Catrine och syndabockarna och rättssäkerheten

Medborgare! För alla de som ännu inte upptäckt Marianne Ahrne's och Rigmor Robèrt's blogg Catrine och syndabockarna 2009, som handlar om de två läkarna Thomas Allgén och Teet Härm som misstänktes för styckmordet på Catrine da Costa, så kan Medborgarperspektiv bara rekommendera att läsa den. Historien började redan den 18 juli 1984 då ett par plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp hittades vid Talludden under Essingeleden. Sedan hittades ytterligare några säckar med delar av hennes kropp en kilometer därifrån ett par veckor senare.

Två läkare, obducenten (Teet Härm) och allmänläkaren (Thomas Allgén), misstänktes strax därefter och åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. Den 8 mars 1988 dömdes de båda av Stockholms tingsrätt för mord. Tingsrätten var dock oenig och en kort tid därefter uppdagades att grova rättegångsfel hade begåtts. Svea hovrätt intervenerade då och rev upp tingsrättens domslut strax därefter.

Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt. Domen meddelades i början av juli och innebar att rätten fann de två männen oskyldiga till mord. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att de båda bevisligen hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat. I och med att brottet redan var preskriberat kunde åtal heller inte väckas och eftersom åtal inte hade väckts gavs läkarna heller inte chansen att försvara sig mot uttalandena i domskälen. Uttalanden som sedan låg till grund för att Socialstyrelsens beslutade att frånta läkarna deras legitimationer.

De båda frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte. Detta eftersom det enbart är möjligt att överklaga domslut, men inte domskäl, och en frikänd inte kan överklaga ett helt friande domslut. Allt detta ha lett till att obducenten och allmänläkaren i allmänhetens ögon setts som skyldiga, trots att de inte dömts för något brott. Inte har det blivit bättre av att personer som rättsläkaren Jovan Rajs, författaren Hanna Olsson och journalisten Lars Borgnäs under åren bedrivit en form av häxjakt mot de båda läkarna och skrivit böcker och debattartiklar där de pekat ut läkarna som skyldiga, inte bara till styckmordet på Catrine da Costa men även till andra hemska brott.

En annan person som spelat en väsentlig roll bakom rättsskandalen var allmänläkaren Thomas Allgéns före detta fru Christina Allgén. Hon var fullständigt övertygad om att hennes före detta man var pedofil och hade utnyttjat deras lilla dotter Karin sexuellt. Christina Allgén försökte övertyga polisen om att Thomas Allgén varit med om att mörda och stycka Catrine da Costa. Som bevis anförde hon saker som dottern Karin skulle ha berättat för henne, som att hon sett hur pappa och obducenten ”borrade i tantens huvud och åt upp ögonen”. När dottern berättade detta var hon inte fyra år fyllda och själva styckmordet ägde rum när hon bara var ett och ett halvt år gammal. Trots detta vittnade ett stort antal professionella psykologer om att Karins berättelse var trovärdig.

I slutet av november 2009 steg de båda läkarna åter en gång in i rättssalen. Denna gång för att stämma den svenska staten på 40 miljoner kronor i skadestånd, eftersom de båda männen anser att de fått sina liv förstörda. Från denna rättegång (som inte fått speciellt stort utrymme i gammelmedia) rapporterar Marianne Ahrne och Rigmor Robèrt på sin blogg.

Senast kan man läsa ett mycket intressant inlägg om bakgrunden till de terapimyter om satanism, sexbrott och bortträngda minnen som ledde till att flera professionella psykologer och läkare kunder vittna om att lilla Karin talade sanning. Inlägget avslutas med följande:

”Det var en transkontinental urban legend som Christina Allgén lade i munnen på sitt lilla barn. Flickan kunde inte förhöras och Christina själv hade egentligen inte påstått någonting. Hon har gjort som man ska. Vänt sig med oron över sitt barn till poliser, barnpsykiater, barnpsykolog och till rättsläkare Rajs. Det blev experter som intygade att barnet bevittnat ett styckmord. Man glömde att ingen hört flickan säga något som tydde på att hon varit med om ett mord. Experterna byggde sin övertygelse och sina utlåtande på mammans uttydningar, på mammans berättelse. Det var som om en buktalare gått fri för något som dockan sagt.”

I ett annat inlägg frågar de sig om justitiemord kan ske i Sverige utan att statens ämbetsmän begått fel eller försummelser? De pekar på att om så är fallet så är det svenska rättsväsendet ur funktion. För vi vet idag att under 1980- och 1990-talen väckte ett antal åklagare åtal och några domstolar fällde domar grundade på story telling utan teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen. Flera tidigare dömda har fått resning och blivit frikända, men inga ämbetsmän behöver ta någon som helst ansvar för de fel som begåtts.

Det finns idag ingen anmälningsplikt i rättsväsendet när man som ämbetsman upptäcker att man dragit fel slutsatser och dömt fel, vilket betyder att det finns ett inbyggt systemfel då det faktiskt är mänskligt att fela. Ett rättsväsende måste ha reglerande mekanismer för mänskliga fel och människors ånger.

Den förre chefsåklagaren Anders Helin förklarade i en filmad intervju 1999 att hans åtal i styckmålet var felaktigt och att han ångra vad han ställt till med. Hans förklaring var att han hade förlitat sig på oriktiga utlåtanden från de sakkunniga och att han borde ha ifrågasatt barnpsykologerna och den rättsmedicinska expertisen.

”Det finns all anledning att ifrågasätta de här barnpsykologernas ursprungliga bedömning. Och det var väl med de här experterna - eller vad vi ska kalla dem - som med den där rättsmedicinska expertisen. Man får förutsätta att de har en professionell integritet. Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet.”

Medborgarperspektiv är övertygad om att den här typen av justitiemord sker även idag. Men förhoppningsvis får allt fler medborgare med tiden upp ögonen för att det under åren har begåtts många grova rättsövergrepp från samhällets sida. Fall efter fall har uppdagats där medborgare dömts till långa fängelsestraff, trots att det visar sig att de knappast kan ha varit skyldiga. Senast i raden är Thomas Quick, som nu fått sin resningsansökan beviljad. Förhoppningsvis kommer detta fall att få betydligt mer uppmärksamhet i media än vad obducentens och allmänläkarens stämning av den svenska staten fått.

MER INTRESSANT OM: RÄTTSSÄKERHET, CATRINE DA COSTA, BARN, MINNEN