12 december 2009

Medierna tar upp Carlqvist-affären

Medborgare! Nu börjar även vissa media ta upp Carlqvist-affären. Inte de traditionella gammelmedia naturligtvis. De ämnen som Ingrid Carlqvist skriver om på sin blogg är fortfarande allt för politiskt inkorrekta för att dessa ska skriva om Ingrid Carlqvist. Framför allt med tanke på att mediaeliten som styr de stora gammelmedia ofta tillhör den radikala vänstereliten och har en stark koppling till de feministiska intressen som inte vill att det Ingrid Carlqvist skriver om ska komma till allmänhetens kännedom. Därför är det hittills mindre medier som tagit upp hennes fall. Det hela började med en artikel i Resumé.

Sedan dess har Realtid och Nyheter24 tagit upp fallet. Carina Glenning på Östgöta Correspondenten skrev i torsdags en mycket bra krönika om att Villaliv sparkade Ingrid Carlqvist på grund av hennes åsikter om att barn även har rätt till sina pappor. Carina Glenning skrev för ett par veckor sedan det unika reportaget om hur Socialtjänsten systematiskt berövar pappor sina barn. Hon är, precis som Ingrid Carlqvist, en journalist som vågar gå emot strömmen och skriva om obehagliga sanningar. Sanningar som vissa grupperingar i samhället inte vill ska komma fram.

Även Dagens Juridik har uppmärksammat att Ingrid Carlqvist sparkades efter en förtalskampanj och belyser att åklagaren Stefan Göransson inte beviljat något tillstånd att väcka allmänt åtala för grovt förtal mot dem som döljer sig bakom den anonyma förtalskampanjen. Istället har han hänvisat Ingrid Carlqvist att själv driva frågan och väcka enskilt åtal. Något som dock kräver att man vet namnen på dem som står bakom anklagelserna!

Ingrid Carlqvist har också skrivit en debattartikel på Expressen. Här redogör hon på ett sakligt och pedagogiskt sätt vad som skett och vilka konsekvenser detta nu fått. Falsk ryktesspridning är inte bara något som kan drabba journalister, utan det berör oss alla. Några som nyligen drabbats av detta är pappan till "Matilda". Han och "Matilda" är för tillfället utsatta för Marina Engans förtalskampanj och ryktesspridning via en lögnaktig namninsamling. Marina Engan säger sig jobba för barns bästa, men blir som lyckligast av att förstöra andra människor liv. Just nu "Matildas" och hennes pappas liv. Sanningen blundar hon för.

Det är just fall som "Matildas" och hennes pappas som Ingrid Carlqvist har engagerat sig i och skrivit om på sin blogg, vilket nu alltså har lett till att hon förlorat sitt jobb som chefredaktör på Villaliv. Idag tog radioprogrammet Medierna i P1 upp Ingrid Carlqvist fall och frågade sig var gränsen går för vad man får blogga om som journalist? Har journalister inte rätt till samma yttrandefrihet som andra medborgare?

Varför ska journalister som vågar framträda med sina namn vara mer begränsade att blogga än en anonym mobb som smutskastar andra på nätet och via förtalskampanjer per e-mail? Är det verkligen ett sådant samhälle som vi vill ha? Där är en liten anonym mobb kan starta hemska rykten om andra personer och förstöra deras liv?


Uppdaterad 2010-04-15 efter önskan av Saknade Barns Nätverk.

2 kommentarer:

Ann Helena Rudberg sa...

Naturligtvis har anställda journalister inte rätt till samma yttrandefrihet som vanliga medborgare. Deras ord är uppköpta av en tidningsutgivare, radiokanal eller TV-kanal.

När man gör karriär som en ordmakare får man finna sig i detta. Även när man som Ingrid Carlqvist är anställd på deltid.

Avtalet som journalister lyder under har alltid inskränkt rätten att yttra sig fritt. Arbetsgivaren äger som sagt denna frihet och dessutom bara en enda arbetsgivare. En deltidsanställd som skriver för någon annan måste ha den förstes godkännande av detta.

Själv har jag blivit inkallad på DN, för att jag hade skrivit för en annan tidning och blivit utskälld för det. Då var jag deltidsanställd på DN.

Man kan ju tycka att jag då skulle ha blivit erbjuden en heltidsanställning istället, men det var det inte fråga om. Det sågs också på DN, som ett slags förräderi att skriva för någon annan. Dock fick jag inte sparken.

Men det fungerar alltså så, att vem som helst i praktiken har mer yttrandefrihet än en journalist, så länge den är tvungen att försörja sig hos en arbetsgivare och inte har en egen tidning. Eller är så rik att den inte behöver en arbetsgivare utan har råd att skriva vad den vill.

Lite fungerar det alltså som i gamla tider, att det är de som kommer från rika familjer, som har råd med yttrandefrihet. Eller sådana som jag, som är så åldersstigna att vi faller för pensionsstrecket.

Tänk att behöva vänta tills man blir arbetslös och sjuk, sjukpensionär eller ålderspensionär för att kunna använda sin yttrandefrihet fullt ut. Men så är fallet för yrkeskategorin journalister.

Återstår att se om Journalistförbundet kan göra något för Ingrid Carlqvist.

Anonym sa...

Ann Helena Rudberg:

Den situation du beskriver är inget bra exempel på det inträffade. Om en journalist skriver för konkurrerande kommersiella intressen finns såklart en intressekonflikt (samma sak har jag varit med om inom försäljning)

men Ingrids blogg var inte en kommersiell verksamhet som konkurrerade med hennes arbete hos Villaliv och boken hade hon tillåtelse att skriva från början.

Grunden för avskedandet påstods vara att Villaliv tappat pengar men tvärtom får jag intrycket av att Ingrid gjort Villaliv till en lönsam affär. En av annonsörerna har ju redan dementerat påståendet att hon kostat tidningen en massa pengar.

Frågan är alltså om det överhuvudtaget fanns kommersiella orsaker att sparka Ingrid Carlqvist. Sådana är förståeliga, men "hon är lönsam men jag gillar inte vad hon gör på fritiden" är en katastrof för alla.

Skicka en kommentar

Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!