30 juni 2011

En våldtagen feminist är en bra feminist

Medborgare! När Pär Ström för en tid sedan lanserade sin nya bok "Sex feministiska myter" drabbades han omedelbart av det feministiska hatet. Den välkända socialdemokratiska feministen Anna Ardin (som är en av de två kvinnor som anklagat Julian Assange för våldtäkt) liknade Pär Ström vid Hitler. Hennes partikollega Veronica Palm ansåg att Pär Ström skulle tystas. Expressens sexrådgivare, tillika feministen, Katarina Janouch hävdade att Pär Ström "rövknullade" kvinnor och att han är ett "rikspucko". 

När Pär Ström skrev om den antimans-policy som det feministiskt inspirerade serietidningsförlaget Galago har infört kallade dess redaktör Johannes Klennel honom för ett rötet pisshuvud. Strax därefter skrev Johannes Klennel på Twitter att Pär Ström borde bli tjärad, fjädrad och uppspänd på en järnvägsräls

Det här är bara ett par exempel på den retorik och den typ av indirekta hot som representanter för det feministiska vänsteretablissemanget regelmässigt tar till. 

Nyligen skrev Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet om att alla partier borde oroa sig för brottsligheten bland invandrare. Det fick i vanlig ordning vänsteretablissemanget att gå i taket. Att anklaga invandrare för att vara överrepresenterade när det gäller brottslighet är nämligen tabu i dessa kretsar, men att anklaga män för samma sak är legio. Flera av dem vräkte ur sig sitt hat mot Per Gudmundson på nätet och i sociala media (men av någon anledning kallas det aldrig näthat när representanter för det feministiska vänsteretablissemanget gör sig skyldig till detta). 

I sitt senaste nummer publicerade Galago en "satir" där bland annat följande gick att läsa: 
"Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. lnför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundsson."
Efter att texten publicerats i Galago uttryckte många inom det feministiska vänsteretablissemanget stöd för kravet på bloggar och på Twitter. Bland annat skriver Kawa Zolfagary (som kallar sig själv för Dödsmaskinen på Twitter och som för övrigt stod högt upp på Vänsterpartiets riksdagsvalslista i höstens valet) att kravet på att Gudmundson skjuts är "rimligt". Simon Fors (som också stod på Vänsterpartiets riksdagslistan och nu företräder partiet i Pajala kommun och Norrbottens läns landsting) skriver att "alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?". Om man ska tolka följande tweet från Jesper Nilsson ordagrant så är hoten mot Per Gudmundson inte bara en satir. 


Per Gudmundson och Svenska Dagblandet anmälde Galago till Justitiekanslern (JK), men denne har snabbt lagt ner ärendet med hänvisning till att det rör sig om just en satir. Redaktionen på Svenska Dagbladet är dock oroade över att JK tar inte hot mot journalister på allvar.

Johannes Klenell på Galago tycker dock att det är naturligt att JK kommit till slutsatsen att det rör sig om humor och satir. Han tycker heller inte att Galago har något som helst ansvar för om någon eventuellt tolkar texten som allvarligt menad eller inspirerar till andra att skriva hotfulla inlägg om Per Gudmundson.

Medborgarperspektiv blir inte det minsta förvånad. Johannes Klennel har ju själv ägnat sig åt just hets och hot mot politiska motståndare på nätet. Det är antagligen en naturlig del av hans och det övriga feministiska vänsteretablissemangets vardag, med tanke på hur de nyligen agerade mot Pär Ström.

Men tänk om någon skulle agera på samma sätt mot dem? Tänk om någon till exempel skulle hävda att "en våldtagen feminist är en bra feminist" och att det sedan med glada hejarop skulle återspridas av flera av landets journalister och kulturskribenter. Hur hade den feministiska vänstereliten då reagera?

Antagligen på minst samma sätt som de just nu gör efter att Mustafa Can har skrivit en novell där han "straffknullar" det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jenssen. Aftonbladets feministiska kulturchef Åsa Linderborg kallar novellen för ett övergrepp (och då är det ändå en politisk motståndare som blir "straffknullad", om än en kvinnlig sådan). Expressens kulturredaktion kallar novellen ett slag under bältet.

Tänk då vilket liv det hade varit skällan om det inte var Siv Jensson som blev "straffknullad", utan en svensk medelålders feministisk kvinna.

Men att hetsa mot och dödshota vita medelålders medelklassmän tycker samma feministiska vänsteretablissemang är helt OK. Hyckleri någon?

Inte underligt att allt fler reagerar på att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig var emot.

AB EX RE SvD1 SvD2 SvD3
MER INTRESSANT OM: , , , ,

29 juni 2011

Egalia - ett feministiskt drömsamhälle

Medborgare! 1977 gav den norska författarinnan Gerd Brantenberg ut romanen "Egalias döttrar". Handlingen utspelar sig i tvärtomlandet Egalia. Där är det kvinnorna som har makten, det vill säga den makt som feminister ofta talar om och eftertraktar. Där är det kvinnorna som är direktörer och riksdagskvinnor. Männen har låglönejobben, bär pehå (penishållare), lägger upp skägget och gör sig vackra för att behaga kvinnorna.

I Egalia gäller det för männen att skaffa sig faderskapsbeskydd av någon kvinna, för de obeskyddade, ensamstående fädernas lott är hård. För givetvis är det männen som måste ta hand om barnen, det är ju trots allt män som avlar barn. Samtidigt ses männen som det sårbara könet. Att män är biologiskt underlägsna är ju helt uppenbart. De kan ju inte föda barn.

Bokens huvudperson Petronius Bram, som drömmer om att bli sjökvinna, börjar diskutera mansförtrycket och dess orsaker med några kamrater och plötslig är maskulinismen i gång. Den offentliga pehåbränningen är bara en början...

Naturligtvis är syftet med boken att försöka måla upp en tvärtombild av verkligheten, för att på så sätt uppmärksamma de skillnader som finns i samhället mellan män respektive kvinnor. Tyvärr har dock boken en del rejäla brister. Som en rent skönlitterär verk är den ganska tråkig och har egentligen ingen riktig handling. Huvudpersonen Petronius och hans uppväxt använder Brantenberg enbart till att försätta honom i olika situationer där han som man blir utsatt och förnedrad. Flera saker som Brantenberg tar upp känns dock allt för överdrivet som svendomsbalen (en tillställning där de unga pojkarna säljer sig till kvinnorna i hopp om det så kallade faderskapsbeskyddet), menstruationspelen (det största idrottsevenemanget) och registret över män som använder p-piller.

Historia är visserligen tillspetsad å det grövsta. Kvinnorna är som de allra största mansgrisarna som man överhuvudtaget kan tänka sig. Kvinnorna tycker att de är mer värda än männen. Kvinnorna ser ner på männen och anser att de är det svagare könet. Kvinnorna förväntar sig att männen ska göra sig vackra för dem. Kvinnorna förväntar sig att männen ska ha sex med dem och tillfredsställa dem när de kommer hem från jobbet. Kort sagt ser kvinnorna männen som objekt som de kan behandla precis som de vill och önskar. Männen ska bara betjäna kvinnorna.

När "Egalisas döttrar" kom ut i slutet av 70-talet lästes den och hyllades framför allt i feministkretsar. Dess samhällssyn liknar den som radikalfeminismen beskriver (könsmaktsordningen), men tvärtom.

Samtidigt är det i flera avseende just ett Egalia-liknande samhälle som många radikalfeminister eftersträvar. Radikalfeminismens kvinnor ser ofta ner på män. De nedvärderar allt som har med traditionella män och manlighet att göra. Ofta genom att ta till olika härskartekniker för att skaffa sig själva legitimitet, fördelar och makt. Den däremot feministiskt hyllade metrosexuella mannen ska träna, vårda sin kropp, sminka sig, klä sig elegant och behaga kvinnan. Han ska ta hand om barnen (på hennes villkor) och stötta henne att göra karriär. Många feminister har också en helt annan bild av kvinnor som köper sex (eller kärlek som det då kallas), än på män som gör det. I många fall beskrivs kvinnor som köper sex som starka och livsbejakande.

En av de viktigaste teserna som radikalfeministerna driver är att de "manliga strukturerna" måste krossas. Det ska starta redan i förskolan. I en artikel i Svenska Dagbladet beskrevs för en tid sedan hur barnens fria leken måste kväsas redan i förskolan, så att inte pojkarna riskerar att återskapa de hemska "manliga strukturerna". Istället ska genuspedagoger styra barnen för tillse att de leker rätt och utvecklas i den riktning som radikalfeminismens idéer förespråkar. Flickor ska uppmuntras och uppvärderas. Pojkar ska kväsas och nedvärderas.

I en av de mest kända genusförskolorna har man avskaffat könen och barnen ses inte längre som mänskliga individer med snopp eller snippa, utan som tomma blad som ska fyllas i enlighet med de feministiska ideologierna som styr dess verksamhet.

Man kan, precis som Kitty Flanagan gör i australiensisk TV, skoja om de svenska könslösa förskolorna och på skoj hävda att "Kindergarten is a hotbed of sexism".



Men om man på allvar tror att jämställdhet är detsamma som att avskaffa könen så har man verkligen  missuppfattat saken rejält. Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter för könen, inte om att avskaffa könen. Könen går inte att avskaffa, hur mycket man än försöker.

Men radikalfeminism handlar, som tidigare konstaterats, inte om jämställdhet. Jämställdhet är överhuvudtaget inte ett av målen för den tredje vågens feminism. Istället vill man gå från jämställdhet till feminism. I flera avseenden vill man uppnå ett feministiskt samhälle som till stora delar påminner om samhället i Gerd Brantenbergs roman.

Så det är knappast någon slump att en av de mest kända genusförskolorna heter just Egalia!

MER INTRESSANT OM: , , ,

28 juni 2011

Bye bye Arvikafestivalen! Go go Sweden Rock!

Medborgare! För ungefär ett år sedan gick ledningen för Arvikafestivalen ut och deklarerade att man tröttnat på mansdominansen på de svenska musikscenerna. De hade konstaterat att könsuppdelningen bland artisterna på 2010 årets upplaga av festivalen var en dyster läsning, 20 procent kvinnor och 80 procent män. Därför beslutade de sig för att det skulle vara slut på snedfördelningen. Inför 2011 var därför en av de viktigaste målsättningarna att boka hälften män och hälften kvinnor till festivalen. Man ville kort sagt boka jämställt (på ett feministiskt sätt, det vill säga genom kvotering) och uppmanade andra festivaler att göra samma sak. 

Men både danska Roskildefestivalen och norska Öyafestivalen var snabba att meddela att man inte hade några som helst planer att följa det svenska exemplet. De sa nej till könskvotering, med motiveringen att tillgången på kvinnliga artister som håller tillräckligt hög kvalitet är för liten. De svenska festivalerna Peace & Love och Way Out West höll med, kvalitet går före kön

Redan i samband med att Arvikafestivalen meddelade att de skulle kvotera in kvinnliga artister var det de som förutspådde att festivalen nu grävde sin egen grav. Och nu kan man konstatera att så är fallet, festivalchefen Viktoria Lindén meddelade igår att man ställer in årets festival och att man ansöker om konkurs. Publiken svek. Med drygt två veckor kvar till start var endast 2900 biljetter sålda. För att klara av ekonomin hade Arvikafestivalen behövt cirka 6000 betalande besökare. 

Kort sagt kan man konstatera att Arvikafestivalens fokus på kvoterad jämställdhet på artistfronten inte föll publiken i smaken. 

De som riskerar att komma mest i kläm är naturligtvis alla de besökare som redan köpt biljett till Arvikafestivalen. Vid en konkurs riskerar de att inte få tillbaka sina pengar. Som tur är erbjuder dock (den ojämställda) Roskildefestivalen alla som köpt tredagarsbiljetter till Arvikafestivalen gratis inträde till den redan utsålda danska festivalen i stället.  

Den svenska festival som har minst antal kvinnor på scen (och därmed också är mest ojämställd, enligt det feministiska synsättet) är Sweden Rock. Där dominerar männen på scenen. Inte har Sweden Rock något problem att få publiken att komma till lilla Norje på landsbygden utanför Sölvesborg heller. Under de senaste åtta åren har biljetterna varit utsålda. I år kom 33000 betalande besökare och festivalen har under de senaste åren gått med hundra miljoner i ren vinst. Till lycka för de (män) som äger och driver Sweden Rock kan man tänka sig.

Man kan frågar sig hur landets feminister ser på detta faktum?

Medborgarperspektiv tycker dock att det är alldeles utmärkt att de feministiska kvoteringsförespråkarna har fått sig en knäpp på näsan och säger därför:

Bye bye Arvikafestivalen! Go go Sweden Rock!



AB1 AB2 AB3 DN GD GP NS SkD SR
MER INTRESSANT OM: , , ,

24 juni 2011

Feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot

Medborgare! Feminismen har sitt ursprung i upplysningstidens tanke om alla människors lika värde. Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft, att "alla människor är kapabla att tänka själva". Man menade att man inte okritiskt skulle tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Detta var en idérörelse som stod i stark kontrast mot den despotism som fram till dess hade karakteriserat de flesta av världens samhällen och stater. 

Sin högpunkt fick upplysningen i samband med den franska revolutionen, då den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet avskaffades för att istället ersattas av ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer om frihet och jämlikhet. 

Den franska revolutionen och de frihetliga idealen blev dock inte speciellt långlivade. Inre motsättningar mellan olika grupperingar ledde snart till inbördeskrig och ett revolutionärt skräckvälde. Slutligen krossades drömmarna om ett fritt och jämlikt samhälle av en viss Napoléon Bonaparte, som genom en kupp utmanövrerade sina konkurrenter och lät kröna sig själv till kejsare. Därmed hade den franska revolutionen nått sitt slut och Frankrike var återigen i händerna på en despotisk ledare.  

De tidiga feministerna föll i glömska för en tid och det var först när liberalismen under mitten av 1800-talet började växa sig stark, med sina krav om utökad rösträtt, som feminismen åter gjorde sig bemärkt. Tanken att all makt skall utgå från folket och att det också är kapabelt att stifta nödvändiga lagar och genomdriva dem gick längre än upplysningstidens idéer.  

Parallellt medförde den industriella revolutionen stora förändringar i samhället. Inte bara att det materiella välståndet och livsvillkoren förbättras, utan också att människor i allt högre grad flyttar från landsbygden in till städerna och därmed även att familjernas försörjning och organisation förändras. Parallellt med detta förändras även samhällsorganisationen och allt fler barn fick möjlighet att gå i skola för att lära sig läsa, skriva och räkna. Den generella kunskapsnivån och medvetenheten om samhället omkring dem ökade bland befolkningen. 

Kraven på allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män skallar allt högre i samhället. Parallellt med socialdemokrater och liberaler gick den åter spirande kvinnorörelsen, som kämpade för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. Denna första vågens feminism handlade alltså inte enbart om lika rösträtten, utan även om kvinnans lagliga ställning samt om möjlighet till utbildning och försörjning. Det vill säga i stort sett samma sak som alla de vanliga männen kämpade för. 

Under början av 1900-talet fick till slut både män och kvinnor allmän och lika rösträtt, oberoende av vilken position de hade i samhället och vilken klass de tillhörde. Vissa krav ställdes fortfarande på männen för att få rösta, att de hade genomfört värnplikten, men även det kravet försvann efter en tid. 

Utbildningsväsendet öppnades upp både för kvinnor och för män ur de lägre samhällsklasserna. Män förväntades dock fortfarande vara den som stod för huvudförsörjningen i familjen, även om kvinnor i allt högre grad började komma ut på arbetsmarknaden. 

Numera har kraven från den första vågens feminism sedan länge uppfyllts. Kvinnor har samma rösträtt som män och eftersom det finns fler kvinnor än män i samhället så har kvinnor som grupp i realiteten ett större inflytande över de politiska tillsättningarna än vad män som grupp har. Idag finns det heller inga lagliga rättigheter som män har som inte kvinnor också har, dock finns det rättigheter som kvinnor har men som inte män har

Inom utbildningsväsendet har skolan reformerats för att passa flickornas behov så bra som möjligt och samtidigt har betygsättningen anpassats för att gynna flickorna. Detta har resulterat att kvinnorna numera dominerar inom de högre utbildningarna, nästan två tredjedelar av alla utbildningsplatser vid landets universitet tillsätts idag av kvinnor. 

Trots att kvinnorna numera dominerar de högre utbildningarna så startar män dubbelt så många nya företag som kvinnor.  

Vad gäller försörjningen så har män och kvinnor samma möjligheter på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden är ungefär densamma för kvinnor som för män. Det finns i princip inga löneskillnader mellan kvinnor och män (flera undersökningar visar att den oförklarliga skillnaden i lön mellan kvinnor och män för samma jobb är i storlekordningen någon procent). Kvinnor väljer dock oftare att arbeta inom offentlig sektor, i icke-konkurrensutsatta branscher samt deltid. Detta ledet till att kvinnor i medeltal har något lägre inkomst. 

I gengäld transfereras enorma penningsummor från män till kvinnor via skattesystemet, varje svenska man betalar i medeltal en miljon kronor till kvinnorna under sin livstid. 

Tyvärr förväntar sig också fortfarande många kvinnor att männen ska stå för huvudförsörjningen i hushållet och väljer därför vilka män de vill gifta sig med inte efter kärleken, utan snarare efter plånboken

Samma typ av förväntningar har även samhället på män. När en man och en kvinna som inte är gifta med varandra får barn tillsammans så erhåller mamman per automatik ensam vårdnad om barnet, hon ses alltså som huvudförälder. När pappan har erkänt föräldraskapet så får han dock inte gemensam vårdnad per automatik, utan detta kan han bara få om mamman skriftligen godkänner det. Det enda pappan får när han erkänner föräldraskapet är skyldigheten att betala underhåll. Han ses alltså som försörjare, inte som förälder! 

Denna konservativa syn kunde man ju tro att feministerna skulle reagera på, om de nu verkligen var för jämställdhet. Men inte, tvärtom så har den moderna feminismen allt mer kommit att ta inspiration från socialismen och kommunismen. Att ställa grupper mot varandra och att uppmåla motståndaren som en representant för onskan. Arbetare mot kapitalet respektive kvinnor mot män. 

Redan under den första vågens feminism gick många feminister gick med i kommunistiska eller socialistiska partier, eftersom att de ansåg att de feministiska reformer som genomfördes bara kom de rika kvinnorna till fördel. 

När den andra vågen feminism tog fart så skedde detta parallellt med 68-rörelsen. Begreppet feminism användes inte så mycket, man talade istället om kvinnlig frigörelse. Den kvinnorörelsen som då växte fram hade inga centrala personer och startades inte av någon särskild händelse, utan sammanfogades av gemensamma frågor. Rörelsen kom att delas upp i en radikalare minoritet och en moderatare majoritet. Den radikala minoriteten försökte skaffa sig nya kopplingar till vänstern och förespråkade ett system som var grundat på kvinnans behov, även om det innebar ett uteslutande av männen. Denna del av rörelsen fokuserade på frågor som våldtäkt, pornografi, misshandel av kvinnor i hemmet och diskriminering mot homosexuella kvinnor, medan majoriteten av kvinnorörelsen fokuserade på frågor som säker och legal abort, möjligheten till preventivmedel och rätt till lika lön. 

Den moderatare majoritetens huvudfrågor låg väl i linje med samhällsmajoritetens jämställdhetssyn och därmed kunde lagen om fri abort, utveckling av nya preventivmedel och lika lön för lika arbete snart vara genomförda. 

Parallellt med detta utvecklades under sextiotalet en öppnare syn på sex generellt i samhället. Den vetenskapliga utvecklingen innebar säkrare och pålitligare preventivmedel och födelsekontroll. P-pillret, tillsammans med den fria aborten, gav kvinnor möjlighet att själva fullständigt kontrollera fortplantningen, vilket av många feminister ansågs vara den viktigaste rättigheten av alla. Någon motsvarande rättighet hade (och har ännu) inte männen, istället råder fortfarande synen att männen enbart har skyldigheter när det gäller barn och föräldraskap.

I slutet av 70-talet så hade då kvinnor (minst) alla rättigheter och möjligheter som män i Sverige, dessutom utan att behöva dras med ett antal skyldigheter som enbart män hade.

Med tiden kom dock den radikalare minoritet av 68-vänsterns kvinnorörelse att växa sig allt starkare i Sverige. Den tredje vågens feminism (radikalfeminismen) gjorde sitt stora intåg under 90-talet och gick från att vara en minoritet i kvinnorörelsen till att bli dess dominerande gren. Den bygger på en klassisk dualism, där gruppen kvinnor ställs mot gruppen män.

Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning - i feministisk litteratur även kallad patriarkatet - som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen.

När de kommunistiska systemen ett efter ett började falla samman i början på 90-talet behövde Vänsterpartiet och dess nyutnämnde partiledare Gudrun Schyman ett nytt spöke att skrämma sina väljare med. Det kapitalistiska spöket hade visat sig vara just ett spöke och dess alternativa, kommunismen, hade visat sig enbart ge fattigdom och fördärv.

Istället tog Gudrun Schyman (och Vänsterpartiet) till sig radikalfeminismens tankar och ett antal feministiska myter. Med utgångspunkt i sina egna upplevelser börjar Gudrun Schyman mässa om mäns inneboende ondska och mäns förtryck av kvinnor. Det var mäns fel att hon hade en tragisk uppväxt, det var mäns fel att hon mått dåligt och det var mäns fel att hon tog till flaskan. Allt var mäns fel. Själv var hon och alla andra kvinnor bara viljelösa offer som utnyttjats och förtryckts av män. I ett klassiskt tal inför Vänsterpartiets partikongress jämför hon till och med svenska män med talibaner.

Men Gudrun Schyman var inte ensam om att driva på den tredje vågens feminism i Sverige. Även inom Socialdemokratin och då speciellt dess kvinnoförbund anammades ideologin. Dess dåvarande ordförande, Margareta Winberg, var en mycket stark förespråkare av radikalfeminismen och var dessutom även jämställdhetsminister under en period.

Inom universitetsvärlden fick kvinnostudier och feminism ett allt starkare inflytande. Under namnet genusvetenskap satsas enorma pengar på politiska forskning med syfte att radikalfeminismens ideologi skall genomsyra allt mer i samhället, framdrivet av bland annat Margareta Winberg. Frontfigurer för genusvetenskapen blev öppna manshatare som Eva Lundgren och Tiina Rosenberg.

Feministiska organisationer som ROKS fick stora bidrag för att bedriva kvinnojourer och använde dessa även till att bedriva radikalfeministisk propaganda. I TV-dokumentären "Könskriget" (se här, del 1 och del 2) avslöjades ROKS och radikalfeminismens inflytande över svensk politik. Ett av de mest minnesvärda inslagen är när ROKS dåvarande ordförande Ireen von Wachenfeldt framförde att hon sympatiserade med ett citat från SCUM-manifestet av Valerie Solanas som liknar män vid djur. Under en intervju sitter Ireen von Wachenfeldt mittemot reportern och säger:
"Män är djur! Tycker inte du, tycker inte du det?" 
Feministiska författare och journalister använde sina positioner i media till att föra ut sitt ofta förljugna feministiska budskap. Ett typexempel på detta är Liza Marklund som skriver boken "Gömda" om kvinnan Mia Eriksson som blir misshandlad och hotad till livet av våldsamme man och som tvingas hålla sig gömd, för att till slut tvingas fly landet för att samhället inte hjälper henne. Boken sades vara en sann historia, direkt ur verkligheten. För ett par år sedan avslöjades dock att det inte alls var en sann historia, utan att boken snarare var att betrakta som ett politiskt projekt för att bilda opinion för radikalfeminismen.

Enligt radikalfeminismen och dess förespråkare räcker alltså inte lika rättigheter och lika möjligheter som män  för att frigöra kvinnor. Man är överhuvudtaget inte intresserade av jämställdhet. Istället vill man, som Gudrun Schyman i en motion till Riksdagen uttrycker det, gå "från jämställdhet till feminism".

För trots att kvinnor de facto är ekonomiskt, socialt och politiskt likställighet med män, trots att kvinnor de facto har (minst) samma rättigheter som män och trots att kvinnor slipper dras med vissa skyldigheter som enbart män har så ser radikalfeministerna kvinnor som stackars viljelös offer som inte klarar av att ta samma ansvar som män för sina egna fria val. Vissa radikalfeminister anser till och med att det inte ens existerar någon fri vilja (i varje fall inte för kvinnor).

Därmed faller också hela den grundidé som feminismen en gång hade sitt ursprung ifrån, nämligen upplysningens tro på människans förnuft, att "alla människor är kapabla att tänka själva".

Enligt radikalfeministerna har inte dagens svenska kvinnor förmågan att tänka själv och heller inte förmågan att ta ansvar för sina egna val och handlingar. Istället hävdar man att det inte bara att män som direkt förtrycker och underordnar kvinnor, utan även normerstrukurer och könsroller.

Där den första vågens feminism karakteriserades av kampen för lika rättigheter och den andra vågens feminism av uppvärderandet av kvinnan, så karakteriseras den tredje vågens feminism av motpartens nedvärderande och utsuddandet av könsgränserna.

I praktiken handlar detta om att nedvärdera män samt att på sikt utrota allt som har med män och det manliga att göra. Detta eftersom män och det manliga könsrollen ses som roten till allt ont i den svart-vita (dualistiska) samhällsbild som radikalfeminismen målar upp. Staten ska därför se till att pojkar kuvas från barndomen, så att de inte riskerar att utvecklar "manliga strukturer". Istället ska pojkar tränas upp till att bli mer som flickor. Detta då kvinnan ska ses som den nya normen och hela samhället ska anpassas efter henne, ty den kvinnliga könsrollen ifrågasätts aldrig. Tvärtom så finns det många gånger inget så könsrollskonservativt som just feminister när det passar dem själva.

Det är också därför som feminismen är emot en könsneutral och jämställd lagstriftning och förordar kvotering av kvinnor till attraktiva områden som traditionellt sett har dominerats av män. Det omvända gäller dock inte. Radikalfeminism handlar ju som sagt inte om jämställdhet, utan om att ge (vissa utvalda feministiska) kvinnor privilegier och oinskränkt makt samt om att förtrycka och förslava män.

Allt det som feminismen en gång var med och kämpade emot, såsom despotism, auktoritetsstyre och kollektivt förtryck, har numera blivit feminismens främsta kännetecken.

Alla svenska män och kvinnor som däremot tror på frihet och riktig jämställdhet bör därför snarast kraftsamla för att stoppa radikalfeminismen och dess anhängare!

MER INTRESSANT OM: , , ,

20 juni 2011

Miljöpartister mot jämställdhet

Medborgare! När feminister på vänsterkanten talar om jämställdhet så handlar det väldigt ofta om att uppnå en jämn representation mellan könen, speciellt inom attraktiva områden i samhället där män traditionellt har dominerar (det är tydligen inte lika viktigt inom områden som inte är lika attraktiva eller inom områden som traditionellt har domineras av kvinnor). Typexempel på detta har varit att det ska råda varannan damernas inom politiken eller att öka andelen kvinnor i börsbolagens styrelser (mindre intressant är det tydligen att skapa en jämn könsrepresentation på samhällets botten eller att skapa en jämnställd och könsneutral lagstiftning så att män ska få samma rättigheter som kvinnor). 

Miljöpartiet är ett av de partier som kanske tydligast har satt en lika könsrepresentation som ett viktigt riktmärke. Detta genom att inte ha en partiledare, utan istället två stycken språkrör - en man och en kvinna. 

Miljöpartiet har också skapat en jämställdhetskommitté som är ansvariga för både den organisatoriska och den politiska delen av jämställdhetsfrågan i partiet. Till sin hjälp har kommittén ett antal jämställdhetsambassadörer runtom i landet som ska hjälpa de lokala politikerna och partimedlemmarna med "sakkunskap i frågor som rör jämställdhet, feminism och lika rätt".

För en tid sedan avslöjades på Pär Ströms blogg GenusNytt att könsrepresentationen bland dessa jämställdhetsambassadörer var minst sagt sned, 22 kvinnor och 7 män. Nu reagerar dock Miljöpartiet på avslöjandet. Men inte genom att försöka göra könsrepresentationen mer jämn, utan genom att kräva att GenusNytt raderar informationen om vilka som är Miljöpartiets jämställdhetsambassadörer!

Detta trots att exakt samma information finns på Miljöpartiets egen hemsida!

Men man bli knappast förvånad. Att Miljöpartiet är ett av de manshatande feministiska partierna på vänsterkanten, som drivs av ett förakt mot vita heterosexuella medelålders män, framgick med all tydlighet redan i höstas av deras valaffischer.


MER INTRESSANT OM: , , ,

09 juni 2011

Hatiska feminister och härliga män

Medborgare! När Pär Ström nyligen gav ut boken "Sex feministiska myter" (som kan laddas ner gratis här) möttes han naturligtvis inte av stående ovationer från landets många gånger feministiskt indoktrinerade politiker, journalister, kulturpersonligheter och krönikörer. Även om ett fåtal av dem faktiskt förde en hyfsat sansad dialog med honom (samtidigt som de också avslöjade att de inte vill ha en jämställdhet och könsneutral lagstiftning), så var det desto fler som reagerade med  rent och skärt hat.

Pär Ström skriver idag på Newsmill hur han bemöttes med en störtflod av härskarteknik och vrede från flera välkända feminister. Han ger i artikeln flera konkreta exempel på sådana hatiska och nedsättande uttalanden gentemot honom.

Pär Ström frågar sig varför feminister har så svårt att debattera med sakargument, istället för att övergå till personangrepp, samt varför många av dem är så hatiska? För tyvärr kännetecknas den feministiskt styrda  jämställdhetsdebatten i Sverige ofta av en aggressiv översittarattityd. Enligt deras egen syn har en feminist alltid tolkningsföreträde och behöver aldrig bevisa sina påståenden på ett logiskt sätt. 


Det finns mycket ont i världen, men samtidigt får man inte glömma att det också finns mycket fint. Feminister har dock ofta en skrämmande förmåga att bara fokusera på det dåliga och dessutom ständigt sammankoppla detta med kön. I deras förenklade världsbild är allt ont sammankopplat med män och det manliga, samtidigt som allt gott är sammankopplat med kvinnor och det kvinnliga. 

Allt som män eller pojkar traditionellt gör beskrivs med negativa ordalag. Men när kvinnor gör exakt samma sak så är det av någon anledning plötsligt väldigt bra. Feminister vill att pojkar ska kväsas redan i förskolan så att de inte utvecklar "manliga strukturerna". Samtidigt ska flickor uppmuntras och lära sig att ta för sig. När en kvinna framställs som ett sexobjekt beskrivs det av feminister som något ytterst negativt, men när en man framställs som sexobjekt så är det plötsligt bra. Då är han en förebild för andra män och pojkar. 

Det feministiska tolkningsföreträdet går alltid att vrida och vända så att slutresultatet är till kvinnornas fördel. Det underliggande hatet mot män går dock inte att dölja. Män är ondsinta förövare och kvinnor är oskyldiga offer.  

Feministerna har under årtionden fått vräka ur sig sitt hat och sin föraktfulla syn på män utan att bli riktigt ifrågasatta. Vissa börjar till och med argumentera för att mannen riskerar att bli ”onödig”, men det handlar egentligen bara om att män inte har stått upp för sig själva och bemött genusvansinnet

Det är dags för män att släppa all ridderlighet och respekt för kvinnor (bara för att de är kvinnor). I en sann jämställd värld så är respekt något man förtjänar och inget som man får per automatik på grund av sitt kön. 

Män är ursprunget till mycket av det goda och fina som finns i världen. Utan män hade vi inte haft demokrati och det moderna välfärdssamhället. Det är fortfarande män som bidrar mest till att upprätthålla välståndet och utveckla välfärden. Män bidrar med betydligt mer skattepengar till samhället, men får tillbaka betydligt mindre än vad kvinnor får. I genomsnitt transfereras cirka 1 miljon kronor från varje svenska man till varje svensk kvinna via skattesystemet. När hörde vi en feminist nämna det senast? 

Det är dags att sluta låta feministerna tala ner män. Det är dags att sluta ge feministerna tolkningsföreträde i debatten kring jämställdhet. Alla vi härliga män måste våga sträcka på oss och sluta ta skit

07 juni 2011

Humor och allvar om feminism

Medborgare! Gränsen mellan snille och vansinne kan ibland vara tunn. Samma sak gäller för gränsen mellan humor och allvar. Att balansera på denna tunna gräns kan ibland ge både roliga och intressanta inblickar i hur verkligheten faktiskt ser ut, så som i nedanstående animationer om feminism.

1 - How To Argue Like A Feminist



2 - How To Lie Like A Feminist



3 - The Difference Between A Feminist And An Intelligent Woman



Ännu fler animeringar i serien finns att se här.

MER INTRESSANT OM: , , ,