Maria Sveland liksom

Medborgare! I Sverige finns det en liten åsiktselit inom media, politik och kulturvärlden som ständigt håller varandra om ryggen och som konstant ser till att deras världsbild pumpas ut i gammelmedia. Det gör att politiskt korrekta personer som exempelvis den feministiska ikonen Maria Sveland aldrig behöver riskera att få så mycket som en enda kritisk fråga när hon bereds tid att oifrågasatt få marknadsföra sin nya bok "Hatet" i radio, TV och tidningar. Istället tas hon emot som en prinsessa och får fritt orera om allt och alla som påstås hatar både henne och feminismen.

Som i SVT's morgonprogram:



och i SVT's program Go Kväll:



Vad hon än säger så får hon liksom inga motfrågor. Hon får liksom bara tycka utan att bli ifrågasatt. Vilka påståenden hon än gör så får hon liksom inga krav på sig att leda det i bevis. Hon är liksom en prinsessa som inte får kritiseras, liksom.

För då börjar hon ju liksom gråta och känner sig förminskad liksom. Något som Janne Josefsson fick uppleva efter Grävande Journalisters seminarium (#gräv13) i Göteborg för några veckor sedan. När Janne Josefsson inte lät prinsessan Maria få sitta på scenen och orera fritt, utan började ställa kritiska motfrågor och krävde att hon skulle ta debatten, blev han snabbt utpekad som manschauvinistisk kvinnohatare. Inte bara av Maria Sveland, utan även av flera av hennes feministiska vänner inom media (med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter i första ledet).

Janne Josefsson utsågs till paria efter att Maria Sveland beskrivit hur illa behandlad hon blivit av gubbväldet på Gräv i ett inlägg på sin blogg. Snabbt fick prinsessan Maria mängder av sympatier från sina feministiska kollegor och de var inte sena med att bekräfta hur förtryckt hon blivit av de dumma gubbarna Janne Josefsson, Robert Aschberg och Täppas Fogelberg.

Twittereliten gick i taket. Även journalister, politiker och kulturtomtar som inte deltagit på konferensen kunde högljutt redogöra för vilka kvinnohatande svin gubbarna på Gräv var och hur synd det var om stackars Maria Sveland, liksom, samtidigt som alla som inte nickade och höll med henne utsågs till tysta medlöpare. Offerkoftan passade nu bättre än på väldigt länge. Och tänk så passande för stackars Maria Sveland att få ännu ett par exempel på det "hat" som hon och alla stackars feministiska kvinnor dagligen sägs vara utsatta för. Snyft, snyft, snyft.

Efter en vecka kunde Maria Sveland sammanfatta hela gubbslemsdebatten i ett nytt blogginlägg genom att hänvisa till vad alla hennes supportrar skrivit och samtidigt avfärda de medverkande på seminariet som vågat yppa en avvikande mening av vad som skett som "efterhandskonstruktioner". Segern var i land tänkte Maria Sveland och åkte på semester till soliga Rom.

Men så publicerade plötsligt den lilla landsortstidningen Kristianstadsbladet en ljudupptagning från hela debatten. Plötsligt kunde allmänheten lyssna och själva bilda sig en uppfattning av hur det egentligen lät på scenen den där fredagskvällen i Göteborg. Och plötsligt föll Maria Svelands korthus ihop.

Maria Sveland var inte alls förminskad. Hon talade näst längst av alla som medverkade. Janne Josefsson var inte alls aggressiv och högröd. Samtalsledaren (Sara Wennerblom) var inte alls stum av rädsla. På punkt efter punkt kan man konstatera att Maria Svelands beskrivning av kvällen inte alls stämmer. Det är liksom lögn och förbannad dikt rakt igenom.

Precis samma sak har nu också ett antal av de som hängts ut som kvinnohatare och antifeminister i hennes bok reagerat över. Bo Rothstein beskriver på Newsmill hur lögnaktigt Maria Sveland beskriver dokumentären Könskriget (del 1 och del 2) och hur felaktigt hon beskriver Eva Lundgrens kritiserade genusforskning. Även Evin Rubar reagerar i Expressen på de beskyllningar hon utsatts för i Maria Svelands bok och alla faktafel om Könskriget, Eva Lundgrens kritiserade genusforskning och ROKS hatiska manssyn.

Glädjande är att det till och med finns enstaka feministiska kvinnor, som Ann Charlott Altstadt och Lidija Praizovic, som nu börjat yppa hur enfaldig och trångsynt Maria Svelands feministiska världsbild är.

Att, som Maria Sveland, tappa andan och börja gråta så snart någon ifrågasätter och kritisera ens åsikter är inte ett bevis för att man är utsatt för "hat". Det är liksom bara ett bevis för att man själv är en bortskämd och egoistisk liten prinsessa på ärten. En prinsessa på ärten som liksom inget annat förtjänar än att leva ännu en dag av sitt deprimerande liv! Liksom!

MER INTRESSANT OM: MARIA SVELAND, FEMINISM, GRÄV13, NÄTHAT, SATIR

Privilegierad elit bakom manshat och klasshat

Medborgare! Det talas vitt och brett om "näthat" i gammelmedia. Det hävdas att det speciellt är kvinnor som skulle vara utsatta för hot och hat på nätet. Att det skulle existera ett "kvinnohat" på nätet. Men i vanlig ordning håller sig de journalister, politiker och vänsterfeministiska lobbyister som ligger bakom de artikelserier och böcker där dessa åsikter förs fram med dubbla måttstockar. Bland annat blundar de aktivt för det hat och förakt som journalister och kolumnister själva för fram i etablerade media. Likaså blundar de aktivt för det manshat som sprids av feminister på teaterscenen och från vissa politiska organisationer från huvudsakligen vänsterkanten.

Medborgarperspektiv har tidigare skrivit om manshatarna på Skabbteatern. Nu gör de återigen väsen av sig och har spelat in nedanstående video, där de med vapen hotar ett antal namngivna personer.



Varken Jan Helin, Åsa Linderborg, Lisa Bjurwald, Maria Sveland, Oisin Cantwell eller någon av alla andra inom mediaeliten kommer så klart att reagera på detta. Hat och hot är ju helt OK om det utförs av vänsterfeministiska organisationer. Då kallas det inte längre för "näthat", då kallas det istället för "kultur". Och betalas av skattebetalarna! Precis som när Turteatern för ett drygt år sedan manade till massmord på män.

En av alla de vänsterorganisationer som hyllar och sprider vidare Skabbteaterns hot om våld och död är klasshat.com. De manar inte bara till manshat och mord på utpekade män. De manar också till #klasshat.

Men vad är det då för typ av människor som ligger bakom den här typen av kollektivistiska hatbudskap från vänsterkanten? I en kommentar till artikeln om Skabbteatern på klasshat.com skriver Eva Jonsson något som antagligen är allt för sant både vad gäller merparten av alla de som kallar sig feminister och de som är vänsteraktivister:

"Vilken klass är det Ni hatar? Er egen? För Ni är sanneligen inte från arbetarklassen, utan privilgerade människor som har råd att hata....Sen när ni tröttnat så återgår ni till trygghet och småborgelighet, gifter er skaffar barn (som inte kommer att gå i en förortskola), flyttar till innerstan (om ni inte redan bor där), skaffar fritidshus i skärgården (om ni inte får överta föräldrarnas), ni är utbildade och kommer från studievana hem, "könskampen" och hatet ingår bara i er personliga utveckling, för ni skulle aldrig vilja byta med "dom andra" , jag förstår att hat är en stark drivkraft, men under tiden som ni leker av er, kämpar kvinnor runt om i världen för sina mänskliga rättigheter........."

Några riktiga arbetare är de de facto inte. Merparten av alla dessa feminister och vänsteraktivister har nämligen aldrig haft skit under naglarna. De gnäller enfaldigt över "gubbplogning", men har aldrig själva skottat en gnutta snö. Istället sitter merparten av dem på ett varmt och bekvämt kontor med ett skattefinansierat hittepåjobb inom media, politik, universitet eller kulturlivet och spenderar en stor del av dagarna med att twittra och skriva arga debattartiklar. Att arbeta vet de inte vad det innebär. Det kallar de för #skitjobb.

Samtidigt går de riktiga arbetarna till jobbet och ser, tillsammans med landets företagare, till att det skapas välstånd i landet. Ett välstånd som sedan finansierar den allt mer byråkratiserade och administrerade offentlig sektorn. En offentlig sektor vars huvuduppgift ursprungligen var att se till att barn, gamla och sjuka skulle kunna få hjälp till ett drägligt liv.

Men istället för att ge barn, gamla och sjuka hjälp till ett drägligt liv så spenderas skattepengarna på presstöd, kulturbidrag, partistöd och genusforskning till en bortskämd och privilegierad akademikerelit med vänstersympatier som sedan använder skattepengarna till att spy ut sitt manshat och sitt klasshat i etablerade media och på kulturens scener.

Detta är ännu en anledning till varför feminister inte förtjänar någon som helst respekt!

För övrigt: Läs även om hur Daddy har fått ta emot vidriga och hatiska kommentarer på sin blogg. Självklart kommer inte media uppmärksamma detta då det inte är en privilegierad feministisk kvinna inom mediaeliten som är mottagaren!

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MANSHAT, MISANDRI, GENUS, SKABBTEATERN

Sanningen om rättsväsendets och journalisternas vidriga agerande i fallet Julian Assange

Medborgare! Ingen kan ha missat den häxjakt som Julian Assange varit utsatt för under de senaste två åren, allt baserat på en (falsk)anklagelse om våldtäkt och ett svenskt rättsväsende (under ledning av den feministiska åklagaren Marianne Ny och  det socialdemokratiska målsägarbiträdet Claes Borgström) som redan från börja lät det gå prestige i ärendet, istället för att på ett praktiskt och pragmatiskt sätt komma till en lösning.

Saken har inte förbättrats av att svenska media har bedrivit en smutskastningskampanj mot Julian Assange (inklusive kampanjer som #prataomdet) samt att svenska politiker har lagt sig i ärendet och uttalat sig negativt om honom. Även politiker från USA och Storbritannien har gjort ytterst aggressiva uttalanden, inte bara mot Julian Assange och Wikileaks, utan även mot Ecuador som beviljat honom asyl.

Nu börjar dock fler och fler offentligt uttala sig om både de lögnerna som svenska journalister uttalat om Julian Assange och de trakasserier som det svenska rättsväsendet har bedrivit mot honom. I ljuset av detta kan det vara på sin plats att i detalj belysa vad som hände de där dagarna i Stockholm för två år sedan samt hur media och rättsväsendet har agerat under de senaste två åren.

Det hela började med att Anna Ardin återvänder ett dygn tidigare än sagt till sin lägenhet i Stockholm, som hon har lånat ut till Julian Assange i samband med ett seminarium den 13 aug 2010. Han erbjuder sig då att hitta ett annat logi, men hon inbjuder honom att stanna (han blir alltså uppraggad). Den natten har de en lång session av samtyckande sex, då hon inte uttrycker någon invändning eller missnöje.

Julian Assange tillbringar dock nästa eftermiddag med Sofia Wilén (som han träffat under seminariet) och de bestämmer att träffas igen. På kvällen arrangerar Anna Ardin en kräftskiva till Julian Assanges ära och uttrycker stor glädje över umgänget. Under kräftskivan erbjuds alternativt husrum till Julian Assange, men Anna Ardin inbjuder honom åter till fortsatt boende i hennes lägenhet.

Julian Assange följer dagen efter med Sofia Wilén till hennes lägenhet i Enköping. Hon betalar hans biljett för att åka till henne i Enköping (han blir alltså uppraggad igen). Han har kondom på under flera samtyckande samlag. Sedan ligger han med henne en gång utan kondom. Hon säger då varnande att han "borde inte ha HIV", men låter honom fortsätta utan protest. De skiljs åt under vänskapliga former och är t.o.m. överens om att träffas igen.

Sofia Wilén blir dock allt mer orolig över risken att ha smittats med HIV vid det oskyddade samlaget med Julian Assange. Hon söker honom per telefon, men lyckas inte få kontakt med honom. Sofia Wilén ringer då sin rival Anna Ardin för att få hjälp med att kontakta Julian Assange. Anna Ardin ber då Julian Assange att flytta ut från hennes lägenhet, vilket han gör morgonen därpå. Anna Ardin följer på fredagen med Sofia Wilén till en polisstation i Stockholm, enligt egen utsago i det begränsade syftet att få hjälp med att tvinga Julian Assange att testa sig för HIV. Anna Ardin väljer dock inte den polisstation som är närmast hennes bostad på Södermalm, utan tar istället med Sofia Wilén till Klara polisstation där hennes väninna och partikamrat från Socialdemokraterna, Irmeli Krans, arbetar.

Det är också Irmeli Krans som förhör Sofia Wilén och Anna Ardin. Dessutom förhörs Sofia Wilén och Anna Ardin tillsammans av Irmeli Krans, något som absolut strider mot hur förhör ska hållas. Den allvarligaste anklagelsen blir nu att Julian Assange skulle ha våldtagit Sofia Wilén genom att ligga med henne medan hon "på grund av sömn var i ett hjälplöst tillstånd". I själva verket var hon tillräckligt vaken för att kunna utbyta ord med Julian Assange och antyda sitt samtycke. Dessuom kan man inte både sova och vara vaken, men Sofia Wilén säger att hon "halvsov".

Grundat på ytterst liten information, däribland ett till synes avgörande yttrande av Anna Ardin, beslutar jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand att anhålla Assange i hans frånvaro på misstanken om våldtäkt och andra sexbrott. Detta görs dessutom långt innan förhöret med Sofia Wilén är avslutat. När Sofia Wilén informeras om att Julian Assange är anhållen i sin frånvaro blir hon oförmögen att fortsätta förhöret och lämnar platsen utan att ens godkänna det skriftliga förhörsprotokollet.

Nyheten om arresteringsordern läcks snabbt ut till Expressen och nu är plötsligt en våldtäkt ett faktum, utan varesig färdiga förhör eller några tillräckliga bevis. Anna Ardin uttalar sig dessutom nedlåtande om Julian Assange till Expressen och detta är bara början på den smutskastning som han sedan ska behöva utstå.

När chefsåklagaren Eva Finné dagen efter börjar granskar de förhör och de anteckningar som finns hos polisen inser hon efter en tids funderande att det saknas grund för misstanke om våldtäkt eller något annat sexbrott och avskriver anklagelserna om våldtäkt.

Anna Ardin förhörs dock ytterligare av polisen via telefon och lämnar där en redogörelse för sitt första sexmöte med Julian Assange, då hon raggat upp honom den 13 augusti. Hennes utsaga skiljer sig nu från vad hon tidigare berättat. Nu påstår hon att hon blev utsatt för ett sexuellt övergrepp. Julian Assange sägs ha förstört en kondom och lurat henne till oskyddat sex. Men den "använda" kondom som hon därefter tillhandahåller som bevis till polisen visar sig i DNA-analys vara oanvänd och har därför inte kunnat rivits sönder på det sätt hon påstått. Ett förfalskat bevis! Polisen (Irmeli Krans), som förhörde Sofia Wilén den 20 augusti, beordras av en överordnad att ändra (!) i förhörsprotokollet, som fortfarande inte har godkänts av Sofia Wilén. Ett förfalskat protokoll!

Den socialdemokratisk politikern, advokaten och f.d. JÄMO Claes Borgström, som är mitt uppe i en valkampanj och som samtidigt kämpar för att återupprätta sitt skamfilade juridiska anseende p.g.a. hans usla agerande som försvarsadvokat för Thomas Qvick, ser till att bli offentligt finansierad representant (målsägarbiträde) för Anna Ardin och Sofia Wilén. Han börjar genast anklaga Julian Assange för sexbrott, feghet, m.m. i medierna och fortsätter med detta än i dag med benäget bistånd av lättledda journalister som lättvindigt tar parti bara med ena partens berättelser.

Förundersökningen läggs till slut ner av chefsåkllagare Eva Finné, men efter en vecka kampanj har Claes Borgström dragit i rätta trådarna och fått med sig sin gamla vän Marianne Ny, överåklagare vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg, på noterna.

Via nyheterna  (!) får Julian Assange kännedom om överåklagare Marianne Nys beslut och de nya anklagelserna mot honom. Han stannar därefter frivilligt kvar i Sverige hela 5 veckor och gör sig tillgänglig för polis och åklagare. Ingenting händer. Efter att ha fått klarteckan av sin försvarsadvokat (som varit i kontakt med överåklagare Marianne Ny) åker Julian Assange till England.

När han blir ombedd att återkomma till Sverige för förhör erbjuder han sig att på egen bekostnad återvända till Sverige för detta ändamål vid ett antal utpekade datum som passar honom eller att låta sig förhöras i England personligen , via videolänk eller via annan telekommunikation. Alla sådana förslag avvisas av överåklagare Marianne Ny.

Marianne Ny sätter istället direkt Interpol på honom utfärdar en europeisk arresteringsorder för Julian Assange. För att få igenom detta ljuger överåklagare Marianne Ny och påstår att det inte vore förenligt med svensk lagstiftning att förhöra Julian Assange i England. Detta är en ren lögn eftersom någon sådan lag inte finns och då det bevisligen har hållits mängder av förhör utomlands av svensk polis.

Nu har Julian Assange tillbringat nära 1,5 år i husarrest. Även om han döms har han redan suttit mer tid än han skulle förmodligen skulle få i straff i Sverige om han dömdes för våldtäkt. Ändå vågar Julian Assange, med god grund, inte åka till Sverige. Problemet är inte falska bevis, förvanskade historier och en överåklagare som ljuger, utan att han kan komma att riskera att utlämnas till USA

Det svenska rättsväsendet har agerat ytterst märkligt på ett antal punkter i fallet Julian Assange. Jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand beslutatde att häktad Julian Assange i sin frånvaro utan att kvinnorna hade hunnit förhöras färdigt. Hon bekräftade dessutom, i strid med svensk lag, till media att Julian Assange var misstänkt för våldtäkt i Sverige.

Det är ytterst viktigt att åklagaren på ett mycket tidigt stadium även får den misstänktes egen berättelse och synpunkter på anklagelserna. När åklagaren överväger häktning är det självfallet lika viktigt att den misstänktes berättelse finns med. Annars kan skälen att arrestera den misstänkte visa sig utan tillräckligt grund. Det är också en nödvändighet enligt svensk praxis och rättsligt förfarande att den tilltalade skall ha möjlighet att bemöta anklagelserna snarast möjligt när han fortfarande minns intima detaljer. Ändå underlät överåklagare Marianne Ny under hela fem veckor att ta denna kontakt. God praxis krävde att den misstänkte ska vara intervjuad om den påstådda våldtäkten inom en vecka. Marianne Ny avböjde istället möjlighet att intervjua Julian Assange efter att hon tagit över ärendet den 1 september. Detta trots att Julian Assange fanns var i Sverige fram till 27 September. Och han hade frivilligt låtit sig intervjuats den 30 augusti i förhållande till de mindre grava anklagelser som utreddes av chefsåklagare Eva Finné.

De viktigaste förutsättningarna för att slutföra en förundersökning om våldtäkt är att åklagaren ansvarsfullt kan förutsäga att domstolen ska kunna döma på bevisningsnivå "bortom rimligt tvivel". Den tillräckliga bevisning saknas. När det gäller tidslinjen är det katastrofalt att så mycket tid har gått utan att ett nytt detaljerat förhör ägt rum med Julian Assange om den påstådda våldtäkten. Enbart därför är det osäkert om han nu kan vara säker på att få en rättvis rättegång. Det måste betraktas som ett brott mot proportionalitetsprincipen att försöka få Julian Assange utlämnad enbart för att förhöra honom för att främja utredningen.

Extraordinära misstag gjordes dessutom av polisen i början av förundersökningen eftersom de intervjuade de  bägge kvinnorna tillsammans och därmed har den enas berättelse tillåtits att smitta av sig på den andres vittnesmål. Polisen har därmed förstört delar av bevisvärdet i vittnesmålet.

Eftersom våldtäktspåstående nu helt bygger på den klagandes berättelse skulle överåklagare Marianne Ny rätteligen ha agerat snabbt för att bereda Julian Assange tillfälle att ge sin detaljerade version under förhör. Endast då och först då kunde det finnas en grund för bedömning om det fanns anledning att fullfölja utredningen för att åtala honom. Detta borde ha gjorts redan då Julian Assange befann sig i Stockholm.

Istället kom Ny att använda Interpol och den europeiska arresteringsordern utan att först ha försökt att ordna ett frivilligt förhör i England, vilket vore rimligt då det underläts när Julian Assange kunde och ville i Sverige. Bevissituationen för Marianne Ny kunde med Julian Assanges version mycket väl ha blivit att åklagaren funnit det omöjligt att producera en åtal. Endast om det kunde visas att det var omöjligt att få Julian Assange förhörd i England (men han har varit villig och disponibel för förhör ända sedan han lämnade Sverige) borde en ansökan om en europeisk arresteringsorder övervägts.

Överåklagare Marianne Nys vägran att åtminstone försöka intervjua honom är orimlig, oproffsig, orättvist och arresteringsordern är dessutom oproportionerlig eftersom en rimlig tänkande professionell åklagare hade försökt få till en intervju med Julian Assange i England för att komplettera förundersökningen och så snart som möjligt få veta om tillräckliga skäl fanns för att kunna åtala och därmed besluta om en begäran om att utlämna honom.

Ett förhör med Julian Assange i England är fortfarande och har hela tiden varit möjligt. Det vore dessutom den bästa och lämpligaste lösningen för att genomföra förhör och att få in Assanges extremt viktiga del av bevisen i förundersökningen.

Istället ljög alltså överåklagare Marianne Ny om att den svenska lagstiftningen hindrar henne från ett sådant förhör. Det finns som sagt ingenting i den svenska lagen som hindrar en åklagare från att söka ömsesidig rättslig hjälp att få en misstänkt förhörd.

Frågan kvarstår varför Marianne Ny ljög om detta. Varför är hon beredd att sätta sin trovärdighet på spel för att tvinga Julian Assange till Sverige för förhör istället för att använda sig av möjligheten att ta hjälp av plisen i London för att hålla förhöret där?

Vad är det som egentligen ligger bakom den prestige som det gått i detta ärendet? Med tanke på hur svenska journalister har smutskastat Julian Assange och svenska politiker har uttalat sig så kan man mycket väl förstå Julian Assange rädsla att inte få ett rättssäkert bemötande i Sverige och att han dessutom är rädd att utvisas till USA. Med tanke på hur illa USA har behandlat Bradley Manning så finns ingen anledning att tro att Julian Assange skulle behandlas bättre.

Det svenska rättsväsendet har skämt ut sig internationellt och den svenska journalistkåren har tydligt visat att det främst består av rövslickare som inte granskar den politiska makten, utan istället är i nära allians med den. De borde skämmas!

Ett tack till @CarlValley för grunden till texten!

Läs även: HAX skriver om "Vad Assange-affären egentligen handlar om".

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 Ex1 Ex2 Ex3 Ex4 GP1 SR1 SvD1 SvD2 SvD3
MER INTRESSANT OM: ÅKLAGARE, MARIANNE NY, ANNA ARDIN, JULIAN ASSANGE

Ett land i kris

Medborgare! Under 50-talet och fram till mitten på 60-talet blomstrade Sverige. Industrin var framgångsrik, mycket till följd av bristen på internationell konkurrens samt på en enorm efterfrågan på industrivaror från ett sönderbombat Europa. Exporten skapade ett aldrig tidigare skådat välstånd i det lilla landet i norr, vilket i sin tur skapade enorma skatteintäkter. Skatteintäkter som (de socialdemokratiska) politikerna kunde använda till investeringar i infrastruktur, olika typer av reformer samt för att lova än mer attraktiva förmåner till medborgarna. Allt för att tillse att de själva skulle bli återvalda år efter år. Bröd och skådespel var, som alla vet, en metod att locka röster redan i det gamla romarriket.

I början av 60-talet hade Sverige ungefär 7,5 miljoner invånare. Av dessa var drygt 3,1 miljoner sysselsatta i det privata näringslivet, där den stora merparten av välståndet skapas. Arbetslösheten var mycket låg, både beroende på att den offentliga sektorn byggdes ut i rekordfart och för att industrin hade behov av yrkeskunnig personal. Detta ledde både till att allt fler kvinnor kunde komma ut på arbetsmarknaden och att merparten av de invandrare som kom till Sverige sattes i arbete så snart de kom över gränsen.

Men från mitten på 60-talet började Sverige att förändras. Industrin utsattes för allt mer konkurrens efter att det sönderbombade Europa var återuppbyggt och när även länder som Japan började visa sig på den internationella marknaden. Den svenska textil- och konfektionsindustrin var den första som fick känna på den ökande internationella konkurrensen. Efter ett par år var den en gång blomstrande svenska tekoindustrin utkonkurrerad och tusentals industrijobb förvann. Snart fick även varvsindustrin och många andra liknande branscher känna på samma typ av behandling. Den politiska ledningen var tagna på sängen.

Så länge den skattefinansierade offentliga sektorn växte kunde dock arbetslösheten hållas i schack, trots att sysselsättningen inom det privata näringslivet sjönk.

Men det krävs skatteintäkter för att finansiera den offentliga sektorn. Stora skatteintäkter! Så för att expandera den offentliga sektorn, hålla arbetslösheten i schack och lova ännu mer attraktiva förmåner till medborgarna så höjde (de socialdemokratiska) politikerna skatterna.

På ytan kunde på så sätt välfärden upprätthållas. Men när inte ens höjda skatter längre räckte för att upprätthålla välfärden och alla löften till medborgarna så började politikerna dessutom att låna pengar. Statsskulden ökade därför snabbt under 70- och 80-talet. Sverige levde plötsligt på lånade pengar, precis som Grekland och så många andra Euro-länder gjort under det senaste årtiondet. Krisen var snart ett faktum. I början av 90-talet slog den till på allvar, kronan sjönk som en sten och krispaket efter krispaket antogs av Riksdagen. Ytterligare flera hundratusen industrijobb försvann på bara något år. Välståndet sjönk och med den välfärden.

All välfärd är nämligen beroende av att det först skapas ett välstånd. Och det är inte högre skatter som långsiktigt skapar välfärd. Det är istället konkurrenskraftiga och lönsamma företag som, genom att skapa icke-skattefinansierade arbetstillfällen, leder till ökat välstånd. Det krävs nettoskattebetalare för att skapa ett överskott av skatteintäkter till samhället och det är med dessa nettoskatteintäkter som välfärden kan finansieras.

Idag har Sverige ungeför 9,5 miljoner invånare, men antalet anställda inom det privata näringslivet är trots detta lägre än på 60-talet. Det är alltså färre medborgare som bidrar med nettoskatteintäkter idag än vad det var på 60-talet. Det är samtidigt allt fler som får sin inkomst genom skattefinansierade arbeten inom den offentliga sektorn eller som försörjs av det offentliga genom bidrag, ersättningar och pensioner.

Omkring en miljon medborgare befinner sig i utanförskap. Arbetslösheten är över 8 procent och bland ungdomar är den över 25 procent. Allt fler ungdomar lämnar gymnasiet utan att ha ett jobb att gå till. De invandrare som kommer till Sverige sätts inte längre i arbete så snart de passerar gränsen, istället hamnar de i ett bidragsberoende och det tar numera i medeltal 7 år innan en invandrare får ett jobb. Dessa lever alla i ett tomrum i samhället, som icke efterfrågade och icke välkomna.

Allt detta leder till större och större klyftor i samhället. Klyftor som verklighetens folk upplever varje dag och som självklart skapar motsättningar, men som den privilegierade makteliten (främst bestående av politiker, journalister och kulturarbetare) på trendiga Södermalm och i lyxrenoverade villaförorter som Bromma aldrig behöver konfrontera.

Inte heller behöver den privilegierade makteliten konfrontera arbetslöshet, utflyttningsorter, låga bidrag och förtvivlan. Ty till makteliten i Stockholm finns det alltid skattepengar i överflöd. För till skillnad från det privata näringslivet så finns det ingen riktig konkurrens inom maktelitens skrå. Deras löner och förmåner finansieras till största del med skattebetalarnas pengar och bland makteliten ser man alltid till att ge varandra förmåner som vanligt folk bara kan drömma om.

Makteliten har blivit ett frälse som ständigt förser sig på skattebetalarnas bekostnad.

Den positionen vill de självklart behålla. Helst av allt vill de efter valet dessutom stå överst på podiet, för att kunna fördela allt mer av skattepengarna till sig själva och sina närmsta vänner. Men skatteintäkterna räcker inte längre för att använda sig av bröd och skådespel för att locka till sig medborgarnas röster. Till det har välfärden blivit allt för urholkad och klyftorna allt för uppenbara. Det går inte längre att dölja för medborgarna.

I ett sådant läge kan man ju tycka att makteliten borde inse att det råder kris i landet och att det är dags att ta ansvar för landets situation. Att de borde inse att den enda långsiktiga vägen framåt är att öka välståndet och att skapa ett välfärdsystem som bygger på större personligt ansvar. Ett system där rättigheter kopplas till korresponderande skyldigheter. Att tydliggöra att välfärdssystemet faktiskt i grunden är ett försäkringssystem där man först måste betala en försäkringspremie innan man kan ta del av förmånerna. Att det krävs att en betydligt större andel av medborgarna är med och betalar försäkringspremierna, i form av nettoskatteinbetalningar, samt att det krävs fler arbetstillfällen inom det privata näringslivet för att uppnå detta. Att det därför snarast krävs en miljon nya arbetstillfällen inom det privata näringslivet och huvudsakligen då inom industrin. Att det därför krävs ett miljonprogram för jobben!

Men inte, istället har den privilegierade makteliten valt den enkla vägen. Konflikt. Istället för bröd och skådespel har de övergått till att söndra och härska.

Det är en klassisk metod att ställa kollektiv mot varandra. Att utmåla sin egen grupp som oskyldiga offer och den andra gruppen som ondskefulla förrövare. Det är precis så som många av de kollektivistiska ideologierna är uppbyggda. Inom kommunisimen och socialismen ställs arbetstagare mot arbetsgivare. Inom rasismen delas grupperna upp beroende på etnisk tillhörighet eller kulturell bakgrund. Inom feminismen ställs kvinnor mot män.

Den politiska debatten i Sverige har därför i allt högre grad kommit att handla om klasshat, rashat och manshat. Allt för ofta lett av personer som själva tillhör den privilegierade makteliten och som uppmanar till hat (och inte ovanligtvis även våld) mot utpekade grupper i samhället. Allt i syfte att tillförskansa sig själva och de sina än mer makt och en än större del av de skattepengar som verklighetens folk betalar in till statskassan.

Vi har under det senaste året sett hur våldsverkande vänstergrupper uppmanat till klasshat och hur privilegierade akademiker som Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg hyllat massmördaren Lenin. Vi har sett hur feminister unisont hyllat Valerie Solanas ”SCUM-manifestet” och dess budskap om utrotning av världens alla män. Vi har sett hur det offentliga samtalet förgiftats.



Vi har sett hur självmordsbombare försökt göra attentat i både Stockholms julhandel och mot Jyllandsposten i Danmark. För på dagen ett år sedan fick Norge dessutom se ett attentat av aldrig tidigare skådat mått i Skandinavien då Anders Behring Breivik kallblodigt tog 77 människors liv. Allt motiverat av ännu en kollektivistisk ideologi som ställer grupper mot varandra.

Ett öppet och tolerant samhälle blir allt mer avlägset när inte ens den privilegierade makteliten tar sitt ansvar för samhällsutvecklingen, utan tvärtom själva bidrar till att öka motsättningarna i samhället och dessutom använder sig av kollektivistiska metoder för att söndra befolkningen. Allt för att själva kunna fortsätta att härska.

Som man sår får man då också skörda.

AB1 AB2 AB3 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 GP1 GP2 GP3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8
MER INTRESSANT OM: KOMMUNISM, RASISM, FEMINISM, HAT, VÅLD, KRIS, VÄLSTÅND

Ulrika Rogland, ännu en ljugande feminist i manshatets tjänst

Medborgare! I en av kommentarerna till följande debattartikel av den röde åklagaren Ulrika Rogland och professorn i psykologi Sven Å Christiansson konstaterar en läsare att det är intressant hur sommaren används av feminister och moralister för att föra ut sina agenda i medier. Men det är inte bara Ulrika Rogland och Sven Å Christiansson som piskar upp en stämning kring att nätet ett kusligt redskap för sexualförbrytarna.

ROKS och kvinnojourerna skriver också upprörda artiklar om hur kommunerna inte hjälper utsatta kvinnor under sommaren och hur jourernas bidrag från skattemedel inte räcker för deras Enormt Viktiga Verksamhet. En verksamhet som de samtidigt påstår bygger på ideellt arbete, vilket uppenbarligen inte är sant om man behöver stänga på sommaren på grund av för lite bidrag! Bidrag som dessutom är hundrafalt större än vad landets mansjourer får!

Feministiska åklagare och jurister inom rättsväsende skriver upprörda debattartiklar om hur hemska män utsätter barn för både det ena och det andra. Feminister inom polisväsende och media backar upp med uttalanden, utan att ha koll på kringliggande faktorer eller ens verkar fundera på varför dessa frågor kommer upp just nu och vilken agenda den har som driver frågan.

Det här upprepar sig varje nyhetstorkande sommar. Feminister och moralister passar på att fylla medieutrymmet med sin propaganda.

Dessutom tillåter inte media kommentarer som påpekar faktafel från författarna eller som ifrågasätter det författarna påstår. Som denna kommentar till åklagare Ulrika Rogland, vilken snabbt raderades:

"Det är ledsamt att Ulrika Rogland fortsätter att sprida lögner om det så kallade BDSM-fallet där hon själv var åklagare. Hon skriver här att "För en tid sen uppmärksammades ett fall där en ung flicka med svårt självskadebeteende kom i kontakt med en man via internet som hon sedan träffade utan att hennes föräldrar kände till det.".

Sanningen är att det var den 16-åriga flickan själv som sökte upp mannen och senare i en väv av lögner beskyllde två oskyldiga män för både kidnappning och våldtäkt. Dessa båda männen höll Ulrika Rogland inspärrade i häkte under flera veckors tid, trots att de sade sig vara helt oskyldiga och hänvisade till bevis som styrkte detta.

Den ena mannen kunde till slut helt friges, medans den andra fortsatte att jagas av Ulrika Rogland och åtalades till slut för misshandel. Han friades dock för dessa anklagelserna i både tingsrätten och i hovrätten. Trots det fortsätter Ulrika Rogland att sprida lögner om honom och utsätta honom för förtalsliknande uttalanden.

Däremot undviker åklagare Ulrika Rogland att göra sitt jobb, nämligen att åtala flickan för falsk angivelse! Som 16-åring är man nämligen inte bara byxmyndig, man är också straffmyndig!

Sanningen om BDSM-fallet finns att läsa här:

• Sanningen om "sextortyr"-målet
• Byxmyndig utan ansvar?
• Om ett ja inte alltid är ett ja, så är heller inte ett nej alltid ett nej
• Ny underliga turer i BDSM-målet
• Mer fakta i BDSM-målet"

Sanning och ett dualistiskt perspektiv är inte av intresse i den feministiska propagandan. Tvärtom handlar allt om att framställa män som ondskefulla förrövare och kvinnor som oskyldiga offer. Allt för att påverka fler och fler unga kvinnor att känna en rädsla för män.

Androfobi är nämligen radikalfeminismens främsta metod för att öka manshatet i samhället, så att man i nästa steg ska kunna genomföra SCUM-manifestets massmord på män utan att någon protesterar.

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MANSHAT, MISANDRI, ULRIKA ROGLAND, SCUM

Kvinnor med röda läppar äter inte korv

Medborgare! Ännu en feministisk bitterfitta visar sitt rätta ansikte. Det är Britten Dehlin, genuspedagog i Simrishamns kommun, som går i taket när hon får höra talas om att den lokala korvkiosken använder en bild på ett par välmålade kvinnoläppar som sluter sig kring en tjock grillad korv i sin reklam. Bittra Britten tycker att det är en sexualiserad bild. Hon hävdar att det är ett praktexempel på en oreflekterad handling och på traditionellt könstänkande i syfte att locka kunder att använda en sådan bild i reklam. Kvinnor med röda läppar äter tydligen inte korv, enligt den skattefinansierade bitterfittan i Simrishamn kommun.

Självklart får hon medhålla av Simrishamns mest kända bitterfitta, Gudrun Schyman, som tycker att den typen av sexuella budskap inte ska få finnas i det offentliga rummet.

Man kan fråga sig om detta är svenskt rekord i genustrams. Men det är tyvärr bara ännu ett exempel på den feministiska dubbelmoralen.

För var fanns Gudrun Schyman, Bittra Britten och alla andra kommunalanställda genuspedagoger när det nyligen dansades runt midsommarfittan eller när en skulptör presenterade ett konstverk av en knutslagen penis? Nej, just det ja! Då var det ju feminister själva som hyllade de "sexistiska" symbolerna.

Den feministiska dubbelmoralen och hyckleriet uppvisar som sagt inga gränser. Men det är ju just därför feminister inte förtjänar någon som helst respekt!

MER INTRESSANT OM: KORV, FEMINISM, SIMRISHAMN, GUDRUN SCHYMAN, GENUS

Manshatarna på Skabbteatern

Medborgare! I Sverige finns det fyra områden där feminismen har ett starkt fäste. Det är inte vilka fyra områden som helst, utan fyra områden som har stort inflytande över det som debatteras och det som beslutas i samhället. Den beslutande makten har naturligtvis landets politiker och inom politiken har feminismen ett mycket starkt inflytande. Merparten av alla partier har ett kvinnoförbund (men inget mansförbund) och de flesta etablerade partierna är dessutom uttalat feministiska.

För att kunna motivera sina beslut använder sig politikerna ofta av utredningar och forskning. Utredningarna sker vanligtvis inom departementen och dessa styr vanligtvis politikerna själva över genom att utse rätt personer som ger dem de svar de vill ha. Vad gäller forskningen så sker den på de oberoende universiteten och är därför mindre lätt att styra. Inom forskningen har man därför etablerat genusvetenskapen för att på alla sätt hitta på bevis för att män är onda och kvinnor är goda, vilket sedan kan användas i den politiska debatten för att stärka det feministiska inflytandet.

Den politiska debatten har dock traditionellt sett förts i media av journalister, ledarskribenter och krönikörer. Detta har varit den grupp i samhället som haft makt över vilka frågor som ska få komma upp på dagordningen i samhällsdebatten och hur dessa frågeställningar ska vinklats. Även inom media har feminismen en mycket stark ställning. Merparten av alla som arbetar inom media röstar vänster och är feminister.

Slutligen har vi ett annat område som påverkar samhällsdebatten i Sverige. Det är kulturen. Den används allt mer för att bryta ny mark i samhällsdebatten. Även på det området finns ett mycket starkt fäste för feminismen, vilket inte minst framgick av SCUM-debatten i höstas där hela kulturvärlden unisont hyllade Turteaterns budskapet om massmord på män.

En annan liknande feministisk teatergrupp är Skabbteatern, som leds av Alma Lindé och Alejandra Goic. De har tidigare satt upp feministiska pjäser med en taskig manssyn. Och nu är de på gång att spela in en kortfilm där de går till attack mot alla som vågar yppa kritik mot feminismen. De skriver på sin hemsida:

"Vi är jävligt trötta på att feminism över huvud taget betraktas som något fult och gnällkärringaktigt. Om samhället systematiskt ser till att alla kvinnor automatiskt får det sämre, vem ska se till att du får ett värdigt liv? Hur länge tänker du vänta på att någon ska tänka på dig också?

Feminism handlar om en fucking jävla kamp för de mänskliga rättigheter som du som kvinna inte har. Vi känner inte en enda feminist som tycker att män ska ha det dåligt bara för att kvinnor ska ha det bra. Att det ens har startats upp organisationer som Antifeministiska samfundet är lika absurt och vidrigt som organiserad rasism.

Vi tänker inte backa längre, Pär Ström. Vi tänker inte ta din smutskastande skit längre, Pelle Billing. Vi tänker genom vår kortfilm tydliggöra det ni är på riktigt: kvinnofientliga as."

Det framgår med all tydlighet att Skabbteatern anser att det inte får finnas någon kritik mot feminismen i det svenska samhället. Då blir man snabbt utpekad som "kvinnofientliga as". Vad som är riktigt skrämmande är dock den vridna syn Skabbteatern har på samhället. För att inte tala om vilken vriden syn på kvinnor som de har. Låt oss bemöta texten bit för bit:

"Vi är jävligt trötta på att feminism över huvud taget betraktas som något fult och gnällkärringaktigt."

• Sluta gnäll då och börja ta ansvar för era egna liv. Börja lev som ni lär istället för att predika hur andra ska leva sina liv och sluta ägna er åt att den dubbelmoral som är så typisk för feminister. Så länge ni inte gör det förtjänar ni ingen som helst respekt.  

"Om samhället systematiskt ser till att alla kvinnor automatiskt får det sämre, vem ska se till att du får ett värdigt liv?"

• Det finns inget i samhället som systematiskt ser till att alla kvinnor automatiskt får det sämre än män. Tvärtom så har kvinnor fler lagliga rättigheter än män. Kvinnor har dessutom aldrig behövt ha skyldigheten att göra värnplikt och att gå ut i krig när regeringen så beslutar (vilket män fortfarande måste göra i händelse av krig).
• Samhället ser dessutom till att kvinnor får ta del av de skattepengar som män betalar in genom så kallade transfereringar. Män förlorar i genomsnitt 2 miljoner kronor under sin livstid i dagens välfärdssamhälle.
• Det görs mängder av separata kvinnosatsningar på olika områden i samhället, men inte alls några manssatsningar i motsvarande grad.
• Kvinnor är, precis som män, ansvariga för sina egna liv. Det är varken samhällets eller mäns ansvar att se till att kvinnor får “värdiga liv”. Det är upp till alla myndiga och arbetsföra individer att själva ta ansvar för sina egna liv! Det har män gjort i alla tiden. Självklart ska kvinnor då förväntas kunna göra samma sak. Allt annat vore rent ut sagt kvinnoförnedrande. Varför skulle kvinnor vara mindre kapabla att ta ansvar för sig själva än vad män är?

"Hur länge tänker du vänta på att någon ska tänka på dig också?"

• Det är inte någon annan som ska tänka på kvinnorna. Kvinnor får faktiskt, precis som män, tänka på sig själva. Det är en del i att vara vuxen att kunna ta ansvar för sig själv, sitt liv och sina val.
• Det är bara barn och omyndiga som behöver hjälp med sådant!

"Feminism handlar om en fucking jävla kamp för de mänskliga rättigheter som du som kvinna inte har."

• Kvinnor har redan alla rättigheter som män har. Kvinnor har t.o.m. ett antal rättigheter som män saknar! Vad skulle det vara det för “mänskliga rättigheter” feminismen anser att kvinnor saknar i dagens Sverige?

"Vi känner inte en enda feminist som tycker att män ska ha det dåligt bara för att kvinnor ska ha det bra."

• Hur kommer det sig då att både Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ i intervjuer med Pär Ström (i radio respektive i TV) uttryckligen har sagt att de är motståndare till en jämställd och könsneutral lagstiftning, där män skulle få ta del av de rättigheter som kvinnor redan har i svensk lag?
• Hur kommer det sig då att ni hånar, smutskastar och spyr galla över Pär Ström, Pelle Billing och alla män som arbetar för mansfrågor och som vill ha riktig jämställdhet för båda könen? 

"Att det ens har startats upp organisationer som Antifeministiska samfundet är lika absurt och vidrigt som organiserad rasism."

• Om det är något som är absurt och vidrigt så är det snarare att feminister offentligt hyllar ett manifest som förespråkar massmord på män. Riktigt illa är det när detta sätts upp på en politisk teaterscen och hyllas i svenska media som “ett gyllene hat”. Det om något är att likna vid rasism!

"Vi tänker inte backa längre, Pär Ström. Vi tänker inte ta din smutskastande skit längre, Pelle Billing. Vi tänker genom vår kortfilm tydliggöra det ni är på riktigt: kvinnofientliga as."

• Vi är fler som tröttnat på att bli smutskastade. Vi är flera som inte tänker backa och ta skit längre. 

Så kära feminister, vill ni ha könskrig så blir det könskrig. Tro inte att vi inte tänker förvara oss. Det kanske är dags att få lite nytta av det där bortkastade värnpliktåret? Det kanske till och med är dags att börja beväpna sig? Speciellt som vi vet att ni feminister både har uppmanat till massmord på män, har dömda våldsbrottslingar i de egna leden och att ni inte tvekar att ta till våld mot era åsiktsmotståndare. 

En sak vet vi dock. Att manshatarna på Skabbteatern har visat sig från sin rätta sida.

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MANSHAT, MISANDRI, GENUS, SKABBTEATERN

En video som alla feminister borde se!

Medborgare! I den feministiska historieskrivningen framställs kvinnor som förtryckta av och underordnade män. Det hävdas ständigt att män har haft all makt och allt inflytande i samhället, medan kvinnorna däremot har varit maktlösa och totalt nedtryckta. Enligt den feministiska retoriken har män varit (och är fortfarande) orsaken till kvinnors alla problem och motgångar i livet, små såväl som stora.

Enligt samma historieskrivning så är det också feminismen, och inget annat än feminismen, som steg för steg har befriat kvinnorna från det patriarkala förtrycket. Män däremot har ständigt gjort motstånd mot detta och istället kämpat för att behålla sina så kallade privilegier.

Men hur väl stämmer det med verkligheten? Girlwriteswhat har en helt annan syn på historieskrivningen och vem det är som verkligen har "befriat" kvinnorna.

Detta är en video som ALLA feminister borde se!



MER INTRESSANT OM: FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, GENUS, KVINNOR, MÄN, HISTORIA

Hate Male

Medborgare! Det är inte bara i Sverige som manshatet och misandrin blivit en integrerad del av samhället. Det är inte bara i Sverige som unga pojkar får växa upp i ett samhälle där de ständigt får höra från feministiskt inspirerade politiker, journalister, krönikörer och kulturpersonligheter att allt som har med män att göra är uselt, ont och dåligt.

Det är heller inte enbart i Sverige som hundratusentals barn tvingas växa upp med ingen eller enbart begränsad kontakt med sin pappa. I Storbritannien är det drygt 3 miljoner barn som tvingas växa upp med ingen eller begränsad kontakt med sin far.

Fathers4Justice har uppmärksammat just detta och illustrerat det feministiska samhällets budskap om "Hate Male" på följande mycket träffande sätt.

Detta är den verklighet som pojkar och män möter varje dag.

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MANSHAT, MISANDRI, BARN, PAPPA, JÄMSTÄLLDHET

Hur en mamma förskjuter en pappa ur sitt barns liv, med statens hjälp

Medborgare! När ett barn föds av föräldrar som inte är gifta (vilket idag är den vanligaste situationen) så är det enbart mamman som får vårdnaden om det nyfödda barnet. Det räcker heller inte med att pappan erkänner faderskapet för att han ska få gemensam vårdnad om barnet. Erkännandet av faderskapet är nämligen enbart ett sätt för staten att tillse att pappan erkänner sin skyldighet att försörja barnet och i de fall föräldrarna inte lever tillsammans betala det obligatoriska underhållsbidraget till vårdnadshavaren (det vill säga mamman).

För att också pappan ska få vårdnad om det nyfödda barnet krävs att mamman skriftligen godkänner detta till Socialnämnden. Kvinnor har alltså vetorätt på om pappan ska få vara en likvärdig förälder till sina egna barn.

Dessa lagar och regler sätter många gånger käppar i hjulen för pappor som inget annat önskar än att få vara en nära del av sina barns liv och som vill ta sitt fullständiga föräldraansvar. Har man ingen gemensam vårdnad så har man heller inte rätt att ta ut föräldraledighet. Har man ingen vårdnad så har man heller inte rätt att ta del av barnets sjukjournaler eller få vetskap om hur det går för barnet i skolan. Har man ingen vårdnad så är man avskuren från stora delar av barnets liv. Många gånger har man heller inte speciellt stor rätt att träffa sitt barn, om man inte drar igång en lång och bitter vårdnadstvist för att åtminstone försöka få till ett regelbundet umgänge. Kort sagt blir man som pappa av samhället reducerad till en vandrande plånbok som enbart förväntas betala en gång i månaden.

Det är också så att lagarna och reglerna kring föräldraskap kan utnyttjas av mammor som vill förskjuta pappan ur barnens liv. I Gävle Dagblad har Titti Schultz, baserat på egna upplevelser, beskrivit hur en till henne närstående man utmanövreras ur sitt barns liv av mamman, allt med samhällets hjälp.

Titti Schultz konstaterar att pappor är utan rätt i dessa sammanhang:

"För mer än sex år sedan blev en man och en kvinna förälskade och bestämde sig för att skaffa ett litet barn tillsammans. Lyckan var stor när de blev gravida. Två månader in i graviditeten tog kvinnan sina saker och drog, flyttade hem till sina föräldrar. Hon undvek all kontakt med den förtvivlade blivande pappan. Sedan graviditetens andra månad har han kämpat för att få vara pappa, men framför allt har han kämpat för sin dotters skull, kämpat för hennes rätt till sin pappa. Varje minut av umgänge har bestämts av domstol, mamman vill inte ha någon kontakt alls med flickans pappa. Hon vägrar ge honom gemensam vårdnad.

I Sverige får mamman vårdnaden om barnet från födseln, gemensam vårdnad ges till pappan av mamman. I detta fall hävdar mamman att hon mår dåligt av att ha kontakt med flickans pappa. Pappan kämpar för gemensam vårdnad och mamman vägrar, rätten går på hennes linje eftersom HON inte mår bra av kontakt med pappan. Barnet får inte tillgång till båda sina föräldrar, något barn har rätt till. Och föräldrar som skiljer sig kommer inte alltid överens, men de får ha gemensam vårdnad ändå. Godtyckligt."

Hon fortsätter att beskriva det aktuella fallet:

"Rätten ifrågasätter inte pappans lämplighet men utan gemensam vårdnad kan han inte vara med och fatta några som helst beslut som rör hans barn. Kvinnan har också dragit det smutsigaste kortet i striden, hon hävdar att hon känner sig hotad av flickans pappa. Att han är aggressiv. Hon ljuger. Det vet jag säkert för pappan är en av mina bästa vänner, vi levde också tillsammans för länge sedan, i fem år.

Jag kallas till rätten för att berätta att han är en klok och omtänksam person. Lojal och rakryggad. Att som kvinna göra det lätt för sig och hävda att man känner sig hotad är lågt, när många kvinnor som kränks inte blir trodda. Utan förvarning har mamman nu flyttat med barnet till en annan del av landet. Utan att informera pappan och trots att hon tidigare sagt till rätten att hon inte har några flyttplaner, något pappan befarat."

Genom att flytta så bryter mamman den dagliga kontakten mellan barnet och pappan. Från att tidigare ha bott 10 minuter från varandra och kunnat leka tillsammans, hitta på äventyr, åker skidor ihop och läsa sagor så är plötsligt kontakten borta. Allt för att mamman subjektivt hävdar att hon känner sig hotad. Något som inte styrks av barnets egen berättelse.

Titti Schultz avslutar sin artikel med följande ord:

"Flickan säger att hon älskar sin pappa. Och hon älskar sin mamma men hon förstår ännu inte hur mamman använder henne som ett vapen i ett fult krig. Svensk föräldrarätt har skapat perfekta förutsättningar för män som inte vill bry sig om sina barn. Men friska, kloka, engagerade och älskande pappor förvägras att få vara en förebild för sina barn. Jag är chockad över hur lagarna ser ut i Sverige. Beklämd över hur svenska domstolar dömer.

Betänk att ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Det måste alltid handla om vad som är bäst för barnet. Alltid."

Så enkelt är det för en mamma att förskjuta en pappa ut sitt barns livs, allt med samhällets goda minne. Ännu en "svikarpappa" har skapats, trots att det inte alls är pappan själv som har svikit sina barn. Det är snarare mamman som har svikit sitt barn! Men vem talar någonsin om dessa "svikarmammor"?

Det är dags att män får samma rättigheter vad gäller barn, föräldraskap och vårdnad som kvinnor redan har. För barnens skull!

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 EX1 
MER INTRESSANT OM: BARN, FÖRÄLDRAR, VÅRDNAD, PAPPA, MAMMA, JÄMSTÄLLDHET