30 september 2011

Dags att spänna hanen Maria Sveland?

Medborgare! Ingen har väl missat den eldiga debatten som följt i spåren av Maria Sveland och Katarina Wennstams bok "Happy, happy - en bok om skilsmässa"? Redan innan boken hade släppt satt de båda redaktörerna för boken i TV-sofforna och uttryckte hur fria och lyckliga de blev av att skiljas. Maria Sveland lyckades till och med klämma in hur skönt det varit att kunna knulla runt de veckor hon inte haft barnen. Men framför allt ville de få ut budskapet att det är något djupt förlegat med det livslånga äktenskapet och att det har spelat ut sin roll. Istället menade författarna att det är en god feministisk gärning för en kvinna att skilja sig och leva på egna ben, vilket fick Hanna Kjöller att fråga sig varför man då gifter sig från första början. Hanne Kjöller påpekade också tidigt att det knappast är lyckan efter en skilsmässa som kritikerna vänder sig emot, utan Maria Sveland och Katarina Wennstams beskrivning att det skulle vara kontroversiellt och tabubelagt att tala om lycka i samband med skilsmässor samt att de påstår att det ställs helt andra krav på mammor än på pappor i samband med skilsmässor. Att det läggs mer skuld på en kvinna som skiljer sig än på en man.

För visst är det just när Maria Sveland virar den feministiska offerkoftan allt tätare kring sig själv, i egenskap av kvinna, som kritikerna blir irriterade och reagerar. För är det om möjligen inte ännu mer tabu för en man att begära skilsmässa än vad det är för en kvinna? Den stora merparten av alla skilsmässor initieras ju faktiskt av just kvinnorna.

Och hur bemöts en man som begär skilsmässa, för att i nästa stund uttrycka att han är lyckligare utan sin före detta fru och av att bara behöva ta hand om barnen varannan vecka eller kanske bara en helg då och då? Jo, han beskrivs som en svikarpappa som inte tar sitt ansvar. Och om det är några som har bankat in den bilden av pappor i samhället så är det just feminister som Maria Sveland själv!

Och om en man som tagit ut skilsmässa dessutom hade deklarerat hur skönt det är att vara fri att knulla runt med en ny damer varje natt (som Maria Sveland alltså själv har gett uttryck för) så hade han inte bara blivit utdömd som ett egoistiskt svin av den före detta frun, utan även av de gemensamma barnen, alla deras gemensamma vänner, tjocka släkten och resten av samhället.

Så en man som uttrycker lycka över sin skilsmässa döms nog betydligt hårdare än vad en kvinna gör. Tvärtom mot vad Maria Sveland vill göra gällande. Så det är knappast underligt att hennes offerroll stöter på patrull.

När Maria Sveland dessutom, likt en evighetsmaskin, ständigt utmålar sig själv som det missförstådda och kränkta offret samtidigt som hon högljutt idiotförklarar alla som kritiserar henne, så är vi antagligen många som börjar tröttna på hennes minst sagt egocentriska världsbild och hennes feministiska dubbelmoral.

Så Maria Sveland, är det inte snart dags att ladda hagelgeväret, spänna hanen, stoppa in pipan i munnen och trycka av? Så att både du själv, dina barn, din före detta man och alla vi övriga slipper höra din falskspelande bitterfitta. Det vore en välgärning för oss alla.

Som feminist kan du dessutom glädja dig åt att dina barn inte kommer att sakna dig speciellt länge. Din före detta man träffar säkert en ny kvinna snart, som kan ersätta dig som "mamma" i deras liv. Ni feminister brukar ju vara snabba med att hävda att de biologiska banden inte är så viktiga och att vem som helst kan vara förälder till ett barn (i varje fall när det gäller barnens "pappa").

Samtidigt blir du ju inte bara fri varannan vecka, utan hela tiden! Så vad väntar du på? Är det inte dags att spänna hanen snart?



MER INTRESSANT OM: , , ,

29 september 2011

Floskler och politiska parasiter

Medborgare! Riksdagen har fått en politisk vilde. Det är sverigedemokraten William Petzäll som har valt att lämna sitt parti. Detta efter att partiet uppmanat honom att lämna sitt uppdrag i Riksdagen på grund av de missbruksproblem han visat sig ha. Partiet har erbjudit honom hjälp till rehabilitering, men William Petzäll har trots hjälp återfallit i missbruk. Istället för att ta emot ytterligare hjälp och satsa på att bli kvitt sitt missbruk, så väljer William Petzäll att satsa på att trygga sin ekonomiska framtid. Om han blir kvar i Riksdagen så får han nämligen under de kommande 4 åren totalt 3 miljoner kronor för att göra ingenting. Han behöver inte ens närvara i Riksdagen. Utöver det har han dessutom rätt till betald bostad i Stockholm och fria resor i hela Sverige. Något som William Petzäll hittills nyttjat med glädje. Han har nämligen under sitt första år i Riksdagen åkt taxi för drygt 100 000 kronor av skattebetalarnas pengar.

En annan politiker som glatt låter sig bjudas av skattebetalarna är Vänsterpartiets kandidat till partiledarposten, Rossana Dinamarca. Hon har under förra året åkt flyg och taxi för drygt 220 000 kronor. Något som varken framstår som speciellt kostnadseffektivt eller klimateffektivt! Varför ta jetplan mellan Trollhättan och Stockholm när det finns tåg? Tidsbesparingen kan inte vara många minuter.

Men Rossana Dinamarca är inte ensam om tillhöra ett parti som gärna talar om att alla ska ta ansvar för miljön och sedan agera precis tvärtemot. Miljöpartiets före detta språkrör Maria Wetterstrand visade sig vara en riktig miljöbov som ofta tog flyget för att umgås med familjen istället för andra mer miljövänliga alternativ. Naturligtvis då på skattebetalarnas bekostnad.

Men att det finns gott om politiska parasiter är ingen nyhet. I takt med att politiken inte längre är ett kall och en fritidssysselsättning, utan ett yrke, så har också lönerna och ersättningarna sprungit i höjden. Riksdagsledamöterna har haft en löneökning under de senaste årtiondena som vida överstigit vanligt folks löneökningar och deras grundlön uppgår numera till 56 000 kronor i månaden. Till det kommer alltså fri bostad i Stockholm, ett skattefritt traktamente om 110 kr per dygn ledamoten är i Stockholm samt fria resor i hela landet.

Många politiker har dessutom ytterligare ersättningar från partiet eller från annat håll. Dessutom har man en inkomstgaranti som faller ut när man lämnar Riksdagen, vilken är betydligt förmånligare än vanligt folks a-kassa.

Har man dessutom suttit i regeringen så faller än mer manna från himmelen. Förutom en ännu högre lön än riksdagsledamöterna så toppar ofta partiet upp med ytterligare lön. Vissa partier mer än andra. Centerpartiet värderar tydligen sin partiledare högst för Annie Lööf kommer efter att ha blivit näringsminister att totalt sett tjäna mer än statsminister Fredrik Reinfeldt. Detta trots att Annie Lööfs enda praktiska erfarenhet av arbetslivet och näringslivet är att ha sommarjobbat som barista på ett café.

Praktisk kompetens, kunskap och erfarenhet spelar inte så stor roll längre inom politiken. Numera är det viktigare att känna rätt personer, kunna le falskt i TV och att ha munnen full av floskler.

De politiska parasiterna är uppenbarligen här för att stanna och de finns inom alla partier. Ty den politiska eliten håller gärna varandra om ryggen, oavsett partifärg. Allt för att kunna förse sig själv och de sina av skattebetalarnas pengar!

AB1 AB2 AB3 AB4 DN1 DN2 DN3 EX1 GP1 GP2 HD1 SkD1 SkD2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6
MER INTRESSANT OM: , , , ,

24 september 2011

Dags att kvinnorna börja ta lite ansvar för välståndet

Medborgare! Fredrik Reinfeldt skrev i veckan en debattartikel i DN där han påpekade att jämställdhet är en smart investering för framtiden. Igår stod han inför FN's generalförsamling och talade då om samma sak. Att det fortfarande finns länder där kvinnor förvägras rätten att rösta, ärva och arbeta är inte bara en förlust för alla de kvinnorna som drabbas. Det är även en förlust för samhället i stort. Inte bara ur jämställdhetssynpunkt, utan även ekonomiskt. Det innebär också att män ensamma tvingas ta ansvar för att bygga det välstånd som ett samhälle behöver för att i sin tur kunna erbjuda välfärd. För att kunna utveckla ett välfärdssamhälle behövs jämställdhet. Det duger inte att enbart män förväntas ta ansvar för att skapa välståndet. Det är dags för kvinnor att börja bidra i samma utsträckning som män traditionellt har gjort.

Även i ett relativt välutvecklat välfärdssamhälle som Sverige är det huvudsakligen männen som tar ansvar för att skapa välståndet. Därmed är det också männen som huvudsakligen bidrar med de skattepengar som finansierar välfärden och som därmed ser till att det finns dagis och skola till våra barn, sjukvård för alla medborgare och pensioner till de gamla. Varje svensk man bidrar under sin livstid med i medeltal 2 miljoner kronor mer till välfärden än vad han själv får tillbaka. Av dessa går 1 miljon direkt till landets kvinnor via skattetransfereringar.

Detta innebär att en svensk man sliter på sitt arbete i cirka 10-15 år utan att få någonting tillbaka för det. Varken samhället eller de kvinnor som får ta del av detta arbetet brukar någonsin tacka alla dessa män som sliter ut sig i förtid. Allra minst tackar någon feminist dessa män. Tvärtom spyr de istället oftast ur sig ett osande hat gentemot dem.

Var skapas då detta välstånd? Ja, inte är det inom den offentliga sektorn. Den är nämligen beroende av skattepengar för att överhuvudtaget kunna fungera. Nej, det är inom det privata näringslivet som välståndet skapas. Det är där som det sker en värdeförädling. Det är därmed där som produkter och tjänster kan skapas och säljas med en förtjänst. Det är denna förtjänst som gör det möjligt att generera skatt både från företagets förtjänst, men framför allt från de anställdas löner. Ju fler som arbetar med att skapa välstånd inom det privata näringslivet, desto fler källor till skatteinkomster för välfärdssamhället.

Idag finns drygt en miljon människor i utanförskap i Sverige. Det är människor i arbetsför ålder som inte har ett arbeta, istället försörjs dessa av olika typer av bidrag och ersättningar från samhället. Varje sådan person som kan gå från bidrag till en tjänst inom det privata näringslivet är en enorm vinst för hela samhället. Därför behövs, som Medborgarperspektiv tidigare skrivit, ett miljonprogram för jobben!

För att skapa fler jobb krävs att det först startas flera nya framgångsrika företag. Företag som kan utvecklas på ett lönsamt sätt och som sedan fortsätter att investerar i Sverige. Sverige har en fin tradition av att skapa framgångsrika och lönsamma företag. När man betraktar de stora och framgångsrika företag som finns i Sverige kan man inte annat än att förundras över att det till nästan 100 procent är grundade av män. Det gäller inte bara de gamla traditionella företaget. Det gäller även de framgångsrika företag som skapats under de senaste årtiondena. Det är alltså män som traditionellt sett har tagit ansvar för att skapa välståndet i Sverige.

Fredrik Reinfeldt påpekar att jämställdhet är en smart investering för framtiden. Det gäller inte enbart i de länder där kvinnor ännu inte rätten att rösta, ärva och arbeta. Det gäller även i Sverige. Sverige är ett av de länder i västvärlden där kvinnor tar minst ansvar för att skapa välstånd.

Trots att kvinnor utbildar sig i allt högre grad och numera dominerar på universiteten (67 procent av de som lämnar universiteten med en examen är idag kvinnor) så startar kvinnor bara cirka 30 procent av de nya företagen.

Istället för att starta företag och skapa välstånd så söker sig allt för många av dessa högutbildade kvinnor till den offentliga sektorn, gärna inom olika administrativa och byråkratiska grenar, och bidrar då snarare till att minska välståndet och välfärden i landet. Administration och byråkrati tar resurser från den operativa verksamheten som faktiskt är välfärdssamhällets viktigaste uppgift. Barn, sjuk och gamla blir lidande.

Andra välutbildade (ofta feministiska) kvinnor använder sin tid till att förespråka kvotering till börsföretagens styrelser. Så istället för att själva starta nya företag och utveckla dessa på ett lönsamt sätt så förväntar de sig att få glida in på en räkmacka till börsbolagens högsta beslutande organ bara på grund av sitt kön och utan att behöva arbeta sig upp den långa vägen. Det är inte bara synnerligen egoistiskt. Det är dessutom ett enormt förminskande mot de (fåtal) kvinnor som genom åren gjort karriär och tagit sig ända upp till toppen av egen maskin. Än fler argument varför kvotering är vansinnigt tar Aron Modig upp i en bra debattartikel i SvD.

Nej, det som krävs är att fler kvinnor börjat ta ansvar för att skapa välstånd i Sverige! Om bara 200 välutbildade kvinnor skulle starta lika många nya börsföretag med 1000 anställda var så skulle 200 000 arbetslösa få nya jobb. Det skulle inte bara innebära att samhällets inte längre skulle behöva försörja dem via bidrag och olika ersättningar. Det skulle dessutom innebära att de började betala skatt till samhället. Skattepengar som kan användas till att ytterligare utveckla välfärden.

För jämställdhetens skull är det därför dags att börja ställa krav på kvinnorna att starta nya företag och att de börjar ta lite ansvar för välståndet!

MER INTRESSANT OM: , , , ,

22 september 2011

Om ett ja inte alltid är ett ja, så är heller inte ett nej alltid ett nej

Medborgare! En fredag i början av januari 2010 träffades 16-åriga Emila och 32-åriga Jonas för att spendera en helg tillsammans i Jonas lägenhet. Det var Emilia som en dryg vecka tidigare hade tagit kontakt med Jonas på ett internetforum för BDSM-sex. Där lärde de känna varandra och vilka önskemål de hade när det gällde BDSM. Det hela ledde till att de i ömsesidigt samförstånd beslutade sig för att träffas och idka en helg i dominansens tecken. Efter helgen lämnade en nöjd Emilia lägenheten, visserligen med en del blåmärken och lite smärta kvar i kroppen, men ändå lite förvånad och en smula besviken att Jonas inte en enda gång hade fallit för frestelsen att ha samlag med henne.

Men när en väninna upptäckte blåmärkena på Emilias kropp ville hon inte avslöja sin sexuella läggning för henne, istället ljög hon ihop en historia om att hon blivit kidnappad av tre män och våldtagen av dessa. Väninnan blev så klart bestört och snart fick både Emilias föräldrar och polisen reda på historian. Plötsligt var Emilia fast i en nät av lögner och inte blev det bättre när hon för polisen pekade ut en annan man från BDSM-forumet som en av de skyldiga.Snart satt den 28-årige Markus i isoleringscell på häktet, misstänkt för våldtäkt och olaga frihetsberövande.

Trots att Markus omedelbart hänvisade till bevis som visade att han hade alibi för den aktuella tidpunkten tog det åklagare Ulrika Rogland och polisen nästan tre veckor innan Markus åter kunde släppas (utan så mycket som en officiell ursäkt av Ulrika Rogland). Då hade även Emilias historia fallit i bitar och istället riktades misstankarna mot den 32-årige Jonas. Nu var det hans tur att frihetsberövas.

Med tiden föll dock åklagare Ulrika Roglands tänkta åtal i bitar. Det visade sig från chatloggarna att Emilia och Jonas gemensamt hade planerat att träffen under en dryg veckas tid. Det visade sig att Emila hade samtyckt till allt som skedde under helgen. Det visade sig att Emilia hade varit fri att lämna lägenheten när helst hon önskade. Det visade sig att Emilia hållit kontakt med vänner via SMS under helgen.

Men åklagare Ulrika Rogland ville absolut inte erkänna sitt misstag. Istället gick det prestige i ärendet och hon ville med alla medel fälla någon man för något brott. Emilia var visserligen ett par år yngre än vad hon uppgett till Jonas, men hon var fortfarande byxmyndig och därmed enligt lag gammal nog att själv besluta med vem hon önskar ha sex och på vilket vis hon önskar ha sex.

Emilia hade dock en historia med självskadebeteende. Det blev den röde åklagarens sista halmstrå. Istället för att driva ett sexmål mot Jonas koncentrerade Ulrika Rogland sig på BDSM-sexets inslag av våld. Hon frågade sig därför om en dubbelt så gammal man verkligen får utöva våld mot en liten flicka med, enligt Ulrika Rogland själv, svårt självskadebeteende, även om flickan samtycker? Därmed åtalades Jonas för grov misshandel.

Emilia blir då förtvivlad och skriver ett mail till Jonas där hon uttrycker hur ledsen hon är för att Ulrika Rogland fläker ut deras sexualitet inför omvärlden och för att han ska behöva stå till svars inför rätten för att hon från början inte hade modet att berättade sanning om sin sexualitet för väninnan. Emilia mår naturligtvis inte bra av hur det hela har utvecklat sig och vägrar ställa upp i Tingsrätten. Detta utnyttjar Ulrika Rogland och försöker få det till att Emilia mår så dåligt på grund av vad Jonas gjort mot henne.

Tingsrätten har dock läst hela förundersökningen och får dessutom ta del av det mail som Emilia skrivit till Jonas inför rättegången. De fann det varken visat att Emilia led av ett svårt självskadebeteende vid tiden för gärningen eller att ett sådant beteende skulle medföra att misshandeln skulle bedömas som grov. Domstolen konstaterade också att det samtycke flickan lämnat varit frivilligt och allvarligt menat samt att skadorna varit av övergående natur. Tingsrätten ogillar därmed åtalet och frikänner Jonas från anklagelserna.

Men åklagare Ulrika Rogland ger sig inte. Hon ska absolut ha en man fälld, feminist som hon är. Hon överklagar till Hovrätten.

Inför förhandlingarna i Hovrätten har dock åklagare Ulrika Rogland ändrat sig. Nu hävdar hon att flickan inte alls samtyckt till våldsanvändning. Däremot godtar hon att misshandeln inte ska bedömas som grov, men att den trots det ska leda till straffansvar. Hon har också lyckats övertala flickan att ställa upp och berätta ännu en ny variant på hela historien.

Idag föll till slut Hovrättens dom (som till fullo kan läsas här). Hovrätten konstaterar att flickan lämnat felaktiga uppgifter vid flera tillfällen och att hennes berättelse präglas av stor brist på detaljer. Samtidigt konstateras att parternas kommunikation före gärningarna starkt talar för att flickan ville bli utsatt för våld. Domstolen finner det visat att mannen hade flickans samtycke till att utöva det våld som styrkts i målet. Hovrätten framhåller också att flickan haft möjlighet att när som helst återkalla samtycket. Slutligen bedömer domstolen att de gärningar mannen begått inte är oförsvarliga och därmed ogillar de också åtalet.

Extra positivt är det att Hovrätten tydligt påpekar att utgångspunkten måste vara att:
"en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället"
Det duger alltså inte som åklagare Ulrika Rogland vill göra gällande att ett ja inte alltid är ett ja, för det skulle ju då också innebära att ett nej inte alltid är ett nej!

Notis: Tyvärr förmedlar inte media den fullständiga bilden av BDSM-målet. Istället sprid ibland rena felaktigheterna. För en mer heltäckande bild av fallet rekommenderas följande korta sammanfattning på Medborgarperspektiv eller mer detaljerade på Aktivarum.

Uppdatering: DN's ledarredaktion verkar ha läst detta inlägg på Medborgarperspektiv. De beskriver som första tidning mer om bakgrunden till fallet och verkar även ha läst förundersökningen och domen. De kommer till slutsatsen att domen är korrekt och att det vore att omyndigförklara kvinnor att inte tolka ett ja som ett ja! Dock kommer de till en förvirrade slutsatsen att domen är en feministisk seger, när det framför allt är feminister som har förfärat sig över domen och uttryckt sin besvikelse över att den 32-årige mannen inte dömdes, inklusive den röde åklagaren själv.

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6
MER INTRESSANT OM: ,

21 september 2011

Utflyttad!


Medborgare! Efter flera år i samma gamla invanda miljö är det dags att byta perspektiv. Därför gör nu Medborgarperspektiv ett miljöombyte. I framtiden hittar alla läsare den nya och uppdaterade bloggen här. Välkomna!

MER INTRESSANT OM: , , ,

18 september 2011

Ju mer sjukskriven, desto friskare och desto mer jämställdhet

Medborgare! Fredagen den 23 september lägger forskaren Ann Sörlin vid Umeå Universitet fram sin avhandling "Hälsa och den gäckande jäm­ställdheten – Kan jämställdhetens påverkan på hälsan mätas?". Där redogör hon för sina slutsatser avseende människors hälsa och den genuspolitiskt korrekta kvantitativa jämställdheten (att män och kvinnor ska göra allt så lika som möjligt inom alla områden i samhället). Enligt Ann Sörlin ger avhandlingen stöd för tesen att skillnader i hälsa mellan kvinnor och män kan härledas till bristande (kvantitativ) jämställdhet. 

Ann Sörlin menar att när män och kvinnor har olika förutsättningar och makt att forma sina liv och att delta i samhällutvecklingen påverkas deras hälsa på motsvarande sätt. Ökad (kvantitativ) jämställdhet skulle då minska skillnaderna i hälsa mellan kvinnor och män genom konvergens. Det vill säga att båda gruppernas värden närmar sig mitten.

Som ett led i att undersöka denna tes har Ann Sörlin därför jämförs olika mått på (kvantitativ) jämställdhet och på hälsa samt relationen mellan dessa. Detta har hon gjort i form av dels en registerstudie och dels en enkätstudie. Registerstudien omfattar information om arbetsplats, lön, sjukfrånvaro, utbildningsnivå, föräldraledighet med mera bland drygt en miljon personer. I enkätstudien samlades män och kvinnors svar lön, utbildningsnivå och tjänsteomfattning på arbetsplatsen samt i fördelningen av tid och ansvar i den egna parrelationen. Resultaten i form av två olika jämställdhetsindex har sedan jämförts med den egna upplevelsen, uttryckt i svar på frågan "Hur upplever du jämställdhet på ditt företag?/i din relation?".

Svaren är ganska intressanta. Inget av jämställdhetsindexen, vare sig på arbetsplatsnivå eller på parrelationsnivå, visar nämligen samband med svaren på den enkla frågan om den upplevda (kvantitativa) jämställdheten.

Dels visar svaren att anställda upplever sina företag som mer (kvantitativt) jämställda än vad registerdata visar. Men vad som är mer intressant är att män upplever sina relationer som mer (kvantitativt) jämställda än vad som rapporteras från den praktiska verkligheten, medan kvinnor däremot i allmänhet rapporterar en högre grad av jämställdhet än vad de själva upplever.

Kvinnor upplever sig alltså allmänt sett som mindre (kvantitativt) jämställda än vad de i realiteten är! För män är det tvärtom.

Ann Sörlin pekar också på att denna skillnad i upplevelsen av (kvantitativ) jämställdhet kan vara den praktiska konsekvensen av att jämställdhet avspeglar makt och inflytande och att maktlöshet och brist på inflytande är avgörande för hälsan. Det vill säga, om man upplever sig som maktlös och att man har brist på inflytande så kan detta påverka hälsan.

Problemet uppstår dock när Ann Sörlin, på ett genuspolitiskt korrekt sätt, ser det som ett steg framåt för jämställdheten när män börjar sjukskriva sig lika mycket som kvinnor gör. Hon ser till och med fler sjukdagar hos män som ett tecken på förbättrad hälsa. Ju mer sjukskriven män är, desto friskare är de enligt Ann Sörlin. Det är ju onekligen ett nytt sätt att se på sambandet mellan sjukfrånvaro och hälsa/välmående!

Istället borde hon ju ha slagits av det faktum att män i allt högre grad börjat uppleva sig som så sjuka och vid så dålig hälsa att de väljer att sjukskriva sig från jobbet. Deras upplevda hälsa och välmående sjunker uppenbarligen! Kanske beroende på att de i allt högre utsträckning upplever sig som allt mer maktlösa och att de har allt mer brist på inflytande?

Är det verkligen en bra utveckling för samhället i stort och för jämställdheten specifikt? Vore det inte betydligt mycket bättre att kvinnor slutade uppleva sig som mindre (kvantitativt) jämställda än vad de i realiteten är? Vore det inte betydligt bättre att kvinnor förstod att de i realiteten har betydligt mycket mer makt och inflytande än vad de själva verkar tror?

Inte heller har Ann Sörlin tagit i beaktande det allra mest påtagliga tecknet på hälsa/välmående och jämfört det med den (kvantitativa) jämställdheten. Nämligen döden! Att dö är det ultimata tecknet på dålig hälsa och dåligt välmående. Det är dessutom en ytterst objektiv mått. Få skulle påstå att de upplever sig som döda.

För faktum kvarstår, män i Sverige dör i medeltal 4,5 år tidigare än kvinnor. Vad säger det om sambandet mellan människors verkliga hälsa och den genuspolitiskt korrekta kvantitativa jämställdheten?

MER INTRESSANT OM: , , ,

17 september 2011

Byxmyndig utan ansvar?

Medborgare! I Sverige blir man enligt lag byxmyndig vid 15 år ålder. Vid den åldern bedöms alltså att en ung människa har uppnått en sådan grad av mognad att han eller hon kan ge ett juridiskt giltigt samtycke till samlag eller annan sexuell handling och antas kunna bedöma effekterna av detta val på ett moget vis. Kort sagt bedöms man vid denna ålder kunna ta ansvar för sin egen sexualitet och de sexuella handlingar man själv ger sin in på.

Men det är uppenbarligen inte alla som delar den synen, speciellt inte om det handlar om unga flickor som har sex som faller utanför den gängse normen. Som den 16-åriga flicka som aktivt sökte efter män på ett internetforum för BDSM-sex och som var den som tog initiativ till ett dylikt möte med en 32-årig man. Efter att först ha chattat med varandra under en tid spenderade de två en helg tillsammans och ägnat sig då åt BDSM, men dock aldrig åt någon sex i traditionell bemärkelse (samlag). Den 16-åriga flickan var fri att avbryta när helst hon så önskade. Allt skedde med fri vilja och samtycke.

När den 16-åriga flickan efter helgen blev ställd mot väggen av en vän ville hon dock inte att hennes sexuella läggning skulle avslöjas och inte heller ville hon avslöja den 32-årige mannen. Den ena lilla lögnen efter den andre ledde därför till att hon hittade på en falsk historia och sa att hon blivit kidnappad av tre män som turats om att våldta och misshandla henne. Detta kom både till hennes föräldrars kännedom och till polisens kännedom. Detta ledde i sin tur till att åklagare Ulrika Rogland häktade en helt oskyldig 28-årig man. Han fick sitta inlåst i tre veckor misstänkt för grov våldtäkt innan det avslöjades att han inte hade något som helst med historian att göra. Istället blev den 32-årige mannen till slut blev åtalad för grov misshandel, trots att den 16-åriga flickan haft BDSM-sex med honom av fri vilja och med samtycke.

Hela historien bakom det så kallade "sextortyr"-målet har Medborgarperspektiv skrivit om tidigare. Där framkom allt det som media valt att inte skriva om. Som att det varken var mötet med den 32-årige mannen eller hennes tidigare självskadebeteende som den 16-årige flickan mått dåligt av under tiden för rättegången, utan att det istället snarare var åklagare Ulrika Roglands agerande gentemot flickan som var orsak till hur hon mådde! Åklagare Ulrika Rogland har nämligen drivit detta mål mot den 16-årige flickans uttryckliga vilja. Flickan vill absolut inte vara en del av målet och vägrade därför infinna sig i Tingsrätten. Istället skrev hon brev till den 32-årige mannen där hon uttryckte hur ledsen hon var för vilken hemsk vändning deras ömsidiga möte hade tagit.

Till skillnad från åklagare Ulrika Rogland och frilansjournalisten Caroline Engvall så anser sig nämligen den 16-åriga flickan vara fullt kapabel att själv ta ansvar för sin egen sexualitet, även om hon tidigare (i unga år) haft ett självskadebeteende.

Det verkar för övrigt även den 32-årige mannen vara. När flickan efter helgen lämnade hans lägenhet var det bara en sak som hon var förvånad och lite besviken över, nämligen att han under hela helgen inte haft traditionell sex (samlag) med henne en enda gång!

Frågan är nu hur Hovrätten kommer att döma? Anser de att man kan vara byxmyndig utan eget ansvar?

Läs också sanningen om "sextortyr"-målet!

DN1 DN2 EX1 EX2 EX3 SDS1 SDS2 SR1 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4
MER INTRESSANT OM: , , , ,

10 september 2011

Mer feministisk dubbelmoral

Medborgare! En gång i tiden var feminismen, precis som liberalsmen, en frihetsrörelse som byggde på upplysningens idéer om alla människor lika värda och tron på det människliga förnuftet. Grundläggande för upplysningen idéer är synen att alla människor är kapabla att tänka själva samt att de själva kan ta ansvar för sina egna val och handlingar i livet. Därför menade man att människor inte okritiskt skulle tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Det var på dessa grunder som både män och kvinnor krävde allmän och lika rösträtt. 

Men både samhället och den feministiska ideologin har förändrats sedan dess. Samhället har de facto blivit mindre auktoritärt, mer demokratiskt och mer jämställd. Kvinnor har idag alla rättigheter som män har. Dock finns det fortfarande vissa rättigheter som kvinnor har men som män ännu inte har fått

Men trots att kvinnor och män i det närmaste har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter så fortsätter feminismen att bedriva ett veritabelt könskrig. Från att ha varit en idé om frihet så har den rådande radikalfeministiska rörelsen istället utvecklats till en auktoritär ideologi som ser som sin uppgift att uppfostra vanliga kvinnor och män. Tron på människors förnuft och alla människors förmåga att själva ta ansvar för sina liv har helt försvunnit. Med detta har också feminismen blivit allt det den en gång sade sig vara emot

På flera områden i samhället vill radikalfeministerna och genusvetarna förändra och detaljstyra de val som män respektive kvinnor gör. Man anser helt enkelt att kvinnor och män väljer fel, för de väljer ju inte alltid exakt lika. Och de väljer framför allt inte så som de auktoritära elitfeministerna önskar att de valt. 

Därför protesterar de högljutt över att små pojkar associeras med färgen blått, medans flickor associeras med färgen rosa. Därför vill de förändra hur hur små pojkar och flickor leker samt vilka leksaker de använder, för de små barnen leker ju inte exakt lika och väljer inte exakt samma leksaker. Därför förespråkar de en kvoterad föräldraförsäkring, för pappor och mammor är ju inte hemma exakt lika med sina små barnen. Därför beklagar de högljutt över att kvinnor ägnar sig mer åt hushållsarbete än män och anser att män borde skura toaletterna lika ofta som sina fruar

Listan kan göras lång över områden där feministerna vill detaljstyra vanliga människors liv, allt i syfte att med hjälp av social ingenjörskonst tvinga in alla människor i samma mall. Den radikalfeministiska mallen, där det inte finns några könsskillnader och där alla istället är hen med varandra.

Men detta leder många gånger till en enorm dubbelmoral från feministiskt håll. Trots att man säger sig vilja betrakta män och kvinnor som varandras likar, så framgår det allt för ofta att man egentligen gör en enorm skillnad på män och på kvinnor, vilket Medborgarperspektiv har beskrivit tidigare

Samma sak ser man nu i spelbranchen. Ungefär 42 procent av alla som spelar datorspel är kvinnor. Trots det så hävdas det att allt för få spel görs för kvinnor! Men om nu kvinnor och män är lika, som feministerna hävdar, hur kan det då behövas speciella spel för kvinnor? Det vore ju ytterligare ett exempel på feministisk dubbelmoral att hävda att kvinnor inte behöver gilla samma typ av spel som män, samtidigt som man på andra områden i samhället gör allt för att detaljstyra kvinnor och mäns val för att det ska bli så lika som möjligt. 

Än mer dubbelmoral blir det, precis som Pelle Billing noterar, när samma typ av feministisk mediaelit och kulturelit går till attack mot Ulf Brunnbergs förslag att det borde skapas en särskild TV-kanal bara för män!

MER INTRESSANT OM: , , ,

09 september 2011

Feministisk dubbelmoral

Medborgare! Allt för många feminister (och då kanske framför allt kvinnliga feminister) har ett ständigt behov av att moralisera och uppfostra andra människor hur de ska leva sina liv. I en aldrig sinande ström av uttalanden, artiklar och politiska utspel utser de sig själva till moralens högsta väktare. Det är inte bara män som dessa feminister ständigt skuldbelägger för allt som (enligt dem) är fel i samhället och för alla problem som kvinnor kan stöta på i livet. Även helt vanliga kvinnor får sig då och då en skopa av den feministiska moralismen. Som när Katerina Janouch beskyller alla kvinnor som inte satsar allt på sin yrkeskarriär och ett samhällsengagemang för att de "sviker kvinnosläktet".

Att feminister moraliserar och gärna vill uppfostra andra människor må vara hänt. Det är de tyvärr inte speciellt ensamma om. Det förekommer även inom andra kollektivistiska ideologier som gärna vill praktisera social ingenjörskonst för att anpassa människorna efter samhället, istället för tvärtom!

Det är alltså knappast den feministiska moralismen i sig som vanligt folk reagerar mot. Det är snarare den feministiska dubbelmoralen. Det är där som feminismen excellerar i att göra skillnad på män och på kvinnor, vilket går tvärtemot det jämställdhetsideal som feminismen själv säger sig ha som målsättning.

Senast i raden av feministisk dubbelmoral är Maria Sveland och Katarina Wennstams bok "Happy happy" om att skilsmässor. Där vill man ge bilden av skilsmässan som någonting som ger lycka för framför allt kvinnor. Maria Sveland hyllar sin egen skilsmässa och hur förlösande det är att vara singel igen, hur skönt det är att bara ha barnen varannan vecka och sedan kunna knulla runt den andra veckan. Kvinnor som skiljer sig beskrivs som starka, fria och att de förverkliga sig själva.

Men så hade aldrig samma feminister beskrivit män som tagit ut skilsmässa för att slippa ifrån vardagens krav, för att istället leva ett liv med barn ena veckan och nya unga damer i sängkammaren den andra. Han skulle omedelbart ha blivit dömd som en svikare och ett egoistiskt svin av både ex-frun, hennes väninnor, släkten och hela det feministiska samfundet. Alltså ett typexempel på den feministiska dubbelmoralen.

Samma sak ser vi i sexköpsdebatten. Män som köper sex beskrivs av feminister som äckliga svin. De köper inte ens sex, de köper en kropp som de sedan utnyttjar och masturberar i. Justitieminister Beatrice Ask gick så långt att hon ville skicka gredelina kuvert till män som misstänkts ha köpt sex, så att familj, grannar och vänner ska få reda på vilka omoraliska svin dessa män är.

Men när medelålders kvinnor åker utomlands för att köpa sex beskrivs samma typ av sexhandel som en kärleksjakt eller en semesterromans. Det sänds till och med dokumentärprogram i SVT där kvinnors sexturism förskönas och hyllas som en frigörelse. Kvinnor som köper sex beskrivs som starka och självförverkligande. Återigen ett typexempel på feministisk dubbelmoral.

Samma typ av dubbelmoral ser man när det gäller den lika könsrepresentation som feminister ofta säger sig eftersträva i samhället. Det började med det feministiska nätverket Stödstrumporna som inför valet 1994 ville ha varannan kvinna på valsedlarna till Riksdagen. Numera kräver många feminister kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser.

Men när det gäller de egna feministiska organisationerna står det betydligt sämre till med könsrepresentationen. Inom de genusvetenskapliga institutionerna på landets universitet finns bara knappt 8 procent män bland de anställda. I Feministiskt Initiativs styrelse är det bara 2 av 15 ledamöter som är män. I branschorganisationen Genusföretagarna är den bara 1 man i styrelsen, de övriga 6 är kvinnor. Uppenbarligen är det dubbla måttstockar som gäller när könsrepresentation ska mätas av feminister!

På område efter område framträder den feministiska dubbelmoralen. Feminister drar sig inte för att ständigt skuldbelägga män. De påtalar gärna alla brister och fel som män har samt hur hemsk och destruktiv den "manliga könsrollen" är, men samtidigt eftersträvar samma feminister att kvinnor ska överta de roller och det agerande som traditionellt har varit männens domäner.

En pappa som tar huvudansvar för familjens försörjning och som därför i högre utsträckning är borta hemifrån beskrivs ofta av feminister som en "frånvarande pappa", en pappa som sviker sina barn. Men samtidigt propagerar samma feminister för att kvinnor i högre utsträckning ska lämna hemmet, arbeta och försörja sig själv. Blir inte hon då en "frånvarande mamma"? Nej, tydligen inte! Samma måttstockar gäller uppenbarligen inte för män som för kvinnor i feministernas värld!

När så män börjar höja sina röster i jämställdhetsdebatten så beskrivs det omedelbart av feminister som att manligheten är i kris. Samma feminister drar sig heller inte för att häva ur sig att män inte ska gnälla, för det är så omanligt! Då om något visar feministerna upp sitt många gånger könsrollskonservativa ansikte. Trots att feministerna säger sig vilja kämpa mot just könsrollerna, så agerar och utnyttjar de själva könsrollerna när det passar deras eget syfte. Som när feministiska kvinnor förväntar sig att män bara ska vara starka och tiga, vilka vidrigheter de än häver ur sig om män. Även detta är ett tydligt exempel på den feministiska dubbelmoralen.

Det är dags att bryta den feministiska hegemonin i den svenska jämställdhetsdebatten. Det som istället behövs är, precis som Pelle Billing skriver, en jämställdhetsdebatten som präglas av en positiv grundsyn på båda könen. Där både kvinnofrågor och mansfrågor betraktas som lika viktiga för samhället och där lika rättigheter och lika skyldigheter försvaras i alla lägen.

Det är dags för samhället att göra upp med den feministiska dubbelmoral och istället fokusera på riktig jämställdhet. För både kvinnor och män.

Uppdatering: Läs om mer feministisk dubbelmoral här.

ArB1 DA1 DN1 EX1 EX2 EX3 GP1 SR1 SMP1 SDS1 SvD1
MER INTRESSANT OM: , , ,

05 september 2011

Som man förväntas du inte säga nej, då blir du skadeståndsskyldig

Medborgare! Det brukar alltid hävdas att ett nej är ett nej, men tydligen beror det på könet på den som säger nej. Om det är en man som tackar nej så accepteras det inte alltid, varken av den avhysta kvinnan eller av rättsväsendet. En 51-årig man i Frankrike har nyligen blivit dömd att betala drygt 90 000 kronor till sin ex-fru, efter att hon hade stämt honom i samband med skilsmässan för att de, enligt hennes tycke, haft sex för sällan under tiden de varit gifta.

När kvinnan ansökte om skilsmässa angav hon att anledningen var hennes mans ovilja att bjuda till i sängkammaren. Domaren som godkände skilsmässan fastslog att mannen var ensamt skyldig till uppbrottet.

Kvinnan nöjde sig dock inte med detta, utan valde därefter att även stämma sin ex-man med motiveringen ”brist på sex under 21 års äktenskap”. Domstolen tog kvinnans parti och konstaterade i domslutet att:
"En sexuell relation mellan man och hustru är ett uttryck för den kärlek de har för varandra, och i det här fallet saknades det."
"Genom att gifta sig är man överens om att dela sina liv och det här innebär utan tvekan att man kommer att ha sex med varandra."
Mannen dömdes därmed att betala 90 000 kronor som kompensation för utebliven sex till kvinnan.

Att ett nej inte alltid accepteras är kanske ingen nyhet, men om du som man säger nej kan du tydligen även bli skadeståndsskyldig!

MER INTRESSANT OM: , , , ,