24 mars 2010

Om faderskap, ansvar, vårdnad och underhåll

Medborgare! It takes two to tango! På samma sätt behövs det två för att skapa ett barn. Ett ägg från mamma och en liten spermie från pappa. Så per definition har alla barn två föräldrar, även om det tydligen finns vissa som verkar ha svårt att förstå det (se kommentarerna i denna bloggpost hos Daddy). Trots detta är det bara mamman som får automatisk vårdnad om det nyfödda barnet om föräldrarna inte är gifta med varandra. När pappan erkänt faderskapet får han heller ingen vårdnad om barnet, utan blir enbart underhållsskyldig! Ty samhällets syn på faderskap är långtifrån likvärdigt dess synen på moderskapet. Pappan ses i många fall enbart som en vandrande plånbok.

I dagens Kristdemokraten kan man dock läsa att faderskapet är livsviktigt. David Blankenhorn har skrivit boken "Fatherless America" där han pekar på att dagens syn att faderskap är något som man kan ha eller vara utan är totalt felaktig. Att vara pappa, menar han, innebär att försörja, beskydda och vägleda sina barn. Han menar även att det är ytterst svårt för en pappa att beskydda och vägleda sina barn om han inte bor tillsammans med dem. Detta eftersom det är nödvändigt för pappan att veta vad som händer i deras liv.

I sin bok ger David Blankenhorn siffror på att det finns ett starkt samband mellan att barn bor tillsammans med sin biologiske far och att de inte utsätts för övergrepp av olika slag. Denna faktor är starkare än till exempel ekonomisk standard och etnicitet.

Ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Ofta är det just pappan som då berövas den dagliga kontakten med barnen. I dessa fall menar David Blankenhorn att det förvisso är bra att pappor som inte sammanbor med mamman betalar underhåll, men han understryker samtidigt att även de pappor som betalar varje månad ändå lämnar sina barn mindre egendom och färre kulturella fördelar än i de fall där den biologiska fadern bor tillsammans med barnen. De skilsmässobarn som får det bäst är de där föräldrarna samarbetar och där barnen kan fortsätta sin relation med båda föräldrarna på ungefär samma sätt som barn till sammanboende föräldrar.

Det finns tydliga samband mellan lösare familjestrukturer, misshandel och kriminalitet. Det är till exempel inte söner till maskulina män som tenderar att bli kriminella, utan istället pojkar som växer upp utan kontakt med sin pappa. På samma sätt är misshandel eller sexuellt utnyttjande av barn i hemmet oftare förknippat med en styvfar eller moderns tillfälliga pojkvän än med den biologiske fadern. Likaså misshandlas kvinnor oftare av pojkvänner och före detta makar än av äkta män. Hos Daddy kan man läsa än mer siffror på samma tema.

Trots allt detta betraktas inte pappor som lika viktiga föräldrar som mammor. Trots allt detta ges inte pappor automatisk vårdnad och lika umgänge om sina nyfödda barn. Trots allt detta blir det allt vanligare att pappor skiljs från sina barn i samband med vårdnadstvister, dessutom ofta med Socialtjänsten som en drivande part. Samtidigt mår Sveriges barn och ungdomar allt sämre.

Det talas ofta om pappor som inte tar ansvar för sina barn, om svikarpappor. Idag fokuserar samhället nästan enbart på ekonomiskt ansvar, att pappor betalar underhållsbidrag för sina barn. Men faderskap är ju långt större. Som David Blankenhorn säger så handlar det om att försörja, beskydda och vägleda sina barn. Men som skild från sina barn är det omöjligt att ta ett sådant ansvar. Det blir inte längre möjligt att finnas vid sina barns sida och sörja för deras beskydda och att vägleda dem. Och det är inte alls bra för barnen. Risken att de hamnar snett i livet ökar, som tidigare sagt, mångfalt.

För barnens bästa är det hög tid att samhället reviderar synen på pappor och på faderskapet. Faderskapet måste jämställas med moderskapet och barnen behöver få tillgång till båda sina föräldrar. Förväntningarna på föräldrarna måste vara desamma. Att ta ansvar för sina barn måste vara detsamma för både mammor och pappor - att försörja, beskydda och vägleda sina barn.

Då går det inte att enbart se pappor som vandrande plånböcker. Redan vid födseln måste både mamman och pappan får automatisk gemensam vårdnad och lika umgänge med barnet, vare sig föräldrarna är gifta eller ej och vare sig de bor ihop eller ej. Under barnets uppväxt måste både mamman och pappan förväntas ansvara likvärdigt för försörjning, umgänge, beskydd och uppfostran av sina barn. Vid en eventuell separation måste gemensam vårdnad fortsätta att gälla och barnen ska fortsätta ha kontinuerligt nära umgänge med båda sina föräldrar.

För att tillse detta borde underhållsplikten förändras så att den gynnar ett gemensamt ansvarstagande och umgänge. Därför borde endast den som har vårdnaden om barnen ska också vara ekonomiskt ansvarig för barnen. Då gynnas inte den som försöker förskjuta den andre föräldern ur barnens liv. Tvärtom så finns det ett ekonomiskt incitament för båda att fortsätta ha gemensam vårdnad.

För att också tillse att båda föräldrarna har ett kontinuerligt när umgänge med barnen och kan ta ett nästan dagligt ansvar för att beskydda och vägleda sina barn så bör det ekonomiska ansvaret fördelar i proportion efter hur stort umgänge respektive förälder har. Har man lika umgänge, till exempel boende varannan vecka, så delar man helt lika även på det ekonomiska ansvaret. Om däremot ena föräldern har merparten av umgänget så ska även denna ta merparten av det ekonomiska ansvaret. Därmed gynnas inte den som försöker minska eller helt eliminera den andre förälderns umgänge med barnen.

Med denna typ av modell för underhållsbidrag uppmuntras både mammor och pappor att ta ett gemensamt ansvar för sina barn och att de båda finns närvarande i deras liv. För barnens bästa.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Det är helt otroligt att en ogift kvinna skall ha vetorätt huruvida pappan skall ha vårdnad eller ej. Eftersom hon kan ha personliga själ att utesluta honom måste hon betraktas som jävig i frågan. Man kan anta att hon har egna intressen förutom barnets. Default borde vara att båda föräldrar skall ha vårdnaden. Om det sedan inte fungerar skall familjerätten avgöra varför och hitta en lösning för barnet. Den som medvetet inte samarbetar skall ha störst risk att förlora vårdnaden. Som det är nu kan en kvinna säga tack för säden, stick nu och skicka pengar. Skulle bli omöjligt om delad vårdnad var standard för alla.

AV

KimhZa Bremer sa...

Håller med, MX!

Det finns en annan viktig aspekt i det här - detta att det vi kallar "gemensam vårdnad" är ett begrepp som håller på att urvattnas. Lagförslag är på gång att göra detta mer "symboliskt" - och att samtidigt stärka "boendeförälderns" makt (som nästan uteslutande är mamman). Det är ett retoriskt rävspel.

En annan sak jag funderar över är varför inte det ekonomiska ansvaret också kan få stå i proportion till vilken inkomst/förmögenhet föräldrarna har.

Jag vet ju själv att en mamma som har både högre inkomst och förfogar över miljoner i tillgångar, ändå får hela barnbidraget och skall casha in underhållsbidrag från en pappa som är låginkomsttagare eller t o m arbetslös.

Detta är ett framtidsproblem eftersom vi ganska snart kommer att se hur de flesta män blir låginkomsttagare - och majoriteten kvinnor högskoleutbildade med högre lön.

Anonym sa...

Nackdelen med delad vårdnad är att man då även automatiskt måste dela föräldraledigheten. Funkar jättebra när föräldrarna är sams och gillar varandra. Men vad händer då mamman tar ut sina 6 månader under barnets första halvår medan pappan väljer att ta ut dem när barnet är 8 år, tex? Konsekvens? Vem är det som främst råkar illa ut? Jo, barnet (som vanligt).

Hellre ensam förälder än två föräldrar som använder barnet som slagträ i sin konflikt mot varandra. Jag kan inte tänka mig att det senare är ett dugg bättre för barnets utveckling. Anledningen till att ha delad vårdnad får aldrig vara att pappan vill slippa betala underhåll, vilket det tyvärr rent krasst är - i alldeles för många fall. Om du bara visste hur många barn som blir till utan att varken mamman eller pappan alls är lämpliga som föräldrar överhuvudtaget.

Men mamman har sällan möjligheten att slippa undan, hon är extremt hårt bunden till barnet den första tiden vare sig hon vill det eller ej. Hon tvingas helt enkelt ta ansvar från första början, medan det fortfarande är mer av ett frivilligt val för pappan. Ska man ändra reglerna till pappornas fördel, måste man även se till att täppa igen sådana där hål som tillåter oseriösa pappor att utnyttja systemet på det sätt jag nämnde ovan, genom att se till att roffa åt sig fördelarna och samtidigt undvika verkligt ansvar. Naturligtvis är inte alla pappor sådana, men de som finns måste stoppas på något sätt. Ledsamt nog går deras beteende i dagsläget ut över pappor som verkligen vill vara riktiga pappor för sina barn.

KimhZa Bremer sa...

Anonym:

Jag vet inte vilken planet du lever på.

"Anledningen till att ha delad vårdnad får aldrig vara att pappan vill slippa betala underhåll, vilket det tyvärr rent krasst är - i alldeles för många fall."

Jaha, det har du kommit fram till?

Struntprat skulle jag säga. Det är precis den där typen av snedvridna fördomar (eller generaliseringar, utifrån en privat erfarenhet), som förringar debatten.

Sedan verkar du tycka att det är en katastrof för ett barn om en pappa skulle ta ut sina månader när barnet är 8 år? Vad vet du om det? Vad skulle en 8-åring med en ledig pappa inte kunna göra för spännande? Men det är ju inte ens en vanligt förekommande situation, så varför fokusera på det?

I din värld verkar varken möjligheten för en pappa att komma in tidigt i föräldraskapet finnas - eller att detta att dela ansvaret skall vara en grundförutsättning.

Du kommenterar heller inte att många mammor både har bättre ekonomi och högre inkomster - nej, det är bara upp med plånboken för alla pappor, vid sidan av att barnbidraget enkom betalas ut till mamman (även vid gemensam vårdnad - där barnet bor 50/50), förstår vi.

Jag skall ge dig ett räkneexempel från verkligheten. Med 2 barn som har föräldrar med gemensam vårdnad - där barnen bor 50/50 varannan vecka går barnbidraget oavkortat till mamman.

Mamman kan vara VD, tjäna över miljonen om året och ha en hur stor förmögenhet som helst. Staten betalar ändå ut 25.200 kr om året enbart till mamman, i 18 år. Det blir 453.600 kr. Enbart till mamman.

Pappan kan jobba som butiksbiträde eller svetsare, med en inkomst på 18.000 kr/mån, det spelar ingen roll. Att barnen bor hos honom varannan vecka spelar heller ingen roll, han får aldrig se röken av de pengarna.

Ja, om inte mamman har ett gott hjärta då.

Det är så lagstiftningen ser ut.

Medborgare X sa...

KimhZa!

Det är sant att begreppet gemensam vårdnad är på väg att tunnas ut ytterligare. Desto viktigare då att boendeföräldern får ta större ekonomiskt ansvar om denne också har merparten av umgänget. Så att det finns ett incitament att dela så lika som möjligt.

Medborgare X sa...

Anonym 14:44!

Det låter som om du har väldigt olika syn och förväntningar på mammor och pappor. I ett jämställt samhälle ska alla behandlas lika och ha samma förväntningar på sig oberoende av kön. Naturligtvis ska det inte heller finnas några juridiska skillnader i lagen beroende på kön.

Du verkar däremot ha en hel det förutfattade meningar om människor utifrån vilket kön de har. Sådant brukar man kalla för sexism (eller könsrasism)!

Medborgare X sa...

KimhZa!

Så ser det tyvärr ut. Konstigt att det ska vara så svårt för en del att ta sig till hur dagens lagstiftning ser ut. Att den gör skillnad på kvinnor och män. Inte speciellt jämställt tycker jag.

Mia sa...

Anonym

"Ska man ändra reglerna till pappornas fördel, måste man även se till att täppa igen sådana där hål som tillåter oseriösa pappor att utnyttja systemet..."

Precis!

Lagar/regler som inte diskriminerar men som ser till att de som är samarbetsoviliga inte kan utnyttja systemet.

Skicka en kommentar

Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!