21 december 2009

Att förstöra för våra mest utsatta barn

Medborgare! De flesta medborgare vill skydda våra minsta från alla de hemskheter som faktiskt finns i världen. I ett internationellt perspektiv finns det tyvärr allt för mycket fattigdom, svält och krig. Nationellt är vi förskonade för just detta, men det finns trots detta många medborgare som har det svårt. Arbetslöshet, alkoholism, drogmissbruk, partnervåld och sexuella övergrepp är några exempel på sådant som kan drabba oss alla. Bland det mest hemska som vi kan tänka oss i samhället är att barn utsätts för misshandel och sexuella övergrepp. Det är något som upprör i princip alla medborgare och som samhället ser ytterst allvarligt på. Därför är det extra viktigt att rapporteringen och granskningen av sådana fall sker på ett sakligt och objektivt sätt.

Tyvärr finns det allt för många exempel på tillfällen då det går helt fel. Ett sådant exempel är rättsfallet McMartin preschool i USA, där en mammas misstankar att hennes son utsattes för sexuella övergrepp på en förskola ledde till att 7 personer satt fängslade i åratal och över 300 barn utsattes för veckolånga förhör och experiment för att få dem att erkänna att de utsatts för övergrepp. Efter en 9 år lång rättsprocess till en kostnad av 16 miljoner dollar kunde man till slut konstatera att det inte gick att belägga misstankarna. Då var livet redan förstört för de utpekade, förskolan rämnad med marken och tomten uppgrävd i letandet efter hemliga gångar och ritualrum, hundratals familjer förtvivlade av oro för vad deras barn utsatts för och barnen utsatta för en sexfixerad förhörsprocess som inga barn ska behöva genomlida.

Det finns dessutom personer som av någon outgrundlig anledning sprider falsk information om att de själva och/eller deras barn utsatts för sexuella övergrepp. På Flashback kan man läsa om ett sådana fall. Fram till i augusti i år fanns en blogg med namnet Ett djupt sår, där en mamma i detalj beskrev hur hon upptäckt att hennes man förgrep sig på hennes dotter. Hon beskrev sedan dag för dag vad hon fick gå igenom, hur myndigheterna agerade och hur bestialisk pappan var. Det var uppenbarligen en hjärtskärande historia som många följde. När historian började diskuteras på Flashback hade pappan enligt bloggen precis dömts till 4½ års fängelse. Ett straff som alla tycker är allt för kort. Med tiden framkommer dock tvivel och några började undersöka om fallet verkligen var sant. Man kunde inte finns några tidningsartiklar om fallet och kvinnan som skrev bloggen kom med nya motsägelsefulla uppgifter när hon fick direkta frågor om fallet. Till slut stängde hon ner bloggen och den Facebook-sida som hon också hade. Av någon obegriplig anledning hade hon ljugit ihop hela historien! Varför kan man verkligen fråga sig?

Naturligtvis måste vi lyssna på de barn som säger sig blivit utsatta för hemskheter och de föräldrar som säger att deras barn blivit det, men det måste göras med ett visst mått av ifrågasättande. Att ifrågasätta och konfirmera uppgifter är inte ett sätt att förneka det som kan ha hänt. Det är ett sätt att validera historiens trovärdighet för att på effektivast sätt kunna sätta dit de skyldiga förrövarna.

Att sprida okonfirmerade och rent lögnaktiga uppgifter, som på bloggen Ett djupt sår, eller att okritiskt sprida ensidiga uppgifter, som Marina Engan gör i fallet med namninsamlingen för "Matilda", riskerar tyvärr enbart att försämra förtroendet för alla de barn som faktiskt blivit utsatta för sexuella övergrepp. Den typen av förtalskampanjer och hets mot personer som utpekas som pedofiler riskerar enbart att förstöra situationen för våra mest utsatta barn.

De som säger sig jobba för barn bästa blir på så sätt deras värsta fiende!

7 kommentarer:

KimhZa Bremer sa...

Precis så! Du har så rätt, MX!

Tristan sa...

Medborgare X, ibland, men bara ibland, förtjänare du lite ros också. Denna artikel är en sådan.

maukonen sa...

Mycket bra skrivet !


Du får en mistel till Julafton från mig !
(Tycker att en mistel passar bättre än en ros med tanke på kommande röda dagar ! )

Ingrid sa...

Så sant, så sant. Detta är just vad jag hävdat ända sedan jag började skriva om falska incestanklagelser 1992. INGET barn blir hjälpt av att oskyldiga åker i fängelse och att barn som aldrig varit utsatta för något ska behöva förlora sin pappa samtidigt som de får genomlida övergreppsliknande läkarundersökningar. Vi måste lära oss skilja på sanna och falska anklagelser! För att göra det måste vi förhålla oss, om imte kritiska, så åtminstone neutrala varje gång en anmälan lämnas in. Varje gång måste en av hypoteserna vara - detta har aldrig hänt, mamman ljuger alternativt tror att något har hänt trots att inget talar för det.
Sluta avskilja pappor från sina barn bara på en löst utslungad anklagelse. Det är aldrig bra för någon att bli polisanmäld bara för säkerhets skull. Aldrig bra för ett barn att skiljas från en förälder i flera månader för säkerhets skull, när det inte finns ett enda bevis för övergrepp.

Anonym sa...

Klokt skrivet. Håller med fullständigt!

Tristan sa...

Med hänsyn till de familjerättsliga fallens integritetskänsliga karaktär, i synnerhet då barn är iblandade, så är min åsikt att dylika fall inte bör annat än på ett principiellt plan diskuteras offentligt. Och detta anser jag oavsett om det är fadern, modern eller båda som är psykiskt störda på något sätt.

Lotta sa...

Jag är en av alla de som skrev under den där namninsamlingen. Nu har jag förstått att jag blivit lurad och bedragen. Förstår inte att man kan göra på det där sättet. Vad är det som driver en? Hur kan man göra så mot sina medmänniskor och små barn?

Skicka en kommentar

Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!