Sanningen om rättsväsendets och journalisternas vidriga agerande i fallet Julian Assange

Medborgare! Ingen kan ha missat den häxjakt som Julian Assange varit utsatt för under de senaste två åren, allt baserat på en (falsk)anklagelse om våldtäkt och ett svenskt rättsväsende (under ledning av den feministiska åklagaren Marianne Ny och  det socialdemokratiska målsägarbiträdet Claes Borgström) som redan från börja lät det gå prestige i ärendet, istället för att på ett praktiskt och pragmatiskt sätt komma till en lösning.

Saken har inte förbättrats av att svenska media har bedrivit en smutskastningskampanj mot Julian Assange (inklusive kampanjer som #prataomdet) samt att svenska politiker har lagt sig i ärendet och uttalat sig negativt om honom. Även politiker från USA och Storbritannien har gjort ytterst aggressiva uttalanden, inte bara mot Julian Assange och Wikileaks, utan även mot Ecuador som beviljat honom asyl.

Nu börjar dock fler och fler offentligt uttala sig om både de lögnerna som svenska journalister uttalat om Julian Assange och de trakasserier som det svenska rättsväsendet har bedrivit mot honom. I ljuset av detta kan det vara på sin plats att i detalj belysa vad som hände de där dagarna i Stockholm för två år sedan samt hur media och rättsväsendet har agerat under de senaste två åren.

Det hela började med att Anna Ardin återvänder ett dygn tidigare än sagt till sin lägenhet i Stockholm, som hon har lånat ut till Julian Assange i samband med ett seminarium den 13 aug 2010. Han erbjuder sig då att hitta ett annat logi, men hon inbjuder honom att stanna (han blir alltså uppraggad). Den natten har de en lång session av samtyckande sex, då hon inte uttrycker någon invändning eller missnöje.

Julian Assange tillbringar dock nästa eftermiddag med Sofia Wilén (som han träffat under seminariet) och de bestämmer att träffas igen. På kvällen arrangerar Anna Ardin en kräftskiva till Julian Assanges ära och uttrycker stor glädje över umgänget. Under kräftskivan erbjuds alternativt husrum till Julian Assange, men Anna Ardin inbjuder honom åter till fortsatt boende i hennes lägenhet.

Julian Assange följer dagen efter med Sofia Wilén till hennes lägenhet i Enköping. Hon betalar hans biljett för att åka till henne i Enköping (han blir alltså uppraggad igen). Han har kondom på under flera samtyckande samlag. Sedan ligger han med henne en gång utan kondom. Hon säger då varnande att han "borde inte ha HIV", men låter honom fortsätta utan protest. De skiljs åt under vänskapliga former och är t.o.m. överens om att träffas igen.

Sofia Wilén blir dock allt mer orolig över risken att ha smittats med HIV vid det oskyddade samlaget med Julian Assange. Hon söker honom per telefon, men lyckas inte få kontakt med honom. Sofia Wilén ringer då sin rival Anna Ardin för att få hjälp med att kontakta Julian Assange. Anna Ardin ber då Julian Assange att flytta ut från hennes lägenhet, vilket han gör morgonen därpå. Anna Ardin följer på fredagen med Sofia Wilén till en polisstation i Stockholm, enligt egen utsago i det begränsade syftet att få hjälp med att tvinga Julian Assange att testa sig för HIV. Anna Ardin väljer dock inte den polisstation som är närmast hennes bostad på Södermalm, utan tar istället med Sofia Wilén till Klara polisstation där hennes väninna och partikamrat från Socialdemokraterna, Irmeli Krans, arbetar.

Det är också Irmeli Krans som förhör Sofia Wilén och Anna Ardin. Dessutom förhörs Sofia Wilén och Anna Ardin tillsammans av Irmeli Krans, något som absolut strider mot hur förhör ska hållas. Den allvarligaste anklagelsen blir nu att Julian Assange skulle ha våldtagit Sofia Wilén genom att ligga med henne medan hon "på grund av sömn var i ett hjälplöst tillstånd". I själva verket var hon tillräckligt vaken för att kunna utbyta ord med Julian Assange och antyda sitt samtycke. Dessuom kan man inte både sova och vara vaken, men Sofia Wilén säger att hon "halvsov".

Grundat på ytterst liten information, däribland ett till synes avgörande yttrande av Anna Ardin, beslutar jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand att anhålla Assange i hans frånvaro på misstanken om våldtäkt och andra sexbrott. Detta görs dessutom långt innan förhöret med Sofia Wilén är avslutat. När Sofia Wilén informeras om att Julian Assange är anhållen i sin frånvaro blir hon oförmögen att fortsätta förhöret och lämnar platsen utan att ens godkänna det skriftliga förhörsprotokollet.

Nyheten om arresteringsordern läcks snabbt ut till Expressen och nu är plötsligt en våldtäkt ett faktum, utan varesig färdiga förhör eller några tillräckliga bevis. Anna Ardin uttalar sig dessutom nedlåtande om Julian Assange till Expressen och detta är bara början på den smutskastning som han sedan ska behöva utstå.

När chefsåklagaren Eva Finné dagen efter börjar granskar de förhör och de anteckningar som finns hos polisen inser hon efter en tids funderande att det saknas grund för misstanke om våldtäkt eller något annat sexbrott och avskriver anklagelserna om våldtäkt.

Anna Ardin förhörs dock ytterligare av polisen via telefon och lämnar där en redogörelse för sitt första sexmöte med Julian Assange, då hon raggat upp honom den 13 augusti. Hennes utsaga skiljer sig nu från vad hon tidigare berättat. Nu påstår hon att hon blev utsatt för ett sexuellt övergrepp. Julian Assange sägs ha förstört en kondom och lurat henne till oskyddat sex. Men den "använda" kondom som hon därefter tillhandahåller som bevis till polisen visar sig i DNA-analys vara oanvänd och har därför inte kunnat rivits sönder på det sätt hon påstått. Ett förfalskat bevis! Polisen (Irmeli Krans), som förhörde Sofia Wilén den 20 augusti, beordras av en överordnad att ändra (!) i förhörsprotokollet, som fortfarande inte har godkänts av Sofia Wilén. Ett förfalskat protokoll!

Den socialdemokratisk politikern, advokaten och f.d. JÄMO Claes Borgström, som är mitt uppe i en valkampanj och som samtidigt kämpar för att återupprätta sitt skamfilade juridiska anseende p.g.a. hans usla agerande som försvarsadvokat för Thomas Qvick, ser till att bli offentligt finansierad representant (målsägarbiträde) för Anna Ardin och Sofia Wilén. Han börjar genast anklaga Julian Assange för sexbrott, feghet, m.m. i medierna och fortsätter med detta än i dag med benäget bistånd av lättledda journalister som lättvindigt tar parti bara med ena partens berättelser.

Förundersökningen läggs till slut ner av chefsåkllagare Eva Finné, men efter en vecka kampanj har Claes Borgström dragit i rätta trådarna och fått med sig sin gamla vän Marianne Ny, överåklagare vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg, på noterna.

Via nyheterna  (!) får Julian Assange kännedom om överåklagare Marianne Nys beslut och de nya anklagelserna mot honom. Han stannar därefter frivilligt kvar i Sverige hela 5 veckor och gör sig tillgänglig för polis och åklagare. Ingenting händer. Efter att ha fått klarteckan av sin försvarsadvokat (som varit i kontakt med överåklagare Marianne Ny) åker Julian Assange till England.

När han blir ombedd att återkomma till Sverige för förhör erbjuder han sig att på egen bekostnad återvända till Sverige för detta ändamål vid ett antal utpekade datum som passar honom eller att låta sig förhöras i England personligen , via videolänk eller via annan telekommunikation. Alla sådana förslag avvisas av överåklagare Marianne Ny.

Marianne Ny sätter istället direkt Interpol på honom utfärdar en europeisk arresteringsorder för Julian Assange. För att få igenom detta ljuger överåklagare Marianne Ny och påstår att det inte vore förenligt med svensk lagstiftning att förhöra Julian Assange i England. Detta är en ren lögn eftersom någon sådan lag inte finns och då det bevisligen har hållits mängder av förhör utomlands av svensk polis.

Nu har Julian Assange tillbringat nära 1,5 år i husarrest. Även om han döms har han redan suttit mer tid än han skulle förmodligen skulle få i straff i Sverige om han dömdes för våldtäkt. Ändå vågar Julian Assange, med god grund, inte åka till Sverige. Problemet är inte falska bevis, förvanskade historier och en överåklagare som ljuger, utan att han kan komma att riskera att utlämnas till USA

Det svenska rättsväsendet har agerat ytterst märkligt på ett antal punkter i fallet Julian Assange. Jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand beslutatde att häktad Julian Assange i sin frånvaro utan att kvinnorna hade hunnit förhöras färdigt. Hon bekräftade dessutom, i strid med svensk lag, till media att Julian Assange var misstänkt för våldtäkt i Sverige.

Det är ytterst viktigt att åklagaren på ett mycket tidigt stadium även får den misstänktes egen berättelse och synpunkter på anklagelserna. När åklagaren överväger häktning är det självfallet lika viktigt att den misstänktes berättelse finns med. Annars kan skälen att arrestera den misstänkte visa sig utan tillräckligt grund. Det är också en nödvändighet enligt svensk praxis och rättsligt förfarande att den tilltalade skall ha möjlighet att bemöta anklagelserna snarast möjligt när han fortfarande minns intima detaljer. Ändå underlät överåklagare Marianne Ny under hela fem veckor att ta denna kontakt. God praxis krävde att den misstänkte ska vara intervjuad om den påstådda våldtäkten inom en vecka. Marianne Ny avböjde istället möjlighet att intervjua Julian Assange efter att hon tagit över ärendet den 1 september. Detta trots att Julian Assange fanns var i Sverige fram till 27 September. Och han hade frivilligt låtit sig intervjuats den 30 augusti i förhållande till de mindre grava anklagelser som utreddes av chefsåklagare Eva Finné.

De viktigaste förutsättningarna för att slutföra en förundersökning om våldtäkt är att åklagaren ansvarsfullt kan förutsäga att domstolen ska kunna döma på bevisningsnivå "bortom rimligt tvivel". Den tillräckliga bevisning saknas. När det gäller tidslinjen är det katastrofalt att så mycket tid har gått utan att ett nytt detaljerat förhör ägt rum med Julian Assange om den påstådda våldtäkten. Enbart därför är det osäkert om han nu kan vara säker på att få en rättvis rättegång. Det måste betraktas som ett brott mot proportionalitetsprincipen att försöka få Julian Assange utlämnad enbart för att förhöra honom för att främja utredningen.

Extraordinära misstag gjordes dessutom av polisen i början av förundersökningen eftersom de intervjuade de  bägge kvinnorna tillsammans och därmed har den enas berättelse tillåtits att smitta av sig på den andres vittnesmål. Polisen har därmed förstört delar av bevisvärdet i vittnesmålet.

Eftersom våldtäktspåstående nu helt bygger på den klagandes berättelse skulle överåklagare Marianne Ny rätteligen ha agerat snabbt för att bereda Julian Assange tillfälle att ge sin detaljerade version under förhör. Endast då och först då kunde det finnas en grund för bedömning om det fanns anledning att fullfölja utredningen för att åtala honom. Detta borde ha gjorts redan då Julian Assange befann sig i Stockholm.

Istället kom Ny att använda Interpol och den europeiska arresteringsordern utan att först ha försökt att ordna ett frivilligt förhör i England, vilket vore rimligt då det underläts när Julian Assange kunde och ville i Sverige. Bevissituationen för Marianne Ny kunde med Julian Assanges version mycket väl ha blivit att åklagaren funnit det omöjligt att producera en åtal. Endast om det kunde visas att det var omöjligt att få Julian Assange förhörd i England (men han har varit villig och disponibel för förhör ända sedan han lämnade Sverige) borde en ansökan om en europeisk arresteringsorder övervägts.

Överåklagare Marianne Nys vägran att åtminstone försöka intervjua honom är orimlig, oproffsig, orättvist och arresteringsordern är dessutom oproportionerlig eftersom en rimlig tänkande professionell åklagare hade försökt få till en intervju med Julian Assange i England för att komplettera förundersökningen och så snart som möjligt få veta om tillräckliga skäl fanns för att kunna åtala och därmed besluta om en begäran om att utlämna honom.

Ett förhör med Julian Assange i England är fortfarande och har hela tiden varit möjligt. Det vore dessutom den bästa och lämpligaste lösningen för att genomföra förhör och att få in Assanges extremt viktiga del av bevisen i förundersökningen.

Istället ljög alltså överåklagare Marianne Ny om att den svenska lagstiftningen hindrar henne från ett sådant förhör. Det finns som sagt ingenting i den svenska lagen som hindrar en åklagare från att söka ömsesidig rättslig hjälp att få en misstänkt förhörd.

Frågan kvarstår varför Marianne Ny ljög om detta. Varför är hon beredd att sätta sin trovärdighet på spel för att tvinga Julian Assange till Sverige för förhör istället för att använda sig av möjligheten att ta hjälp av plisen i London för att hålla förhöret där?

Vad är det som egentligen ligger bakom den prestige som det gått i detta ärendet? Med tanke på hur svenska journalister har smutskastat Julian Assange och svenska politiker har uttalat sig så kan man mycket väl förstå Julian Assange rädsla att inte få ett rättssäkert bemötande i Sverige och att han dessutom är rädd att utvisas till USA. Med tanke på hur illa USA har behandlat Bradley Manning så finns ingen anledning att tro att Julian Assange skulle behandlas bättre.

Det svenska rättsväsendet har skämt ut sig internationellt och den svenska journalistkåren har tydligt visat att det främst består av rövslickare som inte granskar den politiska makten, utan istället är i nära allians med den. De borde skämmas!

Ett tack till @CarlValley för grunden till texten!

Läs även: HAX skriver om "Vad Assange-affären egentligen handlar om".

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 Ex1 Ex2 Ex3 Ex4 GP1 SR1 SvD1 SvD2 SvD3
MER INTRESSANT OM: ÅKLAGARE, MARIANNE NY, ANNA ARDIN, JULIAN ASSANGE