Medborgare! Efter 30 år av skuld, skam och förnekelse tog Patrik Sjöberg till slut bladet från munnen och avslöjade att han under sin uppväxt blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvfar Viljo Nousiainen. Men det tog lång tid för honom att erkänna för sig själv att det verkligen hade hänt och att han själv inte hade någon som helst skuld till det som skett. Det var först när en annan av Viljo Nousiainens adepter, Christian Skaar Thomassen, ställde Patrik mot väggen och berättade att han blivit sexuellt utnyttjad av Viljo Nousiainen som Patrik riktigt kom till insikt med vad han varit med om under sin uppväxt.Samtidigt insåg Patrik Sjöberg att han inte var ensam, tvärtom hade Viljo Nousianen använt sig av övergreppen mot honom som en modell för att fortsätta ge sig på andra unga pojkar inom friidrottsvärlden. Något som fick Patrik att känna att han svikit alla de yngre killar som drabbats av sexuella övergrepp från Viljo Nousianen efter honom själv. Det var till slut också detta som fick Patrik Sjöberg att ta bladet från munnen och sätta pennan i pappret för att skriva den självbiografiska boken ”Det du inte såg”, där avslöjandet om de sexuella övergreppen slog ner som en bomb i början på veckan.
Med all rätta skapar ett avslöjande som detta också en stor och nödvändig debatt, både om pedofiler generellt och hur man kan skydda barnen inom framför allt föreningslivet. Många ropar reflexmässigt på mer kontroll av de idrottsledare och andra som arbetar nära barn. Att man ska göra utdrag ur brottsregistret för att få vara tränare, fritidsledare, körledare, etc. Men som så många påpekar så hade det knappast hjälpt Patrik Sjöberg och de övriga unga pojkarna i Örgryte IS. Viljo Nousiainen fanns ju inte i brottsregistret!
Det är lätt att efterfråga enkla lösningar och att ”någon annan” ska ta ansvar, men det som verkligen behövs är att barnens föräldrar och andra som finns i barnens närhet tar ansvar. Det som behövs är helt enkelt lite gammeldags social kontroll. Att som vuxen hålla koll på vem det är som tar hand om ens barn på fritiden och vilka de umgås med. Att som vuxen själva vara med på barnens aktiviteter och att bättre lära känna de övriga föräldrarna och ledarna. Att ibland våga ifrågasätta sådant som inte känns eller ser riktigt ut.
En sak kan dock samhället göra, att förlänga preskriptionstiden för sexbrott mot barn. Sedan tidigare har förändringar gjort så att tiden för preskription inte börjar räknas förrän det utsatta barnet fyllt 18 år. Det ger det utsatta barnet mer tid att hinna bearbeta upplevelsen och komma till insikt med att det verkligen var ett brottsligt övergrepp som denne utsattes för.
För det tar ofta tid för barnet att inse att det faktiskt varit med om ett övergrepp. Olof Risberg, psykolog vid Rädda Barnen, säger att en anledning till detta är att det inte är ovanligt att barnet faktiskt känt sexuell njutning och fått ”positiva” känslor i samband med övergreppet. Detta kan i sin tur leda till starka känslor av skam och skuld, som en reaktion på att de upplevt övergreppen på ett ”positivt” sätt istället för någonting hemskt och traumatiskt (som samhället förväntar sig att man ska reagera på övergrepp).
Samma sak beskriver Susan A. Clancy i bok ”The Trauma Myth”, vilket Ingrid Carlqvist också har skrivit om här och här. Tyvärr verkar den här typen av rön alltid möta ett massivt ifrågasättande och negativa reaktioner. Att påstå att det finns offer som faktiskt upplevde en form av njutning och lust under övergreppet samt att de inte blev traumatiserade av själva övergreppet (utan istället av omgivningens förväntningar och reaktioner i efterhand) har vissa väldigt svårt att ta till sig. Att påstå något sådant klassas av vissa som pedofilpropagande eller att man vill förminska förövarens ansvar.
Men på den punkten är både Susan A. Clancy och Olof Risberg tydlig. Det handlar verkligen inte om att förminska det övergrepp som skett och än mindre att bedriva lobbying för pedofiler. Det handlar om att öka förståelsen för hur barn reagerar i samband med övergrepp och hur samhället ska bemöta dem för att de ska våga ta bladet från munnen. Så att det inte ska behöva ta 30 år, som i Patrik Sjöbergs fall.
Så länge bilden av den typiske pedofilen är den fula gubben, som med hot och våld tvingar sig på det lilla barnet, så kommer barnen som inte upplevde äckel, chock och rädsla i samband med övergreppen att förbli tysta. De kommer att fortsätta känna skuld och skam över att de inte passar in i den gängse bilden av ett sexualbrottsoffer. Vissa av dem kommer till och med att förneka att det var ett sexuellt övergrepp de var utsatta för, kanske speciellt då unga pojkar som blivit utnyttjade av kvinnor. Eller som Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi och forskningsledare inom Kriminalvården, berättar:
”Man kan få höra historier om att ”det var ju jättekul när morsans tjejkompis hade sex med mig när jag var 13 år och morsan var på fyllan”. ”För just kvinnliga förövare är kanske de som tjänar mest på att den gängse bilden av pedofilen är den fule gubben som använder våld och hot för att genomföra sina övergrepp. Och just unga pojkar är kanske de som förlorar mest på att den gängse bilden av ett offer är den som traumatiserats till följd av den äckel, chock och rädsla som barnet upplevde i samband med övergreppet.
Många kvinnor reagerar naturligtvis negativt mot att bilden av hur sexbrott mot barn ser ut breddas. När även kvinnors övergrepp mot barn blottläggs så krackelerar också synen på den goda omhändertagande modern, vilken många kvinnor identifierar sig med.
Det finns naturligtvis även politiska krafter som vill bibehålla bilden av pedofilen som den fula gubben som med våld och hot tvingar sig på barnet. Den bilden passa väldigt bra in i feminismens syn på samhället, där män är förövare och kvinnor är offer. Den passar också väl in med den feministiska teorin om könsmaktsordningen. Om det skulle framkomma att även kvinnor begår sexualbrott mot barn och kanske framför allt mot unga pojkar, så skulle en viktig byggsten i teorin försvinna. Därför värjer sig många feminister mot alla nya rön som presenteras när det gäller sexuella övergrepp mot barn.
Det kanske är bra för deras egen självbild, men är det verkligen bra för barnen?
MER INTRESSANT OM: PATRIK SJÖBERG, PEDOFIL, SEXUELLA ÖVERGREPP, FEMINISM
