Medborgare! Sakta men säkert börjar både sommaren och semestrarna ta slut. Både politiker och vanliga medborgare återvänder till vardagen. För oss vanliga medborgare innebär det att återigen gå upp tidigt om morgonen och att slita på jobbet dagarna i ända för att ha råd att betala för tak över huvudet och lite mat på bordet efter att skatten har dragits från vår ynka lön. För våra politiker innebär det att börja blicka lite framåt och förbereda sig för framtiden. Om ett år är det nämligen dags för val igen och redan nu börjar partierna förbereda sig på den stundande valrörelsen. Mona Sahlin höll sitt sommartal förra veckan där hon pekade ut de viktigaste valfrågorna för socialdemokratin och den rödgröna alliansen. De verkar dock ha långt kvar till vinnarstrategin med tanke på att huvudfokus verkar vara frågor som ökad kvotering i föräldraförsäkringen, lagstiftning om rätt till heltidarbete, lag om könskvotering av bolagsstyrelser och andra så kallade jämställdhetsfrågor.
Helle Klein hyllar naturligtvis Mona Sahlins tal och tycker att det är helt rätt att socialdemokraterna gör jämställdheten till en huvudfråga i valrörelsen. Detta eftersom hon tydligen anser att kvinnor frigörelse har hämmats av den nuvarande regeringens politik (dock utan att förklara hur) och att oppositionen har ett starkare stöd bland kvinnor än den borgerliga alliansen. Klein anser att jämställdhetsfrågorna har en naturlig plats parallellt med de klassiska socialdemokratiska frågorna, som utökade trygghetssystem och höjda löner i offentlig sektor, i slaget om kvinnornas röster. Klein påpekar dock att könsmaktsperspektivet måste kompletteras med en klassmässig och etnisk maktanalys för att ytterligare tydliggöra det rödgröna alternativet.
Uppenbarligen har både Mona Sahlin och Helle Klein helt missat att Sverige håller på att gå på grund totalt i spåren av finanskrisen. Arbetslösheten har nu nått 9,1 procent och förväntas öka till 11,3 procent under valåret 2010. Samtidigt är ungdomsarbetslösheten enormt hög i Sverige, även i Europamått mätt! I juli i år var ungdomsarbetslösheten 29,7 procent och den förväntas nå 35 procent nästa år. Detta samtidigt som Danmark och Nederländerna har en ungdomsarbetslöshet som ligger kring 4-6 procent (vilket är lägre än vår totala arbetslöshet)!
Tusentals ungdomar flyr arbetslösheten i Sverige och flyttar till Danmark för att få jobb. Samtidigt får de dessutom mycket bättre betalt. Många av de ungdomar som jobbar i Danmark tjänar 5000 kronor mer i månaden efter skatt än de skulle ha gjort i Sverige, om de överhuvudtaget fått något jobb!
Inte nog med att det blir allt sämre med jobb i Sverige, vi börjar allt mer bli Nordeuropas fattiglappar. För tjugo år sedan reste svenskarna i skytteltrafik mellan Helsingborg och Helsingör för att handla billig mat och billig dryck i Danmark. En dansk krona kostade 80 svenska öre. Idag kostar en dansk krona 1,40 svenska kronor och det är danskarna som åker till Sverige för att köpa Skåne tillbaka. Dessutom har danskarna under de senaste tio åren köpt upp mängder av fastigheter i södra Sverige. Många har dessutom bosatt sig på den svenska sidan av Öresundsbron för att bo billigt i Sverige, samtidigt som de jobbar och tjänar mycket i Köpenhamn.
Medan våra svenska politiker har ägnat åratal åt fördelningspolitik, ökad invandring, feminism och jämställdhetsfrågor har deras danska motsvarigheter fokuserat på att minska byråkrati och administration, förbättra näringslivets möjligheter, förbättra utbildningen och se till att danskarna ska få en allt bättre personlig ekonomi. Det har de uppenbarligen lyckats med. Våra danska grannar tjänar idag bäst i världen och jobbar färre timmar än svenskarna. Den genomsnittliga lönen före skatt är 235 kronor Köpenhamn, men bara 139 i Stockholm! Dessutom är som sagt arbetslösheten betydligt lägre i Danmark!
När ska våra svenska politiker börja fokusera på det som verkligen är viktigt? Att se till att det skapas nya företag, nya jobb och att svenskarna får mer i lönekuvertet, istället för att fokusera på vilket kön personerna i bolagsstyrelsen har eller lova bort heltidsjobb som inte finns?
MER INTRESSANT OM: ARBETSLÖSHET, MONA SAHLIN, FEMINISM, UNGDOMAR
2 kommentarer:
Jag det är synd om oss svenskar, som alltid tror att vi är bäst och störst i världen och alltid ska berätta för andra länder vad de ska göra. Inte bara Danmark utan Tyskland och Frankrike har det likadant med bättre villkor överhuvudtaget, för både arbetande och pensionärer. Var inte de med i andra världskriget? Fick inte Tyskland hela sin infrastruktur förstörd? Och fanns det inte ett världskrig ännu lite tidigare som dessa länder var med i? Men här i Sverige har vi piskat oss själva till att betala och betala... till vem då?
Ann Helena!
Ja, visst är det en underlig självbild som vi svenskar (och speciellt våra politiker) har om oss själva. Vi tror av någon underlig anledning att vi vet bäst och har det bäst i hela världen. Under 50- och 60-talet låg det kanske lite bakom denna självbild. I en värld som var sönderslagen av krig var det lätt för Sverige och svensk industri att snabbt bygga upp en världsledande ställning. Befolkningen fick det bättre, lönerna ökade och vanligt folk fick ett bättre liv. Som en konsekvens såg socialdemokraterna chansen att öka beskattningen av medborgarna och ge lite tillbaka i form av ett s.k. välfärdssystem. Samtidigt byggde de upp en enorm administration och byråkrati kring sig själva och en ny politisk klass växte upp. Denna klass finns fortfarande och lever som parasiter på övriga medborgare. De drabbas inte av att våra företag läggs ned och att fler och fler går utan jobb. De får fortfarande höga statliga löner och pensioner. De utser varandra till höga tjänster och feta förmåner. De träffas över semestern på Gotland och lever ett liv väl avskilda från vanligt folk. Numera är deras huvudfokus att se till sig själva och de använder sin makt för att gynna sin egen klass. Därför har under åren deras fokus legat på vansinniga projekt som löntagarfonder (det skulle öka deras makt över näringslivet), ökad invandring (det får dem att framstå som goda och moraliskt högstående världsmedborgare som tar ansvar för alla de som drabbas av krig och elände i tredje världen, samtidigt som det ger dem en större väljarbas) och numera feminismen (genom att hänvisa till könsmaktsordningen och kvinnors underställelse ska de återigen öka sin väljarbas, samtidigt som de akademiska övre medelklasskvinnorna som finns inom den politiska adeln får än bättre och högre positioner i samhällstoppen (och kanske även i näringslivet om de lyckas kvotera in sig där)).
Vanligt folk får betala priset i form av företagsnedläggningar och arbetslöshet. Vanligt folks löner har halkat efter resten av Nordeuropa och vi dignar under ett av världens högsta skattetryck för att finansiera den politiska adelns lyxliv.
Skicka en kommentar
Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!