Medborgare! Under de senaste dagarna har vi kunnat läsa i Svenska Dagbladet om pappan som åkte hem till sin sons mobbare och skällde ut honom, varpå han blev åtalad för hemfridsbrott. När pojken inte ville gå till skolan och ofta var sjuk, kom det till slut fram att han blev mobbad i skolan. Då föräldrarna tog upp saken med skolan visade det sig att de redan kände till att pojken var mobbad. Ärendet hade överlämnats till skolans mobbningsgrupp, men föräldrarna ansåg att de inte gjorde tillräckligt. När pojken en dag berättade att han blivit slagen och hotad av en av sina mobbare tog pappan saker i egna händer och åkte hem till mobbaren. Han var ensam hemma och pappan skällde ut honom. Detta ledde till att mobbarens föräldrar anmälde honom för hemfridsbrott. Skolornas arbete mot mobbing är ofta undermåligt. Barn- och elevombudet, BEO, menar att 9 av 10 skolor är dåliga på att att aktivt arbeta mot mobbning. Detta trots att de är skyldiga enligt lag att agera när de upptäcker att elever mobbas.
Det är inte underligt att de flesta tycker att pappan gjorde helt rätt som skällde ut sin sons mobbare när lärarna allt för ofta agerar som Farbror Barbro!
Mitt i eländet önskar Medborgarperspektiv alla en trevlig Lucia!
MER INTRESSANT OM: BARN, MOBBING, SKOLAN, FÖRÄLDRAR, HEMFRIDSBROTT
20 kommentarer:
Tack detsamma Medborgare X:
Barnen och herdarna följa dig gärna!
En riktigt rolig video.
(Skall kolla mer av Farbror Barbro.)
Leroy
Hur vet vi att det var sant att den utpekade mobbaren hade slagit och retat pojken?
Är det inte liksom i andra fall lättast för barn att peka ut personer som är snälla?
Pappan borde såklart, om han var en ansvarsfull vuxen, ha tagit kontakt med den utpekade pojkens föräldrar. Men det är väl lättare att åka och skrämma barn när deras föräldrar inte är hemma.
profanum_vulgus - Ja, det är lätt att hela tiden tänka att det är lättare att fria än att fälla. Känns lite som det är så föräldrar gärna gör när det kommer fram att deras barn har mobbad något annat barn. Men inte kan väl MITT barn! Så nekar barnet när föräldern frågar om de har gjort något. Och vad har man då åstadkommit? På något sätt så visar man ju det mobbade barnet att de blir onåbara och de kan fortsätta bäst de vill.
Så jag tycker nog att man ska kunna prata direkt med barnet så de får en känsla av konsekvens. Jag tror nog att pappan själv hade önskat det sluppit gå så långt - men någonstans måste någon stå upp för ett barn som mobbas. Och när skolan sviker så är nog föräldrarna som måste ställa sig på sitt barns sida. Eller ska man vänta tills det gått för långt?
http://www.skanskan.se/article/20091209/NYHETER/712099993/1057
trollan:
Det är inte svar på frågan.
Hur vet du att den anklagade pojken är skyldig?
1. För att den mobbade pojken har berättat om händelsen för sin förälder.
2. För att mobbingen slutade efter att pappan sagt till på skarpen.
Min fråga till dig är väl hur man ska gå tillväga om ditt barn berättar att det har blivit hotad och mobbad. Ska du då prata med föräldrar som benhårt vägrar se att deras barn gör något fel? Vad jag förstår var det väl status efter att skolan gått in med sina planer. Vad säger du då till ditt barn?
"Sorry gubben, du får antingen börja bli lite mer trovärdig, och en person som är mobbad är faktiskt inte så trovärdig. Face it, det är nog ändå ditt fel för att du är som du är! Eller också får du börja gå runt med en bandspelare och spela in när du får stryk eller blir mobbad."
trollan:
Så om jag säger att du trakasserar mig och att det slutade strax efter att jag bröt mig in hos dig och misshandlade dig så vet alla att jag talar sanning om trakasserierna?
Ja jag skulle prata med föräldrarna, i 99% av fallen skulle föräldrarna ta det på allvar. Hur skulle du agera om en förälder hörde av sig till dig om att ditt barn mobbade deras barn?
Jag skulle inte springa iväg och slita i deras unge om jag inte fick tag på dem.
En bandspelare låter väl som ett utmärkt förslag, de flesta ungar har ju mobiler som man kan spela in på.
Tyvärr har jag egna erfarenheter av att föräldrar inte tar saker och ting på allvar. "Nej deras barn skulle aldrig". Och om det nu var så att deras barn hade så var det nog den mobbades eget fel.
Jag har även pratat med poliser som tagit ungdomar på bar gärning när de har gjort något och där föräldrarna blåvägrar att tro att deras barn hade gjort något och istället hotar anmäla polisen för trakasserier.
Frågan är varför du anser att när någon har knackat på och pratar med någon är det samma som misshandel? För mig är det helt olika saker, och bör faktiskt inte blandas ihop.
Det är inte ok att ta till våld - men det kan faktiskt vara en tydlig signal till ett barn att så här gör man inte genom att prata med dem på allvar.
Själv vill jag inte ta diskussionen med ett barn som blir mobbad och knappt vågar ta sig till skolan att de ska samla bevis på att de misshandlas och mobbas för att jag ska tro dem. Vad händer när de mobbande ser att man står där och fumlar med telefonen? Oj, råkade jag trampa på din telefon... Eller så kanske den tog en tur i vattnet där borta. Och kan man verkligen urskilja rösten så att det fungerar som bevis som skulle fungera för föräldrarna. Och till vilken nytta ska det göra? Vad händer med en som mobbar någon annan i dag? Egentligen?
Men det är då min åsikt, jag vill gärna att den mobbade ska få stöd med från något håll.
Jag känner å andra sidan till fall där barn tillvitat andra mobbing och mycket värre saker utan att det legat någon sanning bakom.
Jag har också varit med om att poliser påstått sig gripa folk på bar gärning utan att det varit sant.
Det viktiga är dock att man inte kan ta ett normalfall och applicera det på ett enskilt fall. Även om de flesta anmälningar om hustrumisshandel är sanna så kan man aldrig avgöra sanningshalten i ett enskilt fall med sådan vetskap.
Det sa jag inte, jag frågade om man kunde använda samma sanningskriterier på fallet där jag misshandlat dig i ditt hem som du använder i det här fallet. Uppenbarligen gick de bara att använda efter att aftonbladet bestämt hur det var.
Ja problemet med saker som inte låter sig bevisas är att vi inte kan känna till dem. Jag minns ett fall från min egen skoltid där mobbarna fick den mobbade att framstå som busen. För alla oss ungar var det tydligt vem som var utsatt, men föräldrar och lärare trodde att den utsatte var skurken. När ingen såg så nöps han eller fick något kastat på sig, när han blev förbannad låtsades mobbarna som ingenting och lärarna blev irriterad på han som alltid gjorde väsen av sig. En gång flög han på en av mobbarna och hamnade på utredningssamtal mm. Att ge ungar ytterligare verktyg för att jävlas med varandra kommer nog inte att hjälpa.
Profanum!
Nej, det är så sant. Vi vet inte med 100% sannolikhet att det var den pojken som pappan gick hem till och skällde ut som mobbade sonen.
Att han inte talade med föräldrarna beror kanske på att de inte var hemma när han kom på besök? Men då pojken visade sig vara hemma tog han kanske tillfället i akt och säga vad han tyckte om honom (baserat på de uppgifter han hade om att de var just den pojken som mobbade hans son). Kanske var det inte den mest optimala lösningen? Kanske hade det varit bättre att vänta till pojkens föräldrar kom hem?
Hur som helst så verkar det ha löst mobbingsituationen! Sonen slutade bli mobbad efter att pappan skällt ut pojken.
Även om det inte var rätt pojke så har pappans agerande lett till att hans son inte längre blir mobbad, något som skolan inte klarade av att lösa. Och om det nu var fel pojke som var utpekad så har ingen dött av att bli rejält utskälld, inte ens om det är obefogat. Men uppenbarligen har en och annan dött av mobbing, som framgår av Trollans länk!
Medborgare X:
Vi vet väl inte med någon sannolikhet alls om:
1. Pojken mobbades.
2. Pojken angav en person som mobbade.
3. Pappan gick till den angivna pojken.
Kanske hade det varit bättre att lugna ner sig några hekto och ringa pojkens föräldrar?
Ja OM pojken nu var mobbad, och OM pojken nu inte blir mobbad.
Profanum!
Du menar att pojken bara spelade rädd och ledsen. Att han inte ville gå till skolan av någon helt annan anledning. Och att skolan som redan visste om mobbingen när föräldrarna kontaktade dem var i maskopi med sonen? Eller hur menar du?
Medborgare X:
Nu låter du som Marina Engan, Sanna Ax m.fl.
Profanum!
Tycker du det. Du kanske kan berätta hur man ta reda på att ens barn verkligen är mobbade då? När det inte räcker med att lyssna på vad de säger, se att de är rädda och inte vill gå till skolan, att skolan intygar att ens barn är mobbade, osv. Vad mer ska man göra tycker du?
Profanum!
Och vad är det stora problemet om pappan nu gjort ett misstag och skällt ut fel pojke? Vad är det stora problemet? Det är väl inte förbjudet att skälla ut folk? Vare sig de är förtjänta av det eller ej?
Medborgare X:
Hur tar man reda på om ett barn verkligen är utsatt för sexuella övergrepp? När det inte räcker med att de säger det själva, att de inte vill umgås med den anklagade och soc och nån genuskonsulent intygar det?
Vad men kan man göra?
Jo det är självfallet förbjudet, det kan t.ex. vara ofredande, hemfridsbrott eller förolämpning.
Problemet är det samma som med mobbning.
Profanum!
Vi får väl se vad den stundande rättegången kommer fram till. Som tur är för sonen så verkar ju pappans agerande ha gjort att sonen inte mobbas i skolan längre.
Medborgare X:
Ja eller att han bara säger det, eller att pojken som blev påhoppad av pappan var den mobbade, eller något annat.
Profanum!
Ja, du har nog rätt. Mobbare brukar ju oftast vara de som ledsna och inte vill gå till skolan. Skolpersonalen som berättar för föräldrarna att deras barn är mobbat brukar ju oftast ljuga och egentligen mena att det är deras barn som är den som mobbar. Det är tur att vi har dig Profanum Barbro. Som vet hur barn ska tas. ;-)
Medborgare X:
Man kan inte applicera ett normalfall på ett enskilt fall. Det är ju precis det som Engan, Ax och den där transvestiten gör.
Sedan så var det precis så med de "häftiga" mobbarna på min tid, de spelade sjuka för sina föräldrar för att skolka och spela TV-spel.
Det är tur att vi har dig som är dubbelmoralen personifierad.
Profanum!
Till skillnad från dig tycker jag att man ska lyssna på barn. Både de som är ledsna, rädda och säger sig bli mobbade och de som är ledsna, rädda och säger sig bli utsatta för sexuella övergrepp. Vad som sedan är sanningen bakom hur de reagerar och vad de säger får utredas i varje enskilt fall.
I detta fall kan vi hur som helst konstatera att när väl pojken berättade för mamma och pappa att han var mobbad och det var därför han inte ville gå till skolan så tog de kontakt med skolan. Skolan verifierade att pojken var mobbad, men gjorde uppenbarligen inte mycket för att lösa situationen. Så det var inte enbart pojkens egen utsaga som låg bakom konstaterandet från föräldrarnas sida att deras son var mobbad.
I det läget tycker jag att pappan gjorde helt rätt som åkte hem till den grabb som sonen pekat ut som den som slagit honom och sagt att han skulle dödas. Att pappan då skällde ut grabben när hans föräldrar inte var hemma kanske var olyckligt, men knappast speciellt farligt.
Och med facit på hand kan vi som sagt konstatera att sonen inte längre är mobbad i skolan. Bra tycker jag. Men tydligen inte du.
Skicka en kommentar
Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!