04 augusti 2009
Bloggtips - 4 augusti 2009
30 juli 2009
Lika inför lagen?

Tyvärr är det allt för vanligt att vanliga medborgare behandlas som kreatur av samhället och dess myndigheter, speciellt när det finns politiska agendor och personlig presitige som ligger bakom myndigheternas agerande. Och det finns det verkligen i Sverige när det gäller frågor som handlar om kön. Här har radiakalfeminismen och dess tes om könsmaktsordningen fått ett oerhört stort genomslag i statens lagstiftning och myndigheternas agerande. Stat och kommun finansierar dessutom radikalfeministiska organisationer som ROKS och låter sedan dessa påverka forskning och lagstiftning i frågor som gäller t.ex. barn, föräldraskap samt våld i nära relationer. Radikalfeminismen går som en röd tråd genom samhällets syn på kvinnor och män samt dess agerande gentemot dessa.
Fler och fler börjar dock uppmärksamma vilka negativa konsekvenser detta har för samhället, även om deras röster ännu är svaga och främst kommer till tals i privata bloggar. Förhoppningsvis kommer även fler att göra som Daddy, att offentligt berätta och redovisa hur de blir bemötta av samhället i frågor som starkt infekterats av radikalfeminism.
När man, som Daddy, blir utsatt för anklagelser om hemska brott så har man som människa inte mycket att sätta emot samhällets kvarnar. Brott som lyder under allmänt åtal hanteras av en offentlig åklagare. Den som anklagar (målsägande) behöver själv inte stå några som helst kostnader eller själv driva fallet. Allt detta sköter åklagaren på allmänhetens bekostnad. Åklagaren är dessutom ansvarig för och leder förundersökningen. Till sin hjälp att finna bevis eller indicier som styrker målsägandes version har åklagaren hela poliskåren. Skulle det under vägen uppkomma ting som tyder på motsatsen kan åklagaren välja att lägga dessa i den s.k. slasken eller t.o.m. sekretessbelägga detta material. Då kommer detta material inte att presenteras i förundersökningen och varken den tilltalade, dennes försvarare eller rätten får någon del av det material som talar för den tilltalade!
Som misstänkt för brott har man rätt att försvarare som biträder en under förundersökningen och inför domstolen. Det finns dock ingen generell rätt att få sina kostnader täckta av staten, utan ofta får man själv stå för sina advokatkostnader. Många hemförsäkringar täcker dock viss rättshjälp. I många fall blir den misstänkte dessutom häktad under förundersökningen och väldigt ofta även med fulla restriktioner, vilket innebär att den misstänkte inte får ha några som helst kontakter med omvärden annat än med sin försvarare.
Många som sett amerikanska TV-serier tror att försvararen själv kan förhöra personer, kalla på egna vittnen och leta egna bevis som talar för den tilltalade, men det är inte alls så det fungerar i svensk lagstiftning. Den tilltalade och dennes försvarare är helt och hållet hänvisade till åklagarens förundersökning och det material som denne väljer att presentera i den. Det enda de kan göra är att argumentera mot åklagarens slutsatser samt vid domstolen själva ställa frågor till de vittnen som åklagaren väljer att kalla. Allt det material som åklagaren slänger i slasken eller väljer att sekretessbelägga och som därmed inte presenteras för den tilltalade, dennes försvarare och för domstolen kommer aldrig att belysas. Den tilltalade är helt i händerna på åklagarens myndighetsutövande.
Man kan verkligen fundera över hur lika inför lagen vi är? Den som anklagar någon för ett hemskt brott får samhällets fulla stöd och den som blir anklagad är helt utlämnad till myndigheternas välvilja.
27 juli 2009
Omskärelse i religionsfrihetens namn

26 juli 2009
Vikten av uthängningar på nätet

Medborgare! Det finns verksamheter i samhället som är nästan omöjliga att få någon som helst insikt i. Trots att de verkar inom områden som berör tusentals av vanliga medborgares liv på ett oerhört väsentligt sätt finns i princip ingen insikt i hur de fungerar, hur de verkar och hur de tar sina beslut. Socialtjänsten är en sådan verksamhet. De verkar ofta under sekretess och de undviker i största mån att dokumentera en stor del av bakgrundsmaterialet till de beslut de tar. Åklagarmyndigheten och Polisen är ytterligare exempel på verksamheter som i många fall är ytterst svår att granska.
En som drabbats av båda dessa myndigheter är Daddy. Under flera års tid har han varit i kontakt med Socialtjänsten angående vårdnaden av sin dotter. Sedan hans före detta en dag för flera år sedan plötsligt valde att ta deras dotter och flytta hem till sin mor har Daddy fått kämpa mot mamman, mormor och Socialtjänsten för att få till någon som helst umgänge. Ett umgänge som hans före detta har gjort allt för att försvåra.
För ett par månader sedan blev han plötsligt anklagad för att vara pedofil och begå sexuella övergrepp på sin dotter. Sedan dess har han inte träffat sin lilla flicka och han har kämpat mot Socialtjänst, Åklagare och Polis för att bevisa sin oskuld. När han då gick ut offentligt och berättade vem han är och vad han blivit anklagat för var det flera som uttryckte sin avsky över både honom och att han ”hängt ut” sin dotter genom att publicera bilder av henne och flera officiella dokument som förklarar bakgrunden av händelserna. Värst var kanske en insändare i Aftonbladet av en person som kallar sig Moa Karlsson.
Förutom ett antal dokument har Daddy under tiden även publicerat bandade intervjuer med åklagaren Per-Åke Kvarnström samt vise åklagare Sune Johansson. Samtal med polisen Maria Brage som förhört hans dotter, samtal med personal från Socialtjänsten och andra ljudfiler. Flera av dessa har på ett flagrant sätt visat vilka förutfattade meningar som dessa myndighetspersoner haft om Daddy från början. Polisen Maria Brage kallar till exempel Daddy för ”förövare” innan förundersökningen överhuvudtaget är färdig och långt innan någon dom överhuvudtaget finns!
Nu har till slut åklagaren kommit fram till att det inte finns något som helst fog för de beskyllningar om sexuellt utnyttjande av dottern som mamman gjort. Förundersökningen är nedlagd. Om detta beror på den publicitet som Daddy själv skapat kring fallet genom att göra material tillgängligt för allmänheten på sin blogg är naturligtvis svårt att uttala sig om, men fallet visa på vikten av att få publicera och ”hänga ut” personer som har stor makt över enskilda människors liv.
I framtiden kommer förhoppningsvis fler fall av den här typen fram i öppen dager och tjänstemäns agerande blir tillgängligt för allmänheten. Ju mer allmänheten får ta del av hur olika tjänstemän agerar och att detta granskas på bloggar desto bättre. I brist på ett tydligt tjänstemannaansvar kan förhoppningsvis ett offentligt uthängande på nätet av dessa tjänstemän vara ett steg på vägen mot ett bättre och objektivare agerande från deras sida!
MER INTRESSANT OM: UTHÄNGNING, ANONYM, SOCIALTJÄNSTEN, DADDY, BARN
23 juli 2009
Äntligen får vi behålla vår lön!

20 juli 2009
Ingen anonymitetsrätt på privata bloggar

Medborgare! Då och då dyker det upp (oftast anonyma) bloggare och kommentatörer som ihärdigt hävdar att de har rätt att vara anonyma på nätet och att det är olagligt att hänga ut dem med namn, även om de skulle bete sig illa. Huruvida det finns en så kallad anonymitetsrätt på nätet har diskuterats på flera olika bloggar. Under den senaste tiden har det förekommit ett och annat fall där bloggare ”hängt ut” andra privatpersoner som önskat vara anonyma, som Carolina Gynning som namngivit ett par personer som förföljt och skrivit nedvärderande inlägg om henne på hennes egen blogg. För detta har hon polisanmälts.
Det hävdas ibland att Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen skulle ge rätt att vara anonym på nätet. Men då har nog lagarna missförståtts! Tryckfrihetsförordningen behandlar enbart det tryckta ordet (så som tidningar och andra periodiska tidskrifter). Yttrandefrihetsgrundlagen kom till för att ge ungefär motsvarande lagar, som gäller för det tryckta ordet, även för radio och TV. Med tiden har även lagen vidgats och gäller nu även för andra typer av media såsom video och CD-romskivor. Därtill kommer ett frivilligt skydd även för databaser på t.ex. Internet.
För både Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen gäller att anonymiteten gäller gentemot staten samt andra myndigheter och offentliga organ. Stat och myndigheter har alltså inte rätt att eftersöka källor till de uppgifter som sprids av anonyma uppgiftslämnare i tryckta skrifter (Tryckfrihetsförordningen) respektive upphovsmän i radio, TV, video, m.m. (Yttrandefrihetsgrundlagen).
Det så kallade meddelandeskyddet (eller källskyddet) ger personer som överlämnar uppgifter till journalister rätt att vara anonyma. Detta källskydd är detsamma som Liza Marklund gömde sig bakom då hon inte kunde bemöta Monica Antonssons argument i boken Mia – Sanningen om Gömda. Numera har dock Mia Eriksson framträtt offentligt av egen fri vilja och Liza Marklund är inte längre bunden av källskyddet gentemot Mia.
Den rätt till anonymitet som finns i dessa lagar gäller alltså helt andra saker än privata bloggar och privata hemsidor. Här gäller istället samma lagar och regler som gälla i det verkliga livet! Precis som i verkliga livet så har man ingen rätt att förtala och hota folk på nätet, inte ens om man döljer sig bakom anonyma signaturer!
Att som privatperson avslöja vem som döljer sig bakom en anonym signatur på nätet är heller inget som är det minsta förbjudet. Precis som många under flera års tid försökte avslöja vilka personer som dolde sig bakom sminket i KISS, så finns inget som hindrar oss bloggare att avslöja vilka som döljer sig bakom de anonyma signaturer som skriver taskiga kommentarer på våra bloggar!
17 juli 2009
Länktips - 17 juli 2009
16 juli 2009
Sanningen ligger någonstans mittemellan, eller?

Parallellt med detta pågick en diskussion hos Maja Lundström som också kom in på temat Gömda och vad som verkligen är sanningen bakom historian om Mia Eriksson och hennes familjs flykt till USA.
Den fullständiga sanningen finns antagligen inte i Monica Antonsson bok och det verkar hon vara medveten om själv också. Monica har ju vid ett flertal tillfällen sagt att hon gärna överlämnar hela sitt material till dem som själva vill fortsätta att gräva i historien. Det finns antagligen fler person att intervjua och fler dokument att gräva fram ur myndigheternas arkiv för den som är intresserad.
Hela syftet med Monica Antonssons bok var snarare att ge en annan bild av händelserna i Gömda än den som presenterats av Liza Marklund och Mia Eriksson. Hon ville låta fler parter i historien komma till tals och påvisa att det finns dokumentation som pekar i en helt annan riktning än den som beskrivs i Gömda. På detta sätt har Monica Antonsson kunnat falsifiera den version som presenteras i Gömda och till skillnad från Liza Marklunds version så finns det referenser till alla de bevis hon bygger detta på!
Många, numera även Liza Marklund, hävdar så här i efterhand att Gömda inte alls är marknadsförd som en sann berättelse direkt ur den svenska verkligheten, utan att det enbart är frågan om en dokumentär roman. Men om det nu bara var en roman och inte en återgivning av ett autentiskt fall, varför har då "romanfiguren" rest land och rike runt under alla år och berättat sin hjärtgripande historia på TV, i radio och i tidningar? Varför har då Mia Eriksson blivit presenterad för ett antal riksdagsledamöter för att återge sin historia, samma historia som återges i Gömda? Och varför har Liza Marklund under alla år hänvisat till en låda på vinden med tusentals dokument som ett bevis för att Gömda och Asyl är sanna historier?
Även om Monica Antonssons bok inte beskriver den fullständiga sanningen av historien om Mia Eriksson så innebär inte detta att sanningen skulle ligger någonstans mittemellan. Antonsson har på ett flertal viktiga punkter visat att viktiga delar av historien i Gömda inte stämmer och hon har presenterat konkreta bevis för det. Liza Marklund har i alla år hänvisat till sin låda på vinden, men varför har då inte Liza Marklund tagit ner lådan nu och presenterat alla de bevis hon har? Hon är ju inte bunden av något källskydd från Mia längre.
Nej, sanningen är med största sannolikhet att det inte finns några bevis på Liza Marklunds vind och att den historia som Mia Eriksson har återgett i TV-soffor, i tidningsintervjuer och för ett antal riksdagsledamöter helt enkelt inte är sann. Inte ens halvvägs sann!
MER INTRESSANT OM: GÖMDA, ASYL, MONICA ANTONSSON, LIZA MARKLUND15 juli 2009
Vem kan man lita på i övervaknings-Sverige?

14 juli 2009
Cash is king in the new world
