Medborgare! Valdagen närmar sig med expressfart, men ännu har inget av de politiska partierna talat om vad de konkret vill göra för att säkerställa och vidareutveckla välfärden. De verkar leva i en verklighet där välfärden tas för givet. Att skattepengarna som finansierar den rullar in i statskassan per automatik och om man vill genomföra nya kostsamma reformer så vrider man bara ett par ytterligare varv på skattekranen. De rödgröna har lovat att öka skattetrycket ytterligare för att finansiera nya kostsamma bidragsreformer, något som Sveriges arbetare kommer att förlora på! Under de senaste femtio åren verkar insikten att det finns en koppling mellan välstånd och välfärd helt försvunnit hos våra politiker. Insikten att pengarna som finansierar vård, skola, omsorg, infrastruktur, sjukförsäkringar, föräldraledighet, barnbidrag, pensioner och mycket annat som vi tar för givet faktiskt har sitt ursprung i framför allt det privata näringslivet verkar vara som bortblåst. En förutsättning för att ett land ska kunna hålla sig med ett bra välfärdssystem är att det finns kontinuerliga skatteintäkter som kan finansiera det.
Huvuddelen av dessa skatteintäkter har sitt ursprung i lönsamma privata företag som vill och kan anställa personal till goda löner i Sverige. Dessa anställda betala i sin tur den skatt som finansierar välfärden. De anställda inom det privata näringslivet är till största del nettoskattebetalare, det vill säga att de betalar in mer skatt till stat och kommun än vad de tar ut i form av bidrag och stöd till företaget de arbetar för. Sverige behöver fler nettoskattebetalare för att långsiktigt kunna säkerställa och utveckla välfärden!
Men under de senaste femtio åren har inte våra politiker ägnat denna oerhört viktiga fråga någon som helst tanke, istället har man ägnat sig åt micro management inom det existerande systemet. Man har ändrat lite på en skattesats här och ändrat på ett bidrag där. Man har infört en ny förmån för en viss grupp i samhället här och byggt ett nytt statligt verk där. Med tiden har den offentliga sektorn växt och bidragssystemet byggt ut, allt för att fånga in alla medborgare i ett vaggan-till-graven-samhälle där i princip alla hamnar i en beroendeställning till staten och därmed gett makteliten en möjlighet att styra över vanligt folks liv.
Men under de senaste 20-30 åren har tecknen på problem i välfärdsstaten gjort sig påminda gång på gång. Redan i mitten på 70-talet kom de första tecknen att det inte stod helt rätt till. Inflationen var skyhög, regeringen tvingades devalvera den svenska kronan vid flera tillfällen och industribransch efter industribransch tvingades lägga ner i Sverige. Plötsligt började arbetslösheten stiga till höjder som man aldrig sett tidigare efter kriget.
Under 80-talet lyckades man på pappret få ordning på ekonomin igen och det började se ljusare ut för vanligt folk, men det var en chimär. Det visade sig att staten höll välfärden uppe med lånade pengar. Statsskulden växte rekordsnabbt och i början av 90-talet föll korthuset ihop! Sverige var satt i skuld.
Den enda lösningen var att kraftigt skära i välfärden. Sjukförsäkringarna försämrades, pensionerna försämrades, infrastrukturprogram stoppades, den svenska kronan sjönk som en sten och svenskarna blev i ett nafs den fattigaste kusinen i Norden.
Även om en hel del viktiga reformer gjordes för att förbättra statens ekonomi så åtgärdades aldrig det viktigaste underliggande problemet, att långsiktigt stimulera och säkerställa kontinuerliga skatteintäkter. Det underliggande problemet verkar inte ens ha analyserats.
Trots att Sveriges befolkning har ökat med 2 miljon människor sedan mitten på 60-talet har inte antalet sysselsatta i det privata näringslivet ökat alls, vilket framgår av nedanstående diagrammet (som genererats på Ekonomifakta baserat på statistik från SCB).
Fram till mitten av 80-talet ökade den offentliga sektorn, men sedan tog det stopp eftersom skatteintäkterna från det privata näringslivet inte längre räckte till att finansiera ytterligare jobb inom den offentliga sektorn (under den siste tiden finansierades dessutom en stor del av lånade pengar, vilket ledde till en ökande statsskuld). För att finansiera den ökande offentliga sektorn höjdes skattetrycket ytterligare. Vanligt folk fick behålla en allt mindre del av sina pengar för egen del. På 60-talet kunde en familj leva på en lön. Det gick inte längre under 80-talet.
Från mitten på 80-talet tills idag så har befolkningen ökat med ytterligare 1 miljon medborgare, men som framgår av diagrammet ovan så är inte fler sysselsatta (varken i privat eller offentlig sektor) idag än då! Sysselsättningsgraden har sjunkit ytterligare, vilket medför att de som arbetar måste försörja ytterligare 1 miljon medborgare. Medborgare som i många fall faktiskt är fullt arbetsföra! Detta medför ytterligare ansträngningar på välfärdssystemet.
Vad som är än mer oroande är att antalet sysselsatta i det privata näringslivet inte är högre idag än vad det var för 45 år sedan, när befolkningen var nästan 2 miljoner färre än idag! Den andel av befolkningen som genererar de skatteintäkter som finansierar välfärden blir allt mindre. Andelen nettoskattebetalare blir lägre och lägre. Andelen som direkt lever på bidrag eller som får sin sysselsättning av jobb som finansieras av skattepengar blir allt större.
Det är detta som är dagens största samhällsproblem. Dagens politik borde handla om att snabbt minska utanförskapet och att få fler i arbete inom den privat sektorn! Dagens politik borde handla om hur man skapar förutsättningar detta.
I dagens DN skriver Patrik Engellau och Thomas Gür om att det bara finns en enda väg för att skapa fler jobb. Det är genom att stimulera företagandet och det privata näringslivet. De skriver att det nu är dags för landets politiker att visa på statsmannaskap. Den enda vägen till ökad sysselsättning är att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor!
Medborgarperspektiv kan bara hålla med! Det behövs ett miljonprogram för jobben!
MER INTRESSANT OM: JOBB, ARBETE, SYSSELSÄTTNING, SKATTER, VÄLFÄRD, VAL 2010
2 kommentarer:
Självklart kan vi inte fortsätta byta pengar med varandra i offentlig sektor... själv har jag enbart jobbat privat i mitt liv (utom nåt litet vikariat i min ungdom och när vi tog hand om ensamma mammors barn på helgerna).
Kungahuset har begripit att det är en ny tid. Nu måste också den adliga äftliga politiska delen av makteliten inse att ämbetena inte kan fortsätta gå i arv utan att det behövs att man uträttar ett arbete för att sköta Sverige.
I min närmaste släkt är vi egna företagare eller jobbar åt egna företagare. Det är det enda vettiga.
Själv har jag verkligen dragit mitt strå till stacken. Jag har jobbat i mer än 40 år uppfostrat tre barn under mer än 40 års tid och jag får som tack nu omkring en tredjedel av min tidigare lön när jag fyller 65 i december. Tack Sverige! Men jag jobbar gärna tills jag dör, så det är ingen fara på taket.
Meningen med livet är att arbeta som jag ser det. Och det tänker jag göra precis som min pappa gjorde. Han som skrev sin sista artikel på dödsbädden. Man ska dö med stövlarna på!
Det finns bara en långsiktig väg. Det måste lönsa sig att driva företag och det måste löna sig att arbeta!
Skicka en kommentar
Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!