En ny pappa att hata!

Medborgare! Nu måste väl ändå alla Daddys kritiker vara nöjda. Nu har de fått som de vill. Daddy har lagt ner sin blogg där han på ett öppenhjärtigt sätt berättat om sina upplevelser som en av landets alla pappor som förlorat vårdnaden om sitt barn, som upplevt svårigheter att få till ett riktigt umgänge och som till slut blivit anklagad för att ha begått sexuella övergrepp på sin egen dotter. Allt för att få bort honom helt ur mammans och dotterns liv. Under nästan två års tid fick vi ta del av hans kamp mot myndigheterna för att än en gång få möjlighet att träffa sin egen dotter. Få bloggar i Sverige har skapat så mycket debatt och starka känslor som Daddys. Nu är den nerlagd och alla gamla inlägg är raderade, men en hans nya blogg kan man läsa här!

Få svenska medborgare har antagligen mött så mycket hat på nätet som Daddy. Pappor som öppet berättar om sina upplevelser i samband med en vårdnadstvist och hur illa behandlade de blir av myndigheterna utmanar nämligen den feministiska samhällssynen. Att män är förövare och att kvinnor är offer. Att ifrågasätta en kvinnas ord har blivit en dödssynd i dagens Sverige. Att som pappa öppet berätta om hur myndigheterna behandlar män i vårdnadstvister ses inte med blida ögon. Att publicera dokument som styrker berättelserna och som visar på myndigheternas maktmissbruk är än värre. Men mest hat genererar nog ändå att gå ut helt öppet och publicera sitt eget och sina barns namn! Då får man verkligen känna av vad kvinnors som hatar män kan ta sig till!

Nu när Daddy har dragit sig tillbaka kan man förvänta sig att hatet vänds mot nästa pappa som berättar om sina upplevelser. Kanske blir det Osama som drabbas? Han kämpar just nu för att behålla kontakten med sin dotter och sin son. På sin blogg, Var är Amina och Ali?, beskriver han öppet sin desperata kamp för sin barn. De är sedan den 1 maj bortförda av barnens mamma Anna. Kanske är det nu Osama som kommer att anklagas för att hänga ut sina barn? Kanske är det nu Osama som det kommer att skrivas anonyma debattartiklar om i Aftonbladet? Kanske är det nu Osama nu blir anklagad på nätet för att vara pedofil?

Just att bli falskt anklagad att ha begått sexuella övergrepp på sina egna barn är antagligen något av det värsta en pappa kan tänka sig. Hela livet slås i spillror och tilliten till hela samhället får sig en ordentlig knäck. Men värst är ändå att det ofta leder till att kontakten med barnet blir förstörd för all framtid. Även om alla utredningar friar pappan så går skadan ofta aldrig att reparera. Läs "Bandhagen blues - Berättelsen om en falsk anklagelse"! Och då menar jag verkligen LÄS!

Förhoppningsvis kan någon av alla de kvinnor som hatar män inse vad de medverkat till.

MER INTRESSANT OM: FÖRÄLDRAR, BARN, PAPPA, PEDOFIL, NÄTHAT, FEMINISM

Det är tydligen vad medborgarna vill

Medborgare! I Aftonbladets och United Minds senaste opinionsundersökning tyder allt på att valet blir stenhårt. Det rödgröna och det borgerliga blocket är nästan lika stora och får ungefär 45 procent av rösterna var. Den stora nyheten är att Sverigedemokraterna går framåt och ser ut att bli vågmästare. Men inget av blocken har på ett trovärdigt sätt deklarerat hur de kommer att agera om Sverigedemokraterna kommer in och får en vågmästarroll. All partierna har varit noggranna med att påpeka att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna, men vem som faktiskt ska styra landet om de blir vågmästare talar de tyst om.

Under lång tid har de etablerade partierna försökt utestänga Sverigedemokraterna från den politiska diskussionen. Man har fegt vänt dem ryggen och istället byggt fast sig i allt rigidare blockpolitik. I den senaste opinionsundersökningen är Sverigedemokraterna större än både Vänsterpartiet, Centern och Kristdemokraterna. Trots detta betraktas deras väljare som paria och deras åsikter får inte samma demokratiska vikt som de övriga småpartiernas väljare.

Man må tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik, men att inte ta en väsentlig del av medborgarnas åsikter på allvar visar på ett allvarligt demokratiskt underskott.

Det blir allt mer tydligt att landets medborgare vill ha Sverigedemokraterna i Riksdagen. När ska de etablerade partierna acceptera det och berätta hur de verkligen tänker agera i en sådan situation? Det är ett svar som väljarna har rätt att kräva innan valdagen! Det kanske avgör hur de röstar den 19 september?

AB DN GP SDS SvD
MER INTRESSANT OM: SVERIGEDEMOKRATERNA, ALLIANSEN, RÖDGRÖN, VAL 2010

Piratpartiet står upp för rättssäkerheten

Medborgare! Piratpartiet har idag lanserar sitt valmanifest. Precis som man kan förvänta sig ligger fokus på tre områden: personlig integritet, fri kultur samt begränsning av upphovsrätt och patent. Partiledaren Rick Falkvinge sammanfattar valmanifestet med att det handlar om att återupprätta den svenska rättssäkerheten och motverka att det öppna samhället monteras ner. Reformer som datalagringsdirektivet och polismetodutredningen hör till dem Partipartiet tänker kämpa emot. Rick Falkvinge vill också att lagstiftningen om barnpornografi ska bli höstens stora valfråga, vilket onekligen är en modig utspel.

De flesta av oss värjer sig naturligtvis mot både sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi och känner per automatik en enorm avsky mot detta. Då är det också lätt att reflexmässigt acceptera en hård och sträng lagstiftning på området, men det är antagligen inte alla som inser att frågan är starkt kopplad till yttrandefriheten och övervakningssamhället.

Nyligen har en man i Uppsala blivit dömd för barnpornografibrott eftersom han hade japanska serier (manga) som innehöll illustrationer av ungdomar i sexuella situationer på sin dator. Men som Rick Falkvinge skriver själv på sin blogg så finns det mycket annat som potentiellt kan klassas som barnporr efter de förändringar i lagtexten som trädde i kraft den 1 juli i år. Kanske har även du bilder på dina egna barn som kan bedömas vara barnporr?

Just barnporr har varit en av de utpekade anledningarna som politikerna för de traditionella partierna har använt för att motivera ytterligare övervakning av Internet. Drivande bakom detta har bland annat organisationen Ecpat, med frontfigurer som feministerna Monica Dahlström-Lannes och Thomas Bodström, varit. Med tiden har Ecpat kommit att få ett oerhört starkt inflytande på området. Niklas Dougherty skriver väldigt bra hur världen ser ut genom Ecpatglasögon och vad organisationens synsätt har haft för negativa konsekvenser för samhället.

Även Sanna Rayman skriver om hysterin kring barnporren i Svenska Dagbladet. Hon pekar på att en liten grupp pedofiler inte ska få begränsa yttrandefriheten för den stora majoriteten medborgare:

"Det senaste tillskottet i lagväg är ett tittförbud gällande barnporr. Den borde med Uppsaladomen i färskt minne innebära att serietecknare och fotografer kanske fortfarande kan gömma sig bakom den konstnärliga friheten, men gud nåde oss som tittar.

Hysterin som omgärdar kampen mot sexuella övergrepp på barn måste få ett slut. För ja, allt det fula finns. Elaka människor, sjuka övergrepp, tvång och grymhet. Allt detta finns och det ska vi bekämpa – med lagen som verktyg.

Men vi kan inte göra det till vilket pris som helst. Vi kan inte låta förekomsten av det grymma bestämma hur vi ska se på allt som är vackert. Då har vi i samma stund dömt ut och misstänkliggjort såväl människans förmåga att fantisera som barns gryende sexualitet. Då har vi redan förlorat. Liksom vi brukar säga att terrorismens existens inte ska få sätta det öppna samhällets spelregler bör vi beslutsamt se till att pedofilernas existens inte styr vad våra blickar ser när vi ser ett naket barn. Min blick är min, inte deras."

Vad som klassificeras som barnporr idag ligger till stora delar i betraktarens ögon och samma sak gäller mycket annat i samhället. Kristdemokraten Anneli Enochsson tycker inte att det är acceptabelt att "sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap" och vill därmed begränsa Pridefestivalen och HBT-personernas möjligheter att synas i samhället. Var går då gränsen för vad som ska förbjudas? Vems (subjektiva) blick skall vara beslutande?

Det är mycket positivt att Piratpartiet nu sätter ner foten och på ett tydligt sätt står upp för yttrandefriheten och rättssäkerheten!

MER INTRESSANT OM: PIRATPARTIET, YTTRANDEFRIHET, RÄTTSSÄKERHET, PORR

Miljöboven Maria Wetterstrand

Medborgare! Miljöpartiet verkar ha hittat vägen in till de svenska väljarnas hjärta. De ligger stadigt kring 10 procent i de senaste opinionsundersökningarna och språkröret Maria Wetterstrand hyser ett väldigt stort förtroende bland väljarna. Idag ägnar Expressen en artikel åt henne och konstaterar att nästan alla i Miljöpartiet lovordar henne. Men bakom kulisserna beskriver partikamrater Maria Wetterstrand som en slipad politiker som låter andra göra grovgörat. Det får dock helst inte sägas högt, ty inget får störa den positiva bilden av jungfru Maria. Det är viktigt för den rödgröna valsegern att Maria Wetterstrand fortsätter att framstå som en av maktspel och skandaler obefläckad politiker! Men låt er inte luras av förpackningen!

Anybody har noterat detta under en längre tid och frågat sig varför Maria Wetterstrand är så osynlig i den politiska debatten. Varför håller hon sig i bakgrunden och låter andra göra grovjobbet? Varför är det Mona Sahlin som hittills har fått stå ensam i kylan och försvara den ena ohållbara idéen efter den andra? Det kritiserade rödgröna valmanifestet är väl en gemen produkt? Men det är Socialdemokraterna som har fått se sina opinionssiffror sjunka under sommaren!

Men är jungfru Maria så ren och obefläckad som media vill göra gällande, eller har de bara inte grävt djupt nog?

En av Miljöpartiets huvudpunkter är det gröna samhället. Att vi måste minska vår miljöpåverkan och snabbt sänka bland annat våra koldioxidutsläpp. Visserligen ligger Sverige väldigt bra till redan idag när det gäller koldioxidutsläpp per capita. År 2007 var våra utsläpp 5,1 ton per capita, jämfört med till exempel Danmarks 9,2 ton per capita (trots all vindkraft) och USA som vräkte ut hela 19,1 ton per capita!

De största källorna till koldioxidutsläpp är förbränning av fossila bränslen, främst olja och kol, men även naturgas. Utöver koldioxid så bidrar utsläppen även med stora mängder kväveoxid och svaveldioxid, vilka bidrar starkt till surt regn. Politikerna vill ofta få oss att tro att privatbilismen är den huvudsakliga källan till utsläppen från transportsektorn, men inget annat oljebaserat motorbränsle är så rent som just modern bensin och diesel. För dessa typer av bränsle gäller betydligt strängare miljökrav än det bränsle som används till flygplan (flygfotogen) respektive fartyg (bunkerolja). Bunkerolja innehåller stora mängder svavel och andra orenheter. Helsingborg är en av de svenska städer som har sämst luft. Det beror inte på biltrafiken, utan på alla färjor som anlägger hamnen mitt i centrum av staden.

Vad har då detta med Maria Wetterstand att göra? Maria Wetterstrand är gift med den finske politikern och forskaren Ville Niinistö. Han är vice ordförande och riksdagsman för Gröna förbundet i Finland. Vid sidan om politiken arbetar han på Åbo universitet, där han och Maria Wetterstrands familj har ett av sina hem. De bor även i Tullinge söder om Stockholm.

Maria Wetterstand och hennes familj befinner sig alltså ofta på resande fot mellan Sverige och Finland. Det blir väldigt många och långa resor med antingen färja eller flyg. Med transportmedel som totalt sett genererar stora mängder utsläpp, inte bara koldioxid utan även kväveoxid och svaveldioxid. Med allt sitt resande med flyg och färja så bidrar Maria Wetterstrand till mångdubbelt mer utsläpp och miljöförstöring än medelsvensson.

Så jungfru Maria är alltså inte speciellt ren, hon är snarare en liten miljöbov!

MER INTRESSANT MARIA WETTERSTRAND, MILJÖPARTIET, RÖDGRÖNA, VAL

Inkompetenta feministiska män i ledande positioner

Medborgare! Så har äntligen domen mot före detta polischefen Göran Lindberg fallit. Södertörns tingsrätt har funnit Göran Lindberg skyldig till bland annat våldtäkt, sexköp och koppleri och har därvid dömt honom till sex och ett halvt års fängelse. Han ska också betala sammanlagt 300 000 kronor i skadestånd till tre målsäganden samt stå för 700 000 kronor av kostnaden för kvinnornas målsägandebiträden. Nu väntar ett riskabelt liv innanför fängelsemurarna, sexbrottslingar står ju inte högt i kurs bland landets kriminella!

Samtidigt kommer nu kritik från poliskåren i Uppsala, där Göran Lindberg var länspolismästare under perioden 1997 till 2006. Redan under de tidiga åren av Göran Lindbergs förordnande i Uppsala var kritiken mot honom stark från poliskåren. Han var ständigt frånvarande och hade stora brister i sitt ledarskap. Mycket av sin tid spenderade feministen Göran Lindberg på att föreläsa om jämställdhetsarbete. Det var också under den här tiden som han själv tog sig epitetet Kapten Klänning. Under den tid som Göran Lindberg var chef för Uppsalapolisen fungerade arbetet där mycket dåligt och uppvisade ett av de sämsta resultaten i hela landet. Den kritiken förde poliskåren i Uppsala fram redan då.

Trots att ledarskap var mycket hårt kritiserat och trots att resultatet var så dåligt för Uppsalapolisen fick Göran Lindberg år 2003 sitt förordnande förlängt av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Huvudansvarig för detta var dåvarande justitieminister Thomas Bodström.

Man kan verkligen fråga sig varför en regering, som då sade sig vara feministisk, valde att behålla en chef som uppenbarligen inte var speciellt kompetent på sitt område? Från feministiskt håll talas det ju ofta om att män blir valda på grund av att män väljer män, snarare än att de ser till kompetens och erfarenhet. I fallet Göran Lindberg verkar ju faktiskt så vara fallet! Men det intressanta är att det är uttalade feminister som själva har gjort det!

Två av de mest kända socialdemokratiska kandidaterna att ingå i en kommande rödgrön regering är parhästarna Thomas Bodström och Claes Borgström. Thomas Bodström som tänkt justitieminister och Claes Borgström som tänkt jämställdhetsminister. Både är uttalade feministiska män. Men är de kompetenta? Har de medborgarnas förtroende? Eller blir de bara tillsatta på feministiska meriter, precis som Thomas Bodström och den socialdemokratiska regeringen förlängde Göran Lindbergs förordnande beroende på hans feministiska meriter?

Det kan man verkligen fråga sig! För hur mycket förtroende kan man ha för Claes Borgström efter vad som avslöjats om hans insats som försvarsadvokat för Thomas Quick (numera Sture Bergwall), som blev dömd för åtta mord trots att det inte fanns några bevis. Många anser att Claes Borgström svek sin psykiskt störde klient. Under lång tid har Claes Borgström vägrat uttala sig om ärendet, trots att Sture Bergwall själv har löst Borgström från sin tystnadsplikt! Även om Claes Borgström har anmält sig själv till Advokatsamfundet för vidare utredning så lämnar hela historien och Claes Borgströms agerande en ytterst besk eftersmak i munnen! Är det verkligen den här typen av personer som ska leda landet? Personer som uppenbarligen inte bryr sig om sina klienter! Bryr man sig då om medborgarna?

För att inte tala om Thomas Bodström, en hycklande girigbuk som inte bara gjort sig känd för att vilja övervaka medborgarna och föra register över deras förehavande, utan även för att ha lägst närvaro av alla riksdagsledamöter och för att ha varit i rätten då han egentligen borde ha suttit i Riksdagen för att rösta! Med tanke på alla hans sidouppdrag så kan man också fråga sig om han överhuvudtaget har tid att ägna sig åt vare sig riksdagsarbete eller än mindre regeringsarbete. Ja, sanningen är att han inte ens har för avsikt att befinna sig i Sverige under hösten efter valet. Han åker med familjen till USA och blir borta under minst ett halvår, men vill ändå ha en ministerpost om de rödgröna vinner valet!

Man kan verkligen fråga sig hur dessa feministiska män har fått sina höga positioner inom det Socialdemokratiska partiet och dess närhet. Är det baserat på kompetens och medlemmarnas förtroende? Är det med tanke på medborgarnas bästa?

Eller är det för att feminister väljer feminister?

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, KOMPETENS, SOCIALDEMOKRATERNA, POLISEN

Kvinnor att älska!

Medborgare! Föraktar man kvinnor om man inte bugar och bockar för allt som landets feminister och genusvetare säger? Är man en kvinnohatare om man påpekar att kvinnor kan begå brott samt bete sig precis lika egoistiskt och ohederligt som män? Är man homofob om man inte hyllar Pridefestivalen och dess politiska budskap? Är man pedofil om man inte anser att illustrerade bilder av sexuella övergrepp mot barn skall vara förbjudna och straffbara? Är man en våldtäktsman om man anser att sexhandel skall vara tillåtet och att sexköpslagen ska avskaffas? Eller kan man älska kvinnor trots allt detta? För visst finns det väl mängder av kvinnor att älska!

Som Folkpartiets egen lilla folkhjälte och diva Camilla Lindberg, för hennes kontinuerliga kamp för sexarbetarna och för yttrandefriheten! Samma saker gäller för Helena von Schantz och för LouiseP! Frihetspropaganda is da thing!

Även Moderaternas Maria Abrahamsson är en politiker och journalist som vågar sticka ut och som har ett rättsmedvetande som befinner sig på oändligt högre nivå än vår nuvarande justitieminister.

Eller Tanja Bergkvist, för hennes strikt naturvetenskapliga approach att sabla ner genusvetenskapens totalt ovetenskapliga irrläror.

För att inte tala om journalisten Ingrid Carlqvist som enträget kämpat för pappors rätt att vara föräldrar på samma villkor som mammor och för ökad rättssäkerhet, ofta med Ann-Mari Maukonen i fotspåren.

Man måste inte ens tycka lika i alla frågor för att älska en kvinna! Även Catta är värd all kärlek, för hennes rättspatos och för att hon har skinn på näsan, även om hon lever i sin egen lilla bubbla. :-)

Sedan finns det ju en speciell kvinna att älska mer än alla andra. Men vem det är, är och förblir en hemlighet!

MER INTRESSANT OM: KVINNOR, KÄRLEK, SEXKÖP, PROSTITUTION, POLITIK

Kvinnor kan, del 4

Medborgare! Alla som läser den här bloggen vet att kvinnor kan! Att kvinnor, precis som män, kan begå hemska brott och övergrepp. Att kvinnor, precis som män, kan bete sig uselt och egoistiskt. Detta trots att feminister ofta hävdar att allt dåligt i samhället beror på män och manligheten. Men det räcker med att bläddra lite djupare än vanligt i tidningen för att inse att så inte är fallet. Då hittar man till exempel en kvinna i 60-årsåldern som misstänkts ha mördat en jämnårig man som hon tidigare haft ett förhållande med. Mannen hittades mördad i svampskogen, dold under ris och grenar. Kvinnan nekar dock till anklagelserna.

I Frankrike upptäckte en nyinflyttad familj att det låg människoben i trädgården. Efter ytterligare polisundersökningar har sammanlagt åtta barnlik påträffats på olika platser i den lilla byn. Allt tyder på att det är en kvinna som är ansvarig. Mamman har erkänt att det är hon som har mördad sina åtta barn. Kvinnan kommer nu att åtalas.

Att mammor ofta är egoistiska och anser att barnen är deras personliga egendom framgår med all tydlighet av Aftonbladets intervjuer med Maria Gudmunsson och Marie-Helena Dahlberg. Båda två är exempel på ensamstående kvinnor som har skaffat barn genom att åka utomlands för att inseminera. De anser att deras rätt att skaffa barn är viktigare än barnets rätt till båda sina föräldrar, vilket tydligt framgår i Aftonbladets chat med Marie-Helena Dahlgren. Där säger hon att "mitt barn har ingen pappa". Nej, det har ju du förnekat henne! Din dotter har ju inte själv fått rätten att välja! Din egoism har gått före din dotters rätt till både sina föräldrar.

Dessutom stöder vi skattebetalare dessa egoistiska ensamstående föräldrar med hundratusentals kronor i extra bidrag. När det inte finns två identifierade föräldrar till ett barn går nämligen staten (vi skattebetalare) in och bidrar med 1273 kronor i månaden per barn i underhållsstöd (utöver det vanliga barnbidraget). Den här typen av egoism belönas uppenbarligen av samhället!

Ett annat sätt att uppvisa samma typ av egoism är att kidnappa sina egna barn i samband med en vårdnadstvist. Hos Ingrid Carlqvist kan man idag läsa om ytterligare ett fall där en mamma, som var på väg att förlora en vårdnadstvist, tog sitt barn och flydde landet. Nu är de spårlöst försvunna och pappan Ken Thompson cyklar genom Europa för att finna sin försvunne son.

Som sagt, kvinnor kan de med!

MER INTRESSANT OM: KVINNOR, MORD, KIDNAPPNING, BARN, INSEMINERING

Är man skyldig bara för att man inte anmäler för förtal?

Medborgare! Det förekommer väldigt ofta att folk antyder att Sven Otto Littorin är skyldig till Aftonbladets anklagelser om sexköp bara för att han (ännu) inte valt att anmäla dem för förtal. Men skulle en förtalsprocess där Aftonbladet blir fällda verkligen rentvå Sven Otto Littorin från anklagelserna om sexköp? Svaret är tyvärr nej på den frågan. En eventuell förtalsprocess skulle överhuvudtaget inte utreda huruvida Aftonbladets anklagelser är sanna eller ej (såvida inte Aftonbladet mot all förmodan lägger sig helt platt och erkänner att allt bara var lögner).

Istället skulle en förtalsprocess enbart fokusera på vilket syfte Aftonbladet hade att publicera uppgifterna. I 5 kapitlet 1 paragrafen i Brottsbalken står det om förtal att:

"Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar."

Ett förtalsmål skulle alltså först och främst fokusera på om Aftonbladet haft som syfte att utsätta Sven Otto Littorin för andras missaktning när de publicerade artiklarna om honom. I andra hand skulle målet handla om det fanns omständigheter som gjorde det försvarligt att Aftonbladet publicerade uppgifterna och om det fanns skälig grund för Aftonbladet att uppfatta uppgifterna som korrekta.

Men någon utredning om uppgifterna verkligen är sanna eller ej skulle aldrig göras. Inte heller skulle horan "Anna" komma att förhöras. Hon skyddas av Aftonbladets uppgiftslämnarskydd.

Chansen för Sven Otto Littorin att kunna påvisa att Aftonbladet verkligen hade som syfte att utsätta honom för andras missaktning är svåra att bedöma, men Aftonbladet skulle säkert hävda att så inte alls var fallet. Istället skulle de antagligen hänvisa till det syfte som står redan i den första artikeln, att "Anna" kontaktade Aftonbladet efter att ha läste om den tidigare polischefen Göran Lindberg och att hon upprördes över att män med makt utåt ger sken av att stå för en sak men i verkliga livet agerar helt tvärtom. Att artiklarna om Sven Otto Littorin endast hade som syfte att visa att det är vanligt att män med makt köper sex. Kanske skulle de även hänvisa till att dessa artiklar passade bra i tiden eftersom Anna Skarheds utredning om sexköpslagen just hade släppts?

Dessutom måste man beakta att förtalsbrott inte lyder under allmänt åtal. Istället måste det till en enskild process där målsägande själv (i detta fall Sven Otto Littorin) gör anmälan och driver ärendet. Det innebär också att målssägande blir skyldig att betala alla rättegångskostnader om den åtalade (i detta fall Aftonbladet) inte fälls. I ett fall som detta kan det antagligen röra sig om en halv miljon kronor. Vid en eventuell vinst kanske Sven Otto Littorin kan räkna med att få maximalt hundratusen kronor i skadestånd.

Det känns inte som speciellt goda odds för att driva en enskild förtalsprocess mot Aftonbladet! Och inte skulle den leda till att verkligen rentvå honom heller.

Eftersom anklagelserna om Sven Otto Littorin gjordes av Aftonbladet är ett alternativ att anmäla dem för tryckfrihetsbrott. Därmed skulle ett förtalsmål kunna drivas av justitiekanslern (JK) mot Aftonbladets tillförordnade ansvariga utgivare Lena Mellin (som ju ansvarade för tidningen då publiceringarna av anklagelserna mot Sven Otto Littorin skedde).

Det är dock ytterst ovanligt att JK driver den här typen av ärenden. Under de senaste 20 åren har det bara skett vid två tillfällen. 1990 väckte dåvarande JK Hans Stark åtal mot Expressens ansvarige utgivare Bo Strömstedt. Det målet förlorade JK. 2006 väckte förre JK Göran Lambertz åtal mot Expressens ansvarige utgivare, Otto Sjöberg, i ett ärende som rörde förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt. Den gången segrare JK och Otto Sjöberg fälld för förtal. Han dömdes till 80 dagsböter à 1000 kronor samt att betala ett skadestånd på 75000 kronor till Persbrandt.

Tre privatpersoner har anmält Aftonbladet till justitiekanslern för att ha förtalat Sven Otto Littorin, men igår meddelade JK att man skriver av alla tre ärendena. För att JK överhuvudtaget ska överväga att pröva frågan måste den som anser sig vara utsatt för brott själv göra en anmälan. Men hur mycket stöd skulle verkligen en person som blivit anklagad för sexköpsbrott få av den nuvarande justitiekanslern Anna Skarhed? Hur oberoende och objektiv är hon, med tanke på att hon just har färdigställt den mycket kritiserade utvärderingen av sexköpslagen? Dessutom är hon medlem i kvinnonätverket Hilda, vilket också har kritiserats.

Nej, så länge Sverige håller sig med en jävig justitiekansler som Anna Skarhed så har nog Sven Otto Littorin och andra sexköpsanklagade män inget riktigt rättsskydd att hämta där. Och även om JK skulle driva ett förtalsmål för Sven Otto Littorin mot Aftonbladet så skulle det fortfarande inte leda till att rentvå honom från anklagelserna om sexköp.

Den enda möjligheten att utreda detta är att riktig brottsutredning där horan "Anna" måste träda fram och där Aftonbladet måste upp till bevis. Först när alla kort lagts på bordet och rättsväsendet fått möjlighet att kontrollera och verifiera alla uppgifter skulle sanningen komma fram, men det kommer aldrig att ske eftersom det påstådda brottet redan är preskriberat. Sven Otto Littorins möjligheter att verkligen bli rentvådd är stängda.

Istället döms han dagligen av pöbeln som okritiskt tror på allt som publiceras i Socialdemokraternas partiorgan Aftonbladet och som inte förstår vad ett förtalsmål behandlar.

DN SvD
MER INTRESSANT OM: SVEN OTTO LITTORIN, AFTONBLADET, FÖRTAL, JK, SEXKÖP

Pride - var tog toleransen vägen?

Medborgare! Idag drar Stockholm Pride igång på fullt allvar, större än någonsin tidigare. Det hävdas ofta att Pridefestival är ett arrangemang för att manifestera kärlek och tolerans. Att det är en stolt kamp för demokratin och alla människor lika värde. I centrum står naturligtvis kampen för HBT-personers rättigheter (men i vanlig ordning verkar det inte vara lika viktigt att kämpa för skyldigheter). Landets politiker vill naturligtvis spegla sig i ljuset av allt glam och glitter, allt för att framstå som så toleranta och HBT-vänliga (och feministiska) som möjligt.

Men hur representativa är egentligen Priderörelsen för landets alla HBT-personer? Och hur toleranta är de själva mot andra människor, som har en annan sexualitet och som vill leva sina liv på ett annat (vanligare) sätt?

Först och främst kan man konstatera att Priderörelsen och Pridefestivalen inte är speciellt representativ för landets stora massa av HBT-personer. De allra flesta HBT-personer är precis som alla andra. De lever sina liv i tysthet, går till jobbet varje dag, betalar sin skatt och gör rätt för sig själva. Inte heller går de runt och manifesterar sin sexualitet heller. Alla bögar gillar inte schlager, glam och glitter! På den punkten bygger nämligen Pridefestivalen till stora delar på rena fördomar om HBT-personer!

Precis som Björn Andersson skriver så stänger Pride ute stora delar av HBT-kollektivet, dels på grund av att det är dyrt att delta, men framför allt för att hela arrangemanget inte alls är speciellt representativt för alla HBT-personers syn på sig själva och sin sexualitet. Alla HBT-personer känner sig helt enkelt inte välkomna i Pridefamiljen!

Pride har med tiden fått allt mer politisk betydelse. Det har blivit en arena för att bedriva lobbyverksamhet med syfte att ge HBT-personer rättigheter som inte ens heterosexuella har. I dagarna har till exempel Miljöpartiets Helene Sigfridsson krävt att lesbiska par ska få dubbelt så stora chanser att få barn via insemination eller konstgjord befruktning än vad barnlösa heterosexuella par har, naturligtvis på skattebetalarnas bekostnad! Diskrimineringsombudsman Katri Linna hävdar dessutom i en debattartikel i DN att HBT-personer har ett större vårdbehov än befolkningen i stort och att sjukvården måste anpassas efter HBT-personers krav och önskemål! Återigen är det tydligen frågan om att skattebetalarna fritt ska tillhandahålla allt som HBT-personerna pekar på. Det är ju deras rättighet!

Mest karakteristiskt av allt är de manshatande feministiska idéer som sprids i samband med Pride. Störst av allt är hatet mot de heterosexualla och då speciellt de heterosexuella männen. Heterofobin och manshatet blommar ut i full prakt i när Elin Grelsson skriver sin debattartikel i Svenska Dagbladet. Hon vill inte att människor bara ska visa tolerans mot HBT-personer, utan vill utmana och krossa hela heteronormen och allt som förknippas med den. Tvåsamheten ska krossas. Kärnfamiljen ska krossas. Könsrollerna ska krossas. Manligheten ska krossas.

Elin Grelsson menar nämligen att så länge samhället accepterar heteronormen så kommer HBT-frågor ses som särintressen för den grupp som berörs och fördomarna kring HBT-personer kommer att bestå. Att, precis som Svensson säger, den överväldigande delen av alla människor alltid har varit, är, och kommer att vara heterosexuella verkar inte vara så viktigt för Elin Grelsson! Majoriteten ska krossas! Toleransen är noll!

Vad Elin Grelsson helt verkar ha missat är att det är just fenomen som Pride som upprätthåller bilden av HBT-personer som annorlunda. Hela Pridefestivalen bygger till stora delar på fördomar om HBT-personer och det är främst en liten klick av (ofta feministska) personer som aggressivt hävdar HBT-personernas särart.

De flesta HBT-personer säger nämligen precis som skådespelaren Tommy Nilsson:

"Jag är homosexuell, så vad är det med det?"

Samma sak gäller för den stora merparten av Sveriges alla heterosexuella medborgare. De rycker på axlarna och tänker inte mer på det. De bryr sig inte om vilken sexualitet som släktingen, grannen eller arbetskompisen har. De bryr sig inte om Pride. De är nämligen toleranta mot sina medmänniskor!

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 EX1 EX2 EX3 EX4 EX5 GP1 GP2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4
MER INTRESSANT OM: PRIDE, PRIDEFESTIVALEN, HBT, TOLERANS, FEMINISM

Könskvotering leder till sänkta företagsvärderingar

Medborgare! Det talas ofta om att könskvotering är en väg till ökad jämställdhet. Inte minst gäller detta när man talar om börsbolagens styrelser (dock talas det inte lika ofta om kvotering till yrken med låg status, även om det tydligen finns de som kvoterat in serietecknare). Den norska lagstiftning, som kräver att det ska vara minst 40 procent kvinnor i företagens styrelser, framhävs ofta som ett positivt exempel. Det finns till och med de som hävdar att kvotering leder till ökad kompetens i styrelserummen!

De som talar sig varma för könskvotering hävdar ofta att männen inte heller enbart rekryteras baserat på kompetens och erfarenhet, utan för att de råkar tillhöra samma jaktlag som bolagsägaren, suttit i samma bastu på midsommar eller pluggat tillsammans på Handelshögskolan.

Men stämmer verkligen detta? Blir kvinnor diskriminerade när det gäller rekrytering till företagens styrelser? Finns det gott om kvinnor med samma erfarenhet och kompetens som de män som idag sitter i styrelserna? Eller blir män invalda på grund av att män väljer män, snarare än att de ser till kompetens och erfarenhet?

Först och främst kan vi konstatera att det finns ett antal duktiga kvinnor som visat att det är möjligt att göra karriär i näringslivet utan någon som helst hjälp av att bli kvoterade. Precis som Per Ankersjö skriver så är medieentreprenören Anna Carrfors Bråkenhielm ett sådant exempel. Några andra exempel är Telia's före detta VD Marianne Nivert, SEB's koncernchef Annika Falkengren samt styrelseproffsen Peggy Bruzelius och Meg Tivéus.

Men finns det mängder av kvinnor med stor kompetens och erfarenhet som aldrig har fått chansen i börsbolagens styrelsen på grund av att män valts in istället? Det har tidigare visat sig att det i Norge varit svårt att finns tillräckligt många kvinnor som har den kompetens och erfarenhet som krävs för att sitta i styrelsen för ett börsbolag. Detta har lett till att det är ett fåtal kvinnor som nu sitter i flera av börsbolagens styrelser. De kvinnliga styrelseledamöterna har fler uppdrag än de manliga styrelseledamöterna.

Men innebär detta per automatik att de kvinnliga ledamöterna skulle vara sämre än de manliga. Nej, det kan man naturligtvis inte säga på rak arm.

Dock har professor Amy Dittmar på Ross School of Business vid University of Michigan undersökt vilken effekt som den norska könskvoteringslagen har fått på bolagens värdering efter att lagen infördes. Det visade sig att företagsvärderingen har sjunkit med 18 procent när andelen kvinnor i styrelserna har ökat med 10 procentenheter eller mer.

Amy Dittmar påpekar att minskningen i företagsvärdering inte i första hand beror på könet på de nya styrelseledamöterna, utan att det istället beror på att de saknar den kompetens och erfarenhet som de tidigare manliga styrelseledamöterna hade!

Så allt tal om att könskvotering till börsbolagens styrelser skulle leda till ökad kompetens och ökad lönsamhet är bara feministiskt önsketänkande. Någon koppling till verkligheten verkar det inte ha!

Scania och andra välskötta svenska börsföretag gör alltså helt rätt i att avvisa den kritik de fått om att det råder kvinnobrist i deras ledningsgrupper och styrelser. Som Medborgarperspektiv skrivit tidigare så borde de feministiska kvinnor som beklagar sig mest högljutt över könsrepresentationen i börsbolagens styrelser istället starta egna företag och visa att de för egen kraft kan få dessa att växa och bli lönsamma. När de väl visat det så kommer säkert de svenska börsbolagen stå i kö för att ta del av deras kompetens och erfarenhet!

MER INTRESSANT OM: KÖNSKVOTERING, FÖRETAG, BÖRSBOLAG, FEMINISM, LÖNSAMHET