Anonymiteten är inte problemet, det är hatet!

Medborgare! Debatten om blogghatet och ”rätten” att i anonymitetens skugga få vräka ur sig vilka saker som helst till andra nätmedborgare går vidare. Dagens Nyheter skriver idag att näthatet är störst bland de unga och att de kränkande kommentarerna skulle minska med 90 procent om man var tvungen att ange vem man var. Ann Helena Rudberg är en av dem som drabbats av trollen. Hon skriver på sin blogg om de stalkers som förföljer henne och hur hennes senaste artikel på Newsmill blev invaderad av troll som uppförde sig som småungar och solkades ner kommentarsfälten med meningslösheter och aggressiva kommentarer, istället för att före en konstruktiv debatt om ämnet för artikeln.

Även Monica Antonsson har haft sin beskärda del av troll och nätmobbare. Hon skriver att det finns en väsentlig skillnad mellan en traditionell debatt och den ordväxling som ofta sker på Internet. I en traditionell debatt sker diskussionen mellan jämställda parter, parter som vet vilka de andra är och parter som har ungefär samma förutsättningar att föra debatten. När en diskussion på nätet först mellan en namngiven person och ett antal anonyma mörkermänniskor är det överhuvudtaget ingen debatt i vilken vågor kan gå höga. Det är oftast pajkastning, smutskastning och ibland förföljelse, menar Antonsson.

Elisabeth Hermon påpekar att vid traditionell personförföljelse vet offret vanligtvis vem förföljaren är, men på nätet är det inte alls lika lätt att få fram identiteten på den som förföljer. Hon påpekar även att cyberstalking inte är mindre farlig än traditionell personförföljelse.

Trollan har funderat on det här med anonymiteten på Internet. Det har Medborgarperspektiv också! När är man anonym och när är man det inte? Kändisar, politiker, journalister och författare som till viss del lever på att skriva för sitt uppehälle gör det av naturliga själ oftast under eget namn. Andra, mindre offentliga personer, presentar sig kanske enbart med sitt förnamn och många, som jag själv, använder sig av ett nickname. Ofta har de som kommenterar på bloggar även en egen blogg som de länkar till i sina kommentarer. Även om man inte helt och hållet vet vem som döljer sig bakom dessa namn och signaturer så är de trots allt inte helt anonyma. Efter ett tag lär man känna varandra. Dock finns det de som inte använder någon signatur alls eller som skriver under flera olika signaturer. Det är oftast i de kretsarna man hittar trollen och nätmobbarna.

Men egentligen är vi inte helt anonyma på nätet (även om det jobbas på sådana lösningar också). Det går i de flesta fall att tracka vilket IP-nummer som de kränkande inläggen eller mailen med hot kommer ifrån.

Erik Laakso skrev igår på ett bra sätt om näthat och anonymitet. Egentligen är det inte ”anonymiteten” som är det stora problemet och kanske är heller inte allmän uthängning lösningen på problematiken med näthatet. Kontentan är nog snarare som jag själv uttryckte det hos Laakso:

Att kommentera anonym är knappast något problem. Men vad är poängen med att flame:a någon, med i bästa fall oväsentliga och meningslösa kommentarer eller i värsta fall med personangrepp och hot? Nej, debatten handlar egentligen inte om anonymitet. Så himla anonyma är vi egentligen inte, även om vi gömmer oss bakom ett påhittat nick. Det handlar helt enkelt om vanlig netikett!

Folk och fä måste helt enkelt lära sig att uppföra sig på nätet och inse att det finns en människa av kött och blod på andra sidan tangentbordet. Precis som man inte spyr ur sig sitt hat mot en vanlig medmänniska så spyr man heller inte ut sitt hat mot övriga nätmedborgare.

MER INTRESSANT OM: NÄTHAT, ANONYMITET, TROLL, MOBBING, UTHÄNGNING

Demokrati och yttrandefrihet på nätet

Medborgare! Så var det dags igen, debatten om att Daddy har publicerat bilder på sin dotter, bandade telefonsamtal med åklagare och polis, dokument med polisförhör och tingsrättsdomar från den pågående vårdnadstvisten och förundersökningen av anklagelser om sexuella övergrepp på sin egen dotter på sin blogg. Den här gången är det en viss Moa Karlsson som har skrivit en debattartikel i Aftonbladet och som ondgör sig över vad som görs offentligt på nätet. Om det är samma Moa Karlsson som sprider förtal om Ingrid Carlqvist och försöker tysta henne kan man ju också spekulera om…, men inte här och nu.

Medborgarperspektiv undrar vad det egentligen är som denna Moa Karlsson upprörs så över och vad som egentligen driver henne. För mängder av uppgifter om helt vanligt folk publiceras ju dagligen på nätet. Skvaller och bilder sprids lavinartat via de så kallade sociala medierna, som Lunarstorm, MySpace och Facebook. Folk bloggar om sina liv och berättar i detalj vad som händer dem var dag. Missnöjda partners hänger ut sina ex på nätet. Patienter betygssätter sina läkare på Doktorsguiden.

Sedan har vi ju gammelmedia själva. Där publiceras oändliga mängder av bilder på barn och vuxna, intervjuer med än den ena och än den andra, uppgifter från både polisundersökningar och domslut. Allt detta sprids som en löpeld på Internet via gammelmedias egna sajter. De har, precis som du och jag, tillgång till alla de offentliga uppgifter som finns runt om i landet på myndigheter och departement. Det kan vi tacka offentlighetsprincipen för!

Alla har vi rätt att begära ut offentliga uppgifter från myndigheter samt att granska dessa och förmedla dem vidare. I ett läge där dessutom den tredje statsmaktens band blir allt tätare med både den politiska och den dömande makten i samhället (vilket inte minst Gömda-debatten har visat på), finns ett allt starkare incitament för enskilda medborgare att ta del av vad som har offentliggjorts och att granska detta, men även att själva offentliggöra hur de blir behandlade av samhället och myndigheterna i olika situationer. Det är ytterst viktigt för att på sikt kunna värna och upprätthålla vår demokrati och yttrandefriheten.

Debatten om att Daddy publicerar bilder på sin dotter och känsliga uppgifter på nätet liknar till stora delar debatten då förundersökningsprotokollen från Arbogafallet gjordes tillgängliga via The Pirate Bay för snart ett år sedan. Precis som då fanns en risk att vissa enskilda personer skulle kunna komma i kläm eller ”hängas ut” och andra kan känna sig upprörda eller kränkta av att dessa offentliga uppgifter publiceras på nätet. Vissa ropar då på utökad lagstiftning för att begränsa möjligheterna att publicera den här typen av uppgifter. Andra ropar efter utökade möjligheter för myndigheterna att hemligstämpla uppgifter. Men det är helt fel väg att gå, vi måste värna vår demokrati och vår yttrandefrihet på nätet, även om det kan ha ett visst pris. Eller som Mymlan sa i samband med Arbogafallet:

Det måste vara så. För vår demokratis skull. För rättssäkerheten. För att vissa lagar är så grundläggande och viktiga och så fort man börjar göra undantag ska undantagen tolkas och min erfarenhet i tolkningstvister är att det inte finns någon egentlig rättvisa och att tolkningar ofta är godtyckliga.
Så mycket beklagansvärt för de enskilda som drabbas men ändock – det finns ingen anledning att tumma på offentlighetsprincipen. Jag tycker redan nu att det i vissa fall är alldeles för enkelt att hemligstämpla. Och jag tycker att de som jobbar på myndigheter borde lära sig lite mer om offentlighet och demokrati.

Medborgarperspektiv tycker att dessa ord passar lika bra i fallet med Daddy och när anonyma nätmobbare ”hängs ut”. Demokrati och yttrandefrihet är för viktigt för att kompromissas bort!

MER INTRESSANT OM: UTHÄNGNING, VÅRDNADSTVIST, DADDY, FÖRTAL, NÄTHAT

Osunda värderingar - jo jag tackar...

Medborgare! Ett par av Carolina Gynnings nätmobbare har nu trätt fram i Aftonbladet. De heter Linda Svensson och Poyan Aslanian och tillhör en grupp som bestämt sig för att motarbeta de ”osunda värderingar” som de anser att Gynning sprider på sin blogg. De tycker dock att bilden som framförts om dem i media har varit överdriven och säger att de bara velat komma fram med ett annat budskap, ett motstånd till allt det ytliga och egofixerade som de anser genomsyrar Carolina Gynnings blogg. I slutet på juli är det planerat att Gynnings blogg ska stängas ner. Det gläder Linda Svensson, Poyan Aslanian och även den kvinna som polisanmält Gynning för att hon publicerade hennes personuppgifter på bloggen.

När man läser mer om Linda Svensson och Poyan Aslanian inser man att det inte är första gången de gör väsen av sig. De tillhör även en grupp som kallar sig Motstånd Motala och har bland annat protesterat mot de sociala myndigheterna i Motala. Linda och Poyan verkar ha haft en hel del med dem att göra.

Catta har på ett bra sätt sammanfattat Lindas och Poyans bakgrund och även haft diskussioner med dem direkt på sin blogg. Idag har dessutom paret släppt en video på YouTube där de försöker förklara vad det är för värderingar de själva står för och vad de vill uppnå.

Medborgarperspektiv är dock inte speciellt övertygad om att deras värderingar är speciellt ”sunda”, utan tycker snarare att Linda Svensson och Poyan Aslanian låter som typiska rättfärdighetsmissbrukare!

Robert Aschberg skriver i gårdagens Aftonbladet att Carolina Gynning gör helt rätt som "hänger ut kräken"! En till som hänger ut uppgifter om sina små troll är Ann-Mari Maukonen. Det gör hon helt rätt i tycker Medborgarperspektiv!

MER INTRESSANT OM: TROLL, VÄRDERINGAR, UTHÄNGNING, NÄTHAT, CAROLINA GYNNING

Tolerant konservatism, det låter liberalt och bra

Medborgare! I dagens Svenska Dagbladet gör Per Gudmunson en jämförelse mellan Göran Hägglunds Almedalstal, om att konservatism inte är synonymt med inskränkthet och att det privata inte alltid är politisk, och de gamla hårdrockarna Judas Priest. Gudmunson pekar på att hårdrock är en av musikvärlden mest konservativa subkulturer, men att fansen är väldigt toleranta. Som ett exempel på detta nämner han att Judas Priest fans tog emot sångaren Rob Halfords besked om att han är homosexuell med öppna armar.

Hårdrockare må vara konservativa, men de är toleranta mot andra människor och accepterar dem för vad de är! På samma sätt vill Göran Hägglund omstöpa Kristdemokraternas politik, till en tolerant konservatism. Eller som Hägglund sa i Almedalen:

"Vi i allianspartierna talar ofta om frihet. Från regleringar och höga skatter. Och med all rätt. Men kanske ska vi också tala om vanligt folks rätt att få vara ifred. Att få vara ifred från popvänsterns mest uttalade dumheter."

Till vänsterns mest uttalade dumheter räknar Medborgarperspektiv sådant som könsmaktsordningen, en kollektivistisk syn på medborgarna och hela Bodströmssamhället, med dess ständiga övervakning av medborgarna. Att få leva ifred från myndigheternas slumpmässiga ingrepp och övergrepp är den viktigaste friheten som finns. Vi behöver t.ex. inte fler fall som Daddys och Rebellrobbans.

Samhällets viktigaste funktion är att se till det finns en bra grogrund för företagande och arbete i landet, så att så många som möjligt kan ta eget ansvar för sin försörjning och hjälpa till att bidra med skattemedel till de gemensamma grundfunktionerna i samhället. Att utlämnas till att leva på bidrag från samhället skapar nämligen en grogrund för utanförskap och frustration, vilket i längden även kan leda till brottslighet.

Även här gör Gudmunson en parallell till Judas Priest och öppningsspåret på LP:n British Steel, "Breaking the law". Det är nämligen precis detta som sångtexten handlar om, när ungdomsarbetslöshet övergår till ungdomsbrottslighet!

Medborgarperspektiv tycker naturligtvis att resonemanget i Svenska Dagbladet om en tolerant konservatism låter väldigt liberalt och bra.

Samtidigt frågar sig Anna Dahlberg i Expressen varför kvinnor är så vänster. Med tanke på att det är numera är de unga tjejerna som flyttar från landsbygden till städerna, som utbildar sig på universiteten och har får de högsta betygen, varför är det då de som mest efterfrågar en starkare statsstyrning, en större offentlig sektor, ytterligare bidragsberoende och mer begränsningar i den personliga friheten? Hela världen ligger öppen för dessa unga och välutbildade tjejerna, varför klänger de då sig fast vid att vara hänvisas till allmosor från farbror staten frågar sig Dahlberg?

Medborgarperspektiv är lika frågande! En stark kvinna behöver väl inte farbror staten att hålla i handen?

Fler i klammer med Socialtjänsten

Medborgare! Det är långt ifrån enbart Daddy som är i klammer med Socialtjänsten om vårdnaden och umgänget med sina barn. Ett annat omskrivet fall är Rebellrobban, som kämpar att få vårdnaden om sin son, men där Socialtjänsten har tvångomhändertagit pojken och lämnat honom till ett familjehem i Norrtälje. Detta trots att Rebellrobban aldrig varit i klammer med rättvisan eller missbrukat. Dock är han en långhårig man i 40-årsåldern som spelar gitarr och sjunger sin egen musik på klubbar och i tunnelbanan. Å se så kan vi inte ha det tycker Socialtjänsten, nej klipp dig och skaffa dig ett riktigt jobb om du ska få träffa din son! Men när Rebellrobban gjorde det så räckte inte heller detta för att få vårdnaden om sin pojke.

Anne Skåner har engagerat sig i Rebellrobbans fall och har skrivit flera artiklar om honom på Source. Hon har även skrivit en gästinlägg hos Arvid Falk där hon pekar på hur män diskrimineras av Socialtjänsten när det kommer till frågor som rör barn och vårdnad. Hon är även ytterst kritisk till hur Socialtjänsten handlägger den här typen av ärenden. Hon pekar på mängder av fel som gjorts i handläggandet av Rebellrobbans fall. Man kan inte annat än ta sig för pannan när man ser hur Socialtjänsten agerar i ärenden som Rebellrobbans och Daddys!

På Newsmill belyser även Anne Skåner hur institutionsvården av barn och ungdomar har blivit en mångmiljardindustri som omsätter cirka 11-12 miljarder kronor per år.

Sverige, vart é vi på väg?

Medborgare!

Lite ironisk samhällskritik från en stilla insomnad och aldrig riktigt accepterad artist så här på morgonen:

För jaevle bra... ;-)

Nätmobbing och kvinnohat

Medborgare! Carolina Gynning, Linda Skugge, Marcus Birro och Alex Schulman är några av de kändisar som efter att ha utsatts för upprepad nätmobbing och förföljelse har lagt ner eller hotat lägga ner sina bloggar. Alex Schulman hävdade nyligen i en debattartikel i DN, något oväntat, att bloggar och bloggare egentligen är ointressanta och betydelselösa i samhällsdebatten samt att traditionella media (att säga gammelmedia är nämligen förklenande enligt nämnda Schulman) visar för stor respekt för bloggarna. En del av hans kritik bygger på att många av de mest lästa bloggarna handlar om mode och är skrivna av tonårstjejer! Linda Skugge gick till motattack på Newsmill och spekulerade i om Schulman blivit gubbe och inte längre klarade konkurrensen från de unga kvinnorna eller om Schulmans kommande boksläpp stigit honom åt huvudet och att han gärna vill bli insläppt på de fina kultursidorna och bli respekterad.

Även Marcus Birro gråter ut på Newsmill och berättar hur de anonyma nätmobbarna krossade hans kärlek till bloggen. Han säger sig nu sakna sin blogg och alla sina fina bloggläsare, men han saknar inte att bli ledsen eller förbannad över att någon tagit sig friheten att bete sig som en idiot mot honom och dessutom anonymt. Medborgarperspektiv är övertygad om att Birro är uppriktig i vad han skriver, men kan i övrigt hålla med Ann Helena Rudberg att kändisarna förmodligen mest utnyttjar både själva bloggandet och blogghatet för att få ytterligare uppmärksamhet för sina egna karriärer och för att tjäna pengar på det.

En annan kändis som alltid har varit duktig på att få uppmärksamhet är Carolina Gynning. Även hon har varit utsatt för näthat och funderar nu på att logga ut. I ett försök att tysta sina mobbare har hon tydligen publicerat mail-adresser och ip-adresser tillhörande dem som enligt henne har trakasserat både henne och hennes familj. Gynning ska dessutom ha utlovat hittelön till den som kunde identifiera personerna. En av dessa personer fick sedan sitt personnummer, telefonnummer och adress utlagt på bloggen. Den utpekade har nu polisanmält Carolina Gynning. Frida Fridén tycker att Gynning gör helt rätt som hänger ut ”den djävla galningen”.

När Monica Antonsson blev utsatt för nätmobbing och förföljelse av ”häxorna” Marina Iren Engan, Sanna Ax (aka Motherwitch) samt deras gelikar svarade den numera nedlagda bloggen Den Obehagliga Sanningen med att publicera uppgifter från Eniro om var de bor och satellitbilder på deras hus. Det blev ett stort rabalder om detta och det diskuterades flitigt om man ska få publicera offentliga personuppgifter om de kommentatorer som trollar och mobbar på ens blogg.

Även Ingrid Carlqvist har under en tid varit utsatt för nätmobbing av den värsta sorten och detta har nu kulminerat med att en av mobbarna skickat anonyma brev till hennes chefer och till annonsörerna i den tidning hon jobbar för. Hela syftet med dessa brev är att tysta henne och få henne att sluta skriva om de ämnen som hon engagerar sig i. Detta genom att förtala henne inför tidningens chefer och annonsörer så att hon ska bli avskedad. Ingrid Carlqvist har nu polisanmält det inträffade.

På DN:s kultursida kan man läsa att Karin Eder-Ekman, redaktör på Newsmill, ser en trend i att just kvinnliga debattörer och bloggare är mest utsatta på nätet. Hon anser att då en kvinna skriver om jämställdhet så haglar kränkande kommentarer, ofta om kvinnans utseende eller intelligens. Eder-Ekman säger vidare att ”kvinnohatet flödar i blogg- och debattkommentarer på nätet”. Även medie- och genusforskaren Hillevi Ganetz uttrycker att hon inte är förvånad över att kvinnohat nått Internet i så stor utsträckning. Hon menar att Internet i högsta grad påverkas av de strukturer som styr samhället och kulturen samt att hatet späs på av anonymiteten.

Hanne Kjöller spär på ytterligare och hänvisar till könsmaktsordningen för att förklara varför det framförallt är kvinnor som är drabbade samt påpekar att det framförallt är män, ofta äldre och med akademisk titel, som skriver nedsättande och irrelevanta kommentarer till kvinnliga skribenter.

Medborgarperspektiv undrar om Hanne Kjöller, Hillevi Ganetz och Karin Eder-Ekman verkligen har full koll på läget. Med tanke på att både Marcus Birro och Alex Schulman slutat blogga på grund av både kränkande kommentarer och förföljelse, så är det knappast könsberoende att drabbas av nätmobbing och hat. De kvinnor som drabbas av nätmobbing och ”kvinnohat”, som Carolina Gynning, Monica Antonsson och Ingrid Carlqvist, har dessutom främst varit utsatta av kvinnliga mobbare! Sanningen verkar alltså inte vara så feministiskt enkel och svart-vit som DN:s kultursida gärna vill göra gällande.

Slutligen kan Medborgarperspektiv rekommendera ett par enkla tips på hur man kan hantera ovälkomna anonyma kommentarer.

Bloggtips - 9 juli 2009

Medborgare!

Missa inte Daddys välskrivna och mycket uppskattade inlägg om Michael Jackson!

Missa heller inte Dick Wases gästinlägg hos Opassande om rättfärdighetsmissbrukarna! Jag kan inte undgå att tänka på personer som Liza Marklund, Thomas Bodström och Claes Borgström när jag läser inlägget!

Passa även på att läsa Elisabeth Hermons inlägg om hur Liza Marklunds bok Gömda har bidragit till att urholka rättssäkerheten för barn i Sverige.

Ett brev till Piratförlaget

Medborgare! Som ni har kunnat läsa tidigare på Medborgarperspektiv så marknadsförs Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl fortfarande som sanna historier på Piratförlagets hemsida. Piratförlagets presentation av böckerna har inte förändrats på minsta punkt sedan Monica Antonsson avslöjade att Liza Marklunds berättelser om Mia Eriksson inte alls är stämmer. Nu har det gått mer än ett halvår sedan Piratförlaget tvingades retirera om böckerna, sedan de blivit överbevisade på åtskilliga punkter av Monica Antonsson samt efter att till och med Bibliotekstjänst gått ut offentligt med att de klassificerat om böckerna från faktaböcker till romaner!

Medborgarperspektiv tycker att det nu är dags att Piratförlaget slutar med sin bedrägliga marknadsföring av böckerna och kräver därför att böckernas ska märkas om samt att Piratförlaget ändrar sina presentationer av Gömda och Asyl på sin hemsida.

Med anledning av detta skickar Medborgarperspektiv idag följande e-mail till Piratförlagets VD Ann-Marie Skarp (ann-marie@piratforlaget.se), Piratförlagets marknadschef Cherie Fusser (cherie@piratforlaget.se) samt till Liza Marklunds talesperson Niclas Lövkvist (niclas@agency.se).

Hej!

Det har nu gått mer än ett halvår sedan Monica Antonsson avslöjade att Liza Marklunds böcker om Mia Eriksson inte är sanna, så som det beskrivs både på framsidan av böckerna och i de inledande bakgrundsbeskrivningarna. På Piratförlagets hemsida marknadsför böckerna fortfarande som sanna verklighetsbeskrivande historier, trots att Monica Antonsson på punkt efter punkt har visat att det som beskrivs i Gömda inte alls stämmer överens med verkligheten. Till och med Bibliotekstjänst har gått ut offentligt och klassificerat om böckerna från faktaböcker till romaner.

När ska Piratförlaget ta bort undertiteln ”en sann historia” från Gömda respektive ”den sanna fortsättningen på Gömda” från Asyl?

När ska Piratförlaget uppdatera de bedrägliga presentationerna av Gömda och Asyl på sin hemsida?

Med hopp om snart svar,

Medborgare X

Så snart Medborgarperspektiv har fått svar från antingen Piratförlaget eller Liza Marklunds PR-nisse Niclas Lövkvist kommer det att publiceras här.

Kanske är det fler bloggare som är nyfikna på när Piratförlaget ska ändra underrubrikerna på Gömda och Asyl samt när de ska uppdatera sina presentationer av böckerna på hemsidan? Skicka då ett brev ni också!

Socialtjänsten - i mammornas tjänst!

Medborgare! Under flera månaders tid har ett antal infekterade debatter om pappor, som mitt under pågående vårdnadskonflikter blivit anklagade för att ha förgripit sig på sina barn, pågått på olika bloggar. På Ingrid Carlqvists och på Monica Antonssons bloggar kunde man nyligen läsa att pappan C nu helt gett upp sina försök att få till någon form av umgänge med sin son efter att ha frikänts av Hovrätten från alla anklagelser. En som fortfarande är mitt uppe i en polisutredning är Daddy, som till skillnad från pappan C valt att gå ut i offentligheten med vem han är, vad han blivit anklagat för och hur myndigheterna behandlar honom. Som påpekats tidigare här på Medborgarperspektiv så har inte detta setts med blida ögon från ett antal (ofta anonyma) debattörer hos bland annat Maja Lundgren. Även Daddy själv har fått många argsinta och kränkande kommentarer från dessa (anonyma) debattörer på sin egen blogg.

Men hur fungerar egentligen myndigheterna och lagstiftning i den här typen av fall?

Först av allt kan man börja med att konstatera att pappor och mammor inte behandlas lika när de väntar barn. Hela barnavården är uppbyggd för mammans och barnets intressen. Pappan finns i de flesta fall enbart med som en statist i bakgrunden och ses redan här som en andrahandsförälder. Det är tydligt från samhällets sida att det är mamman som ses som huvudförälder. Och många mammor betraktar dessutom sig själva som den viktigaste föräldern för barnen och den som vet bäst!

När barnet väl föds så gäller heller inte samma lagstiftning för män som för kvinnor. Om föräldrarna är gifta så behandlas mamman och pappan relativt likvärdigt, men om de inte är det så är det mamman som vid barnets födsel per automatik får enskild vårdnad om barnet. För att pappan ska få gemensam vårdnad måste han först erkänna att han är far till barnet. Syftet med faderskapserkännandet är dock enbart att han ska ta på sig skyldigheten att försörja barnet. Några rättigheter såsom vårdnad och umgänge får han däremot inte när han skriver under dokumenten där han erkänner sitt faderskap. Nej, för att han ska kunna få gemensam vårdnad krävs att han ansöker om det och att mamman skriftligen godkänner det! Vilken myndighet tror ni har hand om allt detta? Just det, Socialtjänsten!

Samma myndighet är det som har hand om samarbetssamtal om de två föräldrarna efter en tid får problem samt även utredningar om vårdnad, boende och umgänge om föräldrarna skiljer sig. Dessutom är det Socialtjänsten som (ofta tillsammans med fristående Kvinnojourer) tar hand om kvinnor som söker hjälp för våld eller andra problem med sin partner. Motsvarande hjälp finns dock oftast inte att få för män som råkar ut för samma sak! Socialtjänsten har även hand om tvångsvård av barn och tar då ofta hjälp av (privata) familjehem eller behandlingshem, allt enligt lagen om vård av unga (LVU). Under den senaste tiden har ett antal skandaler uppdagats där det framkommit att ungdomar blivit hemskt behandlade på dessa hem, men det har ju beslutats och skett ”i barnens bästa”…

Den stora merparten av de socialsekreterare och handläggare som arbetar inom Socialtjänsten är kvinnor. Många av dessa är dessutom feminister och har nära kontakter med de lokala Kvinnojourerna. Feminismen har under det senaste årtiondet haft stor politiskt inverkan och har tillåtits styra stora delar av lagstiftningen på just socialtjänstområdet samt hur denna lagstiftning ska tillämpas. Detta har fått till följd att den s.k. könsmaktsordningen används som en del av både verklighetsbeskrivningen bakom och tillämpningen av socialtjänstlagen. Män betraktas därmed per automatik som aktivt agerande subjekt (oftast i form av förövare), samtidigt som kvinnor betraktas som passivt underordnade objekt (oftast i form av hjälplösa offer).

Detta har fått till följd att Socialtjänsten och dess tjänstemän inte behandlar män och kvinnor på ett likvärdigt och jämställt sätt, speciellt inte i vårdnadsfrågor och frågor om barn. Socialtjänsten tar ofta aktiv ställning för mamman i vårdnadstvister och betraktar henne per automatik som ett underställt offer som är i behov av hjälp och skydd från pappan. Samtidigt ser de kvinnliga tjänstemännen på Socialtjänsten, och ofta mamman själv, kvinnan som den viktigaste föräldern för barnen. Detta kombinerat gör att Socialtjänsten på ett tidigt stadium begränsar möjligheterna för pappan att komma till tals och göra sin röst hörd i vårdnadstvister.

De pappor som väljer att ta strid för att bli likvärdigt och jämställt behandlade, och som önskar få vara en lika stor del av sina barn liv som mamman, betraktas inte med blida ögon av Socialtjänsten. Det sägs då att föräldrarna har ”samarbetssvårigheter” och bara detta i sig är enligt socialtjänstlagen grund nog för att ge den ene föräldern (huvudsakligen mamman) enskild vårdnad om barnen. Naturligtvis är det Socialtjänsten som bedömer allt detta och som i slutänden rekommenderar vem som bör ha vårdnad om barnen till Domstolen. Domstolen går nästan alltid på Socialtjänstens rekommendationer.

De pappor som står på sig efter domslutet kan i många fall räkna med att Socialtjänsten fortsätter att stå på mammans sida och hjälper henne på alla sätt att ytterligare begränsa pappans umgänge med barnen. Olika former av anklagelser mot mannen kan användas för att ytterligare begränsa umgänget eller för att helt stoppa det. Det kan vara påstådda hot mot mamman eller misstankar om att pappan sexuellt utnyttjar barnen. Vid sådana anklagelser startar Socialtjänsten maskineri med omedelbar verkan och mamman erbjuds skyddat boende hos Kvinnojourer, skyddad identitet, kvarskrivning och andra alternativ för att helt bryta kontakten med pappan. Detta utan att det finns några som helst bevis för att något brott överhuvudtaget har begåtts.

Även om det görs en polisanmälan och ärendet utreds men efter en tid läggs ner i brist på bevis så kan det vara tillräckligt för att Socialtjästen helt avbryter allt umgänge mellan pappan och barnen. Allt enligt devisen ”barnets bästa”! I andra fall går det vidare år efter år och pappan mals sakta men säkert sönder av det så kallade rättssystemets långsamma kvarnar. Sina barn får han dock inte se.

Det talar ofta om jämställdhet, men det gäller uppenbarligen inte alla livets områden!