Medborgare! Expressens Britta Svensson och Ann-Charlotte Marteus upprör sig över att de två kvinnorna som (falsk)anmälde Julian Assange för våldtäkt blir ifrågasätta och granskade på nätet. Enligt Ann-Charlotte Marteus utgör bloggosfären ett akut hot mot jämställdheten och hon frågar sig om någon enda kvinna ska våga anmäla en våldtäkt i framtiden efter detta. Men hon verkar då inte alls ha tagit till sig uppgifterna om hur anmälan har gått till och vad den verkligen handlar om, vilket bland annat Daily Mail har publicerat. Där framgår med all tydlighet att det inte alls är frågan om någon våldtäkt, utan snarare två unga damer som är missnöjda med hur deras respektive relation med Julian Assange utvecklade sig. Att de inte var mer än ännu ett one-night-stand för honom.Att det inte var frågan om någon våldtäkt visste vi redan när chefsåklagare Eva Finné avskrev misstankarna och hävde anhållan mot Julian Assange dagen efter att anmälan gjorts. Med tanke på händelseutvecklingen i fallet Julian Assange så borde media diskutera rättssäkerheten i fall som dessa just nu. För hur står det till med rättssäkerheten när en man så snabbt och enkelt kan bli misstänkt och anhållen för ett allvarligt brott enbart baserat på en kvinnas ord? Detta utan att först ha konstaterat att det verkligen skett ett brott och utan att först ha hört den utpekade mannen!
Tyvärr förs ingen sådan diskussion överhuvudtaget i svensk gammelmedia. Det sker ingen granskning av rättsystemet och hur dess representanter har agerat i fallet Julian Assange. Än mindre sker någon granskning av de två kvinnorna och hur de har agerat när de falskanklagade Julian Assange.
Tyvärr är inte Julian Assange ensam om att drabbas av den här typen av hemska anklagelser från hämndlyssna kvinnor och rättsvidriga agerande från myndigheterna sida. De flesta har då en betydligt svårare situation än Julian Assange. Så snart åklagaren tagit beslut att anhålla den utpekade mannen, baserad enbart på den anmälande kvinnans berättelse, slutar också åklagaren att vara en objektiv myndighetsutövare. I detta ögonblick tar åklagaren parti för målsägande och blir därmed en part i målet. Det blir då en prestigesak att fälla den utpekade, trots att det ännu inte ens är klarlagt att ett brott verkligen har skett och trots att den utpekade ännu inte har fått säga ett ord.
Detta leder också till mängder av integritetskränkande åtgärder gentemot den utpekade mannen, vilket Oscar Swartz redogör för i en artikel på Newsmill. Det leder dessutom ofta till att mannen frihetsberövas med restriktioner och därmed hålls inspärrad utan att få ha någon som helst kontakt med omvärlden. Samtidigt kan målsägande fortsätta att tala ihop sig med vittnen och smutskasta den utpekade mannen i vänskapskretsen, eller i media och på nätet, vilket Anna Ardin och hennes socialdemokratiska vänner har gjort med Julian Assange.
När det gäller just våldtäktsmål verkar det inte finnas någon hejd på vilka integritetskränkande metoder man kan tänka sig att ta till för att finna och fälla gärningsmannen. Men att diskutera rättssäkerheten och att det även förekommer att kvinnor falskanmäler män för våldtäkt är inte möjligt i det statsfeministiska Sverige. Då blundar politiker och journalister i kapp.
Att även kvinnor som anmäler våldtäkt blir ifrågasatta och granskade borde inte vara något problem. Tvärtom borde det ligga i rättsväsendets intresse att vilja utreda vad som verkligen har hänt och om det verkligen har begåtts något brott.
Det är knappast heller ifrågasättande och granskande som får kvinnor att avstå från att anmäla verkliga våldtäkter. Det är bara de som falskanmäler som har något att förlora på en bättre rättssäkerhet i samband med våldtäktsmål!
AB DN1 DN2 EX1 EX2 EX3 GP HD SDS1 SDS2 SvD1 SvD2
MER INTRESSANT OM: JULIAN ASSANGE, ANNA ARDIN, VÅLDTÄKT, RÄTTSSÄKERHET

















