Medborgare!
Feminismen har sitt ursprung i
upplysningstidens tanke om alla människors lika värde. Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft, att "alla människor är kapabla att tänka själva". Man menade att man inte okritiskt skulle tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Detta var en idérörelse som stod i stark kontrast mot den
despotism som fram till dess hade karakteriserat de flesta av världens samhällen och stater.
Sin högpunkt fick upplysningen i samband med den
franska revolutionen, då den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet avskaffades för att istället ersattas av ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer om frihet och jämlikhet.
Den franska revolutionen och de frihetliga idealen blev dock inte speciellt långlivade. Inre motsättningar mellan olika grupperingar ledde snart till inbördeskrig och ett revolutionärt skräckvälde. Slutligen krossades drömmarna om ett fritt och jämlikt samhälle av en viss Napoléon Bonaparte, som genom en kupp utmanövrerade sina konkurrenter och lät kröna sig själv till kejsare. Därmed hade den franska revolutionen nått sitt slut och Frankrike var återigen i händerna på en despotisk ledare.
De tidiga feministerna föll i glömska för en tid och det var först när
liberalismen under mitten av 1800-talet började växa sig stark, med sina krav om utökad rösträtt, som feminismen åter gjorde sig bemärkt. Tanken att all makt skall utgå från folket och att det också är kapabelt att stifta nödvändiga lagar och genomdriva dem gick längre än upplysningstidens idéer.
Parallellt medförde den
industriella revolutionen stora förändringar i samhället. Inte bara att det materiella välståndet och livsvillkoren förbättras, utan också att människor i allt högre grad flyttar från landsbygden in till städerna och därmed även att familjernas försörjning och organisation förändras. Parallellt med detta förändras även samhällsorganisationen och allt fler barn fick möjlighet att gå i skola för att lära sig läsa, skriva och räkna. Den generella kunskapsnivån och medvetenheten om samhället omkring dem ökade bland befolkningen.
Kraven på
allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män skallar allt högre i samhället. Parallellt med socialdemokrater och liberaler gick den åter spirande
kvinnorörelsen, som kämpade för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. Denna
första vågens feminism handlade alltså inte enbart om lika rösträtten, utan även om kvinnans lagliga ställning samt om möjlighet till utbildning och försörjning. Det vill säga i stort sett samma sak som alla de vanliga männen kämpade för.
Under början av 1900-talet fick till slut både män och kvinnor allmän och lika rösträtt, oberoende av vilken position de hade i samhället och vilken klass de tillhörde. Vissa krav ställdes fortfarande på männen för att få rösta, att de hade genomfört värnplikten, men även det kravet försvann efter en tid.
Utbildningsväsendet öppnades upp både för kvinnor och för män ur de lägre samhällsklasserna. Män förväntades dock fortfarande vara den som stod för huvudförsörjningen i familjen, även om kvinnor i allt högre grad började komma ut på arbetsmarknaden.
Numera har kraven från den första vågens feminism sedan länge uppfyllts. Kvinnor har samma rösträtt som män och eftersom det finns fler kvinnor än män i samhället så har kvinnor som grupp i realiteten ett större inflytande över de politiska tillsättningarna än vad män som grupp har. Idag finns det heller inga lagliga rättigheter som män har som inte kvinnor också har, dock finns det
rättigheter som kvinnor har men som inte män har.
Trots att kvinnorna numera dominerar de högre utbildningarna så startar män dubbelt så många nya företag som kvinnor.
Vad gäller försörjningen så har män och kvinnor samma möjligheter på arbetsmarknaden.
Sysselsättningsgraden är ungefär densamma för kvinnor som för män. Det finns i princip inga löneskillnader mellan kvinnor och män (flera undersökningar visar att
den oförklarliga skillnaden i lön mellan kvinnor och män för samma jobb är i storlekordningen någon procent). Kvinnor väljer dock oftare att arbeta inom offentlig sektor, i icke-konkurrensutsatta branscher samt deltid. Detta ledet till att kvinnor i medeltal har något lägre inkomst.
Samma typ av förväntningar har även samhället på män. När en man och en kvinna som inte är gifta med varandra får barn tillsammans så erhåller mamman per automatik ensam vårdnad om barnet, hon ses alltså som huvudförälder. När pappan har erkänt föräldraskapet så får han dock inte gemensam vårdnad per automatik, utan detta kan han bara få om mamman skriftligen godkänner det. Det enda pappan får när han erkänner föräldraskapet är skyldigheten att betala underhåll. Han ses alltså som försörjare, inte som förälder!
Denna konservativa syn kunde man ju tro att feministerna skulle reagera på, om de nu verkligen var för jämställdhet.
Men inte, tvärtom så har den moderna feminismen allt mer kommit att ta inspiration från socialismen och kommunismen. Att ställa grupper mot varandra och att uppmåla motståndaren som en representant för onskan. Arbetare mot kapitalet respektive kvinnor mot män.
Redan under den
första vågens feminism gick många feminister gick med i kommunistiska eller socialistiska partier, eftersom att de ansåg att de feministiska reformer som genomfördes bara kom de rika kvinnorna till fördel.
När den
andra vågen feminism tog fart så skedde detta parallellt med
68-rörelsen. Begreppet feminism användes inte så mycket, man talade istället om kvinnlig frigörelse. Den kvinnorörelsen som då växte fram hade inga centrala personer och startades inte av någon särskild händelse, utan sammanfogades av gemensamma frågor. Rörelsen kom att delas upp i en radikalare minoritet och en moderatare majoritet. Den radikala minoriteten försökte skaffa sig nya kopplingar till vänstern och förespråkade ett system som var grundat på kvinnans behov, även om det innebar
ett uteslutande av männen. Denna del av rörelsen fokuserade på frågor som våldtäkt, pornografi, misshandel av kvinnor i hemmet och diskriminering mot homosexuella kvinnor, medan majoriteten av kvinnorörelsen fokuserade på frågor som säker och legal abort, möjligheten till preventivmedel och rätt till lika lön.
Den moderatare majoritetens huvudfrågor låg väl i linje med samhällsmajoritetens jämställdhetssyn och därmed kunde lagen om fri abort, utveckling av nya preventivmedel och lika lön för lika arbete snart vara genomförda.
Parallellt med detta utvecklades under sextiotalet en öppnare syn på sex generellt i samhället. Den vetenskapliga utvecklingen innebar säkrare och pålitligare preventivmedel och födelsekontroll. P-pillret, tillsammans med den fria aborten, gav kvinnor möjlighet att själva fullständigt kontrollera fortplantningen, vilket av många feminister ansågs vara den viktigaste rättigheten av alla. Någon motsvarande rättighet hade (och har ännu) inte männen, istället råder fortfarande synen att männen enbart har skyldigheter när det gäller barn och föräldraskap.
I slutet av 70-talet så hade då kvinnor (minst) alla rättigheter och möjligheter som män i Sverige, dessutom utan att behöva dras med ett antal skyldigheter som enbart män hade.
Med tiden kom dock den radikalare minoritet av 68-vänsterns kvinnorörelse att växa sig allt starkare i Sverige. Den tredje vågens feminism (
radikalfeminismen) gjorde sitt stora intåg under 90-talet och gick från att vara en minoritet i kvinnorörelsen till att bli dess dominerande gren. Den bygger på en klassisk
dualism, där gruppen kvinnor ställs mot gruppen män.
Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en
könsmaktsordning - i feministisk litteratur även kallad
patriarkatet - som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen.
När de kommunistiska systemen ett efter ett började falla samman i början på 90-talet behövde Vänsterpartiet och dess nyutnämnde partiledare
Gudrun Schyman ett nytt spöke att skrämma sina väljare med. Det kapitalistiska spöket hade visat sig vara just ett spöke och dess alternativa, kommunismen, hade visat sig enbart ge fattigdom och fördärv.
Istället tog Gudrun Schyman (och Vänsterpartiet) till sig radikalfeminismens tankar och
ett antal feministiska myter. Med utgångspunkt i sina egna upplevelser börjar Gudrun Schyman mässa om mäns inneboende ondska och mäns förtryck av kvinnor. Det var mäns fel att hon hade en tragisk uppväxt, det var mäns fel att hon mått dåligt och det var mäns fel att hon tog till flaskan. Allt var mäns fel. Själv var hon och alla andra kvinnor bara viljelösa offer som utnyttjats och förtryckts av män. I ett klassiskt tal inför Vänsterpartiets partikongress jämför hon till och med svenska män med talibaner.
Men Gudrun Schyman var inte ensam om att driva på den tredje vågens feminism i Sverige. Även inom Socialdemokratin och då speciellt dess kvinnoförbund anammades ideologin. Dess dåvarande ordförande,
Margareta Winberg, var en mycket stark förespråkare av radikalfeminismen och var dessutom även jämställdhetsminister under en period.
Inom universitetsvärlden fick kvinnostudier och feminism ett allt starkare inflytande. Under namnet
genusvetenskap satsas enorma pengar på politiska forskning med syfte att radikalfeminismens ideologi skall genomsyra allt mer i samhället, framdrivet av bland annat Margareta Winberg. Frontfigurer för genusvetenskapen blev öppna manshatare som
Eva Lundgren och
Tiina Rosenberg.
Feministiska organisationer som
ROKS fick stora bidrag för att bedriva kvinnojourer och använde dessa även till att bedriva radikalfeministisk propaganda. I TV-dokumentären "
Könskriget" (se här,
del 1 och
del 2) avslöjades ROKS och radikalfeminismens inflytande över svensk politik. Ett av de mest minnesvärda inslagen är när ROKS dåvarande ordförande
Ireen von Wachenfeldt framförde att hon sympatiserade med ett citat från SCUM-manifestet av
Valerie Solanas som liknar män vid djur. Under en intervju sitter Ireen von Wachenfeldt mittemot reportern och säger:
"Män är djur! Tycker inte du, tycker inte du det?"
Feministiska författare och journalister använde sina positioner i media till att föra ut sitt ofta förljugna feministiska budskap. Ett typexempel på detta är
Liza Marklund som skriver boken "
Gömda" om kvinnan Mia Eriksson som blir misshandlad och hotad till livet av våldsamme man och som tvingas hålla sig gömd, för att till slut tvingas fly landet för att samhället inte hjälper henne. Boken sades vara en sann historia, direkt ur verkligheten. För ett par år sedan avslöjades dock att det inte alls var en sann historia, utan att boken snarare var att betrakta som
ett politiskt projekt för att bilda opinion för radikalfeminismen.
Enligt radikalfeminismen och dess förespråkare räcker alltså inte lika rättigheter och lika möjligheter som män för att frigöra kvinnor. Man är överhuvudtaget
inte intresserade av jämställdhet. Istället vill man, som Gudrun Schyman i en motion till Riksdagen uttrycker det, gå "
från jämställdhet till feminism".
För trots att kvinnor de facto är ekonomiskt, socialt och politiskt likställighet med män, trots att kvinnor de facto har (minst) samma rättigheter som män och trots att kvinnor slipper dras med vissa skyldigheter som enbart män har så ser radikalfeministerna kvinnor som stackars viljelös offer som inte klarar av att ta samma ansvar som män för sina egna fria val. Vissa radikalfeminister anser till och med att det inte ens existerar någon
fri vilja (i varje fall inte för kvinnor).
Därmed faller också hela den grundidé som feminismen en gång hade sitt ursprung ifrån, nämligen upplysningens tro på människans förnuft, att "alla människor är kapabla att tänka själva".
Enligt radikalfeministerna har inte dagens svenska kvinnor förmågan att tänka själv och heller inte förmågan att ta ansvar för sina egna val och handlingar. Istället hävdar man att det inte bara att män som direkt förtrycker och underordnar kvinnor, utan även
normer,
strukurer och
könsroller.
Där den första vågens feminism karakteriserades av kampen för lika rättigheter och den andra vågens feminism av uppvärderandet av kvinnan, så karakteriseras den tredje vågens feminism av
motpartens nedvärderande och
utsuddandet av könsgränserna.
I praktiken handlar detta om att nedvärdera män samt att på sikt utrota allt som har med män och det manliga att göra. Detta eftersom män och det manliga könsrollen ses som roten till allt ont i den svart-vita (dualistiska) samhällsbild som radikalfeminismen målar upp. Staten ska därför se till att pojkar
kuvas från barndomen, så att de inte riskerar att utvecklar "manliga strukturer". Istället ska pojkar tränas upp till att bli mer som flickor. Detta då kvinnan ska ses som den nya normen och hela samhället ska anpassas efter henne, ty den kvinnliga könsrollen ifrågasätts aldrig. Tvärtom så finns det många gånger
inget så könsrollskonservativt som just feminister när det passar dem själva.
Det är också därför som feminismen är
emot en könsneutral och jämställd lagstriftning och förordar kvotering av kvinnor till attraktiva områden som traditionellt sett har dominerats av män. Det omvända gäller dock inte. Radikalfeminism handlar ju som sagt inte om jämställdhet, utan om att ge (vissa utvalda feministiska) kvinnor privilegier och oinskränkt makt samt om att förtrycka och förslava män.
Allt det som feminismen en gång var med och kämpade emot, såsom despotism, auktoritetsstyre och kollektivt förtryck, har numera blivit feminismens främsta kännetecken.
Alla svenska män och kvinnor som däremot tror på frihet och riktig jämställdhet bör därför snarast kraftsamla för att stoppa radikalfeminismen och dess anhängare!
MER INTRESSANT OM: RADIKALFEMINISM, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, FÖRTRYCK