Pojkar har mindre rätt till sin egen kropp än vad hundar har

Medborgare! För ungefär två år sedan beslutade Sveriges Riksdag att tillåta omskärelse (könsstympning) av pojkar på icke medicinska grunder. Den nya lagen innebär att ingreppet får utföras av personer med särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. En förutsättning är dock att pojken är under två månader samt att en läkare eller sjuksköterska ansvarar för smärtlindring. För pojkar äldre än två månader får endast läkare utföra ingreppet. Denna lag baseras på uppfattningen att den här typen av omskärelse är förenlig med barnkonventionen. Dessutom är uppfattningen att ett förbud mot omskärelse av små pojkar skulle kunna tolkas som en otillåten begränsning av religionsfriheten. Så numera sker könsstympning av pojkar i religionsfrihetens namn.

Motsvarande typ av könsstympning av flickor är däremot absolut förbjudet i lag. Det  finns knappast en enda politiker eller journalist som skulle våga ställa sig upp och försvara ens de lindrigaste formerna av kvinnlig omskärelse i religionsfrihetens namn. Synen att en kvinna har rätt till sin egen kropp är det ingen som skulle våga utmana. Men en pojkes kropp är uppenbarligen inte lika mycket värd. Detta trots att det är allmänt känt att inte ens omskärelse som görs av läkare på sjukhus är riskfri.

I Norge finns det dock de som vågar stå upp för pojkarna rätt till sin egen kropp. Där säger den norske barnombudsmannen Reidar Hjermann att han vill ha en åldersgräns vid 15 eller 16 år för omskärelse av pojkar. Han vill också att pojkarna själva måste ge tillstånd till att skära bort förhuden. Detta för att han inte vill att små barn ska behöva utsättas för icke-medicinska ingrepp i onödan.

I Sverige råder däremot en total tystnad från både politiskt håll och från organisationer som säger sig jobba för barns rätt i samhället (som Rädda Barnen och BRIS). Det finns till och med politiska krafter som försvara könsstympning av pojkar och det finns feminister som inte tycker att det är så farligt att pojkar omskärs (för det är ju inte lika hemskt som flickor som omskärs). Tydligen är det skillnad på kroppar och kroppar.

När man betänker att det sedan 1989 är förbjudet att kupera hundar och andra husdjur så inser man att pojkar har mindre rätt till sin egen kropp än vad hundar har i Sverige. Män är alltså mindre skyddsvärda än djur i samhällets ögon!

Precis som Pelle Billing så anser Medborgarperspektiv att det borde finnas en 18-årsgräns för rituell omskärelse av pojkar (och flickor med för den delen). När man väl är myndig så ska man också ha full rätt att välja vad man vill göra med sin kropp, men ingen pojke eller flicka ska tvingas på ett ingrepp som kan påverka både sexuell funktion och njutning.

Flickors könsorgan skyddas i svensk lagstiftning sedan 30 år tillbaka. Det är verkligen på tiden att ge pojkar samma skydd. Tänk att det ska vara så svårt att, från samhällets sida, behandla pojkar och flickor lika!

MER INTRESSANT OM: OMSKÄRELSE, KÖNSSTYMPNING, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Varför vill feministiska kvinnor så gärna uppfostra andra kvinnor?

Medborgare! För ett par dagar sedan startade Lisa Magnusson en minst sagt förvirrad debatt på Newsmill om äktenskap och feminism. För precis som Certatio konstaterar så hävdar Lisa Magnusson å ena sidan att feminismen inte ska vara "ett uppfostringsprojekt som lär kvinnor hur de skall älska och knulla och familjebilda och göra karriär, utan att den skall göra både män och kvinnor fria att leva sina liv som de behagar", men å andra sidan påstår hon att kvinnor som gifter sig "reproducera[r] en stark ritual" och "befäster också äktenskapet som den institution i vilken kärlek befästs". Dessutom kallar Lisa Magnusson äktenskapet för "politiserad kärlek".

Men det är inte bara själva äktenskapet som står i Lisa Magnussons feministiska skottglugg. Än mer i fokus står alla de kvinnor som är eller önskar vara hemmafruar, eller som bara talar gott om att pyssla i hemmet och önskan att leva i en kärnfamilj. Dessa kvinnor förstår uppenbart inte sitt eget bästa enligt Lisa Magnusson.

Tvärtom ska man som feminist hylla skilsmässan och att helst leva som ensamstående mamma. Som i de två notoriskt manshatande feministerna Maria Sveland och Katarina Wennstams nya bok "Happy Happy - en bok om skilsmässa", där budskapet till kvinnor är att ensam är stark.

Drivkraften bakom skilsmässan och att leva som singel verkar dock enbart vara det egna egot. Det egna bekräftelsebehovet. Att rättfärdiga sitt eget egoistiska agerande. Samma agerande av en man skulle av samma feministiska kvinnor ha beskrivits i ytterst bittra och negativa ordalag!

För om det finns någon tvekan om dessa feministiska kvinnors genomgående usla manssyn och viljan att uppfostra andra kvinnor så räcker det med att läsa Katerina Janouch artikel på Newsmill. Hon tar vid där Lisa Magnusson slutar och visar omedelbart sin usla manssyn när hon beskriver män som:

"Är mannen inte god, dricker han, är otrogen, kanske misshandlande, blir det svårt för kvinnan att bryta sig ut."

"...en gårdag då kvinnan var mannens egendom och då hon saknade såväl rättigheter som rösträtt, för att inte tala om rätten till fri abort..."

"Vid kvinnomord där gärningsmän går fria (för det är ändå "bara" en kvinna/mamma som tagits av daga)."

"I näringslivet där de flesta styrelseledamöter är män. Vid lärosäten där professurer tillsätts genom olika osynliga kotterier (manliga)."

Kvinnor däremot är det oerhört synd om. De beskrivs i Katerina Janouch värld enbart små oskyldiga offer som förtrycks av de hemska männen, vilket framgår av citat som:

"Fortfarande får stillsamma flickor lugna bråkiga pojkar i skolan och ta ansvar för dessa, från förskolan och genom lågstadiet."

"Duktiga flickor får stå utan ridhus och gympasalar, då tuffa grabbar får fotbollsplaner och hockeyhallar."

Men dessutom anser Katerina Janouch och andra feministiska kvinnor att de vet bättre än vanliga kvinnor hur de senare ska leva sina liv. De anser sig ha rätten att uppfostra andra kvinnor. För de kvinnor som vill leva i en kärnfamilj, gifta sig och kanske under en del av livet vill vara hemmafru eller ta ut en större del av föräldraförsäkringen än sin man sviker nämligen "kvinnosläktet" enligt Katerina Janouch. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa. För det gör nämligen Katerina Janouch, Lisa Magnusson, Maria Sveland, Katarina Wennstam och andra feministiska kvinnor! Enligt dem själva!

En paradox i sammanhanget är dock att samma feministiska kvinnor ofta propagerar för en kvoterad föräldraförsäkring och vill att de män som de just beskrivit som onda, misshandlande, otrogna alkoholister ska vara mer hemma med barnen. Inte för barnens skull, de nämns nämligen aldrig och allra minst att det skulle vara bra för dem att pappa var mer hemma. Nej, det handlar enbart om att männen ska vara hemma för att mamma ska kunna göra karriär (vilket tydligen är det viktigaste i livet för kvinnliga feminister, men knappast för den stora merparten av alla kvinnor och män).

Att dessa kvinnliga feminister uppmanar sina kvinnliga systrar att låta sina onda, misshandlande, otrogna alkoholisterna till män ta mer hand om barnen är onekligen ett tvetydigt budskap till alla de kvinnor som de så gärna vill uppfostra.

Frågan är varför alla dessa feministiska kvinnor (och genusvetare) så ofta sätter sig själva på höga hästar och vill uppfostra andra kvinnor.

Och varför agerar inte män på samma sätt? Så här skriver Thomas Eliasson i en kommentar till Katerina Janouch artikel på Newsmill:

"En av de största skillnaderna mellan män och kvinnor är att män till vardags ser andra män (och kvinnor) som individer. De får göra sina egna livsval. Det finns inga män som talar om för andra män hur de ska vara i små vardagliga situationer. Kvinnor däremot älskar att lägga sig i och uppfostra andra. När de sedan får makt i t.ex Sveriges riksdag så finns denna kvinnliga sida kvar. Lagar som skrivs blir mer bestämmande och gäller mer och mer vanligt vardagsliv t.ex sexualliv. Hela Katerinas artikel lyser igenom av det. Hon är nöjd med sitt liv. Därför MÅSTE alla andra kvinnor leva ett likadant liv. Gör de inte det ska de iallafall känna SKULD. En man skulle aldrig skriva en sådan artikel."

Om feminister verkligen vill att både män och kvinnor ska vara fria att leva sina liv som de behagar så borde de själva omedelbart sluta uppfostra andra kvinnor (och män med för den delen) hur de ska leva sina liv. Låt istället varje människa själv göra sina egna individuella val och sedan ta ansvar för dessa!

AB1 DN1 DN2 DN3 EX1 EX2 GP1 GP2 HD1 SR1 SvD1 SvD2 SVT1 SVT2 
MER INTRESSANT OM: FEMINISM, ÄKTENSKAP, KATERINA JANOUCH, JÄMSTÄLLDHET

Genusindustrins dubbla måttstockar

Medborgare! I våras undrade Medborgarperspektiv hur jämställda Genusföretagarna är? De är nämligen den branschorganisation som företräder företagare som arbetar med jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Och av någon underlig anledning så är just denna bransch en av de mest ojämställda av landets alla branscher, vilket man kan tycka borde vara ett stort problem om man verkligen vill ha någon som helst trovärdighet när det gäller att arbeta med just jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Endast en av de sju ledamöterna i styrelsen för Genusföretagarna är man, de övriga sex är kvinnor!

Det är inte bara inom genusindustrins egen branschorganisation som det är oerhört ojämställt. Det börjar nämligen redan på de genusvetenskapliga institutionerna. Efter en genomgång av landets alla universitet kan man fråga sig genusvetenskap endast är till för kvinnor? För bland de anställda dominerar kvinnorna totalt och andelen män är nästan försumbar (knappt 8 procent för att vara mer exakt). Så något mer ojämställt och könsinskränkt än de genusvetenskapliga institutionerna är antagligen svårt att hitta på landets universitet.

Ungefär lika illa ställt är det med jämställdheten inom feminismens främsta politiska gren, Feministiskt Initiativ. Där är endast 2 av de 15 ledamöter i styrelsen män. Kort sagt kan man säga att jämställdhet inte verkar vara feministernas starkaste sida.

Just på grund av dessa enorma skillnaderna i könsrepresentation inom den bransch som säger sig jobba för jämställdhet och mångfald så ställde Medborgarperspektiv i våras frågan till Genusföretagarna hur de såg på detta och om de själva hade någon jämställdhetsplan för organisationen. Trots flera påstötningar fick Medborgarperspektiv inget svar från Genusföretagarna. Istället skyllde de på att de hade mycket att göra.

Men så till slut så dök plötsligt ett tvåsidigt dokument med rubriken "Genusföretagarnas plattform för jämställdhet och mångfald" upp. Dock medföljde inget som helst svar på frågan hur Genusföretagarna ser på den sneda könsrepresentationen inom organisationen. Inte heller verkar man vilja stå för sin plattform för jämställdhet och mångfald. Bifogat till dokumentet följde nämligen en text om att det var skickad under sekretess och att det inte fick spridas till andra än medlemmarna!

Dokumentet är dock av väldigt generell karaktär och verkar vara skapat under våren 2011. Kan det rent av vara skapat som en direkt reaktion på Medborgarperspektivs fråga?

Vid rekrytering av styrelseledamöter säger Genusföretagarnas plattform för jämställdhet och mångfald att:

"Genusföretagarna strävar efter en mångfald i styrelsens representation genom två spår. För det första är det viktigt att styrelsen representerar medlemmarna, för det andra är det viktigt att även de medlemsprofiler som är i minoritet också finns representerade i styrelsen."

Vid en första anblick låter det ganska självklart att styrelsen ska representera medlemmarna. Men när man sedan tar i åtanke att feminister och genusvetare i så många andra sammanhang (som till exempel styrelserna för börsbolagen, vilka för övrigt till nästan 100 procent är startade av män) propagerar för 50/50-representation så inser man ganska snart att Genusföretagarna, precis som så många andra feminister och genusvetare, alltså inte lever som de lär.

Än tydligare blir det när Genusföretagarna i sin plattform inte ens nämnt det som ett problem att könsrepresentationen i branschen är oerhört sned. Att de som arbetar jämställdhet, jämlikhet och mångfald framför allt är kvinnor verkar alltså dessa genusvetare inte ens ha reflekterat över! Hur trovärdig är man då, mätt med sina egna måttstockar?

Dubbla måttstockar verkar vara genusindustrins mest använda verktyg!

MER INTRESSANT OM: GENUSFÖRETAGARNA, GENUS, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM

Våldsromantik i genusvärlden

Medborgare! Redan för ett år sedan skrev Medborgarperspektiv om Göteborgs Queerinstitut och deras årliga arrangemang Heterohatets dag. Då noterades att det politiska budskapet kring HBTQ-rörelsen numera allt mer handlar om makten att krossa majoritetens sexualitet, heterosexualiten, och inte att alla människor ska acceptera och tolerera varandra som vi är, oberoende av vilken sexualitet vi råkar ha. Istället handlar det alltså om att sluta sig samman i små sektlika grupper och hata 95 procent av befolkningen.

Nu avslöjar Pelle Billing att Heterohatet dag inte bara är en liten enskild extremistisk händelse i utkanten av samhället. Tvärtom visar det sig att Institutionen för Genusvetenskap vid Göteborgs Universitet haft ett formellt samarbete med Göteborgs Queerinstitut när det gäller att arrangera Heterohatets dag. Dessutom visar Pelle Billing att arrangemanget karakteriserats av ett antidemokratiskt och våldsförhärligande budskap. Bland annat förespråkar man politiska mord för att uppnå sina mål, vilket konkret illustreras i Axess bloggen.

Efter att både Pelle Billing och Johan Lundberg skrivit om våldsromantiken i genusvärlden på Newsmill gick till slut Göteborgs Universitet ut med ett svagt svar där de meddelade att samarbetet med Göteborgs Queerinstitut var avslutat, men många av landets genusvetare och genusfroskare verkar inte alls ta avstånd från samarbetet och det våldsromantiska budskap som Heterohatets dag förmedlar. Tvärtom så startade flera av dem istället en stödkampanj för Göteborgs Queerinstitut på Facebook. Andra hånar Pelle Billing och hans avslöjande på Genuslistan, en maillista för genusvärlden som administreras av Nationella Sekretariatet för Genusvetenskap.

Genusvetaren Maria Zerihoun, vid Södertörns Högskola, spyr ut osande hat mot både Pelle Billing och Pär Ström efter avslöjandet. Hon nöjer sig inte bara med att kalla dem för "nyttiga idoter" och andre nedsättande epitet. Istället jämför hon Pelle Billing, Pär Ström och andra som kritiserar feminismen med den norske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik, när hon antyder att alla dessa skulle kunna mörda precis som honom. När Pär Ström berättar hur han och Pelle Billing blivit bemött av Maria Zerihoun så hotar hon med att polisanmäla honom.

Det är slående hur våldsromatiskt och antidemokratisk den moderna feminismen har blivit. Det styrker precis det Medborgarperspektiv tidigare skrivit, att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

Samtidigt kan man fråga sig varför de västerländska samhällena har blivit så feministiska. Bittergubben undrar just det och analyserar varför så är fallet. Svaret är välfärdssamhällets utveckling och att staten numera har övertagit männens roll som försörjare i samhället. Män har reducerats till skattebetalare. De som ständigt förväntas ta ansvar för att betala välfärden, men inte själva få ta del i den utsträckning som de bidrar.

Varje svensk man bidrar i genomsnitt med 2 miljoner kronor mer än vad han får tillbaka av välfärdssamhället under sin livstid. För en medelinkomsttagare motsvarare det ungefär 15 års arbete som han inte få någonting tillbaka av samhället för!

Bittergubben konstaterar att det enda sättet att motverka detta och att öka jämställdheten för män är att börja reformera den manliga könsrollen och börja gnälla mer!

OBS! Den 5 september är det återigen dags för pubträff med Pelle Billing i Malmö och Pär Ström i Stockholm. Ett gyllene tillfälle att diskutera riktig jämställdhet med andra jämställdister.

MER INTRESSANT OM: GENUS, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, HETEROHATETS DAG

Folåsabarnen - sexuellt utnyttjade eller PAS:ade?

Medborgare! Apropå näthat, hot och uthängningar så har en aktuell tråd på Flashback lett till att ett flertal namngivna privatpersoner och tjänstemän vid Filipstads kommun har pekats ut som brottslingar, alkoholister, knarkare och pedofiler. Flera av dessa har nu fått dödshot riktade mot sig i anonyma mail och  telefonsamtal, vilket har lett till flera polisanmälningar. Historien på Flashback som rör upp dessa enormt starka känslor handlar om de så kallade Folåsabarnen (eller Nordmarksbarnen som de också tidigare har kallats i pressen).

Den som startat den uppmärksammade tråden på Flashback verkar vara den nu 19-årige Daniel Norberg, ett av de två Folåsabarnen. Han berättar där hur han själv, hans syster samt hans far har utsatts för ett flertal brott av ett antal namngivna personer samt ett flertal rättsövergrepp av Socialtjänsten vid Filipstads kommun och andra myndigheter. Han namnger bland annat sin egen mor, morbror och mormor, vilka han påstår ha begått sexuella övergrepp på både honom själv och hans 3 år yngre syster.

När detta kom till deras fars kännedom ska familjen ha separerat och barnen stannat hos pappan, men samtidigt ska Socialtjänsten ha hjälp till att skydda mamman på grund av släktband inom polisen och vänskapsband till socialchefen i Filipstads kommun. Istället för att hjälpa barnen och pappan så skall de ha blivit motarbetade av samhället, bland annat då barnen blev mobbade i skolan och pappan till slut inte sett någon annan utväg än att ge dem hemundervisning. Till slut tvångsomhändertogs barnen från pappan och de låstes in på Folåsa behandlingshem i Vikingstad.

Där ska de ha utsatts för ytterligare övergrepp, speciellt då dottern, och de kom snabbt i kontakt med droger. Barnen fick inte ha någon annan kontakt med pappan än via telefon. Dock verkar mamman ha fått komma på besök och ska då, enligt Daniel, ha utsatt dem för ytterligare sexuella övergrepp. Efter en tid rymde barnen från Folåsa och myndigheterna misstänkte att pappan hjälpte barnen att hålla sig gömda.

Historien är komplex, men om man ska tro Daniel så har myndigheterna hela tiden motarbetat pappan och hjälpt mamman (trots att de känt till att hon begått sexuella övergrepp på barnen). Visst är det sant att samhället många gånger blundar för kvinnlig pedofili och sexuella övergrepp på barn, men är det verkligen troligt att man ser igenom fingrarna på det sätt som Daniel beskriver?

För samtidigt finns en annan sida av historien om Folåsabarnen. Mamman säger att hon mobbades ut ur familjen och att hon utsattes för psykisk misshandel av pappan. Hon beskriver sin exmake som väldigt manipulativ och att han hjärntvättade barnen. Hon säger att de var så små då den psykiska misshandeln mot henne började att de inte känner till någonting annat. Till slut hade barnen vänt sig mot henne. Kort sagt så hävdar hon att barnen blev PAS:ade.

Vad ska man tro? Har Folåsabarnen blivit utsatta för sexuella övergrepp av sin mamma eller har de blivit PAS:ade av pappan?

Hur som, så innebär Folåsabarnen ett mycket intressant vägskäl för den grupp feminister och "pedofiljägare" som ständigt på subjektiva och lösa grunder pekar ut pappor som pedofiler. De hävdar dels att PAS som diagnos inte existerar (utan att det enbart är ett försök av pedofila pappor att smutskasta mammorna som försöker skydda sina barn). De hävdar också att kvinnor (och barn) alltid är offer för mäns överordning i samhället och hävdar därför att man alltid ska tro på kvinnor (och barn) som hävdar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våld.

Hur ställer de sig då i Folåsafallet? Vem vet? Av någon anledning är de helt tysta när det gäller Folåsabarnen! Varför? Vill de inte dessa "barns bästa"?

MER INTRESSANT OM: PEDOFILER, FOLÅSABARNEN, SEXUELLA ÖVERGREPP, FEMINISM

Är du inte öppen med att du är bög?

Medborgare! Stockholm Pride pågår just nu och i år är festivalen öppen för alla. Men många i HBT-kollektivet är kritiska till att det är för många heterosexuella på festivalen. De vill tillbaka till det gamla konceptet där festivalen enbart var till för ett litet slutet sällskap.

Men världen förändras, till det bättre! När Pride inte blir mycket annorlunda än Stockholm Water Festival så vet man att även HBT-kollektivet är en integrerad del i samhällsgemenskapen. Och det är bara bra.

Ty när det är helt naturligt att grannen, arbetskamraten eller sångaren i ditt favoritband är bög så gör vi inte längre skillnad på folk beroende på deras sexuella läggning!



MER INTRESSANT OM: JUDAS PRIEST, ROB HALFORD, PRIDE, BÖG, HBT, FEMINISM

Som man sår får man skörda

Medborgare! Ingen kan lämnas oberörd av den förfärliga chock som drabbade Norge i fredags, först en enorm explosion i hjärtat av Oslos regeringskvarter och därefter en veritabel massaker av deltagare på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på ön Utøya. Inledningsvis var det flera, bland annat företrädare för Sverigedemokraterna, som var snabba med att koppla dådet till islamistisk terrorism. Men ganska snart stod det klart att gärningspersonen var den 32-årige norrmannen Anders Behring Breivik. Efter 79 minuter av terror på Utøya greps han utan motstånd av den norska polisen. Idag vet vi att de två attentaten hittills har skördat 76 dödsoffer, men många andra är fortfarande svårt skadade och dessutom söker polisen fortfarande efter saknade i vattnen kring Utøya.

Man kan förståss spekulera i vad det är som ligger bakom Anders Behring Breiviks agerande. Det är det många som gör idag. För visst är det oförståeligt för de allra flesta av oss hur man så kallblodigt kan planera och genomföra en attack mot inte bara enskilda människor, utan hela samhället. Då är det lätt att avfärda honom som en ensam galning, en psykiskt störd person, en hypnotiskt högerextremist, en kristen islamofob.

I viss mån stämmer det säkert, men precis som hans gamla klasskamrat Peter Svaar säger så var Anders Behring Breivik en gång i tiden en helt vanlig liten pojke. En pojke som han beskriver som snäll och lojal mot sina vänner. Peter Svaar konstaterar att Anders Behring Breivik inte alls var något monster. Men vad är det då som ger denna grogrund för ett monster? För även om man gärna vill förneka det så är Anders Behring Breivik till stora delar en produkt av det samhälle där han har vuxit upp. Vad är det då för kontext han vuxit upp i?

Det enklaste vore naturligtvis att skylla hans agerande på Sverigedemokraterna och deras norska variant Framstegspartiet. Att han har vuxit upp i skuggan av dem. För visst företräder de båda partierna en främlingsfientlig, en många gånger rent rasistisk och islamofobisk, ideologi som på ett svart-vitt sätt ställer grupper i samhället mot varandra baserade på deras etnicitet. Både ideologin och retoriken bygger på en kollektivistisk synsätt där världen delas upp i ”vi mot dem” och i ”gott mot ont”. Vi är de god. De är de onda.

Samma typ av kollektivistiska synsätt ger Anders Behring Breivik uttryck för i sitt 1500 sidor tjocka manifest. Där han ser sig själv som en riddare i de godas tjänst.

Men Sverigedemokraterna och Framstegspartiet är långt ifrån de enda, eller ens de första, som bygger sin ideologi och sin retorik på att ställa grupper i samhället mot varande. Samma typ av kollektivistiska synsätt präglar även det parti som Anders Behring Breivik valde att attackera, Socialdemokraterna. Hela den ideologiska grunden för vänstern har sitt ursprung i just en kollektivistisk syn där grupper i samhället ställs mot varandra. I socialismens och kommunismens fall är det arbetstagare som ställs mot kapitalister. Med svart-vit retorik beskrivs arbetarna som de goda och kapitalisterna som de onda

Även om varken Sverige eller Norge har drabbats lika hårt av kommunismens och socialismens svart-vita ideologi som länderna bakom järnridån så har retoriken många gånger varit lika hård. Många var de ”kapitalister” som inte längre kände sig välkomna i Sverige under Socialdemokraternas styre på 60-, 70- och 80-talet. Flera av dem valde att lämna Sverige på grund av de dignande skatter som finansminister Gunnar Sträng ålade dem. Allt för att kunna rädda de familjeföretag som de själva hade byggt upp under många hårda år.

Men inte bara de kapitalistiska företagarna drabbades. Även en framgångsrik författarinna upptäckte till sin förvåning att hon tvingades betala mer i skatt till Gunnar Sträng än vad hon själv tjänade, vilket fick henne att publicera den satiriska sagan ”Pomperipossa i Monismanien” i Expressen i mars 1976. Då insåg till slut det svenska folket det vansinniga i att tvinga ”kapitalisterna” att betala 102 procent i skatt och valde en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år.

Men Socialdemokraternas kollektivistiska syn på samhället tog inte slut för det. Istället lanserades löntagarfonderna, för att angripa kapitalägarna och för att beröva dem makten och ägandet över de företag de byggt upp. Målet var att förgöra de onda ”kapitalisterna” och ge makten till de goda arbetstagarna (representerade av Socialdemokraterna själva). Efter att Socialdemokraterna vann valet 1982 infördes löntagarfonderna, vilket ledde till att ytterligare ett antal familjeägda och entreprenörsdrivna företag drevs ur landet.

Återigen hade Socialdemokraterna alltså ställt grupper mot varandra i samhället, under en svart-vit retorik baserad på ”vi mot dem” och ”goda mot onda”. Vi är de goda. De är de onda.

Under de senaste årtiondena, efter murens fall, så är det inte längre främst arbetstagare som ställs mot kapitalister. Marknadsekonomin visade sig nämligen vara överlägsen kommunismen och socialismen på att skapa välstånd och välfärd. Istället behövde vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, en ny fiende. Radikalfeminismen har därför gjort sitt stora intåg på den svart-vita arenan av kollektivistiskt hat. Nu är det istället gruppen kvinnor som ska ställas mot gruppen män. Kvinnor är de goda och män är de onda.

Under Socialdemokratisk flagg inkorporeras radikalfeminismen i samhällets lagar, regler, förordningar, styrdokument och värdegrund. Politisk forskning startas under namnet genusvetenskap. Jämställdhetsminister Margaretha Winberg arbetar nära ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt som i TV uttrycket att ”män är djur”. SSU i Kronoberg manar till mansslakt. I Göteborg anordnas Heterohatets dag. Politiker och journalister på vänstersidan vräker dagligen ut sitt kollektiva manshat i media.

Samma typ av kollektivism och samma typ av intolerans som också präglar Anders Behring Breiviks världsbild. Det är inte svårt att se var Anders Behring Breivik, Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har fått sitt sätt att dela upp världen i ett svart-vitt ”vi mot dem” och ”goda mot onda” ifrån.

Våld och uppmaningar till våld är heller inte ovanliga från vänsterns sida. På valnatten 2010 uppmanade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att till utomparlamentariska metoder för att stoppa Sverigedemokraterna. För bara någon vecka sedan uppmanade till och med ett antal vänsteraktivister att en av deras borgerliga meningsmotståndare skulle skjutas! Vi är de goda! De är de onda!

Det är tyvärr Socialdemokraterna och vänstern som själva har skapat det samhälle där grupper ständigt ställs mot andra grupper i samhället. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt demoniserar och manar till hat mot grupper i samhället som de beskriver onda. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt föder både hatets grogrund och hatets språk. Det är Socialdemokraterna och vänstern som inte tolererar och välkomnar alla människor i samhället.

Det är i den kontexten som Anders Behring Breivik har vuxit upp. Det är också i den kontexten som både Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har bildats. De är inget annat än vänsterns feministiska draksådd. Lika barn leka bäst.

Nu är 76 av deras kamrater döda. Som man sår får man skörda.

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 EX1 EX2 EX3 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9 SvD10 SvD11 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: ANDERS BEHRING BREIVIK, OSLO, UTÖYA, TERRORDÅD, HAT

Katarina Wennstam - en studie i manshat

Medborgare! Katarina Wennstam är en av alla feminister som har i det närmaste fri tillgång till att (oftast oemotsagd) sprid sin fördomsfulla och hatiska syn på män i media. Hon är författare till reportageböckerna "Flickan och skulden" respektive "En riktig våldtäksman" där hon utifrån ett antal väl utvalda brottsfall sprider bilden att just våldtäktsoffer systematiskt blir uselt bemötta och inte trodda av rättsväsendet och av allmänheten. Men att påstå att kvinnor som anmäler våldtäkt generellt sett blir misstrodda av rättsväsendet stämmer inte enligt en granskning av sexualbrott i Stockholms län som DN gjort. Visst förekommer det att brottsoffer ibland blir dåligt bemötta av sin omgivning, vilket Bjästafallet är exempel på.

Men även det omvända förekommer minst lika ofta, att oskyldigt anklagade blir utsatta för förödmjukande behandling av både rättsväsende, media och allmänheten. Något som allt för väl illustreras av det så kallade BSDM-fallet, där även Katarina Wennstam var en av de journalisterna som spred en totalt falsk bild över vad som verkligen hade skett och gjorde nedlåtande uttalande om en av de oskyldigt anklagade männen!

Men något annat är knappast att förvänta sig av Katarina Wennstam. Hon är själv en studie i manshat. Det är inte bara i hennes reportageböcker och i sitt journalistiska värv som hon konsekvens sprider en feministisk bild av män som ondskefulla förövare och kvinnor som värnlösa offer. Samma sak gäller för hennes romaner "Smuts", "Dödergök" och "Alfahannen". Syftet med dem är att smutskasta män och att sprida det radikalfeministiska budskapet.

Som journalist och författare är naturligtvis Katarina Wennstam van vid att få stå oemotsagd och inte behöva argumentera för eller belägga sin ståndpunkt. Därför blir hon enormt upprörd över alla vanliga människor som får komma till tals i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar eller på bloggar. Alla dessa som kritiserar och ifrågasätter henne kallar hon för internettroll, näthatare och mobbare.

Speciellt då alla män som gör sin röst hörd. De är "ett gigantiskt, demokratiskt problem" anser Katarina Wennstam! För de begränsar henne och andra kvinnor...

"Jag börjar bli tystare. Fogligare. Försiktigare. Jag orkar inte något annat. Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött. Någon måste säga det rakt ut, men kommentarsfälten på internet håller på att bli en mycket effektiv munkavle på allt fler viktiga röster. Vi måste prata om det eftersom störtfloden av avsky, förakt, hån och mobbning är något vi faktiskt redan börjat vänja oss vid."

"Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg."

Detta säger alltså den kvinnliga feministen som har nästan fri tillgång till media och som oemotsagd kan föra ut sitt manshat till miljontals läsare. Precis som så många andra feministiska kvinnor inom politiken, journalistiken och kulturvärlden. Någon sådan möjlighet har inte landets alla vanliga människor. De som inte tillhör den feministiska politiska eliten, mediaeliten eller kultureliten.

Ändå sitter maktmänniskan Katarina Wennstam och beklagar sig och tycker synd över sig själv. Hon som är mer privilegierad än nästan alla andra människor i hela landet. Hon som rör sig i kretsar som är lika privilegierade som henne själv. Kretsar som ofta karakteriseras av samma feministiskt manshat som hon själv omger sig av. Kretsar som ständigt sprider ett förakt mot vanligt folk och då speciellt vita medelålder heterosexuella män.

Feministiska kretsar som bland annat visade sitt fula ansikte när de vräkte ut sitt feministiska hat mot Pär Ström när han just hade publicerat sin nya bok "Sex feministiska myter". Han möttes då av en störtflod av härskarteknik, okvädningsord, vulgäriteter och vrede från flera välkända feminister.

Vad skiljde då dessa feminististers agerande från det Katarina Wennstam beklagar sig över? Jo, skillnaden var att deras störtflod inte återfanns i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar, utan i själva artiklarna! Precis som dessa feminister nästan dagligen pumpar ut nya artiklar med ett manshatande budskap.

Det är den feministiska makteliten, med personer som Katariana Wennstam i spetsen, som har startar ett systematiskt könskrig (se del 1 och del 2) mot män. Feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot och radikalfeministerna har allt för länge fått stå oemotsagda. De är överhuvudtaget inte intresserade av jämställdhet. De drivs enbart av manshat. De är allt för ofta kvinnor som hatar män.

Att män nu har börjat reagera och börjat slå tillbaka är en bra början. Det är därför dags för alla härliga män att sluta ta skit och förena sig med alla älskvärda kvinnor i kampen mot feminismen.

Manhatande feminister som Katarina Wennstam ska aldrig mer få stå oemotsagda!

MER INTRESSANT OM: KATARINA WENNSTAM, FEMINISM, NÄTHAT, JÄMSTÄLLDHET

Harlekin Assange - därför är han skyldig i feministernas ögon!

Medborgare! Så var det då återigen dags för Julian Assange att infinna sig i domstolen i  London för att bestrida utlämningen till Sverige. I februari fastslog en lägre instans att Julian Assange ska utlämnas. Detta efter att det svenska åklagarämbetet hade begärt honom utlämnad trots att Julian Assange inte var åtalad, utan enbart misstänkt för våldtäkt och sexuellt övergrepp mot Anna Ardin och Sofia Wilén.

När överåklagare Marianne Ny beslutade att återuppta den då redan nedlagda förundersökningen så valde Julian Assange att frivilligt stanna kvar i Sverige under nästan två månaders tid för att vara tillgänglig för förhör. Ett förhör hölls med honom. När tiden sedan gick och tiden för hans uppehållstillstånd började närma sig sitt slut så frågade Julian Assange överåklagare Marianne Ny, via sin svenska advokat, om det var i sin ordning att han lämnade Sverige och fick då ett positivt besked på det.

Efter ytterligare en tid hörde sedan Marianne Ny av sig till Julian Assanges svenska advokat för att få till ännu ett förhör, något som Julian Assange accepterade och gav ett antal förslag på datum då han hade möjlighet att komma till Sverige. Men det dög inte åt den öppet uttalat feministiska åklagaren, som skyllde på att polismannen som skulle hålla förhören inte kunde de föreslagna dagarna. Inte heller kunde polismannen komma över till London för att hålla förhöret eller hålla det via telefon (något som gått utmärkt i förhören med målsäganden och vittnen).

Istället drog Marianne Ny igång en maktkampanj för att förödmjuka Julian Assange och för att tvinga honom till Sverige under hot om våld. En europeisk häktningsorder (EAW) utfärdades på dubiösa grunder för att få Julian Assange häktad i England och därefter utlämnad till Sverige. Han häktades i London den 7 december när han frivilligt anmälde sig på en polisstation och släpptes därefter mot borgen efter att ha spenderat ett par veckor isolerad i en fängelsecell.

Överåklagare Marianne Ny och det svenska rättsväsendet har fått mycket kritik för sitt agerande gentemot Julian Assange, inte bara av hans engelska försvarsadvokater utan även av flera svenska jurister. Det handlar inte om ett generellt smutskastande av det svenska rättsväsendet, utan om ett flertal konkreta punkter där rättssäkerheten starkt kan ifrågasättas. Och speciellt då i så kallade sexualbrottsmål!

I det statsfeministiska Sverige har antalet anmälda sexualbrott ökat lavinartat under de senaste åren. År 2010 anmäldes nästan 17500 sexualbrott, vilket är 6 gånger fler än i mitten av 70-talet. Det har länge talats om ett stort mörkertal vad gäller sexualbrott och då kanske speciellt våldtäkt. Det har även talats om att få brottsoffer vågar anmäla på grund av att de blir dåligt behandlade av rättsväsendet och/eller allmänheten. Och visst finns det tyvärr sådana exempel, som det för en tid sedan uppmärksammade Bjästafallet. Men det finns också exempel på motsatsen, där rättsväsendet har satt en överdriven tilltro till "brottsoffret" och utsatt de falskt/felaktigt anklagade för en rättsvidrig och förödmjukande behandling, som i det så kallade BDSM-målet.

Numera har Sverige världens näst högsta antal anmälda våldtäkter per capita. Grunden till denna våldtäktsexplosion är knappast att svenska män (eller invandrare heller för den delen) är ondsinta och brutala sällar som inget annat vill än att med våld penetrera alla stackars försvarslösa kvinnor som finns i landet. Visst förekommer tyvärr även sådant, men det är inte alls skälen bakom de flesta våldtäktsanmälningarna.

Istället är grundorsakerna bakom de allt fler anmälningarna, precis som Niklas Dougherty säger, att den sexuella revolutionen har avstannat och ersattes med en allt aggressivare nymoralism. En konservativ nymoralism som, kombinerat med den svenska feminismens negativa syn på män och heterosexualitet, har lett fram till förändringar i lagstiftning och attityd:

"Handlingar som tidigare inte var sexualbrott är det nu, och i allmänhet har toleransen minskat och straffsatserna ökat för dessa typer av brott...

Samtidigt har den så kallade anmälningsbenägenheten ökat i takt med medvetandegraden om en ny känslighet, och det finns en politisk vilja att oavsett omständigheter i övrigt öka antalet fällande domar, av rent statistiska skäl. För detta krävs att folket uppmuntras att anmäla, samt att man ser mellan fingrarna med falskanmälningar."

Men trots att allt fler anmälningar görs så är inte landets feministiska elit nöjda. Man kräver en skärpt våldtäktslagstiftning, att omvänd bevisbörda ska gälla i sexualbrottsmål och att fler brott ska klaras upp. Grundinställningen är helt enkelt att en anmälning om våldtäkt också är ett bevis för att en våldtäkt har skett. Att peka ut och fälla den anklagade är därför viktigare än att försäkra sig om att det överhuvudtaget har begåtts något brott.

Synen bygger på den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen, där män betraktas som ondskefulla personer som inget annat vill än att förtrycka alla oskyldiga och hjälplösa kvinnor. I synen ingår också att betrakta allt som en kvinna säger som en absolut sanning och allt som en man säger som en potentiell lögn. Därför ska man heller aldrig ifrågasätta det en kvinna säger, speciellt inte i sammanhang där hon dessutom ses som ett brottsoffer. Därför är det i feministernas ögon inte intressant att objektivt utreda om ett brott överhuvudtaget har skett. I deras ögon är den anmälande kvinnan ett brottsoffer per automatik.

Som så tydligt framkom under #prataomdet-kampanjen så är det kvinnans upplevelse som är det intressanta. Om hon upplevde att hon blev "kränkt" eller att hon tio år senare kom på att hon kände sig "kränkt" så har hon per automatik blivit utsatt för ett brott. Helt oberoende av vad som verkligen skedde eller hur hon själv agerade gentemot sin sexpartner. Han är skyldig per automatik.

För precis som i Harlekin-romaner så förväntar sig både de konservativa nymoralisterna och den feministiska eliten att mannan ska uppfylla en kvinnas alla drömmar och fantasier. Han ska uppvakta henne, han ska förföra henne, han ska ta initiativ till sex och han ska vara den perfekte älskaren som bara sätter henne i centrum. Detta ska han dessutom göra utan att hon ska behöva yppa ett ord om sina tankar och drömmar. Hans ska kort sagt vara tankeläsare. Om han inte uppfyller alla hennes drömmar och fantasier så är han per definition en våldtäktsman. Då förtjänar han inget annat än samhällets förakt och ett långt fängelsestraff.

Att det är mannens ansvar och skyldighet att tillse att sexet blir precis så som kvinnan har förväntat sig ser man allt för väl i många av de våldtäktsanmälningar som görs (och som aldrig går till åtal). Som Pelle Billing skriver, så vet antagligen inte de flesta svenskar hur luddiga våldtäktsanmälningar kan vara och hur pass ofta de inte beskriver en våldtäkt överhuvudtaget (och inget annat brott heller). Trots att inget brott kan bevisas så läggs alla dessa anmälningar till statistiken över nedlagda våldtäktsanmälningar, vilket i sin tur leder till att feministerna upprörs över att "våldtäktsmän" går fria.

Sydsvenskan hade för en tid sedan ett reportage om de 41 anmälningar om våldtäkt som polisen i Lund tog emot under 2010. En stor del av anmälningarna karakteriseras av unga kvinnor som ångrar sex de haft och som lägger skulden för detta på mannen ifråga. Allt i enlighet med vad de har fått lära sig under sin uppväxt i det statsfeministiska Sverige. Ty om en kvinna mår dåligt, har gjort något hon ångrar eller på annat sätt känner sig "kränkt" så är det alltid mäns fel. En kvinna har själv aldrig någon skuld för den situation hon befinner sig i. Precis samma sak karakteriserade många av historierna i #prataomdet-kampanjen!

Med detta i åtanke är det inte alls underligt att den feministiska överåklagaren Marianne Ny och de feministiskt inspirerade medierna gör allt i sin makt för att förödmjuka Julian Assange. För dem är det ju viktigare att fälla än att objektivt fastställa om ett brott överhuvudtaget har begåtts. I deras ögon räcker det att Anna Ardin och Sofia Wilén upplevt att Julian Assange inte har uppfyllt deras romantiska nymoralistiska drömmar. Det är ett brott i sig själv. Ty om en man inte beter sig som den underbare riddaren i en Harlekin-roman så är han per automatik en våldtäktsman i feministernas ögon.

Inte underligt att allt fler reagerar på att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot!

Uppdatering: Missa inte Göran Rudlings mycket välskrivna och detaljerade genomgång av hela Assange-fallet. Efter att ha läst den kan man verkligen fråga sig vem som borde vara föremål för en polisutredning!

AB1 DN1 DN2 EX1 EX2 GP1 GP2 GP3 GP4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
MER INTRESSANT OM: JULIAN ASSANGE, FEMINISM, HARLEKIN, PRATAOMDET

En våldtagen feminist är en bra feminist

Medborgare! När Pär Ström för en tid sedan lanserade sin nya bok "Sex feministiska myter" drabbades han omedelbart av det feministiska hatet. Den välkända socialdemokratiska feministen Anna Ardin (som är en av de två kvinnor som anklagat Julian Assange för våldtäkt) liknade Pär Ström vid Hitler. Hennes partikollega Veronica Palm ansåg att Pär Ström skulle tystas. Expressens sexrådgivare, tillika feministen, Katarina Janouch hävdade att Pär Ström "rövknullade" kvinnor och att han är ett "rikspucko". 

När Pär Ström skrev om den antimans-policy som det feministiskt inspirerade serietidningsförlaget Galago har infört kallade dess redaktör Johannes Klennel honom för ett rötet pisshuvud. Strax därefter skrev Johannes Klennel på Twitter att Pär Ström borde bli tjärad, fjädrad och uppspänd på en järnvägsräls. 

Det här är bara ett par exempel på den retorik och den typ av indirekta hot som representanter för det feministiska vänsteretablissemanget regelmässigt tar till. 

Nyligen skrev Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet om att alla partier borde oroa sig för brottsligheten bland invandrare. Det fick i vanlig ordning vänsteretablissemanget att gå i taket. Att anklaga invandrare för att vara överrepresenterade när det gäller brottslighet är nämligen tabu i dessa kretsar, men att anklaga män för samma sak är legio. Flera av dem vräkte ur sig sitt hat mot Per Gudmundson på nätet och i sociala media (men av någon anledning kallas det aldrig näthat när representanter för det feministiska vänsteretablissemanget gör sig skyldig till detta). 

I sitt senaste nummer publicerade Galago en "satir" där bland annat följande gick att läsa: 

"Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. lnför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundsson."

Efter att texten publicerats i Galago uttryckte många inom det feministiska vänsteretablissemanget stöd för kravet på bloggar och på Twitter. Bland annat skriver Kawa Zolfagary (som kallar sig själv för Dödsmaskinen på Twitter och som för övrigt stod högt upp på Vänsterpartiets riksdagsvalslista i höstens valet) att kravet på att Gudmundson skjuts är "rimligt". Simon Fors (som också stod på Vänsterpartiets riksdagslistan och nu företräder partiet i Pajala kommun och Norrbottens läns landsting) skriver att "alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?". Om man ska tolka följande tweet från Jesper Nilsson ordagrant så är hoten mot Per Gudmundson inte bara en satir. 

Per Gudmundson och Svenska Dagblandet anmälde Galago till Justitiekanslern (JK), men denne har snabbt lagt ner ärendet med hänvisning till att det rör sig om just en satir. Redaktionen på Svenska Dagbladet är dock oroade över att JK tar inte hot mot journalister på allvar.

Johannes Klenell på Galago tycker dock att det är naturligt att JK kommit till slutsatsen att det rör sig om humor och satir. Han tycker heller inte att Galago har något som helst ansvar för om någon eventuellt tolkar texten som allvarligt menad eller inspirerar till andra att skriva hotfulla inlägg om Per Gudmundson.

Medborgarperspektiv blir inte det minsta förvånad. Johannes Klennel har ju själv ägnat sig åt just hets och hot mot politiska motståndare på nätet. Det är antagligen en naturlig del av hans och det övriga feministiska vänsteretablissemangets vardag, med tanke på hur de nyligen agerade mot Pär Ström.

Men tänk om någon skulle agera på samma sätt mot dem? Tänk om någon till exempel skulle hävda att "en våldtagen feminist är en bra feminist" och att det sedan med glada hejarop skulle återspridas av flera av landets journalister och kulturskribenter. Hur hade den feministiska vänstereliten då reagera?

Antagligen på minst samma sätt som de just nu gör efter att Mustafa Can har skrivit en novell där han "straffknullar" det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jenssen. Aftonbladets feministiska kulturchef Åsa Linderborg kallar novellen för ett övergrepp (och då är det ändå en politisk motståndare som blir "straffknullad", om än en kvinnlig sådan). Expressens kulturredaktion kallar novellen ett slag under bältet.

Tänk då vilket liv det hade varit skällan om det inte var Siv Jensson som blev "straffknullad", utan en svensk medelålders feministisk kvinna.

Men att hetsa mot och dödshota vita medelålders medelklassmän tycker samma feministiska vänsteretablissemang är helt OK. Hyckleri någon?

Inte underligt att allt fler reagerar på att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig var emot.

AB EX RE SvD1 SvD2 SvD3
MER INTRESSANT OM: PÄR GUDMUNDSON, HOT, NÄTHAT, FEMINISM, VÄNSTERN