Journalistisk ohederlighet

Medborgare! Hos Trollan kan man läsa några tankar kring sjukvårdförsäkringen. Även är på Medborgarperspektiv har detta ämne diskuterats i spåren efter Alexandra Johanssons debattartiklar om sitt sjukskrivna liv och sitt utförsäkrade liv i Aftonbladet. Trollan gör en jämförelse mellan Alexandra Johansson och Mia Eriksson från Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. Varken Alexandra Johansson eller Mia Eriksson framstår som några speciellt trovärdiga representanter för de grupper de framställs företrädda.

Efter Monica Antonssons sensationella avslöjande att historien om Mia Eriksson inte alls var en sanningsenlig historia, utan till stora delar bestod av överdrifter och lögner, visade det sig att Mia Eriksson och Liza Marklund fört både myndigheter och allmänheten rejält bakom ljuset. Plötsligt framstod inte längre Mia Eriksson som en speciellt trovärdig representant för alla de misshandlade och jagade kvinnor som Liza Marklund tidigare gjort gällande. Alla artiklar och TV-intervjuer som gjorts genom åren, där Mia Eriksson fått stå som typexempel på en misshandlad kvinna, känns med ens avslagna och fadda. När det dessutom framkommer att hon under alla år manipulerat myndigheterna att betala ut miljonbelopp i olika former av ersättningar och bidrag till henne kan man som medborgare inte annat än känna sig grundlurad och blåst på sina skattepengar. Mia Eriksson har brutit mot det sociala kontraktet och utnyttjat den solidaridet som det svenska samhället bygger på.

En liknande känns uppkommer när man tar del av den bakgrundsinformation om Alexandra Johansson som finns att läsa på Flashback. Plötsligt framkommer en helt annan bild av Alexandra Johansson än den som hon själv har förmedlat i sina debattartiklar i Aftonbladet. En bild av en ung kvinna som har många strängar på sin lyra och som klarar av att leva ungefär samma vardagsliv som de flesta andra småbarnsföräldrar i samma ålder. Några större fysiska och psykiska hinder verkar hon inte ha. Ändå framställer hon sig själv som ett typexempel på en långtidssjukskriven som drabbats hårt av regeringens nya sjukskrivningsregler. Som medborgare infinner sig dock samma avslagna och fadda känsla som Mia Eriksson uppbådar.

Om journalister och gammelmedia vill använda sig av riktiga människor för att representera olika fenomen i samhället är det oerhört viktigt att de som ska representera dessa drabbade grupper också håller för en närmare granskning. Ingen vinner på att lyfta fram snyfthistorier som vid en närmare granskning visar sig innehålla allvarliga tveksamheter och rena lögner.

Misshandlade och jagade kvinnor vinner inte det minsta på att representeras av Mia Eriksson, tvärtom har de förlorat på att hon har utnyttjat deras hemska situation för egen vinnings skull. Frågan är om sjukskrivna och utförsäkrade har vunnit något på att representeras av en uppenbarligen arbetsskygg person som Alexandra Johansson? Tiden får utvisa detta.

Journalister som Liza Marklund och tidningar som Aftonbladet uppvisar en skrämmande ohederlighet när de utan att ifrågsätta framställer personer som Mia Eriksson och Alexanda Johansson som offer och representanter för utsatta grupper i samhället. Denna typ av journalistisk ohederlighet vinner ingen på i det långa loppet. Sanningen brukar komma ju fram till slut!

De som drabbas hårdast av journalistisk ohederlighet är tyvärr alla som är drabbade på riktigt. Därför är det oerhört viktigt att journalister redan från början i detalj granskar de som säger sig vara drabbade, så att inte fler Mia Eriksson och Alexandra Johansson får utrymme i gammelmedia!

MER INTRESSANT OM: ALEXANDRA JOHANSSON, SYSSELSÄTTNING, SJUKFÖRSÄKRING

Frihet är jämställdhet!

Medborgare! I höstas stack plötsligt Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund ut hakan och skrev en debattartikel i DN om vänsterelitens förakt av vanligt folk. I artikeln gav han flera exempel på hur personer inom den etablerade kultureliten, gammelmedia, statsfeminismen och vänsterns politiska elit sitter på höga hästar och ser ner på hur vanligt folk lever sina liv samt vilka åsikter de har. Han pekade också på att det finns ett tydligt demokratiproblem bakom den typ av förtryckarstruktur som denna elit representerar.

Nu tar åter Göran Hägglund bladet från munnen och kräver i en ny debattartikel på DN att de rödgröna redovisar för Sveriges medborgare deras speciella tolkning av begreppet jämställdhet egentligen innebär. Han frågar sig om det väntar en ny kvoteringsoffensiv efter en rödgrön valseger? Detta efter vad som framkom under förra söndagens partiledardebatt. Göran Hägglund skriver om detta:

"För dem som såg partiledardebatten i SVT:s ”Agenda” förra söndagen gavs ett tydligt åskådningsexempel. Miljöpartiets Peter Eriksson stod till tjänst då han skulle förklara för svenska folket varför de rödgröna vill bestämma åt föräldrar hur de ska ta hand om sina barn.
Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret! Det vill säga principen om att man ska få bestämma själv övertrumfas av synen att människor gör fel."

Den vänsterradikala makteliten visar ånyo att de inte bryr sig om vanligt folks vilja och frihet. Istället får de sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Göran Hägglund påpekar också att detta inte enbart handlar om en jämställdhetsdiskussion, utan att det dessutom är en fråga om vilken demokratisyn man har. Han skriver:

"Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare."

Det är ett överhetsperspektiv som präglar de rödgrönas syn på medborgarna. De ser sig inte som tjänare åt medborgarna, utan tvärtom ser de medborgarna som sina egna små schackpjäser som de kan flytta runt på bäst de vill. Den vänsterradikala maktelitens syn på demokrati är skrämmande.

Och precis som Dick Erixon skriver så är detta en oerhört viktig debatt som Göran Hägglund har startat. Den handlar om demokrati och vilken makt medborgarna ska ha att forma sina egna liv. Det är en fråga om frihet. Frihet att själva skapa och besluta om sina liv.

Jämställdhet handlar, precis som Pelle Billing skriver, om att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Även detta är en fråga om frihet. Friheten att få bli betraktat och bedömnd som den individ man själv är.

Den kvoteringsiver och den pekpinneiver som den rödgröna makteliten uppvisar handlar däremot om att begränsa individernas frihet. En friheten som är grunden för hela jämställdheten. En frihet som är grunden för en väl fungerande demokrati.

MER INTRESSANT OM: GÖRAN HÄGGLUND, FEMINISM, MAKTELITEN, FRIHET, VANLIGT FOLK

Jenny Westerstrand blir hellre levande begravd än taffsad på

Medborgare! I torsdags rapporterades att en 16-årig flicka har begravts levande av släktingar i sydöstra Turkiet. Efter att ha fått ett tips kunde polisen gräva sig ner två meter under ett hönshus. Där fann de Medine Memis kropp, som begravts i sittande ställning med bakbundna händer. Obduktionen visade att hon hade jord i lungorna och magen. Hon saknade också blåmärken på kroppen och det fanns inga som helst tecken på droger i hennes blod. Allt tyder på att hon var vid liv och vid medvetande när hon begravdes! Flickans far och farfar har nu gripits och fängslats i väntan på rättegång. Fadern ska ha uppgett i förhör att familjen var missnöjd över att Medine hade manliga vänner. Allt tyder på att Medines död är ett så kallat hedersmord.

Det är svårt att tänka sig någonting som är mycket hemskare än att bli levande begravd av sin egen familj. Hedersmord är tyvärr allt för vanliga i vissa delar av världen och under åren har det även funnits ett par uppmärksammade fall i Sverige, som mordet på Fadime.

Det finns dock radikalfeminister som inte verkar ta så hårt på saken. Eva Lundgrens högra hand och medförfattare till skandalstudien Slagen Dam, Jenny Westerstand, proklamerade glatt på sin blogg igår att:

"Well. I Turkiet har en 16-årig tjej begravts levande, för att hon har haft manliga vänner. Jag tycker förstås att detta är helt jämförbart med sexuella trakasserier av medelklasskvinnor i Sverige och jag ber att få återkomma med en svidande uppgörelse med alla som överdriver dramatiken i att dödas levande. 'till then!"

Monica Antonsson, Hayek-Institutet Sverige, I Cattas lilla värld, Den lätta brigaden, Ann Helena Rudberg och Trollan är några av dem som reagerat på detta minst sagt märkliga uttalande. För att inte säga stolliga uttalande.

Jenny Westerstands svar är en minst sagt nedlåtande drapa där hon hävdar att det var ett ironiskt inlägg. Med typisk härskarteknik försöker hon framhäva sin egen upphöjdhet och förlöjligar alla som inte förstår hennes egen höga och upplysta debattnivå. En debattnivå som dock främst karaktäriseras av svordomar och infantiliteter. Detta av en doktor i juridik vid Uppsala Universitet!

Hon ger ju inte direkt feminismen och genusvetenskapen ett särskilt gott ansikte, denna Jenny Westerstrand. Tvärtom så stärks nog alla de som inte sympatiserar med feminismen i sin uppfattning efter att ha tagit del av Jenny Westerstrands åsikter och agerande. Det blir allt mer tydligt att genusvetenskapen och radikalfeminismen är en cancersvulst i samhällskroppen som snarast måste elimineras!

MER INTRESSANT OM: GENUS, FEMINISM, HEDERSMORD, GENUSVETENSKAP

Ett samhälle byggt på rättigheter, men vem är skyldig att upprätthålla dessa?

Medborgare! Precis som inom så många andra områden i samhället talas det ofta om att medborgarna har "rätt" att vara sjuk och få sjukersättning om de själva känner att de inte orkar gå till jobbet. Sjukersättningen ses som en av medborgarnas alla "rättigheter". Precis som att de har "rätt" till sjukvård, "rätt" till arbete, "rätt" till utbildning och "rätt" till dagisplats för barnen. Överhuvudtaget är det ett oerhört fokus på alla "rättigheter" som medborgarna sägs ha och som samhället ovillkorligen ska ställa upp med. Gör inte samhället det eller om det inte sker på exakt det sätt som medborgaren önskar så blir det ofta väldiga skriverier i gammelmedia.

Politikerna, som ofta är feg kappvändare, rättar snabbt in sig i ledet och bjuder över varandra i vilka "rättigheter" de erbjuder väljarna. När gammelmedia uppmärksammar medborgare som har problem att få sina "rättigheter" tillgodosedda är ofta den politiska oppositionen snabba med att skylla alla problem på sina motståndare och påstå att om de själva varit vid makten hade något sådant aldrig inträffat!

De senaste månadernas sjukförsäkringsdebatt är ett typexempel på detta. När Alexandra Johansson skrev sin snyftartiklar i Aftonbladet om sitt sjukskrivna liv och sitt utförsäkrade liv tog det inte lång tid innan oppositionen föll in i klagosången. Miljöpartiets Peter Eriksson och Gunvor E Ericson deklarera snabbt att de var emot nya reglerna i sjukförsäkringen och ansåg istället att det behövdes ökad trygghet i systemen. Socialdemokraternas Veronica Palm rasade mot den borgerliga sjukförsäkringspolitiken som hon menade var inhuman. Samtidigt tackade hon, på sin blogg, Alexandra Johansson för att hon vågade berätta om sitt fall. Vänsterpartiets LiseLotte Olsson tyckte att det var något sjukt med debatten om sjukskrivningarna och ansåg att man borde prata om människor istället för siffror.

Och det var just detta som moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén gjorde när de besvarade Alexandra Johanssons debattartiklar. För en gång skull vågade ett par politiker ifrågasätta snyfthistorien som gammelmedia förmedlade. De vågade bemöta hennes påståenden om att hon fråntogs sin ”rättighet till att vara människa” när sjukpenningen drogs in och att hon utan sjukpenning skulle finnas i ”ett bottenskikt i samhället utan rättigheter”.

För se, där finns det magiska ordet igen - "rättighet"!

Alexandra Johansson, precis som så många andra medborgare och politiker, är helt förblindad av vilka "rättigheter" de anser sig ha, men de verkar aldrig ha reflekterat över vem som är skyldig att tillhandahålla dessa "rättigheter". För precis som Dick Erixon skriver så verkar många människor tappat insikten om hur verkligheten faktiskt ser ut. Det regnar inte pengar från himmelen. Det finns inte “någon annan” som betalar välfärden.

Samhället består av alla oss medborgare. Det är vi själva och ingenting annat. Alla de "rättigheter" som vi anser oss ha är vi också själva "skyldiga" att tillgodose. Det finns som sagt inte "någon annan" som gör det åt oss. Därför är det varje medborgares enskilda ansvar att i största möjliga mån själv stå för sin egen försörjning, genom att arbeta och bidra med sin del av skattemedlen till samhället. Det är en del av det sociala kontraktet!

Tyvärr har de "skyldigheter" som vi har som medborgare helt försvunnit i synen på samhället och istället är det nästan enbart "rättigheterna" som det talas om. Samhället är till stora delar inte speciellt annorlunda än en helt vanlig försäkring. Det är genom att betala skatt som man betalar sin försärkingspremie.

För att ta del av alla de "rättigheter" som finns i det svenska välfärdssamhället måste man dock först uppfylla alla de "skyldigheter" som följer och solidariskt bidra med skattmedel till samhället. Inget försäkringsbolag i världen skulle betala ut ersättningar till dem som inte betalt in försäkringsavgiften eller till de som inte uppfyller villkoren i försäkringen. Det borde tydliggöras även gällande det svenska socialförsäkringssystemet!

MER INTRESSANT OM: ALEXANDRA JOHANSSON, RÄTTIGHETER, SJUKFÖRSÄKRING

Hyvä mainos

Medborgare! Det skrivs ofta om jämställdhet på Medborgarperspektiv. En viktig del av ett jämställt samhälle är att inte ha förutfattade meningar om andra människor, utan att istället bedöma alla utifrån den person de verkligen är. Det gäller även Formel 1-stjärnor som Mika Häkkinen.

MER INTRESSANT OM: MIKA HÄKKINEN, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM

I spåren av Alexandra Johansson

Medborgare! Under den senaste tiden har debatten gått hög om sysslesättningen, sjukförsäkringssystemet och det allmänna ekonomiska tillståndet i landet i spåren efter finanskrisen. Debatten kring Alexandra Johanssons snyftartiklar i Aftonbladet kan ses som en symbol för den politiska skiljelinjen i synen på de rättigheter och skyldigheter som medborgarna har gentemot samhället. Från vänsterhåll blir man enormt upprörda över att moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén ifrågasätter Alexandra Johansson och att de anser att sjukdom inte alltid innebär nedsatt arbetsförmåga.

För det är nog just där som synen skiljer sig åt som mest, vilket även framgår av kommentarern på Medborgarperspektivs inlägg i Alexandra-debatten. Om man ifrågasätter de som säger sig vara sjuka och hävdar att de visst kan ha en viss arbetsförmåga så kallas detta för att man bedriver en hetsjakt på de sjuka eller att man har inhumana värderingar.

Men precis som Politikbloggen skriver så ger faktiskt inte sjukförsäkringen, trots namnet, ersättning till den som är sjuk, utan till den som tillfälligt saknar arbetsförmåga! Den som är sjuk men som ändå kan arbeta ska faktiskt inte ha någon sjukersättning. Och den som permanent saknar arbetsförmåga ska heller inte ha ersättning från sjukförsäkringen, utan ska istället "utförsäkras" och få någon annan form av ersättning.

Alexandra Johansson befinner sig själv i ett mellanläge. Hon har varit sjukskriven i fyra år. Är det då inte rimligt att det faktisk utreds om hon saknar permanent arbetsförmåga eller ej? Är det då inte rimligt att ifrågasätta om hon verkligen inte kan bidra till sin egen försörjning istället för att år ut och år in leva på bidrag? Ett bidrag som är till för de som tillfälligt saknar arbetsförmåga. Det har gått fyra år. Är inte det ett ganska långt tillfälle?

Tyvärr finns det allt för många som ser sjukförsäkringen som en rättighet att nyttja när de själva känner sig "sjuka". Det är läkarna som utfärdar sjukintyg, där de även ska göra bedömningen om patienten kan jobba eller ej. De ställs då ofta i en knivig situation. Speciellt om patienten själv anser sig vara allt för "sjuk" för att arbeta. Om detta kan man läsa på Ordinationer, som beskriver att det inte är ovanligt med patienter som går från läkare till läkare tills de hittar någon som inte orkar ta striden med patienten och går dem till viljes och sjukskriver dem. Det är ett systemfel anser Ordinationer och menar att det är positivt att det finns en (bortre) gräns där sjukskrivningen slutar vara en sak mellan läkaren och patienten och istället övergår till en mer formell granskning av ärendet.

Medborgarperspektiv kan inte annat än hålla med. Det är positivt både för patienten, läkaren och samhället att det finns fasta gränser där sjukskrivningsärenden ska granskas och nya beslut ska tas på mer formella grunder! Det är positivt för patienten då denne vet att det inte kan ta längre tid än så innan eventuella rehabiliteringsåtgärder verkligen sätts in. Det är positivt för läkaren då denne inte längre behöver känna pressen att bedöma patientens arbetsförmåga. Och det är positivt för samhället att så snabbt och effektivt som möjligt slussa igenom patienterna genom systemen och om möjligt få dem tillbaka i arbetslivet.

Sverige behöver som land göra något åt situationen med den historiskt sätt orimligt höga sjukfrånvaron i landet. Sverige har under många år toppat listorna vad gäller just sjukfrånvaron, trots att vi är ett av världens friskaste folk! Siffrorna har blivit bättre under de senaste åren, men det är fortfarande en bit kvar till EU's genomsnitt. Sjukskrivningarna måste ner på en långsiktigt stabil nivå kring EU's genomsnitt. Annars är det något som är fundamentalt fel både på svenskarna och sjukskrivningssystemet!

Många har uttryckt sina farhågor för de nya sjukskrivningsreglerna. Cancersjuka var rädda att de skulle bli utan ersättning och hamna i en mycket prekär situation. Nu verkar det dock visa sig att farhågorna var överdrivna. Rapport har följt upp en par uppmärksammade fall och kan konstatera att situationen har löst sig på ett bra sätt för dem alla.

Hur det går för Alexandra Johansson får framtiden utvisa, men en sak är klar. Sverige hamnar allt längre ner på välståndsligan. En gång i tiden var Sverige ett av de länder som toppade ligan, men med åren har vi tappat mark. Medborgarnas köpkraft har urholkats och levnadsstandarden har inte utvecklats lika bra som i andra OECD-länder. En av orsakerna till detta är just de höga skatter som vi betalar. Det minskar medborgarnas reella köpkraft och levnadsstandard. En av orsakerna till de höga skatterna är att sysselsättningsgraden sjunker, trots att antalet sysselsatta ökat något.

Ju större andel av befolkningen som inte arbetar och försörjer sig själv, desto större andel måste förlita sig på samhällets förmåga att försörja dem (eller på sin familj) istället. I praktiken innebär detta att det blir skattebetalarna som får försörja dem, alltså de som faktiskt arbetar och uppbär en lön. Med en allt större andel som är beroende av samhällets bidrags- och ersättningssystem (som sjukersättning, a-kassa och pension) ökar också belastningen på de som arbetar och betalar skatt. Samhället tvingas höja skatterna för de som arbetar eller att minska bidragen för de som inte arbetar, för att få ekonomin att gå ihop.

Detta leder till en nedåtgående spiral. en spiral som Sverige nu varit inne i under flera årtionden. Med en åldrande befolkning, ökad invandring och stigande sjuktal så ökar andelen medborgare som är beroende av samhällets bidrags- och ersättningsystem. Varje hederlig regering måste därför lägga huvudfokus på att bryta denna trend och att få fler i arbete. Varje medborgare som går från bidragssystemet till att själva börja arbeta och bidra med skattemedel är en dubbel vinst för oss alla. Istället för att utnyttja skattemedel för sin försörjning börjar denne då att bidra med skattemedel till samhället.

Med en ökande sysselsättningsgrad kan skatterna sänkas för de som arbetar samtidigt som bidragen och ersättningarna till dem som verkligen inte kan arbeta kan höjas. Detta leder då till en ökad köpkraft och levnadsstandard för medborgarna.

Därför är det oerhört viktigt att personer som Alexandra Johansson kommer tillbaka till arbetsmarknaden så snart som möjligt! Så att alla medborgare som verkligen kan arbeta också bidrar till samhället efter bästa förmåga istället för att lita på att andra ska försörja dem.

MER INTRESSANT OM: ALEXANDRA JOHANSSON, SYSSELSÄTTNING, SJUKFÖRSÄKRING

Dolt kvinnoförakt och öppet mansförakt

Medborgare! Det talas väldigt ofta om det dolda kvinnoföraktet i samhället. Senast i raden att framföra detta är ROKS ordförande Angela Beausang som i en debattartikel i Aftonbladet hävdar att det finns ett dolt kvinnoförakt bland maktens män. Hon hävdar att det råder ett rasande kvinnoförtryck inom polisen, i samhället, i Sverige och att detta leder till att kvinnor och flickor utnyttjas, våldtas och misshandlas utan att få sina ärenden prövade i domstol. Hon upprepar även den gamla slagdängan att att man inte kan se på utsidan vem som är en våldtäktsman, sexköpare eller kvinnomisshandlare. Att det kan vara vem som helst, din granne eller chef, bror eller barndomsvän. Uppenbarligen vädrar ROKS morgonluft i spåren av att polischefen Göran Lindberg avslöjats som misstänkt för våldtäkt på barn.

Samtidigt har den välkända feministiska professorn vid Uppsala Universitet, Eva Lundgren, skrivit ett par debattartiklar på Newsmill om just Göran Lindberg, där hon påstår att polischefens sexdåd är typiska för maktmän och frågar sig när vi ska erkänna att polischefen bara är som andra män. Det är knappast något dolt manförakt som Eva Lundgren och Angela Beausang visar tecken på, nej tvärtom! Ett mer öppet mansförakt är svårt att uppbåda!

Detta har naturligtvis fått flera att reagera, vilket om inte annat framgår av kommentarerna till deras artiklar. Monica Antonsson tycker att det är grovt förtal att jämföra alla svenska män med en sexualbrottsling. Ann Helena Rudberg tycker att Eva Lundgren demoniserat män som grupp och har skrivit ett brev till Uppsala Universitets rektor Anders Hallberg. Daniel Brahneborg frågar sig helt kort om Eva Lundgren är galen?

Skivad lime jämför debatten om "mäns våld mot kvinnor" med debatten om "fildelningens ekonomiska offer". Båda debatterna präglas av ett känslomässigt perspektiv där forskningsresultat och existerande fakta helt ignoreras. Vad gäller våld i relationer och sexövergrepp finns mängder av utländska studier som visar vem det är som egentligen slår och våldtar! Det är inte alls så könsspecifikt som det gärna framställs från feministiskt håll och i gammelmedia. Tvärtom så är det inte alls könsspecifikt. Män och kvinnor tar till våld i ungefär lika stor utsträckning. Dessutom förekommer våld i ungefär lika stor utsträckning i heterosexuella relationer som i homosexuella relationer.

Med lite fakta på handen kan man konstatera att det dolda kvinnoförakt som Eva Lundgren och Angela Beausang påstår präglar vårt samhälle snarare handlar om ett öppet mansförakt från deras egen sida!

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MANSFÖRAKT, KVINNOFÖRAKT, VÅLD, VÅLDTÄKT

Vad är det som är så skrämmande?

Medborgare! Författarinnan Oline Stig har recenserat Ingrid Carlqvist's bok "Inte utan mina söner" i Sydsvenskan. Hon verkar dock inte ha läst boken speciellt noggrant eftersom flera av de frågor hon ställer sig i artikeln faktiskt besvaras i boken. För det första så efterlyser Oline Stig fakta på bordet att det verkligen stämmer att pappor inte har samma rättigheter som mammor i vårdnadstvister. Hon vill ha en seriös undersökning av rättsläget, med historik, juridik och statistik. Redan här verkar Oline Stig ha missat bokens syfte. "Inte utan mina söner" är berättelsen om en enskild pappas kamp för sina barn och inte en faktabok om rättsläget vid vårdnadstvister. Men om hon verkligen vill veta mer om detta kan Oline Stig börja med att läsa om den genomgång av domstolar och familjerätter som Min Pappa håller på med just nu.

Oline Stig tycker heller inte om hur mamman Liselotte (som egentligen heter Ann-Louise Valette) framställs i boken och frågar hur Georg Pesor överhuvudtaget blev ihop med en så manipulativ, lat och elaka kvinna som Liselotte? Även detta förklaras i boken. Oline Stig måste ha missat bokens inledning där Georg Pesor berättar hur de möttes, hur kära de var och hur mycket han tyckte om henne. Hur han reste över hela jordklotet för att träffa henne igen. Om han inte hade tyckt om henne hade han naturligtvis inte kommit tillbaka till Sverige. Oline Stigs resonemang påminner i detta fall allt för mycket med den typ av skuldbelägganden som man ibland kan höra om kvinnor som blir kvar år efter år i förhållanden med män som misshandlar dem. Varför de överhuvudtaget blev ihop med en man som är så ond och våldsam.

Oline Stig tycker även att barnen förvandlas till bifigurer i boken och att den allt för mycket handlar om föräldrarnas kamp. Tyvärr är det ju ofta just så det ser ut i många vårdnadstvister. Och tyvärr underblåser ofta samhällets myndigheter just detta beteende. Istället för att medverka till att föräldrarna börjar samarbeta och sätta barnens rätt till båda sina föräldrar i fokus så medverkar man istället till att trappa upp kampen mellan föräldrarna. Om just detta skriver Östen Hägg från Vanliga Pappor i bokens efterord. Han uttrycker där uppfattningen att lagstiftarnas intentioner allt mer börjar bli att bevaka konfliktdrivande föräldrars rättigheter före barnets bästa.

Oline Stig avslutar sin recension med att hon inte tycker att varken Ingrid Carlqvist bok och hennes engagemang i samhällsdebatten gagnar pappor som upplever att de diskrimineras av systemet. Framför allt är Oline Stig negativ till att Ingrid Carlqvist kritiserar och ifrågasätter radikalfeminismen samt det inflytande som denna har fått inom samhället. Speciellt då inom områden som berör just synen på män och deras föräldraskap. Hon tycker att Ingrid Carlqvist bara använder papporna som slagträn i sitt enögda korståg mot feminismen och avslutar med att det hela ju egentligen inte handlar i första hand om föräldrarnas rättigheter, utan om barnens rättigheter.

Men det är ju just barnens rättigheter till båda sina föräldrar som de flesta pappor och pappa-barn-föreningar kämpar för! Till skillnad från många av de radikalfeministiska organisationerna och kvinnojourerna, som främst kämpar för kvinnors rättigheter. Frågan är vad det är som är så skrämmande med att män och pappor nu börjar göra sina röster hörda? Varför blir så många, framför allt kvinnor, upprörda över att pappor vill behandlas på samma sätt som kvinnor när det gäller föräldraskap? Vad är det som är så skrämmande med att barn ska få samma rätt till sina pappor som till sina mammor?

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, VÅRDNAD, BARN, PAPPOR, INGRID CARLQVIST

Alexandra - en bluff?

Medborgare! För drygt tre månader sedan publicerade Aftonbladet den första debattartikeln av den då helt okände trebarnsmamman Alexandra Johansson. Hon frågade då tidningens läsare om de ville ha hennes sjukskrivna liv? Hon presenterade sig som en 30-årig kvinna med tre barn som bodde i ett vanligt hus (med pool), med en vanlig bil och en vanlig hund, i ett vanligt samhälle i mellersta Sverige. Uppenbarligen levde hon med en ganska bra materiell standard (inklusive frys med ismaskin) av fotografierna att döma. Ett par månader senare skrev hon en ny debattartikel där hon beklagade sig över att ha blivit utförsäkrad. Hon hävdade då att hennes säkerheten att sätta mat på bordet åt mina barn var borta. Hon hävdade att hon inte längre kunde hämta ut sina mediciner. Hon hävdade att hon varit tvungen att flytta och att hon istället stod kvarskriven på sin gamla adress!

Men varför skulle en person som Alexandra Johansson överhuvudtaget stå kvarskriven på sin gamla adress? Kvarskrivning är något som en person som löper risk för att bli utsatt för brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier kan nyttja. Då står personen kvar som folkbokförd på sin gamla adress och det blir svårare att finna denne. Men knappast en person som blivit tvungen att flytta för att hyran för den före detta bostaden varit för hög!

Överlag framgår av Alexandra Johansson debattartiklar att hon anser sig ha rätt att leva ett liv försörjd av skattebetalarna. Hon beklagar sig över att behöva besöka arbetsförmedlingen och att bli granskad vad gäller hennes arbetsförmåga. Hon anser sig ha rätten att bli sjukpensionär och att få leva resten av livet försörjd av andra.

Vad kostar denna dam samhället? Bara hennes sjukersättning lär landa på ett par hundratusen kronor per år. Till detta kommer bostadsbidrag på ett par tusen i månaden, vilket ger omkring 25000 kronor/år. För hennes tre barn får hon 43248 kronor/år i barnbidrag per år. Bara detta ger alltså omkring 300 000 kronor/år. Därtill får hon minst 1273 kronor/barn och månad i underhållsbidrag från fadern eller i underhållsstöd från Försäkringskassan. Det ger ytterligare knappt 46000 kronor/år. Alltså totalt omkring 350000 kronor/år.

Sedan ställer skattebetalarna upp och betalar för barnens dagis och skola. Sjukvård och läkemedel får Alexandra också i princip gratis. Det ger ytterligare ett par hundratusen om året.

Totalt bränner alltså Alexandra minst en halv miljon kronor i skattemedel per år! Det krävs alltså att ett antal helt vanliga svenska hårt jobbande skattebetalare bara för att finansiera Alexandras och hennes barns liv. Själv bidrar hon inte med så mycket som ett kopparmynt!

Kanske kan det tyckas hårt av moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén när de ifrågasätter Alexandra Johansson i Aftonbladet? Men precis som Simply skriver kan det knappast anses vara en bra politik som tillåter att individer går sjukskrivna och bli passiva utan utredning och rehabilitering. Tvärtom så är det positivt att ställa krav på dem som går hemma dagarna i ända och att förvänta sig att även dessa ska kunna hjälpa till att bidra till samhället istället för att leva år ut och år in på andra människors arbete.

Men Alexandra Johansson visar med all tydlighet i dagens Aftonbladet att hon förväntar sig att andra ska stå för hennes försörjning. Frågan är dock om det verkligen är Alexandra själv som står bakom dessa ord? För varför skulle Aftonbladet redan i oktober månad ha skickat ut en fotograf för att ta ett par vackra bilder av en då helt okänd småbarnmamma i hennes hem bara för att hon skrev en debattartikel? Samma fotografs bilder har illustrerat alla hennes debattartiklar i Aftonbladet. Redan från början togs fler välarrangerade bilder på Alexandra Johansson och hennes barn. Redan då hade nog de som planerade kampanjen insett att det skulle bli mer än en debattartikel! För är det ens Alexandra Johansson som skrivit dessa artiklar? Eller är de måhända skrivna på Socialdemokraternas partikansli?

MER INTRESSANT OM: ALEXANDRA JOHANSSON, SOCIALDEMOKRATERNA, SJUKFÖRSÄKRING

Kvinnor kan, del 2

Medborgare! Tänk att det fortfarande finns de som ser något ont i allt som män gör och som kritiserar män vad än gör. Hos Daddy har under de senaste dagarna en person i nedlåtande ordalag kritiserat honom för allt han tagit sig för. Att han gjort allt som står i sin makt för att låta hans dotter få tillgång till båda hennes föräldrar verkar inte vara speciellt viktigt för denna nedlåtande och negativa person. Man kan verkligen fråga sig vad det är som driver en sådan person? Men det är ju tyvärr inte speciellt ovanligt. Att kritisera män och att generalisera kring män har blivit legio i dagens feministiska samhälle.

Det framgår om inte annat av socialdemokraternas före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg senaste artikel på Newsmill med rubriken "Polischefens sexdåd typiskt för maktmän". Winberg börjar med att tala om människor, men ganska snart övergår hon till att tala om män som grupp och hävdar att män vill ha makt, vill dominera, vill använda våld och vill förnedra.

Som tur är börjar allt fler inse att det knappast är män allena som kan begå brott och agera omoraliskt. Catrin Fahlgren reagerade på Margareta Winbergs artikel och gick i svarsmål på Newsmill. Hon frågar sig där varför är män den enda grupp som man utan problem kan peka ut som ansvarig för den enskilda personens agerande? Hade man gjort samma sak mot kvinnor eller mot invandrare hade det blivit ramaskri.

För det är ju som sagt inte enbart män som begår hemska brott och som utsätter andra människor för sexuella övergrepp, något som Ann-Mari Maukonen noterat. Hon räknar upp mängder av fall där kvinnor våldtagit sina egna barn, småpojkar, män och andra kvinnor.

I dag kan man läsa om en 46-årig fyrabarnsmamma som misstänks ha tvingat unga polska tjejer att jobba under slavliknande förhållanden och som nu åtalats misstänkt för bland annat människohandel. Kvinnan misstänks ha tvingat de fyra polska tjejerna att arbeta som städerskor och barnflickor upp till 19 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Fyrabarnsmamman misstänks också ha hotat kvinnorna med våld och sa att hon skulle raka av deras hår om de inte jobbade.

Som Medborgarperspektiv skrivit tidigare så är det inte speciellt stora skillnader på män och kvinnor. Precis som män kan kvinnor bete sig illa och göra andra människor ytterst ont. Det verkar som sagt inte vara någon större skillnad på könen på den punkten, heller! Även kvinnor kan!

MER INTRESSANT OM: KVINNOR, KVINNOR KAN, MÄN, BROTT, VÅLDTÄKT, VÅLD