30 oktober 2011

Våldet som feminismen och samhället blundar för

Medborgare! Det är inte längre bara rabiata radikalfeminister som ensidigt sprider bilden av att det är män som slår och kvinnor som blir slagna. Numera har den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen indoktrinerats i hela samhället och anammats av makteliten inom såväl media, politiken och kulturlivet. Det får, precis som Pelle Billing tidigare har konstaterat, till följd att även tidningarnas kultursidor numera sprider den ensidiga bilden om ”mäns våld mot kvinnor”. Senast är det kulturreportern Kristian Lundberg på Helsingborgs Dagblad som påstår att 27 200 kvinnor misshandlas varje år och att detta är ett gigantiskt nedtystat samhällsproblem. Han rabblar upp siffra efter siffra för att leda i bevis hur utsatta just kvinnor är och hur hemska män är.

Vad Kristian Lundberg dock glömde att berätta var att inte alla dessa 27 200 fallen berörde kvinnor som blivit misshandlade av män, än mindre av män som de har eller haft en nära relation med. Och vad Kristian Lundberg också i vanlig (feministisk) ordning glömde att berätta var hur många män som utsätts för våld och misshandel. För det får man verkligen inte tala om i Sverige!

När dessutom Kristian Lundberg valde att lägga en kollektiv skuld på alla män för att knappt 0,6 procent av alla kvinnor (baserat på att alla de 27 200 fallen rör olika kvinnor) blir utsatta för misshandel så är det knappast underligt att han fick en del upprörda motreaktioner på sin generallierande och skuldbeläggande text? Speciellt som han dessutom avslutar hela artikeln med en klassisk feministisk floskel:
”Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd och därför misshandlas.”
Men Kristian Lundberg är helt oförstående till varför inte alla manliga läsare bara bockar och bugar och snällt låter sig bli smutskastade på grund av sitt kön.

Och det är han inte ensam om att vara. Ulrika Starhe på Aftonbladets kulturredaktion talar om män som hatar män (bara för att inte vanliga hederliga män accepterar att bli smutskastade och misstänkliggjorda av feminister som hatar män). Poeten Mats Söderlund kommer också, så som en riddare, till Kristian Lundbergs försvar. Även han har de feministiska skygglapparna på sig och frågar sig vad män är rädda för, samtidigt som han radar upp ytterligare ett par feministiska myter i sin artikel. Det hela avslutas i vanlig ordning med att ”män har makt” och att kvinnor är små stackars oskyldiga offer som aldrig gjort en fluga förnär.

Samma visa spelar Elin Grelsson upp i en krönika i GP. Hon kräker på sitt ohederliga feministiska sätt ur sig att vi måste våga tala om våldet mot kvinnor. Sedan spelas den gamla vanliga visan upp hur hemska män är och hur små stackars offer kvinnor är, för att avsluta det hela med följande feministiska drapa:
”Dagligen utsätts kvinnor för psykiskt och fysiskt våld, övergrepp och livshotande misshandel. Hur ska vi kunna tala om det och föra upp det till den politiska nivå där det hör hemma, om vi inte kan tala om det uppenbara: att så gott som alla förövare är män?”
Sist, men inte minst, att stiga in på intoleransens arena är just Anna Hellgren på Dagens Arena. Även hon vräker ur sig ett antal vanliga feministiska flosklerna och konkluderar sin drapa om alla hemska män med att män slår för att de kan. Och varför kan de? Enligt Anna Hellgren därför:
”…att andra män ger sitt tysta medgivande, för att beteendet bara är andra sidan samhällsmyntet där män som grupp förtrycker gruppen kvinnor.
Så länge patriarkatet består hjälper inga lagar i världen mot själva grundproblemet.”
Så trots att pojkar redan som små barn får höra att ”man slår inte flickor” och trots att det redan på medeltiden var män som Birger Jarl som stiftade lagen om kvinnofrid och trots att det under lång tid har varit män som dömt och straffat andra män som tagit till våld mot både kvinnor, barn och andra män så skuldbeläggs alltså helt vanliga hederliga män för det som ett litet litet antal män gör sig skyldiga till.

Detta är precis samma typ av kollektivisering som rasister gör sig skyldiga till när de dömer hela folkgrupper för sådant som ett fåtal av dess representanter gjort sig skyldiga till. I det fallet kallas det alltså för rasism och är något som media, politiker och kulturlivet är snabba att fördöma. Men när exakt samma sak sker mot kollektivet män, baserat på deras kön, så är det istället just media, politiker och kultureliten som står med den blodiga yxan i sina hand. Att ägna sig åt feministisk sexism går tydligen alldeles utmärkt!

När man dessutom inte ens berättar den fullständiga bilden av våldet i samhället och än mindre den fullständiga bilden av våld i nära relationer så blir situationen än värre. Då gör man sig skyldig till medveten manipulation och verklighetsförfalskning. För det existerar faktiskt en hel del män som utsätts för våld och misshandel av sina kvinnliga partners.

Bara för en dag sedan kunde man läsa en liten notis i Expressen om en man som blev hotat och biten av sin exfru. Den historia som han berättar påminner väldigt mycket om de historier som Kristian Lundgren beskrivit i sina artiklar, men med omvända roller.

Men kvinnors våld mot män tystas systematiskt ner i Sverige. Det passar inte in i den radikalfeministiska bilden av män som ständiga förövare och kvinnor som ständiga offer som media, politiker och kulturelit så gärna vill förmedla. Det är antagligen också just därför som Kristain Lundgren valt att inte presentera en enda siffra i sina artiklar om män som utsätts för våld och om kvinnor som förövare. För även om män framför allt drabbas av våld från andra män på allmän plats så drabbas också män av våld från kvinnor i nära relationer!

Den kände kriminalprofessorn Jerzy Sarnecki skrev för ett par år sedan om relationsvåldet ur ett kriminologiskt perspektiv (till skillnad från det rådande ideologiska genusperspektivet) i Läkartidningen. Redan i rubriken konstaterade han att våldet mot kvinnorna är en del av ett större våld. Jerzy Sarnecki konstaterar i artikeln att män dominerar både som förövare och som offer när det gäller våld i samhället, men också att det skiljer väldigt mycket beroende på sociala faktorer. Socialt utsatta personer drabbas av våld väsentligt mycket oftare än andra. Han konstaterar också att kvinnor drabbas av våld i betydligt mindre utsträckning än män, men att det till högre andel sker i nära relationer. Han skriver:
”Av statistiken över polisanmälda brott år 2006 framgår att 72 procent av kvinnorna i den polisanmälda misshandeln utsattes för brott av en bekant. För männen var motsvarande andel endast 33 procent. I absoluta tal räknat är dock skillnaden liten: År 2006 blev, enligt anmälningarna till polisen, ca 18 000 kvinnor och ca 14 000 män misshandlade av en bekant.”
Viss skillnad finns dock vilken typ av bekant det rör sig om mellan de två grupperna. I kvinnors fall rör det sig i en högre andel av en nuvarande eller tidigare partner.

Samtidigt finns det andra uppgifter som tyder på att mörkertalet är betydligt större när det gäller män som utsätts för misshandel av sin nuvarande eller tidigare partner. Detta då det inte är lika social accepterat att män söker hjälp för detta eller ens anser sig utsatta. Något som inte blir bättre av att media, politiker och kulturjournalister sprider det ensidiga radikalfeministiska budkapet om ”mäns våld mot kvinnor”.

Även Jerzy Sarnecki är inne på detta när han skriver:
”Att kvinnor med nära relationer till våldsamma män blir usatta för våld är föga förvånande, eftersom de som befinner sig i dessa mäns närhet överlag löper risk att drabbas. Också kvinnor använder våld inom nära relationer, även om deras våld inte är lika omfattande och framför allt är mindre grovt än männens. Kvinnors våld anmäls också sällan till polisen.”
Han skriver även:
”Det har framgått ovan att den tes som säger att män som utövar våld mot närstående kvinnor inte skiljer sig från andra män inte får något vetenskapligt stöd. Våldsbrottslingen, i synnerhet personer som använder sig av omfattande och grovt våld, tycks vanligen ha någorlunda likartade avvikande egenskaper oberoende av om våldet riktar sig mot män eller kvinnor eller både och. Detta stödjer ytterligare tesen att våldsproblematiken ska behandlas i sin helhet utan att delas in efter offrets kön.”
Avslutningsvis så avfärdar Jerzy Sarnecki den radikalfeministiska synen på våld i nära relationer när han skriver:
”Mot uppfattningen att våld mot kvinnor i huvudsak är ett resultat av den s k könsmaktsordningen (idén om att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp) talar att de flesta män inte utsätter kvinnor för våld, de flesta kvinnor är inte offer för mäns våld, män är oftare offer för andra mäns våld, våldet utövas vanligen av resurssvaga män och drabbar vanligen resurssvaga kvinnor. Könsmaktsordningsteorin är, som de danska forskarna Britta Kyvsgaard och Annika Snare framhåller, dåligt lämpad för att förklara huvuddelen av våld mot kvinnor i västvärlden, i synnerhet i Norden.”
Jerzy Sarnecki påpekar också att könsmaktsperspektivet kan kritiseras för att det inte erbjuder några verkningsfulla alternativ när det gäller åtgärder mot våld mot kvinnor (och absolut inga när det gäller kvinnors våld mot män). Jerzy Sarnecki menar att om man istället ser på våld mot kvinnor som en del av ett större våldsproblem så finns det en mängd traditionella åtgärder som kan förväntas ge positiva effekter. Hit hör åtgärder mot alkoholmissbruk, social utslagning, fattigdom, psykisk ohälsa, etc. Sådana åtgärder kan vidtas både på en samhällsnivå och på individnivå. Dessutom hjälper dessa metoderna oavsett könet på förövaren eller könet på offret!

För även om feminismen och det svenska samhället gör allt de kan för att blunda för kvinnors våld mot män och med alla medel försöker tysta de män som utsätts för detta så finns de trots allt här omkring oss, alla de män som misshandlas psykiskt och fysiskt av sin kvinnliga partner. Deras berättelser är dessutom väldigt lika de kvinnor som utsätts för våld av sin manliga partner, vilket med all tydlighet framgår av denna video:



I dagens Sverige är det dessutom just feminismen som använder sig om våld och hot om våld för att tillskansa sig än mer makt. Som Medborgarperspektiv rapporterat om tidigare så råder det en våldsromantik inom genusvärlden, där feminister bland annat driver aggressiva hatkampanjer som Heterohatets dag mot vita heterosexuella män. Flera välkända feminister uppmanar dessutom till våld mot män, hyllar Valerie Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) och startar egna samfund som S.K.A.M (Skär Kukarna Av Männen).

Detta samtidigt som man alltså vill göra gällande att det är män som är våldsamma och som systematiskt förtrycker kvinnor. Hur trovärdigt är det?

MER INTRESSANT OM: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!

Skicka en kommentar