Den feministiska hegemonin i sin egen (mindre vackra) prydnad

Medborgare! Att man inte ska ifrågasätta de feministiska dogmerna har Medborgarperspektiv skrivit om tidigare. Då är nämligen risken mycket stor att man drabbas av deras härskartekniker (även om feministerna själva gärna vill göra gällande att det ensidigt är män som använder härskartekniker mot kvinnor) och fördömanden, vilket Peter Kadhammar uppmärksammade i sin kolumn i Aftonbladet igår. Han pekade på att den feministiska eliten alltid är snabba med att sammankalla sin egen domstol, så snart någon av dem själva eller någon annan högt uppsatt kvinna blir sakligt kritiserad. Därefter åtalar och dömer dessa feministiska kvinnor snabbt den utpekade baserat på sitt eget kön. En man är alltid skyldig och en kvinna är alltid offer. Peter Kadhammar noterade även att det går inte att protestera ens om anklagelseakten bygger på falska premisser. Sådan är den feministiska hegemonin i dagens svenska samhälle.

Och det skulle han inte ha skrivit, ty blixtsnabbt samlas den feministiska domstolen och i dagens Expressen dömer Ann-Charlotte Marteus inte bara ut Peter Kadhammar baserat på hans kön, även Pär Ström får en del av kängan. Ann-Charlotte Marteus verifierar just det som Peter Kadhammar vågar kritisera när hon i sin krönika gör gällande att män som vågar kritisera feminismen är motståndare till jämställdhet och samtidigt hånfullt kallar dem för "äkta mansgrisar" och "du vise vite heterosexuelle man".

Ty den feministiska hegemonin bygger på en ytterst subjektiv analys och världsbild. Precis som bittergubben så väl visat tidigare så finns det inom feminismen enbart rum för empati åt kvinnor. Män förtjänar inget annat än att skuldbeläggs och avhumaniseras. Precis så som vi sett Ann-Charlotte Marteus göra i så många av sina krönikor tidigare.

Men hon är långt ifrån ensam. Hon har ytterligare en själsfrände i Anna Laestadius Larsson. Och ännu en i Katerina Janouch, som så gärna vill uppfostra sina medsystrar. För att inte tala om lyckliga lyckliga Maria Sveland och Katarina Wennstam, som i sig är en egen liten studie i manshat. Eller feministiska åklagare som Ulrika Rogland och Marianne Ny, som båda gärna utnyttjar rättssystemet i sin jakt på att sätta dit män (samtidigt som de blundar för brott som kvinnor begått). Till sin hjälp har de dessutom feministiska riddare som Borgström och Bodström (den före detta polischefen Göran "Kapten Klänning" Lindberg har dock avpolleterats).

Den feministiska hegemonin och misandrin har gått så långt i samhället att feminister numera kan uppmana till våld mot män och helt vanliga kvinnor klappar händerna åt det!

Det är visserligen ett litet steg framåt att kolumnister som Peter Kadhammar vågar säga ifrån mot den feminism som blivit allt det den en gång sade sig vara emot. Men så länge den feministiska eliten sitter på sina privilegierade positioner i samhället är det en lång väg kvar till riktig jämställdhet. En jämställdhet där både kvinnors och mäns perspektiv får komma till uttryck.

Den privilegierade feministiska eliten är nämligen fortfarande allt för rädda att förlora sitt tolkningsföreträde och sina förmåner för att släppa in både män och kvinnor i jämställdhetsdebatten. Istället vill de utnyttja jämställdhetsfrågan för att förse sig själva, baserat på sitt eget kön. Det genusindustriella komplexet har blivit en räkmacka som dessa feminister absolut inte vill dela med någon annan. Det är deras liv och levebröd. Därför attackerar de instinktivt alla som ifrågasätter dem.

Nu har Ann-Charlotte Marteus precis verifierat den privilegierade feministiska hegemonin i sin egen (mindre vackra) prydnad.

Det är dags att ta ytterligare steg för att bryta dess ensidiga dominans. Det kan vi bara göra tillsammans - vanliga män sida vid sida med vanliga kvinnor.

MER INTRESSANT OM: ANN-CHARLOTTE MARTEUS, FEMINISM, HEGEMONI, JÄMSTÄLLDHET