
I början av 60-talet hade Sverige ungefär 7,5 miljoner invånare. Av dessa var drygt 3,1 miljoner sysselsatta i det privata näringslivet, där den stora merparten av välståndet skapas. Arbetslösheten var mycket låg, både beroende på att den offentliga sektorn byggdes ut i rekordfart och för att industrin hade behov av yrkeskunnig personal. Detta ledde både till att allt fler kvinnor kunde komma ut på arbetsmarknaden och att merparten av de invandrare som kom till Sverige sattes i arbete så snart de kom över gränsen.
Men från mitten på 60-talet började Sverige att förändras. Industrin utsattes för allt mer konkurrens efter att det sönderbombade Europa var återuppbyggt och när även länder som Japan började visa sig på den internationella marknaden. Den svenska textil- och konfektionsindustrin var den första som fick känna på den ökande internationella konkurrensen. Efter ett par år var den en gång blomstrande svenska tekoindustrin utkonkurrerad och tusentals industrijobb förvann. Snart fick även varvsindustrin och många andra liknande branscher känna på samma typ av behandling. Den politiska ledningen var tagna på sängen.
Så länge den skattefinansierade offentliga sektorn växte kunde dock arbetslösheten hållas i schack, trots att sysselsättningen inom det privata näringslivet sjönk.
Men det krävs skatteintäkter för att finansiera den offentliga sektorn. Stora skatteintäkter! Så för att expandera den offentliga sektorn, hålla arbetslösheten i schack och lova ännu mer attraktiva förmåner till medborgarna så höjde (de socialdemokratiska) politikerna skatterna.
På ytan kunde på så sätt välfärden upprätthållas. Men när inte ens höjda skatter längre räckte för att upprätthålla välfärden och alla löften till medborgarna så började politikerna dessutom att låna pengar. Statsskulden ökade därför snabbt under 70- och 80-talet. Sverige levde plötsligt på lånade pengar, precis som Grekland och så många andra Euro-länder gjort under det senaste årtiondet. Krisen var snart ett faktum. I början av 90-talet slog den till på allvar, kronan sjönk som en sten och krispaket efter krispaket antogs av Riksdagen. Ytterligare flera hundratusen industrijobb försvann på bara något år. Välståndet sjönk och med den välfärden.
All välfärd är nämligen beroende av att det först skapas ett välstånd. Och det är inte högre skatter som långsiktigt skapar välfärd. Det är istället konkurrenskraftiga och lönsamma företag som, genom att skapa icke-skattefinansierade arbetstillfällen, leder till ökat välstånd. Det krävs nettoskattebetalare för att skapa ett överskott av skatteintäkter till samhället och det är med dessa nettoskatteintäkter som välfärden kan finansieras.
Idag har Sverige ungeför 9,5 miljoner invånare, men antalet anställda inom det privata näringslivet är trots detta lägre än på 60-talet. Det är alltså färre medborgare som bidrar med nettoskatteintäkter idag än vad det var på 60-talet. Det är samtidigt allt fler som får sin inkomst genom skattefinansierade arbeten inom den offentliga sektorn eller som försörjs av det offentliga genom bidrag, ersättningar och pensioner.
Omkring en miljon medborgare befinner sig i utanförskap. Arbetslösheten är över 8 procent och bland ungdomar är den över 25 procent. Allt fler ungdomar lämnar gymnasiet utan att ha ett jobb att gå till. De invandrare som kommer till Sverige sätts inte längre i arbete så snart de passerar gränsen, istället hamnar de i ett bidragsberoende och det tar numera i medeltal 7 år innan en invandrare får ett jobb. Dessa lever alla i ett tomrum i samhället, som icke efterfrågade och icke välkomna.
Allt detta leder till större och större klyftor i samhället. Klyftor som verklighetens folk upplever varje dag och som självklart skapar motsättningar, men som den privilegierade makteliten (främst bestående av politiker, journalister och kulturarbetare) på trendiga Södermalm och i lyxrenoverade villaförorter som Bromma aldrig behöver konfrontera.
Inte heller behöver den privilegierade makteliten konfrontera arbetslöshet, utflyttningsorter, låga bidrag och förtvivlan. Ty till makteliten i Stockholm finns det alltid skattepengar i överflöd. För till skillnad från det privata näringslivet så finns det ingen riktig konkurrens inom maktelitens skrå. Deras löner och förmåner finansieras till största del med skattebetalarnas pengar och bland makteliten ser man alltid till att ge varandra förmåner som vanligt folk bara kan drömma om.
Makteliten har blivit ett frälse som ständigt förser sig på skattebetalarnas bekostnad.
Den positionen vill de självklart behålla. Helst av allt vill de efter valet dessutom stå överst på podiet, för att kunna fördela allt mer av skattepengarna till sig själva och sina närmsta vänner. Men skatteintäkterna räcker inte längre för att använda sig av bröd och skådespel för att locka till sig medborgarnas röster. Till det har välfärden blivit allt för urholkad och klyftorna allt för uppenbara. Det går inte längre att dölja för medborgarna.
I ett sådant läge kan man ju tycka att makteliten borde inse att det råder kris i landet och att det är dags att ta ansvar för landets situation. Att de borde inse att den enda långsiktiga vägen framåt är att öka välståndet och att skapa ett välfärdsystem som bygger på större personligt ansvar. Ett system där rättigheter kopplas till korresponderande skyldigheter. Att tydliggöra att välfärdssystemet faktiskt i grunden är ett försäkringssystem där man först måste betala en försäkringspremie innan man kan ta del av förmånerna. Att det krävs att en betydligt större andel av medborgarna är med och betalar försäkringspremierna, i form av nettoskatteinbetalningar, samt att det krävs fler arbetstillfällen inom det privata näringslivet för att uppnå detta. Att det därför snarast krävs en miljon nya arbetstillfällen inom det privata näringslivet och huvudsakligen då inom industrin. Att det därför krävs ett miljonprogram för jobben!
Men inte, istället har den privilegierade makteliten valt den enkla vägen. Konflikt. Istället för bröd och skådespel har de övergått till att söndra och härska.
Det är en klassisk metod att ställa kollektiv mot varandra. Att utmåla sin egen grupp som oskyldiga offer och den andra gruppen som ondskefulla förrövare. Det är precis så som många av de kollektivistiska ideologierna är uppbyggda. Inom kommunisimen och socialismen ställs arbetstagare mot arbetsgivare. Inom rasismen delas grupperna upp beroende på etnisk tillhörighet eller kulturell bakgrund. Inom feminismen ställs kvinnor mot män.
Den politiska debatten i Sverige har därför i allt högre grad kommit att handla om klasshat, rashat och manshat. Allt för ofta lett av personer som själva tillhör den privilegierade makteliten och som uppmanar till hat (och inte ovanligtvis även våld) mot utpekade grupper i samhället. Allt i syfte att tillförskansa sig själva och de sina än mer makt och en än större del av de skattepengar som verklighetens folk betalar in till statskassan.
Vi har under det senaste året sett hur våldsverkande vänstergrupper uppmanat till klasshat och hur privilegierade akademiker som Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg hyllat massmördaren Lenin. Vi har sett hur feminister unisont hyllat Valerie Solanas ”SCUM-manifestet” och dess budskap om utrotning av världens alla män. Vi har sett hur det offentliga samtalet förgiftats.
Vi har sett hur självmordsbombare försökt göra attentat i både Stockholms julhandel och mot Jyllandsposten i Danmark. För på dagen ett år sedan fick Norge dessutom se ett attentat av aldrig tidigare skådat mått i Skandinavien då Anders Behring Breivik kallblodigt tog 77 människors liv. Allt motiverat av ännu en kollektivistisk ideologi som ställer grupper mot varandra.
Ett öppet och tolerant samhälle blir allt mer avlägset när inte ens den privilegierade makteliten tar sitt ansvar för samhällsutvecklingen, utan tvärtom själva bidrar till att öka motsättningarna i samhället och dessutom använder sig av kollektivistiska metoder för att söndra befolkningen. Allt för att själva kunna fortsätta att härska.
Som man sår får man då också skörda.
AB1 AB2 AB3 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 GP1 GP2 GP3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8
MER INTRESSANT OM: KOMMUNISM, RASISM, FEMINISM, HAT, VÅLD, KRIS, VÄLSTÅND