Som försvar för vargen påpekas att ingen svenska har dödats av varg på drygt hundra år och att vargen är en naturlig del av den svenska faunan. Det är naturligtvis helt sant, men rädslan för varg finns trots detta bland många av dem som lever på landsbygden och som har en daglig nära kontakt med vargen. Många av dem har dessutom själva sett de skador som vargen kan göra på tamboskap och husdjur. För på sina håll lever vargen väldigt tätt inpå människorna, även i de lite större städerna. Bara för ett par dagar sedan fann man resterna ett rådjur som fällts av en varg inne på gården på en förskola i centrala Karlskoga. Varför ska de boende i Karlskoga acceptera varg på stadens gator när inte stockholmarna gör det?
Till betydande delar verkar vargfrågan vara något av en skiljedelare mellan landsbygdsbor och stadsbor. Att man helt enkelt har svårt att sätta sig in i varandras livsvillkor.
Om det nu inte är så farligt med varg och det inte finns någon som helst risk att den attackerar människor, varför beslöt då Skånes Djurpark att avliva hela vargflocken då flera vargar lyckats ta sig ut ur hägnet i går.
13 kommentarer:
Vad det verkar - jag har läst något referat till någon undersökning - så är jägarna mer negativa till varg än vad fåruppfödare är, överlag.
Det är skillnad på att ha får eller kreatur som arbete, att leva på det och att jaga för sitt nöjes skull (glöm allt dravel om jaktens vikt för försörjning, kilopriset på jagat kött är högre än köpt när man räknat in alla kostnader).
Jägare gillar inte konkurrensen, helt enkelt. De saknar trovärdighet när talar om hur farligt eller olämpligt eller vad det nu är med vargen.
Jeg blir glad av å lese kommentaren til en ekte dyreverner!
Du er hjertlig velkommen hit til Norge. Vi har nemelig problem med at Flatlusa (Pitrus pubus) er utryddet. Vi i dyrebeskytelsen skal ta inn en ny populasjon fra horene i Tailand, og trenger en til å ta vare på en liten lokal stamme i flere byer, også i Sverige. Velkommen
Michael!
Jag kan mycket väl tänka mig att det stämmer som du säger, att jägare är mer negativa till varg än vad fåruppfödare och andra som har boskap i vargrika områden. Kan också tänka mig att det kan stämma att jägarna ser vargen som en konkurrent. Dock vet jag inte om det verkligen är jägarna som hävdar att vargen skulle vara farlig. De som hänvisar till det känner nog mer en stor oro och rädsla för vad som skulle kunna hända. Ungefär som många gamla damer känner en rädsla för att bli nedslagna om de går ut på kvällen, trots att risken är väldigt liten och som minst just för de gamla damerna (risken för att bli nedslagen är ju störst för yngre män).
Vargkramarna är inte normalt funtad, de har ingen sympati för andra människor än de själva.
Det går inte att diskutera med dom för enligt dom är ju vargarna mer värd än människan.
Medborgare X,
Vad jag menar är att vad jägarna tycker om vargar är lika relevant som vad bankdirektörer tycker om bonusar. Den som talar i egen sak är icke opartisk.
Michael!
Naturligtvis talar jägare i egen sak. Allt annat vore ganska konstigt. Varför skulle de vara mer objektiva än någon annan grupp i samhället?
En bra och reflekterande beskrivning! Ju längre bort från livet på landet man lever desto lättare är det att överse med att vargar är rovdjur med behov av att fälla och äta bytesdjur. Att se yngste familjemedlemmen, taxen Axel, bli sliten i stycken och lemlästad av en frisk och sund, men hungrig varg, är en stor tragedi...
Medborgare X:
Varför har de hägn runt rådjur och älgar då? Är det för att de är farliga och äter människor?
Älgen är vårt farligaste djur, många människor dör årligen av att krocka med älgar och det är dessutom vanligare att människor eller husdjur dödas genom älgattacker än genom vargattacker. Borde vi inte först decimera älgpopulation och långt senare vargen?
Att varghatarna trissar upp en skräck för varg är väl inte ett skäl att skjuta vargarna, eller? Om man trissade upp en skräck för judar, vore det då rätt att utrota judarna?
Jag träffade själv en kvinna i dalarna som aldrig sett en varg, som aldrig sett spår efter en varg och som bodde i ett område där enbart extrema varghatare rapporterade in att de sett vargspår. Hon vågade inte längre gå ut när det var mörkt, hon gick aldrig längre långt in i skogen, hon hade numera alltid sin hund kopplad och hennes barnbarn fick inte gå själva till skolbussen. Är det vargens fel, eller är det alarmisternas fel?
Jag återkommer dessutom till min tidigare fråga om hjortdjuren. Varför ska jag tvingas ha dem i min närhet bara för att markgrannarna vill ha jaktbara stammar som rör sig över deras marker?
Profanum!
Jag har väl aldrig påstått att man ska utrota vargen. Vi har bara omkring 250 vargar i landet. Dock är de ganska ojämnt fördelade över landet. Därför tycker jag att man ska flytta en del av dem till Stockholm.
Medborgare X:
Vi hade färre än 210 vargar innan jakten, så nu rör det sig om färre än 185.
Borde man inte på samma sätt flytta älgar till Stockholm från t.ex. Värmland?
Tunnelbanor och knarkare har de ju gott om i Stockholm men inte på landsbygden utanför Mora, så man kanske borde flytta lite sådant dit?
Min svärmor har som sagt gott om rådjur i sin trädgård, borde de flyttas till Kiruna där det är ont om dem?
Profanum!
Hade vi färre vargar än den undre gränsen som Riksdagen har satt upp? Undre gränsen är väl just 210 vargar om jag inte har missuppfattat allt. Varifrån kommer dina uppgifter att det var färre än 21o vargar innan jakten började?
Profanum!
Ja, för min del får man gärna fördela ut även älgar, rådjur, knarkare och tunnelbanan över landet. Ska man tro vissa miljömuppar rätt så tror de uppenbarligen att vi redan har tunnelbana över hela landet. De brukar ju då och då beklaga sig över att folk i landsbygden åker bil 10 mil till jobbet istället för att använda offentliga transporter.
Medborgare X
210 vargar var den övre gränsen.
Ja bra då var det ju bara orealistiskt, inte inkonsekvent.
Skicka en kommentar
Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!