30 april 2010

Ett miljonprogram för jobben!

Medborgare! Att valrörelsen i praktiken redan har börjat kan knappast någon ha missat. Gammelmedia presenterar nya opinionsundersökningar vecka efter vecka. Endera gången krymper gapet mellan blocken och nästa gång ökar det. Det duggar tätt av utspel om än den ena frågan och än den andra. Den senaste veckan har de rödgröna lovat guld, höghastighetståg och gröna skogar. Man lovar så vitt och brett att vi till och med har fått ett nytt namn för den överbudspolitik som just nu bedrivs av oppositionen, Tobleronepolitik!

Den politiska debatten i Sverige handlar allt för ofta om frågor som må vara intressant ur ett teoretiskt perspektiv, men som ofta bara berör en liten del av medborgarna och som inte bidrar det minsta till att verkligen utveckla landets välstånd och medborgarnas välfärd. Frågor som befinner sig långt bort från medborgarnas vardag och som ofta präglas av att man talar över vanligt folks huvuden.

Ett sådant exempel är stora delar av jämställdhetsdebatten. Det genusperspektiv som appliceras på stort och smått i samhället ger på inget sätt mer mat på bordet för landets medborgare. Som när Grön Ungdom hävdar att Förbifart Stockholm är ett projekt för män och att det är främst män som bidrar till miljöförstöringen. Eller som förslaget från Socialdemokraternas Claes Borgström att kvotera föräldraförsäkringen.

Enligt SOM-institutets senaste undersökning anser endast 2 procent av medborgarna att just jämställdheten är en av de tre viktigaste frågorna i samhället (något som dock Gudrun Schyman har svårt att acceptera). Andra frågor som har låg prioritet för medborgarna är EU-frågor, jordbrukspolitik, energipolitik och kommunikationsfrågor.

Den fråga som medborgarna anser är absolut viktigast är sysselsättningen! Hela 37 procent placerar den i toppen. Och medborgarna har helt rätt! Varför inser man lätt genom att ta en titt på diagrammet nedan (som genererats på Ekonomifakta baserat på statistik från SCB).


Trots att vi lever allt längre och trots att befolkningen har ökat med 1 miljon sedan slutet på 1980-talet har inte antalet sysselsatta ökat alls! Det innebär att den sysselsatta delen av befolkningen idag måste försörja ytterligare 1 miljon medborgare. Medborgare som i många fall faktiskt är fullt arbetsföra! Vad som är än mer oroande är att antalet sysselsatta i det privata näringslivet inte är högre idag än vad det var för 45 år sedan, när befolkningen var nästan 2 miljoner färre än idag!

Det är inom det privata näringslivet som landets välstånd genereras. Det välstånd som även betalar de skatter som finansierar välfärden och den offentliga sektorn. När det privata näringslivet minskar drabbar detta inte enbart alla de anställda, utan även indirekt alla som arbetar inom den offentliga sektorn och alla som är beroende av samhället för sin försörjning eller för vård, skola och omsorg.

Det är just detta som Sverige har upplevt under de senaste 20 åren. Sverige har sjunkit på välståndsligan och välfärden har urholkats under de senaste årtionden. Pensionerna, sjukvården, a-kassan, och sjukförsäkringen är bara några exempel på sådant som försämrats.

Detta går inte att ändra på genom att höja skatterna, som de rödgröna har föreslagit. Det skulle snarare få motsatt effekt. Allt fler företag inom det privata näringslivet förlorar då konkurrenskraft på den internationella marknaden, vilket på sikt leder till att jobben kommer att flytta utomlands. Istället behöver vi en motsatt effekt. Vi behöver skapa nya arbetstillfällen inom det privata näringslivet. Arbetstillfällen som ger upphov till nettoskatteintäkter. Det vill säga att de genererar mer i skatteintäkter än vad de kostar i ekonomisk simulering.

Under perioden 1965-1975 genomfördes miljonprogrammet, som hade som mål att lösa tidens akuta bostadskris genom att under kort tid bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden.

Medborgarperspektiv anser att det nu är dags att genomföra ett miljonprogram för jobben, med målet att under de kommande 10 åren skapa en miljon nya arbetstillfällen inom det privata näringslivet och att öka kvalificeringsgraden på jobben.

Detta är den enda möjliga vägen för att långsiktigt ökat landets välstånd och förbättrad medborgarnas välfärd. Hur detta ska genomföras borde vara den mest centrala politiska frågan i årets valkampanj. Finns det något parti som vågar ta tag i denna utmaning? Det parti får min röst i årets val!

14 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket bra skrivet. Intressant men hemskt och tragiskt att se att staten har fler anställda än den privata sektorn.

Medborgare X sa...

Anonym 21:00!

Nej, staten har faktiskt inte fler anställda än den privata sektorn. Observera att antalet anställda i privat sektor representeras av skalan på vänster sida i grafen och antal offentliganställda på höger sida i grafen. De offentliganställda är knappt hälften så många som de privatanställda. Rätt ska vara rätt.

Ola Jennebrink sa...

Det tråkiga är att majoriteten lever på bidrag och/eller får sin lön i den skattefinansierade sektorn och dessa röstar givetvis på de partier som ger dem mest pengar.Det är sedan riskfritt ur röstsynpunkt att beskatta en minoritet högt.Ett demokratins dilemma som skulle kunna avhjälpas med en ärlig ideologisk debatt. Men vad skulle få en valrörelse att bli ärlig?

Ann Helena Rudberg sa...

Men här syns hur tydligt som helst att brottet i utvecklingen ligger på 90-talet. Det som fortfarande förtigs i massmedier och bland andra för sossarna lyckades inte trots alla Göran Perssons år med regeringsmakt fixa kurvan, först nu håller det privata på att återhämta sig.

Nu gäller det att se om "valboskapen" har gått på propagandan om att det är nu krisen är och att allt är borgarnas fel eller om folk begriper att det är arbete och inte skatter som genererar riktiga pengar.

Medborgare X sa...

Ola!

Ja, naturligtvis röstar även de som lever på bidrag eller får sin lön från den skattefinansierade sektorn efter plånboken. Det är ju just dessa väljargrupper som Socialdemokraterna fiskar efter när de lovar sänkt skatt för pensionärer, ökat underhållsstöd och höjt bostadsbidrag till ensamstående mammor och höjda ersättningar i a-kassan samtidigt som man aviserar höjd skatt för de som jobbar och bidrar mest till välfärden.

Det är en politik som uppmuntrar medborgarna att sluta arbeta och istället leva på bidrag. Det är en politik som långsiktigt kommer att lägga landet i ruiner.

Nils Dacke sa...

Nu har ju även helvetet nyanser och jämfört med Grekland har vi fortfarande det bra ställt och en industri som är taggad att ta sig an en världsmarknad. Men det är samma tendenser här dvs vissa vill åka gräddfil på andra och så är nog vi homo sapiens funtade. De grönrödas förslag så här långt visar på ett totalt intellektuellt mörker och inga visioner alls, bara återställare vilket man man anklaga alliansen för med. Dessa armbågsmänniskor har helt enkelt spelat ut sin roll som visionärer.

Anonym sa...

vi måste komma ifrån detta flum sosse tänkandet. I 2o år har vi importerat männsikor som inte gör annat än att leva på bidrag. Det funkar inte i längden.

Medborgare X sa...

Ann Helena!

Ja, du har helt rätt. Det är en fallande trend för antalet anställda i det privata näringslivet ända sedan 1965. Samtidigt har antalet anställda i den offentliga skattefinansierade sektorn ökat. Ungefär där kurvorna bryter varandra (1975) började det också gå allt sämre för Sverige. Då inleddes devalveringspolitiken respektive lånepolitiken. Statens lånade upp pengar för att kunna fortsätta att finansiera den allt större offentliga sektorn och genom stimuleringar lyckades man även få fler anställda i det privata näringslivet. Men den lånebaserade statliga överkonsumtionen ledde till slut fram till kraschen i början av 1990-talet. Efter denna låg landets ekonomi i ruiner. Det var så Göran Person blev finansminister och sade de kloka orden "Den som är satt i skuld blir aldrig fri". Restaureringen av svensk ekonomi ledde då till stora urholkningar av välfärden. Det fanns helt enkelt inte pengar nog att finansiera de förmånliga system som man tidigare byggt upp (på lånade pengar). Det har tagit ett drygt årtionde att vända skutan i rätt riktning. Nu växer det privata näringslivet igen och fler medborgare bidrar med nettoskatteinbetalningar. Samtidigt har dock invandringen varit stor, vilket lett till att vi nu är 1 miljon fler än för 20 år sedan. Så även om antalet sysselsatta har ökat så har samtidigt andelen sysselsatta sjunkit! Det är förödande för ett land på lång sikt. Därför måste huvudfokus vara att skapa mer riktiga jobb så att fler kan bidra till samhället och färre behöver leva på bidrag. Och dessa jobb måste skapas i det privata näringslivet. Därför behövs ett miljonprogram för jobben, så att vi om 10 år kan titta på samma graf och se att vi då har drygt 4 miljoner anställda i den privata sektorn istället för dagens dryga 3 miljoner.

Syndetikon sa...

AHR
Jag förstår inte din kommentar. Om Du avser trendbrottet att antalet privatanställda ökade med c:400 000 samtidigt som de offentliganställde "bara" ökade med 50 000 så är det som diagrammen visar och det skedde under Göran Persson eran 96 till 06.

Syndetikon sa...

Det verkliga moraset började i och med Olof Palme. Antalet offentlig anställda skenade uppåt samtidigt som antalet privatanställda började sjunka markant. En viss optimism bland entreprenörerna kunde skönjas efter Palmes död. Den var dock kortvarig. Kring 90 så störtdök sysselsyttningen bland de privavanställda och reduserades också i offentliga sektorn som en direkt följd av sossarnas inärvda långvariga och oinsiktsfulla synsett på vad som skapar tillväxt och allmänt välstånd.

Medborgare X sa...

Syndetikon!

Ja, man må tycka vad man vill om Göran Persson som person, men han ska faktiskt ha en stor eloge för sin insats att få ordning på Sveriges ekonomi efter finanskrisen.

Visst finns det ett (mindre) lustigt samband mellan Olof Palmes ordförandeskap i Socialdemokraterna och moraset på arbetsmarknaden. Det är inte direkt för sina ekonomiska framgångar som Olof Palme kommer bli ihågkommen, tyvärr tror detsamma om Mona Sahlin...

Syndetikon sa...

Jag vill inte ha tillbaka ett kungadöme som tillät kungar som var omyndiga aller led av andra tillkortakommanden att regera under förmyndarskap. Men jag vill inte heller att vi ska ha statsministrar som ser sig som utvalda förmyndare åt oss vanliga "männsker" som en del före detta och en nuvarande sosse kandidat tycks tro. Den grundläggande iden med Sveriges riksdag var ju att genom den och dess utsedda regering skapa lagar, upprätthålla ordning och reda samt garantera en adekvat kvalitet i skola, sjukvård och omsorg. Det innebar inte att staten också med automatik skulle producera dessa tjänster. Staten (vi) är direkt olämplig som arbetsgivare av oss (vi) själva av både varor och tjänster

Syndetikon sa...

Sista meningen skall naturligtvis vara:
Staten (vi) är direkt olämplig som arbetsgivare till oss (vi) själva att producera varor och tjänster.

Anonym sa...

Suck.

På något sätt är det lätt att förstå att fattiga människor, arbetslösa, sjuka och socialbidragstagare röstar med plånboken. De är ju desperata, de dör om de inte får pengar till mat och hyra, bokstavligen. Men att välbeställda gör det, det är vidrigt. De har råd med både humanism och solidaritet, de behöver inte låta sig lockas av egoismen för att överleva.

Skicka en kommentar

Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!