- min fd sambo tar barnens alla pengar fast de bor hon mig halva tiden"

Vid tiden för tvisten hade ingen utredning ens påbörjats av familjerätten som enl dåtidens "regler" skulle ha avslutat en sådan inom 3 månader. Maken gav upp under devisen "sliter båda i barnen går de av på mitten" och vips så hade mamman vunnit enskild vårdnad.

Man vann nämligen alltid som kvinna för dryga 20 år sedan om man obstruerade, för trots att domstol i ett senare skede kunde erkänna det rättsvidriga förfarandet av modern lät det oftast "Nu har barnen bott så länge på den nya orten att.."

Mycket sorg och bedrövelse för en pappa som är och har varit straff-fri! Inte har alkohol el drogproblem, inte är misshandlare eller pedofil.

För ett par år sedan hamnade han i situationen där de ena barnet råkat ut för en incident med polis inblandad. Barnet ringer honom från polisbilen, men han kan inget göra eftersom han inte är vårdnadshavare. Nu var barnets liv inte i fara!och polis fick tag i modern efter ett tag, men visst är det en absurd företeelse?

Anonym sa...

Fantastiskt bra skrivet, Medborgare X!
Det var jag som för några månader sedan skrev här att dina läsare kommer tillbaka.
Och nu har du dem här! Nu är de tillbaka och många fler än förut.
Vilken fantastisk comeback du har gjort.
Det är bara att gratulera.
Fortsätt så!

Medborgare X sa...

Jurister!

Intressant inblick från rättsväsendets värld. Det om något visar att vi inte behandlas lika av lagens långa arm.

Medborgare X sa...

Maja!

En mycket talande video! Alla som fortfarande tror att det bara är män som misshandlar sina fruar borde ta ett par minutera av sitt liv för att titta på den videon!

Medborgare X sa...

Anonym 13:35!

Väldigt ledsam historia, men tyvärr inte speciellt ovanlig. Det finns tyvärr många pappor som upplevt ungefär detsamma från både deras exfruars sida och från myndigheternas sida.

Ett antal liknande fall kan man läsa om på minpappa.nu. Om du och din man inte har varit i kontakt med dem tidigare så kanske ett tips kan vara att kontakta dem. Inte för att de har någon möjlighet att hjälpa er, utan för att ni kan hjälpa dem med ytterligare en historia. Ju fler som bidrar med sina erfarenheter och ju mer dessa sprids till allmänheten, desto snabbare kan opinion bildas för att få till en förändring.

Anonym sa...

Jag läser dina texter med blandade känslor, igentligen är det ganska deprimerande att läsa om männens rättslösa situation i Sverige idag, samtidigt som dina texter är helt suveräna och man kan inte annat än att le åt din sylvassa penna och dess träffsäkerhet!

Riktigt bra!!

Jörgen sa...

Jag slutar automatiskt att läsa när jag ser ordet "politiskt korrekt".

Medborgare X sa...

Jörgen!

Om du verkligen slutar läsa när du ser ordet "politiskt korrekt" så är det underligt att du ens tog dig hit. Artiklarna i DN innehöll ju också det ordet! Underligt då att du tog dig förbi de orden där och vidare hit till bloggen...

Skicka en kommentar

Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!