Rädda Barnen osynliggör kvinnliga pedofilers övergrepp på barn

Medborgare! Debatten efter Patrik Sjöbergs avslöjande om att han som barn blev utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare och styvpappa Viljo Nousiainen har lett till att dubbelt så många barn än normalt har hört av sig till BRIS, men den har också visat att det är väldigt viktigt att nyansera bilden av hur sexuella övergrepp mot barn verkligen ser ut. Som Susan A. Clancy har visat i sin bok "The Trauma Myth" så är det viktigt att ifrågasätter den gängse bilden att det sexuella övergreppet i sig är djupt traumatiskt för det utsatta barnet. De flesta övergrepp involverar inget våld och inget hot mot barnen. Inte heller involverar alla sexuella övergrepp penetration eller något annat som kan vara smärtsamt för barnen.  

Som Medborgarperspektiv skrivit tidigare så är det viktigt att bredda och nyansera synen på sexuella övergrepp på barn för att fler av offren ska känna igen sig i den bild som förmedlas i samhället av detta hemska brott, så att de ska våga berätta vad de utsatts för. Speciellt pojkar som utsatts för sexuella övergrepp behöver synliggöras och allra mest då när de utsatts för övergrepp av kvinnliga pedofiler. 

Idag är det nästan tabu att tala om kvinnliga pedofiler och det blir inte bättre av att organisationer som Rädda Barnen hjälper till att osynliggöra just kvinnliga pedofilers sexuella övergrepp på barn. I Aftonbladet uttalar sig Rädda Barnens psykolog Åsa Landberg angående varför det inte finns någon exakt statistik på hur många barn som utsätts för sexuella övergrepp. Hon säger då: 

"Det beror på hur man definierar begreppet, [m]en i en stor svensk studie uppger ungefär fem procent av tonårspojkarna och tretton procent av tonårsflickorna att de någon gång utsatts för ett sexövergrepp med penetration."

Genom att förutsätta penetration visar man på ett tydligt sätt att samhället har en schablonmässig syn på hur sexuella övergrepp på barn ser ut och vem som utför dem. 

Rädda Barnen bidrar genom sitt agerande och sina uttalanden till att osynliggöra kvinnliga pedofilers övergrepp på barn och kanske då i synnerhet på pojkar. När samhället och stora organisationer som Rädda Barnen förmedlar den här typen av schablonmässiga bilder av sexuella övergrepp mot barn så är det heller inte underligt att färre pojkar än flickor uppger att de blivit utsatta. 

För att verkligen öppna upp för alla barn att berätta vad de varit utsatta för måste samhället sluta ha förutfattade meningar om hur sexuella övergrepp mot barn ser ut och vem som utför dem. 

AB DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 EX GP SvD
MER INTRESSANT OM: PEDOFILER, BARN, SEXUELLA ÖVERGREPP, RÄDDA BARNEN

Ett rättsosäkert rättssystem

Medborgare! Nu får Julian Assange och hans engelska försvarsadvokater stöd i deras kritik mot det svenska rättssystemet. Det är advokaterna Jens Lapidus och Johan Åkermark som gemensamt skrivit en debattartikel på DN Debatt. De ger på flera viktiga punkter Julian Assange rätt i kritiken, bland annat vad gäller häktningsreglerna, nämndemännen och den slentrianmässiga sekretessen när rättegångar hålls bakom lyckta dörrar. Jens Lapidus och Johan Åkermark pekar även på att det är lätt för de som verkar i systemet att blir hemmablinda. Som en parallell nämner de att den gängse bilden fram tills för ett par år sedan var att Sverige inte led av korruption, men i och med Systembolagshärvan och Göteborgshärvan har det uppdagats att så inte alls är fallet.

De två anklagande kvinnornas målsägarbiträde, Claes Borgström, går naturligtvis i taket och tycker att det är ytterst olyckligt att Jens Lapidus och Johan Åkermark använder Julian Assange som murbräcka för att uppmärksamma brister i rättssystemet. Claes Borgström verkar dock plötsligt ha glömt att han själv deltog i #prataomdet och dess smutskastningskampanj mot Julian Assange. I sak instämmer han dock med att det finns brister i den svenska rättssystemet.

Juristen förtydligar på ett bra sätt vad Julian Assanges och flera andras kritik mot det svenska rättssystemet handlar om i detalj. Han spaltar upp det i följande punkter:

Häktingsinstitutet: Det finns stora brister när en misstänkt häktas. Prövningen i domstol är mest en formalitet där försvarsadvokaten först på väg in i rättssalen får ta del av åklagarens skäl till häktning och inte har någon reell möjlighet att försvara den misstänkte. Istället går domstolen slentrianmässigt på åklagarens muntliga framställan, som ofta inte ens har några stöd i form av dokument eller andra objektiva underlag. Detta leder i sin tur till att den misstänkte kan hållas frihetsberövad utan någon rättegång eller prövning i skuldfrågan under mycket lång tid. Det finns flera exempel på misstänkta som suttit häktade i isoleringscell i år, utan att ärendet sedan har gått vidare till åtal!

Nämndemännen: Att Sverige har ett system där de som dömer delvis består av politiskt tillsatta nämndemän har uppmärksammats som ett problem av andra än Julian Assange. I och med att Sverigedemokraterna och andra extremistpartier fått allt större stöd och därmed tagit plats i de svenska tingsätterna har även de traditionella politiska partierna insett att detta kan påverka rättssäkerheten. Men sanningen är att det är lika illa med politiskt tillsatta nämndemän från Socialdemokraterna eller Folkpartiet som från Sverigedemokraterna. Enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter ska domstolen vara "oberoende" och "opartiskhet". Det kravet har Sverige svårt att uppfylla så länge nämndemännen tillsätts på politiska grunder.

Översättning av dokument: Enligt Europakonventionen är det även en minimirättighet för den som anklagas för ett brott, att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Men i Sverige görs trots detta regelmässigt inga översättningar av förundersökningsprotokoll till den misstänktes språk.

Obalansen mellan parterna: Det råder en enorm obalans mellan de resurser som målsägarsidan har och de resurser som ges till den svarandes sida. Åklagaren ska enligt lagen vara oberoende, men är i realiteten en integrerad del av målsägarsidan. Åklagaren har dessutom en stab av poliser som biträder i brottsutredningen. Dessutom har åklagaren under hela utredningstiden full insyn i utredningen, medan den hemlighålls för försvararen. I mål med häktade har åklagaren ofta månader på sig att med biträde av poliser läsa in sig på utredningsmaterialet. Försvararen får däremot förundersökningen presenterad för sig kort tid innan en huvudförhandling måste äga rum.

Ytterligare en obalans är att den misstänkte hålls inlåst bakom lås och bom, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, medans målsägande fritt kan röra sig i samhället, tala ihop sig med vittnen samt planera för den kommande rättegången.

I sexualbrottsmål finns än fler problem. Ett är att rättssystemet lätt kan utnyttjas för privata vendettor av försmådda kvinnor (precis som verkar ha skett i Julian Assanges fall). Genom att utnyttja att våldtäkt och andra sexbrott faller under allmänt åtal är det enkelt, och i den närmaste riskfritt, att som kvinna falskanmäla en man för att på så sätt hämnas på honom. Tyvärr finns det många exempel där samhället på detta vis medverkat till att hjälpa de som falskanklagar att slänga oskyldiga i fängelse.

Även om det skulle uppenbaras att anmälan är falsk så kommer detta enbart att leda till att åtalet läggs ner och ärendet avskrivs. Risken att den som gjort falskanmälan ska åtalas för falsk tillvitelse är ytterst liten. Åklagarna rycker normalt bara på axlarna och hur troligt är det att den anklagade själv orkar driva ett enskilt ärendet efter att just ha spenderat månader isolerad i en cell utan att få kommunicera med omvärlden?

Om åtalet däremot går vidare till domstol så sker dessutom, precis om Julian Assange kritiserat, rättegången bakom lyckta dörrar utan möjlighet för allmänheten att ta del av åtal, bevis och vittnesmål. Det är ytterst förkastligt att utomstående inte har någon reell möjlighet att granska vad som sker i rättssalen och på vilka grunder som domstolen tar sina beslut.

Detta är bara några av de punkter som visar att den svenska rättssystemet är helt uppfuckat.

EX RT SvD1 SvD2 SvD3
MER INTRESSANT OM: RÄTTSSÄKERHET, RÄTTSSYSTEMET, JULIAN ASSANGE, JURIDIK

En mer nyanserad bild av sexuella övergrepp på barn

Medborgare! Få saker i samhället upprör så som sexuella övergrepp mot barn. Det är också ett ämne som är ytterst känsligt att diskutera, utan att väldigt många känner sig trampade på tårna och personligt ifrågasatta. Många är offren som har sin egen bild av vad som skett och hur de har upplevt det hela. En som dock lyckats trampa oerhört många på tårna är Susan A. Clancy, som med sin bok "The Trauma Myth" ifrågasätter den gängse bilden att det sexuella övergreppet i sig är djupt traumatiskt för det utsatta barnet. Istället hävdar Susan Clancy att det inte är övergreppet som orsakar trauma - utan snarare samhällets förväntningar på hur offret ska reagera på övergreppet. 

Susan Clancy säger att de flesta offren (som medverkade i studien) inte rapporterar rädsla, smärta eller panik i samband med övergreppet, utan istället förvirring. Förklaringen till detta är dels att de flesta sexuella övergrepp mot barn inte innefattar något våld och dels att barnet ännu inte lärt sig förstå vad sexuella handlingar innebär. Små barn har helt enkelt inte samma referensramar kring sex som vuxna har. Detta medför att barn heller inte har förmåga att förstå den situation som den vuxne förövaren försätter dem i. Och reaktionen blir därför i de flesta fall förvirring. 

Som Medborgarperspektiv tidigare har rapporterat så är det heller inte ovanligt att barn faktiskt känt njutning och fått ”positiva” känslor i samband med övergreppet. Detta kan i sin tur bidra till att barn utvecklar starka skuld- och skamkänslor när de växer upp och inser att det är ett sexuellt övergrepp som de varit med om. När samhället förväntar sig att de borde ha blivit traumatiserade i samband med övergreppet så upplevde de istället övergreppet som någonting ”positivt”, eller på sin höjd förvirrande. Då är också risken stor att de lägger skulden på sig själva och aldrig berättar om övergreppet. 

Det är just detta som Susan Clancy kallar för The Trauma Myth. Hon pekar också på att denna myten riskerar att försvåra situationen för väldigt många av de drabbade barnen och att den dessutom försvårar för samhället att möta och hjälpa de drabbade barnen på ett effektivt sätt. Därför menar Susan Clancy att det är viktigt att bilden av sexuella övergrepp mot barn nyanseras i samhället, vilket hon förklarar i nedanstående intervju: 

Tyvärr försvåras detta av många av de grupper som säger sig arbetat för barn som drabbats av sexuella övergrepp har hängt upp mycket av sin argumentation på just myten om att övergreppet i sig skall vara traumatiskt och slår därför ifrån sig när nya rön presenteras. Man är antagligen rädd att allmänhetens bild av sexuella övergrepp mot barn kan komma att påverkas om de inte beskrivs med övertoner.

Tyvärr är det de utsatta barnen som får betala ett dyrt pris för detta.

MER INTRESSANT OM: BARN, SEXUELLA ÖVERGREPP, PEDOFILER, SUSAN CLANCY

Patrik Sjöberg och den infekterade pedofildebatten

Medborgare! Efter 30 år av skuld, skam och förnekelse tog Patrik Sjöberg till slut bladet från munnen och avslöjade att han under sin uppväxt blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvfar Viljo Nousiainen. Men det tog lång tid för honom att erkänna för sig själv att det verkligen hade hänt och att han själv inte hade någon som helst skuld till det som skett. Det var först när en annan av Viljo Nousiainens adepter, Christian Skaar Thomassen, ställde Patrik mot väggen och berättade att han blivit sexuellt utnyttjad av Viljo Nousiainen som Patrik riktigt kom till insikt med vad han varit med om under sin uppväxt.

Samtidigt insåg Patrik Sjöberg att han inte var ensam, tvärtom hade Viljo Nousianen använt sig av övergreppen mot honom som en modell för att fortsätta ge sig på andra unga pojkar inom friidrottsvärlden. Något som fick Patrik att känna att han svikit alla de yngre killar som drabbats av sexuella övergrepp från Viljo Nousianen efter honom själv. Det var till slut också detta som fick Patrik Sjöberg att ta bladet från munnen och sätta pennan i pappret för att skriva den självbiografiska boken ”Det du inte såg”, där avslöjandet om de sexuella övergreppen slog ner som en bomb i början på veckan.

Med all rätta skapar ett avslöjande som detta också en stor och nödvändig debatt, både om pedofiler generellt och hur man kan skydda barnen inom framför allt föreningslivet. Många ropar reflexmässigt på mer kontroll av de idrottsledare och andra som arbetar nära barn. Att man ska göra utdrag ur brottsregistret för att få vara tränare, fritidsledare, körledare, etc. Men som så många påpekar så hade det knappast hjälpt Patrik Sjöberg och de övriga unga pojkarna i Örgryte IS. Viljo Nousiainen fanns ju inte i brottsregistret!

Det är lätt att efterfråga enkla lösningar och att ”någon annan” ska ta ansvar, men det som verkligen behövs är att barnens föräldrar och andra som finns i barnens närhet tar ansvar. Det som behövs är helt enkelt lite gammeldags social kontroll. Att som vuxen hålla koll på vem det är som tar hand om ens barn på fritiden och vilka de umgås med. Att som vuxen själva vara med på barnens aktiviteter och att bättre lära känna de övriga föräldrarna och ledarna. Att ibland våga ifrågasätta sådant som inte känns eller ser riktigt ut.

En sak kan dock samhället göra, att förlänga preskriptionstiden för sexbrott mot barn. Sedan tidigare har förändringar gjort så att tiden för preskription inte börjar räknas förrän det utsatta barnet fyllt 18 år. Det ger det utsatta barnet mer tid att hinna bearbeta upplevelsen och komma till insikt med att det verkligen var ett brottsligt övergrepp som denne utsattes för.

För det tar ofta tid för barnet att inse att det faktiskt varit med om ett övergrepp. Olof Risberg, psykolog vid Rädda Barnen, säger att en anledning till detta är att det inte är ovanligt att barnet faktiskt känt sexuell njutning och fått ”positiva” känslor i samband med övergreppet. Detta kan i sin tur leda till starka känslor av skam och skuld, som en reaktion på att de upplevt övergreppen på ett ”positivt” sätt istället för någonting hemskt och traumatiskt (som samhället förväntar sig att man ska reagera på övergrepp).

Samma sak beskriver Susan A. Clancy i bok ”The Trauma Myth”, vilket Ingrid Carlqvist också har skrivit om här och här. Tyvärr verkar den här typen av rön alltid möta ett massivt ifrågasättande och negativa reaktioner. Att påstå att det finns offer som faktiskt upplevde en form av njutning och lust under övergreppet samt att de inte blev traumatiserade av själva övergreppet (utan istället av omgivningens förväntningar och reaktioner i efterhand) har vissa väldigt svårt att ta till sig. Att påstå något sådant klassas av vissa som pedofilpropagande eller att man vill förminska förövarens ansvar.

Men på den punkten är både Susan A. Clancy och Olof Risberg tydlig. Det handlar verkligen inte om att förminska det övergrepp som skett och än mindre att bedriva lobbying för pedofiler. Det handlar om att öka förståelsen för hur barn reagerar i samband med övergrepp och hur samhället ska bemöta dem för att de ska våga ta bladet från munnen. Så att det inte ska behöva ta 30 år, som i Patrik Sjöbergs fall.

Så länge bilden av den typiske pedofilen är den fula gubben, som med hot och våld tvingar sig på det lilla barnet, så kommer barnen som inte upplevde äckel, chock och rädsla i samband med övergreppen att förbli tysta. De kommer att fortsätta känna skuld och skam över att de inte passar in i den gängse bilden av ett sexualbrottsoffer. Vissa av dem kommer till och med att förneka att det var ett sexuellt övergrepp de var utsatta för, kanske speciellt då unga pojkar som blivit utnyttjade av kvinnor. Eller som Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi och forskningsledare inom Kriminalvården, berättar:

”Man kan få höra historier om att ”det var ju jättekul när morsans tjejkompis hade sex med mig när jag var 13 år och morsan var på fyllan”. ”

För just kvinnliga förövare är kanske de som tjänar mest på att den gängse bilden av pedofilen är den fule gubben som använder våld och hot för att genomföra sina övergrepp. Och just unga pojkar är kanske de som förlorar mest på att den gängse bilden av ett offer är den som traumatiserats till följd av den äckel, chock och rädsla som barnet upplevde i samband med övergreppet.

Många kvinnor reagerar naturligtvis negativt mot att bilden av hur sexbrott mot barn ser ut breddas. När även kvinnors övergrepp mot barn blottläggs så krackelerar också synen på den goda omhändertagande modern, vilken många kvinnor identifierar sig med.

Det finns naturligtvis även politiska krafter som vill bibehålla bilden av pedofilen som den fula gubben som med våld och hot tvingar sig på barnet. Den bilden passa väldigt bra in i feminismens syn på samhället, där män är förövare och kvinnor är offer. Den passar också väl in med den feministiska teorin om könsmaktsordningen. Om det skulle framkomma att även kvinnor begår sexualbrott mot barn och kanske framför allt mot unga pojkar, så skulle en viktig byggsten i teorin försvinna. Därför värjer sig många feminister mot alla nya rön som presenteras när det gäller sexuella övergrepp mot barn.

Det kanske är bra för deras egen självbild, men är det verkligen bra för barnen?

MER INTRESSANT OM: PATRIK SJÖBERG, PEDOFIL, SEXUELLA ÖVERGREPP, FEMINISM

Matilda Flodin - en skolpolitiker som skiter i pojkarna

Medborgare! 29-åriga Matilda Flodin från Lund började sin politiska karriär redan i unga år. Det föll sig säkert naturligt att engagera sig inom Kristdemokraterna redan som 12-åring, då både hennes mamma och styvpappa var aktiva inom partiet. Redan som 14-åring blev Matilda Flodin vald till ordförande för KDU i Katrineholm. Till valet 2002 återfanns Matilda Flodin bland landstingskandidaterna för Kristdemokraterna i Sörmland. Det var första gången som den då 20-åriga juridikstuderanden deltog aktivt i valrörelsen. På frågan vad hon skulle prioritera om hon vore statsminister svarade Matilda då:

”Jag skulle självklart prioritera barnen! Skolan.”

Idag är jur. kand. Matilda Flodin en av en handfull aktiva politiker inom Kristdemokraterna i Lund. Hon sitter som ersättare i barn- och skolnämnd i Lunds stad. Så Matilda Flodin har onekligen blivit kvar inom det område som hon redan som 20-åring sade sig ömma för.

Men skulle du som förälder till en liten pojke i skolåldern vilja ha Matilda Flodin som representant i barn- och skolnämnden?

På sin blogg uttrycker Matilda Flodin ett hånfullt förakt mot pojkar och då speciellt de pojkar som har det svårt i skolan, vilket Medborgarperspektiv redovisade redan för ett par dagar sedan.

Matilda Flodin skriver bland annat att:

”Jag tycker att vi ska sluta gråtrunka över pojkars dåliga resultat...”

Hon påstår att pojkars allt sämre betyg beror på att det finns en ”machokultur” bland de manliga eleverna och hon tycker att det är dags att sluta med ”stackars pojkar som fått det så dåligt nu”-retoriken. Konsekvensen av Matilda Flodins syn på de allt sämre resultaten i skolan är helt enkelt att pojkarna får skylla sig själva!

Istället säger Matilda Flodin:

”Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på betyg (även om man såklart bör se till att eleverna är behöriga till gymnasiet). Vad hjälper det en tjej att ha jättebra betyg om hon sen i gymnasiet packar ihop under pressen att vara perfekt både i skolresultat och till utseendet, eller i 20-årsåldern mår så dåligt så hon varken kan jobba eller studera?”

Det är inte första gången som Matilda Flodin uttrycker ett hånfullt förakt mot pojkar och män på sin blogg. Det är tyvärr ett genomgående tema. Varför kan man fråga sig? Kan det bero på att hon är feminist och har läst genusvetenskap?

Man kan ju i sådana fall fråga sig vad det är för kvalitet på utbildningen i genusvetenskap när den resulterar i att personer som Matilda Flodin uttrycker saker som dess på Facebook och på sin egen blogg:

Matilda Flodin hävdar alltså att män förfogar över 99 procent av världens ekonomiska tillgångar. Man undrar ju varför hon sprider den typen av feministiska myter och vandringssäger? Har hon fått lära sig det när hon läste genusvetenskap?

Sanningen är nämligen den att kvinnor äger drygt 30 procent av de ekonomiska tillgångarna enligt seriösa beräkningar, vilket är lätt att förstå då kvinnor i USA äger drygt 50 procent av tillgångarna och kvinnor i EU drygt 40 procent (USA och EU står för cirka hälften av förmögenheterna i världen).

Man undrar ju om resten av barn- och skolnämnden i Lunds stad delar Matilda Flodins syn på män generellt och pojkar i skolan i synnerhet. Vad tycker till exempel ordföranden Lars Hansson om hennes syn på pojkars allt sämre resultat i skolan? Eller vad tycker Matilda Flodins partikollega Agnes Borg om hennes uttalanden? Agnes Borg är Kristdemokraternas ordinarie ledamot i barn- och skolnämnden i Lunds stad. Eller vad tycker Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund?

Vad tycker du? Skulle du som förälder till en pojke i skolåldern vilja ha Matilda Flodin som representant i barn- och skolnämnden i din kommun?

MER INTRESSANT OM: SKOLAN, BETYG, MATILDA FLODIN, FEMINISM

Ifrågasätt inte de feministiska dogmerna

Medborgare! Ifrågasätt aldrig de feministiska dogmerna! Ifrågasätt överhuvudtaget aldrig det en feminist skriver eller hävdar, speciellt inte om det handlar om något som inte passar in i deras svartvita feministiska världsbild om synen på män och kvinnor. Då drabbas du nämligen osvikligen av deras härskartekniker. Antingen får du inget svar alls (osynliggörande), eller så försöker de få dig och dina argument att framstå som löjlig och oviktig (förlöjligande), eller så drabbas du helt enkelt av deras vrede och blir omedelbart utpekad som en kvinnohatare...

Eller vad sägs om följande sköna kommentar från Matilda som just droppade in bland kommentarerna här på bloggen:

"Jag tar inte med kvinnoföraktande kommentarer som din i min blogg. Trodde du att jag skulle släppa igenom en kommentar där det står att flickor (ja du skrev flickor, inte vissa flickor) var lågpresterande för 30 år sen? Jag som har en mamma på 70 år och en syster på 48 som definitivt aldrig varit lågpresterande på något sätt. Ta ditt jävla gråtrunkande över staaaaackar fööörfördeelade små män och dra någon annan stans. I min blogg är du inte välkommen. Och om man kommer med nonsens som att tjejer generellt hade dåliga betyg förr 30 år sedan får man faktiskt komma med fakta som stödjer detta också för jag tror inte ett jävla skit på det. Stör mig inte igen!"

Detta efter att jag hade lämnat en kommentar till hennes inlägg om genusperspektiv i skolan, där hon som så många andra feminister hävdar att det är en "machokultur" bland pojkar som gör att de får betydligt lägre betyg än flickor och där hon dessutom tycker att man ska "sluta gråtrunka över pojkars dåliga resultat". I vanlig ordning anser alltså feministen att det är pojkars eget fel att de får sämre betyg i skola och att det inte är något att lägga några resurser på. Pojkarna får skylla sig själva helt enkelt!

Medborgarperspektiv kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att lämna en liten kommentar till inlägget och frågade Matlida om hon trodde att "machokulturen" har blivit mer framträdande bland pojkar under de senaste 20-30 åren, trots att vi under den perioden har haft en väldigt levade jämställdhetsdebatt i samhället och att feminismen har fått allt större inflytande i samhället. För pojkars betyg har ju faktiskt försämrats under den perioden!

Medborgarperspektiv undrade också om Matilda hade samma syn på flickors betyg på den tiden pojkars betyg var något bättre än flickors. Den allmänna synen på den tiden (framför allt från feministiskt håll) var att pojkarna tog för mycket plats i klassrummen och att skolans undervisning var anpassad efter pojkarna behov. Då lades stora resurser på att förändra skolan och undervisningen för att bättre passa flickorna.

Resultatet av detta vet vi nu. Pojkar har aldrig lämnat skolan med så dåligt betyg som de gör idag (trots att de fortfarande klarar de nationella proven nästan lika bra som flickorna). En stor andel av pojkarna lämnar dessutom skolan utan fullständiga betyg. Andelen pojkar som läser vidare på universitet och högskola blir också allt mindre.

Men för Matilda och andra feminister är pojkarnas allt större utanförskap i skolvärlden ingen samhällsproblem. För Matildas mamma och hennes syster var minsann inte "lågprestrande" och hade inte några dåliga betyg när de gick ur skolan (sic!). Därför tycker Matilda att vi kan skita i alla pojkar som har problem i skolan idag och som får allt sämre betyg. Dessutom är det trots allt mycket mer synd om flickorna tycker Matilda när hon i sitt inlägg skriver:

"Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på betyg (även om man såklart bör se till att eleverna är behöriga till gymnasiet). Vad hjälper det en tjej att ha jättebra betyg om hon sen i gymnasiet packar ihop under pressen att vara perfekt både i skolresultat och till utseendet, eller i 20-årsåldern mår så dåligt så hon varken kan jobba eller studera?"

I vanlig ordning är det i slutändan alltid mest synd om flickorna. Det är nämligen en av de feministiska dogmerna!  

MER INTRESSANT OM: SKOLAN, BETYG, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM

Catrine Da Costa och Julian Assange

Medborgare! I tisdags var ämnet för SVT's program Veckans Brott fallet Catrine Da Costa. För första gången presenterades alla de tveksamheter och felaktigheter som förekommit i utredningen kring fallet samt vilka enormt negativa konsekvenser dessa haft för de två (med största sannolikhet felaktigt utpekade) läkarna, obducenten (Teet Härm) och allmänläkaren (Thomas Allgén). Medborgarperspektiv har tidigare skrivit om det justitiemord de utsatts för och ännu inte fått någon som helst upprättelse för. Kanske var dock tisdagens TV-program (se SVTplay) den största upprättelse de hittills fått. Leif GW Persson redovisade på ett pedagogiskt sätt alla de allvarliga brister som finns i bevisföringen mot de två åtalade läkarna.

Rigmor Robèrt sammanfattar både programmet och rättsskandalen på ett mycket bra sätt på bloggen Catrine och syndabockarna. Läs det! Hon visar också på den feministiska aktion som drevs mot de två läkarna, både i rättssalen och i övriga samhället. En feministisk aktion som starkt bidragit till både justitiemordet och den smutskastning mot läkarna som präglat debatten kring fallet Catrine Da Costa.

Dessutom ser Rigmor Robèrt tydliga paralleller till det som just nu sker mot Julian Assange!

MER INTRESSANT OM: CATRINE DA COSTA, JULIAN ASSANGE, FEMINISM, RÄTTSSÄKERHET

Premiär för Mansnätverkets hemsida

Medborgare! Är du en av alla dem som tröttnat på att jämställdhetsdebatten i Sverige styrs av ett gäng högljudda feminister som ständigt kramar offerkoftan och dessutom kramar könsrollerna när det passar dem? Har du tröttnat på att dessa feminister ständigt framställer män som ondsinta förövare och kvinnor som passiva offer som inte klarar av att ta ansvar för sig själva? Har du dessutom tröttnat på att jämställdhetsfrågor enbart belyses ur ett kvinnoperspektiv i media och inom politiken? Då kanske just du ingår i målgruppen för Mansnätverket!

Mansnätverket är en plattform för mansfrågor och jämställdhet som skapades för ungefär ett år sedan. Hittills har det endast existerat i form av Facebook-grupp, men idag är det dags att lansera Mansnätverkets nya hemsida!

Mansnätverket arbetar med jämställdhet genom att sprida kunskap om mansfrågor, vilket är ett både obelyst och eftersatt område i dagens samhälle. Mansnätverkets synsätt är att både mansfrågor och kvinnofrågor är viktiga, därför är det också viktigt att mansfrågorna får komma med i samhällsdebatten.

Den nya hemsidan fyller flera viktiga syften:  

• De viktigaste mansfrågorna sammanfattas.
• Fördjupande kunskapsöversikter kan laddas ner i form av pdf-dokument, bl.a. om våld i nära relationer och om jämställdhet.
• Män berättar sina egna upplevelser om hur det är att vara man. Hur upplever män att vara försumbara? Vad innebär manlig sexualitet?
• Man kan bli medlem gratis och får då mejlutskick om vad som pågår hos Mansnätverket och hos andra aktörer som jobbar med mansfrågor.
• Dessutom finns en hel del tips om användbara länkar, böcker och viktiga rapporter.

Om du tycker att män och kvinnors röster är lika viktiga i jämställdhetsdebatten och att därmed även mansfrågor ska tas på allvar av samhället så är det dags att kolla upp Mansnätverket! 

Läs mer hos Pelle Billing och Matte Matik.

MER INTRESSANT OM: MANSNÄTVERKET, JÄMSTÄLLDHET, MANSFRÅGOR, FEMINISM

Könsrollskonservativa feminister

Medborgare! Finns det någon som ännu inte uppmärksammat att feminister ofta ägnar en stor del av sin tid åt att kritiserar män och mäns agerande. Enligt dem själva är det inte frågan om något manshat, utan bara en del i deras ifrågasättande av samhällets rådande normer och framför allt då av könsrollerna. Feminister hävdar ofta att de vill luckra upp de förväntningar och föreställningar som finns kring kön i samhället. Personer som beter sig i enlighet med de traditionella könsrollerna eller som hävdar att det finns skillnader mellan män och kvinnor brukar därför ofta beskyllas för att vara könsrollskonservativa av landets feminister. Det är därför som heterosexuella parrelationer står som lågt i kurs inom feminismen. Istället hyllas regnbågsfamiljer, HBT-relationer och ensamstående mammor som inseminerat sig utomlands.

Men av någon anledning verkar det allt för ofta vara långt mellan ord och handling när det gäller feminismen, något som Hanne Kjöller noterade efter att ha sett Maria Sveland i SVT:s programserie Provokatörerna. Där framgick med all tydlighet att Maria Sveland, som så många andra feminister, agerar helt ologiskt och irrationellt.

Trots att Maria Sveland och andra feminister ofta beskriver sig som förtryckta av män i samhället, att det är ett elände för kvinnor att vara gravid och föda barn, att kvinnor fortfarande förväntas ta huvudansvaret för barnen och att det inte går att leva jämställt, så fortsätter dessa välutbildade feministiska kvinnor att gifta sig i vit klänning och att föda inte bara ett barn, utan flera barn!

Ja, många av dessa feministiska kvinnor dyrkar till och med modersrollen! De går själva upp i den med hull och hår. Som Wonderkarin, som på Twitter i första hand beskriver sig som en ammande mamma och som dessutom har en egen liten mammablogg! En typisk mammarollskramande feminist alltså. 

Mansrollen kan dessa feminister spy hur mycket hat över som helst, men att ifrågasätta (och än mindre kritisera) den heliga mammarollen går absolut inte. Feminister kritiserar bara könsrollerna när det passar dem själva, det vill säga när det gäller att kritisera män. Samtidigt kramar de gärna den kvinnliga könsrollen när det passar dem själva. Till exempel framställer feminister ofta kvinnor som passiva offer som inte klarar av att ta ansvar för sig själva på samma sätt som män förväntas göra. Typiskt dubbelmoral alltså!

När Hanne Kjöller påpekar just detta tar det som vanligt hus i helvete hos offerfeministerna. Katarina Wennstam kommer snabbt till Maria Svelands försvar och visar med all tydlighet att Hanne Kjöller har helt rätt i att offerfeministerna inte tål att bli ifrågasatta. Allra minst tål de att deras eget heliga moderskap ifrågasätts.

Ibland kan man undra om det finns några i detta avlånga land som är lika könsrollskonservativa som just kvinnliga feminister!?

MER INTRESSANT OM: HANNE KJÖLLER, MARIA SVELAND, FEMINISM, KÖNSROLL

Släng offerkoftan och blicka framåt istället

Medborgare! Feminismen är den ideologi som kramar offerkoftan starkast i Sverige. Kanske är det ingen slump, eftersom den gren av feminismen som är dominerande (radikalfeminismen) är starkt influerad av det marxistiska tänkandet. Ett tänkande där grupper i samhället ställs mot varandra och där gruppernas möjlighet till makt över sin egen tillvaro ses som ett nollsummespel. Den typen av tankesätt leder ofelbart till att det ständigt gäller att framställa sin egen grupp som ”offer” och den grupp som man ser som motståndare till ”förövare”. Just detta ser man mycket tydligt i radikalfeminismens teori om könsmaktsordningen.

När den här typen av ideologier får legitimitet i samhället (och därmed allt mer uttrymme i samhällsdebatten) så leder de inte till ökad förståelse och samförstånd, utan enbart till att klyftorna mellan de två grupperna ökar. Det är också just detta som så tydligt hänt i jämställdhetsdebatten i Sverige. Det har övergått i ett destruktivt feministiskt könskrig. Tyvärr vet vi dessutom vad den här typen av ideologier och tänkande har lett till i världshistorien, när de har tillåtits att helt dominera samhället. Med det i baktanke är det ingen vacker bild av framtiden vi har att vänta.

Många feministiska debattörer är ärliga med att de bedriver kvinnokamp och att feminism inte innefattar män. Trots detta så hävdas det ofta från feministiskt håll att man bedriver en kamp för jämställdhet, men när man granskar den i detalj kan man kort sagt säga att den främst ser till kvinnors rättigheter och mäns skyldigheter. Inte det omvända.

Det är då inte konstigt att män (som Ivar Arpi skriver) inte känner sig välkomna att diskutera jämställdhet. Ty i den feministiska jämställdhetdebatten beskrivs nämligen män enbart i onda ordalag och män framställs ständigt som en priviligierad grupp i samhället som har makt över kvinnor. Precis som Anders B Westin påpekar så blundar dessa feminister för allt positivt som män har bidragit med till samhället. Ting som uppenbarligen (kvinnliga) feminister bara tar för givet ska finnas i samhället. Istället hamras bilden av kvinnan som ”offer” och mannen som ”förövare” in, aldrig ska de två mötas. Klyftan mellan könen vidgas för varje nytt feministiskt inlägg i jämställdhetsdebatten.

Att män och kvinnor historiskt sätt har haft olika uppgifter i samhället och olika förväntningar på sig är det knappast någon som nekar till. Det finns det både biologiska och sociala orsaker till (vilket  Pelle Billing beskrivit bland annat här och här). Det har inget med förtryck att göra. Det har varit en konsekvens av de förhållanden som människan levt under. Förväntningarna har varit till ondo och godo för både kvinnor och män. Båda har haft sina fördelar och sina nackdelar.

När levnadsförhållandena i samhället har förändrats så har också könsrollerna förändrats. Det har varit tidens gång. Under de senaste århundradena har samhället förändrats i en aldrig tidigare skådad takt. Det har också lett till att trycket på att förändra könsrollerna ökat enormt. Och könsrollerna har förändrats, men som alltid med en viss eftersläpning.

Samtidigt har det moderna samhället blivit allt mer internationaliserat och allt mer heterogent. Den (relativa) homogenitet i levnadsförhållanden som för bara ett par generationer sedan fanns i det svenska samhället är på snabb väg att försvinna. Detta har också lett till att synen på män och kvinnor kommit att divergerat allt mer beroende på vilka kretsar man tillhör i samhället. En klassisk arbetarfamilj i Borlänge har kanske inte samma syn på könsrollerna och samma förväntningar på män respektive kvinnor som en ung ensamstående kulturjournalist på Södermalm eller som ett nyligen hitkommet invandrare från Somalia.

Men eftersom kulturjournalisten på Södermalm har oändligt mycket mer inflytande över vad som skrivs i gammelmedia så kommer naturligtvis hennes och hennes vänners (ofta radikalfeministiska) bild av samhället att klart dominera debatten i Sverige. Det är hennes bild av Sverige som kommer att påverka politiken och som i slutändan kommer att få inflytande över både arbetarfamiljens liv i Borlänge och den nyligen hitkomna invandrarens liv i förorten, trots att de inte alls känner igen sig i hennes bild!

Det är då det uppstår en enorm klyfta mellan den etablerade eliten i samhället och det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk.  Detta ser vi exempel på nästan dagligen. Här om sisten var det legodebatten i Aftonbladet, där både feministiska debattörer och enskilda politiker ville gå in och detaljstyra vanliga människors liv istället för att överlåta beslutet om vilka leksaker föräldrarna ska köpa till sina barn på dem själva. Allt under parollen att det var ett enormt jämställdhetsproblem att pojkar och flickor inte bygger lika mycket med lego. I detta fallet var det företaget Lego som sågs som den hemska ”förtryckaren” och landets alla föräldrar och barn som ”offren”.

Precis som Göran Hägglund påpekade så fördes jämställdhetsdebatten återigen långt över huvudet på vanliga människor. Ett antal självutnämnda experter ville styra vanliga människors liv, eftersom de anser att vanligt folk inte förstår sitt eget bästa. Samma totalitära tänkande som så ofta dyker upp i svallvågorna av den radikalfeministiska propagandan.

Samma typ av radikalfeministiskt glorifierande av offerrollen ser man i debatten om #prataomdet. Kvinnor beskrivs gång efter gång som passiva ”offer” som inte klarar av att ta eget ansvar för sig själva, speciellt inte i situationer som har med sex att göra. Istället för att förvänta sig att kvinnor själva ska kunna känna efter vad de känner och tydligt förmedla det till sin sexpartners, så läggs förväntningen på att mannen ska kunna känna efter vad kvinnan känner. Om han inte klarar av det så är hand per definition en ”förrövare”.

Trots att de (ofta unga och välutbildade) kvinnor som pratar om det alla har vuxit upp i ett samhälle som präglats av den svenska feministiska debatten klarar de tydligen inte av att ta samma ansvar för sig själva som unga män de facto tar. Istället odlar de bilden av sig själva som ”offer” och män som ”förövare”. Offerkoftan sitter hårdare på ju mer genomslag i samhällsdebatten som den feministiska propagandan får, men det pratar vi inte om.

Tyvärr präglas allt mer av svensk politik av offerrollsglorifierande. Det ska ständigt refereras till ”strukturer” och ”normer” som ligger som en enda enorm hämsko över landets alla utsatta grupper. Alla är de ”offer”, men störst ”offer” av alla är landets alla kvinnor. Så snart en kvinna har en motgång så beror det på könsdiskriminering. Aldrig kan det bero på hennes individuella brister och tillkortakommanden. Det har årtionden av feministisk propaganda fastlagt.

Offerrollsglorifierandet har gått så långt att till och med män börjar se sig som ”offer”.

Men är det verkligen en positiv utveckling för ett samhälle att dess medborgare ständigt matas med bilden att de är ”offer” som är ”förtryckt” av ”strukturerna” och ”normerna”? Nej! Det leder bara till ett destruktivt samhälle där individen på sikt tappar tron på sig själv och blir passiv. Det bygger upp en känsla hos individen av att inte kunna påverka sitt eget liv och det skapa en förväntan av att staten istället ska ta ansvar för varje enskild medborgare, istället för att individen själv ska göra det.

Men staten kan aldrig ta ansvar för varje enskild medborgare. Staten är ingen övermänsklig varelse med gudomlig kraft. Staten består också av individer. Individer som inte har större förmåga att ta hand om andra än vad de enskilda medborgarna har att ta hand om sig själva.

Därför måste vi alla kasta offerkoftan och göra upp med radikalfeminismens destruktiva samhällssyn. Män och kvinnor måste ta varandra i hand och gemensamt blicka framåt. Vi måste fokusera på att ta vara på alla de möjligheter vi alla har. Alla individer har måhända inte exakt samma möjligheter på livets alla områden, men det gäller att ta så väl vara på alla de möjligheter som vi faktiskt har som enskilda individer. De är vi skyldiga varandra. 

MER INTRESSANT OM: PRATA OM DET, OFFERKOFTA, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM