17 april 2012

Hur en mamma förskjuter en pappa ur sitt barns liv, med statens hjälp

Medborgare! När ett barn föds av föräldrar som inte är gifta (vilket idag är den vanligaste situationen) så är det enbart mamman som får vårdnaden om det nyfödda barnet. Det räcker heller inte med att pappan erkänner faderskapet för att han ska få gemensam vårdnad om barnet. Erkännandet av faderskapet är nämligen enbart ett sätt för staten att tillse att pappan erkänner sin skyldighet att försörja barnet och i de fall föräldrarna inte lever tillsammans betala det obligatoriska underhållsbidraget till vårdnadshavaren (det vill säga mamman).

För att också pappan ska få vårdnad om det nyfödda barnet krävs att mamman skriftligen godkänner detta till Socialnämnden. Kvinnor har alltså vetorätt på om pappan ska få vara en likvärdig förälder till sina egna barn.

Dessa lagar och regler sätter många gånger käppar i hjulen för pappor som inget annat önskar än att få vara en nära del av sina barns liv och som vill ta sitt fullständiga föräldraansvar. Har man ingen gemensam vårdnad så har man heller inte rätt att ta ut föräldraledighet. Har man ingen vårdnad så har man heller inte rätt att ta del av barnets sjukjournaler eller få vetskap om hur det går för barnet i skolan. Har man ingen vårdnad så är man avskuren från stora delar av barnets liv. Många gånger har man heller inte speciellt stor rätt att träffa sitt barn, om man inte drar igång en lång och bitter vårdnadstvist för att åtminstone försöka få till ett regelbundet umgänge. Kort sagt blir man som pappa av samhället reducerad till en vandrande plånbok som enbart förväntas betala en gång i månaden.

Det är också så att lagarna och reglerna kring föräldraskap kan utnyttjas av mammor som vill förskjuta pappan ur barnens liv. I Gävle Dagblad har Titti Schultz, baserat på egna upplevelser, beskrivit hur en till henne närstående man utmanövreras ur sitt barns liv av mamman, allt med samhällets hjälp.

Titti Schultz konstaterar att pappor är utan rätt i dessa sammanhang:
"För mer än sex år sedan blev en man och en kvinna förälskade och bestämde sig för att skaffa ett litet barn tillsammans. Lyckan var stor när de blev gravida. Två månader in i graviditeten tog kvinnan sina saker och drog, flyttade hem till sina föräldrar. Hon undvek all kontakt med den förtvivlade blivande pappan. Sedan graviditetens andra månad har han kämpat för att få vara pappa, men framför allt har han kämpat för sin dotters skull, kämpat för hennes rätt till sin pappa. Varje minut av umgänge har bestämts av domstol, mamman vill inte ha någon kontakt alls med flickans pappa. Hon vägrar ge honom gemensam vårdnad.
I Sverige får mamman vårdnaden om barnet från födseln, gemensam vårdnad ges till pappan av mamman. I detta fall hävdar mamman att hon mår dåligt av att ha kontakt med flickans pappa. Pappan kämpar för gemensam vårdnad och mamman vägrar, rätten går på hennes linje eftersom HON inte mår bra av kontakt med pappan. Barnet får inte tillgång till båda sina föräldrar, något barn har rätt till. Och föräldrar som skiljer sig kommer inte alltid överens, men de får ha gemensam vårdnad ändå. Godtyckligt."
Hon fortsätter att beskriva det aktuella fallet:
"Rätten ifrågasätter inte pappans lämplighet men utan gemensam vårdnad kan han inte vara med och fatta några som helst beslut som rör hans barn. Kvinnan har också dragit det smutsigaste kortet i striden, hon hävdar att hon känner sig hotad av flickans pappa. Att han är aggressiv. Hon ljuger. Det vet jag säkert för pappan är en av mina bästa vänner, vi levde också tillsammans för länge sedan, i fem år.
Jag kallas till rätten för att berätta att han är en klok och omtänksam person. Lojal och rakryggad. Att som kvinna göra det lätt för sig och hävda att man känner sig hotad är lågt, när många kvinnor som kränks inte blir trodda. Utan förvarning har mamman nu flyttat med barnet till en annan del av landet. Utan att informera pappan och trots att hon tidigare sagt till rätten att hon inte har några flyttplaner, något pappan befarat."
Genom att flytta så bryter mamman den dagliga kontakten mellan barnet och pappan. Från att tidigare ha bott 10 minuter från varandra och kunnat leka tillsammans, hitta på äventyr, åker skidor ihop och läsa sagor så är plötsligt kontakten borta. Allt för att mamman subjektivt hävdar att hon känner sig hotad. Något som inte styrks av barnets egen berättelse.

Titti Schultz avslutar sin artikel med följande ord:
"Flickan säger att hon älskar sin pappa. Och hon älskar sin mamma men hon förstår ännu inte hur mamman använder henne som ett vapen i ett fult krig. Svensk föräldrarätt har skapat perfekta förutsättningar för män som inte vill bry sig om sina barn. Men friska, kloka, engagerade och älskande pappor förvägras att få vara en förebild för sina barn. Jag är chockad över hur lagarna ser ut i Sverige. Beklämd över hur svenska domstolar dömer.
Betänk att ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Det måste alltid handla om vad som är bäst för barnet. Alltid."
Så enkelt är det för en mamma att förskjuta en pappa ut sitt barns livs, allt med samhällets goda minne. Ännu en "svikarpappa" har skapats, trots att det inte alls är pappan själv som har svikit sina barn. Det är snarare mamman som har svikit sitt barn! Men vem talar någonsin om dessa "svikarmammor"?

Det är dags att män får samma rättigheter vad gäller barn, föräldraskap och vårdnad som kvinnor redan har. För barnens skull!

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 EX1 
MER INTRESSANT OM: , , , , ,

15 april 2012

Slicka uppåt, sparka neråt

Medborgare! När feminister försvara sitt hat och sitt förakt mot män så görs det ofta med motiveringen att det är OK att "sparka uppåt". På samma sätt har flera feminister, journalister och kulturskribenter förklarat varför det är OK för Andrea Edwards att spy ut sitt manshat i uppsättningen av Valerie Solanas "SCUM-manifestet". Då tycker de att det borde män tåla, ty det kvinnliga feministiska hatet och föraktet kommer ju underifrån. De sparkar ju bara uppåt, för enligt den feministiska "teorin om könsmaktsordningen" så har ju män "mer makt" och är "privilegierade". Kvinnor sägs vara "underordnade".

Men världen har ju långt fler aspekter än kön. Det går att dela in världen på långt fler sätt och det är inte svårt att identifiera andra grupper i samhället som, enligt samma kollektivistiska kriterier, kan sägas ha "mer makt" eller vara "underordnade".

Ibland talas det till exempel om att invandrare är "underordnade" svenskar. Att invandrare inte har lika mycket "makt" som svenskar.

Ett annat exempel kan vara akademiker. De har ju "mer makt" än vanliga arbetare. Akademiker har både högre löner och större representation i de högsta organen i samhället än vad vanliga arbetare har. Så vanliga arbetare är alltså "underordnade" akademiker. På samma sätt skulle man kunna säga att arbetslösa är "underordnade" alla som har ett arbete.

Stockholmare är, med samma kollektivistiska tankesätt, en annan "privilegierad" grupp i samhället. De tjänar till exempel betydligt mycket mer än vad alla övriga svenskar (så kallade "lantisar") gör. Medelinkomsten i Stockholm är exempelvis drygt 30 procent högre än vad den är på Gotland och i Värmland. Det är också betydligt vanligare att stockholmare sitter i börsbolagens styrelser än att folk från övriga Sverige gör det. Även inom andra maktfunktioner som media, politik och kulturliv så är stockholmare kraftigt överrepresenterade. Stockholmare har helt enkelt mycket "mer makt" än övriga svenskar. För att använda feministisk retorik så skulle man kunna säga att stockholmare "förtrycker" övriga svenskar.

En av dessa stockholmare är Cissi Wallin. En ung, vit, feministisk kvinna som bland annat har ett eget radioprogram och ofta medverkar i TV. Hon har dessutom ett stort nätverk där många höga personer i makteliten ingår. Hennes röst och hennes åsikter har ett enormt mycket större genomslag än vad medelsvenssons har. Cissi Wallin är kort sagt en oerhört "privilegierad" person och hon har "mer makt" än vad 99,9 procent av alla svenska män (och kvinnor) har.

Trots detta så beklagar hon sig över att personer som befinner sig långt under henne i samhällshierarkin då och då sparkar på henne. Senast idag så beklagade hon sig över att bli utsatt för hat och hot, se nedanstående tweets (ska läsas nerifrån och upp):


Snabbt får hon stöd från ett antal namnkunniga personer i sitt nätverk inom makteliten, bland annat av de ytterst privilegierade maktmännen Lars Ohly och Sven-Erik Alhem.



Men enligt den feministiska retoriken så har man ju alltså rätt att hata, uttrycka förakta och hota alla som befinner sig över en själv. Feministerna tycker ju att män borde tåla att höra att de är vandrande dildos som inte är värda att leva och att hela manssläktet borde utrotas.

Med tanke på att 99,9 procent av alla människor i Sverige (inklusive män) befinner sig i en "underordnad" position relativt Cissi Wallin, så borde ju då hon (som vit, privilegierad, stockholmare med enormt mycket makt) i konsekvensens namn tåla minst lika mycket hat och förakt. Hon borde ju tåla att höra att hon förtjänar att våldtas och mördas. De som hatar och hotar henne sparkar ju trots allt bara uppåt!

För de patriarkala maktmännen, som befinner sig högre upp än henne i samhällshierarkin, verkar ju Cissi Wallin trots allt ha på sin sida.

Men när Cissi Wallin får ta emot samma behandling som hon själv, trots sin extremt privilegierade position, dagligen medverkar till mot vanliga män så är det inte längre lika kul. Då gäller plötsligt inte att det är OK att "sparka uppåt".

För själv ägnar sig ju den privilegierade feministen i vanlig ordning åt att "slicka uppåt och sparka neråt"!



MER INTRESSANT OM: , , , ,

13 april 2012

Ännu en anledning till varför feminister inte förtjänar någon som helst respekt

Medborgare! Att media svämmar över av vita, privilegierade, feministiska kvinnor som ständigt spyr ut sitt manshat är ingen nyhet. Maria Sveland, Anna-Klara Bratt, Ann Heberlein, Sanna Lundell, Anna Leastadius Larsson och Ann-Charlotte Marteus är bara en handfull exempel på den här typen av aggressiva mediafeminister som är vana att oemotsagda få sprida sitt hat i krönikor och debattartiklar i landets tidningar. Men frågan är om inte Sophie Gunnarsson i Norrländska Socialdemokratens nöjeskrönika just slagit ett nytt rekord i misandri? Maken till öppet manshat har nog inte skådats på länge.

Om samma sak hade skrivits om "invandrare" eller om "judar" så hade nog inte chefsredaktören för NSD vågat publicerat texten. Då hade den antagligen klassats som hets mot folkgrupp!

Men alla vi som är kritiska till feminismen kan bara tacka Sophie Gunnarsson. Hon är ännu en feminist som öppet visat att bakom den feministiska masken finns ingen jämställdhet. Där döljer sig bara hat. Hat mot män.

Sophie Gunnarssons krönika visar med all tydlighet varför feminister inte förtjänar någon som helst respekt!

MER INTRESSANT OM: , , , ,