Del 3 - Den verkliga ojämställdheten i förskolan

Medborgare! Ljudet från polisbilens siréner tonar bort mellan fasaderna. Jag tänker på den gänglige mannen med det svarta håret som just nu sitter i baksätet, sönderslagen och blödande, på väg mot en isoleringscell i häktet. Den ”misshandlade” kvinnan, som lipat åt mig och gett mig fingret, har hunnit försvinna från lägenhetens fönstret. Med den nyfunna, bistra insikten varför man inte ska bli en mansrättsaktivist rätar jag till halsduken och drar ytterrocken tätare omkring mig. Jag börjar gå gatan upp. Med lite zick-zackande genom kvarteren borde jag kunna hitta tillbaka till kaféet igen.

Jag tar till höger i första korsningen. Det går relativt brant uppför. Jag noterar att det finns gott om grönområden på den här delen av Södermalm, även om de inte är speciellt gröna så här års. Efter att ha promenerat en bra bit får jag plötsligt syn på en gatuskylt, Åsögatan. Jag drar mig till minnes att jag såg samma gatunamn när jag i fredag besökte Maria Sveland och fick se en dag i henne deprimerande liv. Då måste ju även kaféet ligga i närheten.

Husen i det här området ser dock lite mer moderna ut. Ett antal höga lägenhetsblock ligger på rad intill varandra. Jag går på en välplogad cykelbana intill huskropparna. Plötsligt hör jag barn som tjoar och skriker. Fyra pojkar leker för sig själva i en grupp, en bra bit bort från de övriga förskolebarnen. En av pojkarna har tagit sig högst upp i klätterställningen och de övriga tre gör allt vad de kan för att ta hans plats. De skrattar och kivas.

Men som en virvelvind uppenbarar sig en av förskolefröknarna. Hon säger med mörk röst till pojkarna:

– Sluta omedelbart! Vad har vi sagt om det där? Kommer ni inte ihåg vad Ingemar sa till er senast han var här? Pojkar får inte leka fritt! Då kan ni utveckla sådana där hemska förtryckande manliga strukturer. Det är INTE bra! Då blir ni våldtäktsmän och hustrumisshandlare när ni blir stora. Det vill ni väl inte, va? Ni ska lyda oss förskolepedagoger och leka som flickorna istället. Följ med mig nu så att jag och de andra fröknarna kan styra er lek, så att vi tillsammans kan skapa det feministiska drömsamhället. Det riktiga Egalia.

Fyra molokna små pojkar går med tunga steg efter kvinnan. De blir alla anvisade en plats var som påputtare åt flickorna som redan sitter i gungorna.

– Putta på hen-ne nu! Men inte för mycket och inte för lite. Hen bestämmer, så lyd vad hen säger!

Efter att ha instruerat hur pojkarna ska sköta gungorna sätter hon sig ner på en bänk intill gungställningen. Där sitter redan två andra kvinnliga förskolefröknar. De börjar prata med varandra:

– Gud! Jag förstår mig inte på de där jävla pojkarna. Varför gör de inte som vi säger? Det är ofattbart att regeringen inte satsar mer på genuspedagogik. Jag hörde att var tredje förskola fortfarande är ojämställd. Trots alla tidigare jämställdhetssatsningar som gjorts för att motverka traditionella könsmönster.

– Jag tror det är föräldrarna. Det finns så många oupplysta människor där ute i landet. Folk som inte förstår att vi lever i ett patriarkat och att vi kvinnor är förtryckta. Alla är ju inte lika kloka och förståndiga som alla oss på Söder. Tänk där ute på vischan. Hur många korkade föräldrar finns det som inte ens efterfrågar genuspedagoger? Det finns ju till och med de som inte vill ha en kvoterad föräldraförsäkring! Bara det visar ju hur dumma i huvudet många lantisar är.

– De förstår ju inte ens sitt eget bästa. Värst är ju kvinnor som inte är feminister. De förråder ju sitt eget kön.

– Jag skulle tro att det mest är sådana där white-trash brudar. Lågutbildade idioter. Egentligen borde man kanske satsa på klasspedagogik också. Så att barnen från underklassen kan styras rätt redan från förskolan. Då kanske de skulle sluta utveckla sådana där destruktiva arbetarklasstrukturer.

Jag orkar inte lyssna på de tre kvinnliga förskolepedagogerna längre. De påminner mig allt för mycket om Maria Wilhemsons beskrivning av ett föredrag om genuspedagogik som hon deltog i för en tid sedan, både vad gäller hur sned könsfördelningen var bland deltagarna och den negativt bild av pojkar som förmedlades. Allt negativt sammankopplas med pojkar och allt positivt med flickor.

Jag fortsätter därför min promenad mot kaféet. Trots att det inte är lika kyligt som för ett par dagar sedan så börjar jag känna mig frusen och sugen på en stor kopp varmt kaffe. Kanske skulle man passa på att smaka på en smörgås av surdegsbröd också? Det är ju tydligen populärt här på Söder.

Medan jag går vidare kommer jag att tänka på en annan artikel jag läste för en tid sedan. Där nämndes att det fortfarande råder en mycket stor brist på manliga förskollärare. Inom de kommunala förskolorna är andelen manliga anställda bara 3 procent. Förskolan är alltså en alltigenom feminiserad värld.

Vilken bild av män respektive kvinnor förmedlar det till förskolebarnen? Och framför allt - hur kan dessa kvinnliga förskolelärare, som alla har gjort ett mycket könsrollskonservativt yrkesval, förmedla en jämställd syn på män och kvinnor till barnen?

Är det inte just detta som är den verkliga ojämställdheten i förskolan?

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9
MER INTRESSANT OM: FÖRSKOLA, BARN, GENUSPEDAGOGIK, GENUS, FEMINISM, SATIR

Del 2 - Bli inte en mansrättsaktivist!

Medborgare! Efter att ha spenderat en weekend i Stockholm och noterat att staden ser ungefär likadan ut idag, som den gjorde när jag första gången besökte den för drygt 30 år sedan, har jag blivit stärkt i min syn att Stockholm är en stad full av bakåtsträvare. Än mer har detta förstärkts vid de tillfällen jag passerat Slussen, en orgie i förfallen betong utan varesig hjärta eller själ. Jag tänker att det kan inte vara någon annan än rödvinsrusiga kulturkoftor och verklighetsfrånvända Söderbor som vill bevara något så erbarmerligt fult och människoovänligt. Men jag antar att det kanske är en symbol av det gamla socialdemokratiska Folkhemmet för dem? En dröm om en tid som varit. En tid karakteriserad av öststatsgrå betong och röda fanor på första maj. En tid då alla skulle underordna sig centralmakten och kultureliten i Stockholm ansågs ha indignationsprivilegiet.

När jag nu åter en gång passerar Slussen, på min väg tillbaka till hotellet, tänker jag, riv skiten och kasta ut den där bakåtsträvande kultureliten. Vinden tar i lite extra när jag kommer upp ur T-banan, tar till höger efter utgången och promenerar vidare uppåt gatan. Katarinahissen försvinner ur vänster ögonvrå och på min högra sida tornar graniten upp sig. En bensinmack är insprängd rakt in i berget.

Strax efter att jag har passerat macken ringer telefonen. En man presenterar sig med en viskande röst. Jag hör knappt vad han säger, men förstår att han gärna vill få till ett möte. När jag förklarar att jag precis är på väg att lämna staden frågar han om jag kan stanna en dag extra för hans skull. Han kan inte komma ifrån just nu, för hans fru är hemma, men vill gärna träffas på lunchen dagen efter. Då kan han smita ifrån.

Han låter väldigt angelägen och efter en kort betänketid ger jag honom ett bifallande svar. När han frågar var vi ska träffas anger jag namnet på det kafé jag besökte i fredags, strax efter att ha varit hemma hos Maria Sveland och fått en inblick i hennes deprimerande liv. Mannen säger att han vet var det ligger och vi stämmer träff där lagom till lunch.

Jag har precis hunnit komma in i entrén på hotellet och frågar i receptionen om det är möjligt att förlänga min visit ytterligare en dag. Det visar sig inte vara några problem. Jag går upp på mitt rum och spenderar någon timme med att läsa de senaste nyheterna och debatterna på nätet, innan jag därefter går ut igen för att äta middag.

Dagen efter lämnar jag hotellet strax före lunch och tar mig till det kafé där vi stämt träff. Jag är lite tidig, beställer en kopp kaffe och sätter mig ner vid ett litet bord. Bläddrar förstrött i några av dagstidningarna som ligger intill. Efter en stund kommer en lång och gänglig man i 40-årsåldern fram till mig. Han för vänsterhanden genom det nästan korpsvarta håret och säger:

– Hej, det är jag som är Martin. Tack för att du kunde ta dig tid.

Vi sätter oss mitt emot varandra och börjar så långsamt att prata. Han berättar att han är gift sedan många år tillbaka, men att han under de senaste åren har börjar känna sig allt mer nedtryckt och kontrollerad. Först nu sade han sig ha börjat förstå sin egen situation. Det började egentligen när han läste Bengt Ohlssons utspel om kulturvänstern. Då hade han plötsligt vågat tänka i andra banor, utmanat sig själv och sina vanliga slentriansmässiga tankar. Plötsligt vågade han yppa andra åsikter än de hans fru och hans vänner inom kulturetablisemanget vanligtvis stod för, vilket hade gett upphov till väldigt hårda ordväxlingar vid ett par tillfällen, både där hemma och på jobbet.

När så Maria Sveland för ett par dagar sedan publicerade sin drapa om politisk depression och Anders Lindberg strax därefter följde upp den med en ledare i Aftonbladet, där alla som inte sympatiserade med de politiskt korrekta åsikterna liknades vid massmördaren Anders Behring Breivik, så blev bilden än klarare för honom. Då insåg han att det faktiskt finns en åsiktshegemoni i Sverige och att den nu är utmanad. Han berättade att han plötsligt hade känt det lättare att andas, men att det samtidigt fanns en växande rädsla inom honom.

Jag bad honom att konkretisera sin situation och vad det var som gjorde att han kände sig rädd. Då berättar han om gårdagen. Strax innan han hade ringt mig så hade han nämnt för sin fru att mansfrågor verkar ligga i tiden och att han börjar bli lite nere med Pär Ström.

Det hade resulterat i två snabba sparkar i magen och en rejäl örfil. Samtidigt hade hon skrikit åt honom att:

– Vad du än gör, bli aldrig mansaktivist!

Det var i det ögonblicket han insåg att han behövde någon att tala med. Själv kom jag omedelbart att tänka på en krönika jag läst kvällen innan, där ungefär samma ord uttalades. Där hävdade krönikören dessutom att de flesta mansrättsaktivister hade en personlig besvikelse bakom sig. Jag såg då på den gänglige mannen framför mig och tänkte på de slag han just fått utstå, bara för att han hade tänkt annorlunda och gått emot den politiskt korrekta åsiktshegemonin. Jag lyfte blicken mot honom och tittar honom i ögonen:

– Något sådant ska du absolut inte acceptera. Det kanske vore bäst om du kommer bort från din fru en tid. Så att du kan tänka över din situation i lugn och ro. Jag kan ringa några samtal och se om jag kan få tag på någon som kan hjälpa dig. Som du säkert vet så har inte män som blir slagna av sina fruar samma möjlighet till skydd som i det omvända fallet. Staten ger miljardbelopp i bidrag till kvinnojourer, men nästan ingenting till mansjourer. Ofta är också bidrag till mansjourer villkorade med att jouren hjälper män som slåss, inte det omvända alltså. Men jag känner ett par personer här i trakten som kanske kan hjälpa dig på privat basis.

Han nickar och jag ringer ett par samtal innan jag får napp. Vi bestämmer oss för att passera hans bostad för att hämta det nödvändigaste innan vi åker vidare till min kontakt. Väl framme vid det varmt gula fastigheten där han bor, inte allt för långt från kaféet, passerar vi in genom den vackra ytterporten. I en stor glasruta över porten står husnumret i guldsiffror. Den bidrar också till att trapphuset flödar av ljus. Vi tar trapporna upp.

Väl framme sätter han nyckeln i ytterdörren och innan vi ens kommit in i hallen hörs en röst från ett rum längre in i lägenheten.

– Var har du varit? Varför svarar du inte i telefon? Jag har ju lämnat minst fyra meddelanden. Varför ringer du inte upp?

En kvinna som verkar vara nästan tio år yngre än honom uppenbarar sig i hallen. Hon stannar till när hon får syn på oss och börjar sedan springa mot oss, samtidigt som hon skriker:

– Den där dödskallen känner jag igen. Han är mansaktivist! Vad har jag sagt om det?

Jag får en spark rakt i magen och ramlar bakåt, ut genom ytterdörren som jag ännu inte har hunnit stängda efter mig. Jag faller hårt i trapphusets stengolv. Samtidigt ser jag i ena ögonvrån att kvinnan stänger till dörren och hör hur låset vrids om. Genom dörren hör jag en aggressiv röst som skriker:

– Vad gör du tillsammans med den där? Är du inte klok? Vad har tagit åt dig? Är du nazist också? Är du som Anders Behring Breivik?

Jag släpar mig fram till dörren och öppnar brevinkastet för att höra bättre. Då hör jag slag och sparkar. Och plötsligt slår det till hårt i dörren. Brevinkastet slår igen och mina fingar kommer i kläm. Jag rycker handen åt mig och svär tyst. När jag försiktig öppnar brevinkastet igen ser jag den gänglige mannen svarta hår. Han ligger på golvet, men skakar till då och då. Jag förstår att kvinnan sparkar på honom.

Jag bankar på dörren, men får bara ett argsint skrik tillbaka. Snabbt får jag upp min mobiltelefon. Ringer 112 och begär polis. Berättar att jag just nu observerar våld i nära relation och ger dem adressen. De säger att en bil finns i närheten och att den är på väg.

Det tar inte mer än någon minut innan jag hör steg i trappen. Jag möter dem och pekar ut lägenheten. De ringer på och skriker att det är polisen. Dörren öppnas och ut stiger en gråtande kvinna.

– Äntligen. Jag trodde han skulle döda mig. Han var så aggressiv. Som tur var så snubblade han på dörrmattan och sloh huvudet i dörren. Där ligger han nu.

Polisen är snabbt framme och lyfter upp den gänglige mannen. De sätter handbojor på honom och bär ut honom i bilen. Jag ser hur det rinner blod ur näsan och mungipan på honom. Den kvinnliga polisen vänder sig mot mig.

– Tack för att ringde. Det är så fint med grannar som är uppmärksamma. Det är sådant som behövs för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Nu ska jag ta upp vittnesmål av den misshandlade kvinnan.

Hon vänder sig om och går in i lägenheten. Dörren slår igen framför näsan på mig. Jag undrar vad som sker och springer ner till gatan. Just som jag kommer ut ur porten ser jag en polisbil som slår på blåljusen och accelererar ner för gatan.

Jag tittar uppåt lägenheten. I fönster får jag syn på mannens fru. Hon tittar på mig, sträcker ut tungan och ger mig fingret.

Då förstår jag varför man inte ska bli en manrättssaktivist. Det finns allt för många bakåtsträvare inom den rådande hegemonin, som ser sig själva som offer och som är beredda att gör vad som helst för att sätta stopp för dig!

Fortsättning: "Den verkliga ojämställdheten i förskolan"

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MANSRÄTTSAKTIVIST, JÄMSTÄLLDHET, HAT, SATIR

Del 1 - En dag i Maria Svelands deprimerande liv

Medborgare! Det har nu gått ett halvår sedan Maria Sveland och Katarina Wennstam släppte boken ”Happy happy – en bok om skilsmässa”. Då var livet i topp för de två nyskilda damerna. Solen sken. Allt var ljust. Livet lekte. Varannan vecka var barnen hos exen och de var fria, fria, fria. Då vaknade de av solstrålarna som sipprade in bakom rullgardinen och kände att ”jag är solbränd, nyknullad och lite bakis”. När Medborgarperspektiv tar hissen upp till Maria Svelands tvårummare på Södermalm, ringer på dörren och möts av en sliten kvinna i medelåldern så verkar det enbart vara det där sistnämnda som verkligen stämmer in.

Med en släpande och lite skrovlig röst bjuder Maria Sveland in i lägenheten. Strax innanför dörren ligger barnkläder och skor i en enda stor hög på golvet. Någonstans att hänga av sig ytterrocken verkar inte finnas och inte gör värdinnan så mycket som en ansträngning att erbjuda en plats att hänga den på heller. Jag knäpper upp rocken, stoppar ner halsduken i ytterfickan och tar ett stort kliv, över klädhögen, in i lägenheten.

Rullgardinerna är neddragna för bostadens alla fönster och i köket står flera dagars disk staplad under kranen. Den annars så blommiga 50-talsinspirerade lägenheten liknar nu mer en vissen vinterrabatt. På köksbordet står ett urdrucket vinglas med en fimp i botten. Strax intill ligger en uppslagen tidning med den svarta rubriken ”Hatet som gör mig politiskt deprimerad” och brevid ligger resterna av en annan, sönderriven, tidning. Ett tränat öga har dock inga svårigheter att snabbt pussla ihop den långa rubriken ”De är rädda nu. Feministerna har inte kunnat hantera sin framgång” och att det är jämställdisten Pär Ström som skrivit artikeln.

Maria Sveland sätter sig tungt på den enda redan utdragna Myran-stolen. Jag drar ut en stol mittemot och sätter mig ner. Det där brunbrända ansiktet som vi är vana att se lyser helt med sin frånvaro. Lika så det där chickt stylade håret med en liten blonderad slinga framtill. Istället möts jag av ett blekt ansikt med mörka ringar kring ögonen och en frisyr som mer är att likna vid ett trolls.

– Jag saknar mina barn, säger plötsligt Maria Sveland och börjar storgråta. Hon lutar tungt sitt huvud i händerna. Mellan hulkningarna kommer det fram att hennes två pojkar är med pappa Olof och hans nya flickvän i Sälen på skidsemester. Precis som hulkningarna är på väg att ta slut, bryter de ut igen och Maria Sveland nästan skiker ut att:

– Jag saknar Olof! Jag är så rädd! Tårarna rinner som en vårflod ner för kinderna. Kanske tur då att Maria Sveland inte direkt verkar ha ägnat morgonen åt att sminka sig och att lägga lager på lager av mascara på ögonfransarna. Nu slipper hon i varje fall de där fula svarta strecken på kinderna.

I ett försök att både avleda hennes saknad och att inleda intervjun frågar jag försiktigt Maria Sveland vad det är hon är rädd för. Hon tittar plötsligt upp och ger mig en blick fylld av både förvåning och av ilska:

– Har du inte läst min artikel? Män! Män, män, män, män! Män som våldtar. Män som mördar. Män som hatar feminismen. Män som är rasister. Män som röstar på Sverigedemokraterna. Anders Behring Breivik. Carl Bildt. Jimmie Åkesson. Angela Merkel. Marcus Birro. Bengt Ohlsson. Pelle Billing. Pär Ström. Titta här vad idioten Pär Ström har skrivit, skriker Maria Sveland i falsett, samtidigt som hon griper tag i den sönderrivna tidningen på bordet framför sig.

– Han är ju helt sjuk i huvudet. Han vill ha lika rättigheter och lika skyldigheter för båda könen. Han vill ha en könsneutral lagstiftning! KÖNSNEUTRAL LAGSTIFTNING! Det är ju helt sjukt! Hur kan man ens tänka sådana tankar. Förstår han inte att kvinnor är förtryckta? Förstår han inte att vi lever i ett patriarkat? Hur kan man komma och begära att män ska få samma rättigheter som kvinnor? Det är ju helt sjukt!

Återigen faller Maria Sveland ihop över köksbordet och börjar gråta så att hon skakar i hela kroppen, samtidigt som hon gång efter gång efter gång mumlar orden ”lika rättigheter” för sig själv.

I mitt huvud tänker jag tyst att Angela Merkel är väl ändå inte en man, men jag biter mig i tungan och kniper igen munnen. Plötsligt ringer telefonen med en skräll signal. Maria Sveland rycker till, ställer sig upp på lite vingliga ben och springer ut ur köket in i vardagsrummet och fram till ett vitt skrivbord vid fönstet.

Hon lyfter upp telefonen och svarar. Efter ett kort samtal faller hon åter ihop och börjar gråta. Denna gången över det vita skrivbordet i vardagsrummet. Telefonen faller ut hennes hand, ner på golvet och landar mjukt på den färgglada designermattan. Maria Sveland lägger armarna över huvudet och hulkar tyst.

– Jolanda är sjuk, säger hon med en kvävd röst, vem ska nu städa och tvätt? Jolanda brukar ju alltid komma på fredagar. Hur ska det nu gå? Katarina, Mari och Mian ska ju komma ikväll. Åååh, vad jag saknar Olof!

Plötsligt tittar hon upp och vänder sig mot mig. Hon säger:

– Du kan väl röja upp här? Flickorna kommer ju hit i kväll. Då måste det se bra ut. Jag måste ju hinna till frisören och sen till delikatessbutiken och kanske en sväng till Systemet också. Kan du inte hämta ut mina kläder på kemtvätten också? Det brukar alltid Jolanda fixa. Hon är så duktig och hjälpsam. Jag förstår inte alla de där rasisterna som är emot invandring. Hur skulle vi klara oss om vi inte hade alla duktiga invandrare? Vi skulle ju inte ens ha pizza och kebab!

Maria Sveland avbryts av posten som dimper ner i brevlådan i hallen. Hon springer med lite lättare fötter nu och är snabbt framme vid ytterdörren. Ett enda ensamt vitt kuvert har landat på toppen av klädhögen.

– Åh, det är från förlaget. Det måste vara årets royalty, hör jag henne glatt ropa från hallen.

Hon sliter upp kuvertet och vecklar upp alla papper. Kuvertet faller till golvet. Maria Sveland bläddrar intensivt i bunten med papper och faller sedan ner i klädhögen vid dörren. Storgråtande mumlar hon:

– Men, men, det är ju bara 3,5 miljon. Mycket mindre än förra året. Hur ska jag klara mig? Det är så orättvist. Ranelid, GW Persson och Guillou får ju mycket mycket mycket mer. Det är diskriminering. Det är bara för att jag är kvinna. De förtrycker mig. Det är det här jävla manssamhället. Patriarkatet.

Maria Sveland faller åter ihop, men efter en kort stund ställer hon sig plötsligt upp och tittar mot mitt håll.

– Stå inte bara där! Börja städa! Fort, fort! Jag måste skriva en debattartikel. Det är de där jävla piraternas fel. De där fildelarna. Det är de som stjäl mina pengar. Jag kommer ihåg vad Liza Marklund sa. De tog hennes pengar också. De stjäl våra böcker. Utan att betala. De hatar mig. De smiter med allt mitt guld!

Maria Sveland springer snabbt förbi mig i den trånga hallen. Hon sätter sig åter vid det vita skrivbordet och öppnar sin laptop. Hennes snabba fingrar dansar över tangenterna och blicken är fast fokuserad på skärmen.

Jag vänder henne ryggen och går med långsamma steg mot ytterdörren. Försiktigt trycker jag ner handtaget och öppnar tyst dörren. Med ett långt steg, över klädhögen, är jag ute i trapphuset. Jag stänger lika försiktigt ytterdörren och går sakta ner för trapporna.

Väl ute på gatan lyser solen mig i ögonen och kylan biter lite i kinderna. Jag knäpper igen ytterrocken. Ett ungt par som promenerar förbi mig hejar glatt. Jag promenerar en kort bit till ett kafé för att få den där koppen kaffe som Maria Sveland aldrig bjöd på, trots att hon hade en svarta Gaggia-espressomaskin i köket. Runt omkring mig sitter män och kvinnor, unga och gamla, mest svenskar, men också någon enstaka med invandrarbakgrund. Folk ser väldigt välmående och hyffsat välbärgade ut. Jag är ju ändå på Söder.

Ingenstans kan jag se de osynliga strukturerna som Maria Sveland tydligen är så rädd för. Men nu har jag fått en närmare bild av var de faktiskt finns. Inne i Maria Svelands bakfyllerusiga huvud.

Fortsättning: "Bli inte en mansrättsaktivist!"

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 GP1 HD1 SkD1 SkD2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
MER INTRESSANT OM: MARIA SVELAND, FEMINISM, PÄR STRÖM, NÄTHAT, SATIR

Det feministiska hatet gör vanliga män politiskt deprimerade

Medborgare! En av landets mest välkända manshatare, Maria Sveland, går idag till våldsam attack mot alla vanliga människor som inte lydigt böjer huvudet och accepterar den feministiska vänsterelitens politiska propaganda. Hon menar att alla som öppet uttalar kritik mot vänsterpolitik och feminism är att likställas med massmördaren Anders Behring Breivik. Alla åsikter som inte sympatiserar med radikalfeminismen klassificeras av Maria Sveland som näthat. Alla som inte tycker som Maria Sveland är "extremister". Hon säger sig se en hel värld av hat, som gör henne politiskt deprimerad.

Speciellt pekar hon ut Pelle Billing, Pär Ström och undertecknad. Detta eftersom vi uttryckte kritik mot Turteatern och deras feministiska uppmaning till massmord på män, i uppsättningen av Valerie Solanas "SCUM manifestet".

Själv tillhör Maria Sveland en av alla de feminister som öppet har hyllat "SCUM manifestet" och dess uppmaning till utrotning av världens alla män. Att hata män och att systematiskt vilja döda män är fullt normalt i Maria Svelands radikalfeministiska världsbild. Det är uppenbarligen den typen av samhälle hon och hennes feministiska vänner vill ha.

Att feminister uppmanar till våld mot män är tyvärr ingen nyhet. Det har blivit legio i det samhällsklimat som numera råder i Sverige. Det finns en våldsromantik inom genusvärlden, där uppmaningar till våld mot både (vita medelålders heterosexuella) män som grupp och mot enskilda utpekade män har blivit vardagsmat. Det är dessutom något som välkända feministiska journalister, krönikörer och politiker ägnar sig åt helt öppet.

Det feministiska hatet stannar inte längre vid att motarbeta en jämställd och könsneutral lagstiftning, där män skulle få tillgång till samma juridiska rättigheter som kvinnor redan har, utan har numera gått så långt att man öppet motarbetar det demokratiska samhället, kartlägger sina politiska motståndare och uppmanar till massmord på män.

Det framgår allt tydligare att det inte finns någon jämställdhet bakom den feministiska masken. Där finns bara hat. Rent och skärt hat. Feministiskt hat!

Inte underligt då att allt fler vanliga människor upptäcker att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot. Något som uppenbarligen skrämmer Maria Sveland och många andra feministiska kvinnor som byggt sin karriär och sina liv på att sprida manshat. De ser nu att deras privilegier och att deras makt är hotad. Kanske är det därför Maria Sveland nu känner sig politiskt deprimerad och inte så "happy, happy" längre? Om så är fallet, så är det verkligen på tiden!

För det är dags att få ett slut på det feministiska hatet och den feministiska androfobin, som under så lång tid gjort att helt vanliga män blivit politiskt deprimerade. Först då kan vi bygga ett riktigt jämställt samhälle, baserat på frihetliga ideal och lika rättigheter för alla.

MER INTRESSANT OM: MARIA SVELAND, FEMINISM, POLITIK, NÄTHAT, JÄMSTÄLLDHET

Välkommen Stefan Löfven, en riktig arbetare tar över för Socialdemokraterna

Medborgare! Det har gått en knapp vecka sedan Håkan Juholt var tvungen att retirera från sin post efter att ha jagats under flera månader inte bara av mediadrevet, utan också av partikamrater som såg honom som den stora orsaken till det socialdemokratiska förfallet. Idag har så VU bestämt sig för vem de ska nominera till posten som partiordförande för det klassiska arbetarpartiet. Det blir IF Metall's ordförande Stefan Löfven. En man med en riktig arbetarbakgrund och god vetskap om hur det är att leva som en helt vanlig människa, till skillnad från många av de övriga politiska broilers som numera befolkar stora delar av Riksdagen och i partitopparna. Han har bland annat arbetat som svetsare under 16 år på Hägglunds i Örnsköldvik. Dessutom har han tidigare gjort sig känd som kärnkraftsförespråkare och har pekat ut ekonomisk tillväxt som en viktig huvudfråga för Socialdemokraterna. Det bådar gott!

K-G Bergström säger att han tidigare har imponerats av Stefan Löfvens skicklighet och att han klarade sig väldigt bra när han intervjuats. Stefan Löfven hade svar på alla frågor och han formulerade sig både kort och slagkraftigt. Däremot tror K-G Bergström att det socialdemokratiska kvinnoförbundet kan komma att ha en och annan åsikt om valet av Stefan Löfven.

Och tänk så rätt han fick på den punken! Idag på morgonen bloggade Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor, att hon vill ha en kvinna som ny partiledare. En annan S-kvinna, Hillevi Larsson, tycker att det vore en bra idé att bilda en ny framträdande post inom partiet, som ges till en kvinna, eftersom hon anser att det är viktigt att "man lyfter fram kvinnor".

Även Expressens S-märkta krönikör, Lotta Gröning, tror att Stefan Löfven kan få det svårt. "Han är inte kvinnornas man" säger Lotta Gröning. Kanske beror det på att Stefan Löfven tidigare, i sin roll som IF Metall's ordförande, har ställt sig kritisk till separata kvinnopotter i samband med löneförhandlingarna.

Det är positivt om Stefan Löfven har ett fokus på att skapa ekonomisk tillväxt istället för att ägna sig åt bidragspolitik, fördelning av en minskande kaka och att dalta med kvinnoförbundet. Att skapa välstånd och att därmed öka kakan är den enda långsiktigt hållbara vägen till ökad välfärd för alla. Tyvärr har Socialdemokraterna under de senaste åren haft partiledare som uppenbarligen inte förstår hur det fungerar.

Vi får hoppas att Stefan Löfven är kunnigare på det området och att han börjar tala om de viktiga politiska frågorna, som att skapa ett miljonprogram för jobben. Det förtjänar Sverige! Sverige förtjänar också en opposition som är stark och som kan erbjuda ett vettigt alternativ till Alliansen.

Välkommen Stefan Löfven, se nu till att hålla fokus på det viktiga!

AB1 AB2 AB3 AB4 AB5 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 Ex1 Ex2 GP1 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6
MER INTRESSANT OM: STEFAN LÖFVEN, SOCIALDEMOKRATERNA, VÄLFÄRD, ARBETE

Sveriges mest ojämställda tidning kartlägger sina politiska motståndare

Medborgare! Dagens feminister brukar ju ofta hävda att Sverige inte är ett jämställt land eftersom representationen på alla positioner i samhället inte är fifty-fifty mellan kvinnor och män. Därför förespråkar många feminister att man ska kvotera in kvinnor i börsbolagens styrelser och på andra viktiga positioner i samhället (av någon konstig anledning verkar de dock inte lika intresserad av att kvotera in kvinnor i de minst attraktiva och de farligaste jobben eller bland de utslagna i samhället). Likaså talar sig många feminister varma för en kvoterad föräldraförsäkring (men är inte alls lika intresserade av att ge män samma rättigheter som kvinnor när det gäller vårdnad om barnen, vilket är en absolut förutsättning för att kunna ta del av föräldraförsäkringen).

Om nu könsrepresentationen verkligen är så viktig för feminister kunde man ju tänka sig att de själva lägger väldigt stor vikt vid att hålla den jämn i alla de sammanhang där de själva kan styra över den. Men som Medborgarperspektiv flera gånger tidigare visat så är inte alls så fallet.

Inom universitetsvärlden är genusvetenskapen en av de allra mest ojämställda disciplinerna, endast 11 procent av de anställda på landets genusvetenskapliga institutioner är män. Ett annat sådant exempel på dubbla måttstockar är branschorganisationen Genusföretagarna, där 6 av de 7 styrelseledamöterna är kvinnor. Samma sak ser man i styrelsen för Feministiskt Initiativ, endast 2 av de 15 styrelseledamöterna är män.

Nu kan vi lägga ytterligare ett exempel till listan på feministiska organisationer som inte lever som de lär. I tidningen Feministiskt Perspektiv består nämligen redaktionen av 23 personer, varav bara en (1) enda är man. Det torde göra Feministiskt Perspektiv till landets mest ojämställda nyhetstidning!

Detta är ytterligare ett exempel på den feministiska dubbelmoral som råder och visar med all tydlighet att feminism inte alls handlar om jämställdhet - inte ens den typen av kvantitativ "jämställdhet" som de själva säger sig förespråka.

När man dessutom tar in i ekvationen att Feministiskt Perspektiv ägnar sig åt att kartlägga sina politiska motståndare och tillhör dem som hyllar massmord på män, så visar det tydligt på den intolerans och den despotiska elitism som kommit att karakterisera dagens feminism.

Det visar med all tydlighet att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

MER INTRESSANT OM: FEMINISTISKT PERSPEKTIV, FEMINISM, KARTLÄGGNING, SCUM

Two wrongs don't make a right

Medborgare! En gammal artikel om Annica Dahlström och hennes minst sagt svartvita syn på män respektive kvinnor verkar ha blivit dagens snackis. Annica Dahlström är professorn i neurobiologi som för några år sedan gjorde sig känd för boken "Könet sitter i hjärnan", där hon bland annat beskrivs anatomiska och fysiologiska skillnader i hjärnan mellan kvinnor och män. Eller rättare sagt att det finns ett antal statistiskt säkerställda skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, precis som det finns ett antal andra statistiskt säkerställa fysiska skillnader mellan könen. Som att män i medeltal är längre än kvinnor och att män i medeltal är starkare än kvinnor, men som alla vet så är variationen stor inom både gruppen män och inom gruppen kvinnor. Det är inte svårt att hitta enskilda kvinnor som är betydligt längre än enskilda män eller enskilda kvinnor som är starkare än enskilda män.

Men i den gamla intervjun i Aftonbladet verkar Annica Dahlström gå ett par steg längre och hävdar att "Pappan kan skada barnet". Bland annat hävdar Annica Dahlström att män inte förstår hur sköra barn är samt att de har mycket mindre tålamod med dreggel och blöjor än vad kvinnor har. Hon räknar upp fem punkter varför män är mindre lämpade att ta hand om barn än kvinnor:

1. Sämre känsel i fingertopparna: 

– Känsligheten har stor betydelse när du hanterar ett nyfött, ömtåligt barn. Du avväger dina rörelser beroende på vilken input du får från dina känselnerver. 

2. Män har tunnelseende: 

– Kvinnan har däremot ett bredare, nästan 180 graders synfält och kan nästan se ”bakom ryggen”. Det är oerhört viktigt för att ha en bra överblick när barnet börjar krypa omkring. 

3. Mindre känslig hörsel: 

– En mamma hör mycket svaga ljud och kan, på sitt barns skrik, avgöra om det är för varmt, för kallt, hungrigt, trött eller bajsnödigt. En man har inte alls samma känslighet i innerörat. 

4. Doften och rösten: 

– Mannens konstiga maskulina doft och mörka stämma passar inte barnen. 

5. Modersinstinkten: 

– Hos mamman utsöndras hormonet oxytocin i hennes blod efter förlossningen och det svämmar ut när hon hör barnet skrika. Detta hormon ger i normala fall den starka modersinstinkten, liksom hos alla däggdjursmödrar. Människan är inget undantag.

Det är inte alls omöjligt att hon har visst fog för vad hon säger, att det finns statistiskt säkerställda skillnader på dessa punkter mellan män och kvinnor. Vad hon dock inte har redovisat är vetenskapligt bevis för att detta verkligen leder till att kvinnor är duktigare och mer lämpliga att ta hand om barn. Och även om det skulle finnas sådana samband, vilket hon hävdar under respektive punkt, så finns det fortfarande en väldigt stor variation inom både gruppen män och gruppen kvinnor för respektive egenskap.

Det finns säkert gott om enskilda män som har bättre känsel i fingertopparna än enskilda kvinnor, precis som det säkert finns många enskilda kvinnor som har mer tunnelseende än enskilda män.

Det går alltså inte utifrån statistiska data generalisera på ett svartvitt sätt och säga att alla män är "farliga" för sina barn! Det finns överhuvudtaget inget fog att ens påstå att man skulle bli "farlig" för sina barn av att ha mindre känsliga fingertoppar, mer tunnelseende eller mindre känslig hörsel.

För övrigt måste man inte vara "bäst" på att ta hand om barn för att barnet ska växa upp i harmoni. Det räcker att man är "good enough", vilket både den stora merparten män och den stora merparten kvinnor är!

Att som Annica Dahlström gå till extremen och påstå att kvinnor till 100 procent borde ta ut föräldraledigheten och vara hemma med sina barn när de är små är precis lika galet som att påstå att män och kvinnor är precis lika och därför borde dela 50/50. Biologisk extremism är lika idiotiskt som sociologisk extremism.

Two wrongs don't make a right!

MER INTRESSANT OM: ANNICA DAHLSTRÖM, BIOLOGI, BARN, FÖRÄLDRAR, BARN

Kriminella kvinnor sätter sina barn i fängelse

Medborgare! Idag kan man läsa att allt fler barn sitter inlåsta på landets fängelser. Det handlar inte om barn som själva är kriminella eller har gjort sig skyldiga till något brott. Nej, det handlar om barn som tvingas sitta inlåsta på fängelser eftersom deras mammor är kriminella och har begått brott. Sedan ett antal år tillbaka så anser nämligen Socialstyrelsen att det är skadligt för barn att separeras från sina mammor, även om mammorna har begått brott och blir dömda till fängelsestraff.

Antalet barn som hålls inlåsta tillsammans med sin mammor på landets kvinnoanstalter har därför ökat dramatiskt under de senaste åren, från 4 barn 2007 till 26 stycken år 2010. Och siffran förväntas öka. Därför har de flesta kvinnoanstalterna nu anpassats för att kunna ha barn boende där. Dock finns ingen verksamhet för barnen på fängelserna.

Men vad säger detta egentligen om synen på föräldrar i samhället? När en kriminell mamma och ett liv i fängelse anses som bättre för barnet än ett liv i frihet med pappan eller med någon annan släkting så kan man inte annat än undra om inte synen på det heliga moderskapet har gått allt för långt!

Stackars barn!

GP1 HD1 SR1 SR2
MER INTRESSANT OM: BARN, KVINNOR, FÄNGELSE, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Mer SCUM, mer feminism, mer kultur, mer manshat och mindre demokrati

Medborgare! Debatten om Valerie Solanas "SCUM-manifestet" och Turteaterns feministiska uppmaning till massmord på män fortsätter. Nu är det Mikaela Blomqvist som hävdar att alla som är kritiska till feminismen och "SCUM-manifestet" har en förljugen verklighetsuppfattning. Mikaela Blomqvist går till och med så långt att hon hävdar att alla män (ja, enligt henne så är det bara män som är kritiska till feminismen och "SCUM-manifestet") som inte erkänner teorin om könsmaktsordningen (att vi lever i ett patriarkat där män är överordnade kvinnor) gör det som en medveten strategi med syfte att upprätthålla den patriarkala ordningen. Dessutom jämför hon alla som är kritiska till feminismen med rasister och ensamma galningar som Anders Behring Breivik.

Slutligen beklagar sig Mikaela Blomqvist över att Internet gjort det möjligt för människor som är kritiska mot samhällselitens gängse budskap att få komma till tals och göra sina röster hörda. Precis som så många andra privilegierade politiker, journalister och kulturpersonligheter anser hon att det bara leder till "näthat" från en okunnig pöbel. Men det är ingen nyhet att den privilegierade eliten vill tysta vanligt folk. Samma sak skedde när tryckkonsten blev allmänt spridd i början av 1800-talet. Då ville också eliten tysta folket.

Som så många andra hävdar alltså Mikaela Blomqvist att just könsmaktsordningen är en nyckel till förståelsen av SCUM. Att "SCUM-manifestets" budskap inte handlar om att krossa och mörda män, utan att det handlar om att krossa "patriarkatet".

Men när man ser pjäsen så förekommer inte ordet "patriarkat" en enda gång. Det talas inte om någon "könsmaktsordning" som ska krossas. Det handlar enbart om att förnedra, nedvärdera och döda män. Män av kött och blod!

Att det hela inte bara är en provokation, utan att det i grunden handlar om en ytterst usel manssyn och ett rent manshat verifierades inte minst av skådespelaren Andrea Edwards själv i Eftersnack till SVT Debatt den 24 november. På en fråga om en teaterovan 16-årig kille som ser "SCUM-manifestet" därefter kommer att återkomma till teatern svarade Andrea Edwards:

"Han kommer återkomma till teatern som en mycket helare människa och lite mindre mansgris!"

Andrea Edwards anser alltså att 16-åriga pojkar är mansgrisar. Det är alltså den manssyn som karakteriserar hela uppsättningen av "SCUM-manifestet" på Turteatern. Det är alltså den manssyn som Mikaela Blomqvist och så många andra inom den röda kulturvänstern, som tidigare hyllat "SCUM-manifestet", står bakom. Det är helt enkelt den usla manssyn som dagens radikalfeminism stå för!

Tyvärr är det ingen nyhet. Vi har så många gånger tidigare sett uttalanden som detta. Vi har så många gånger tidigare sett att det inte finns någon jämställdhet bakom den feministiska masken. Att det bara finns manshat.

Och föraktet av män och nedvärderandet av allt som har med män att göra finns där av en anledning. Syftet är nämligen att skapa en rädsla för män (androfobi) hos framför allt unga kvinnor. Ty androfobi är radikalfeminismens metod för att skapa ännu fler radikalfeminister. Rädsla leder till hat. Hat leder till förakt och dehumaniosering. Förakt och dehumanisering leder till inskränkningar av demokratin för de utsatta. Från demokrati till diktatur. Och till slut kan det feministiska "SCUM-manifestets" budskap genomföras i detalj, utan att någon längre kan protestera. Vi har sett det förr. Auschwitz. Treblinka. Gulag.

Med det i baktanke är det riktigt skrämmande att Mikaela Blomqvist och hennes feministiska vänner i den kulturella makteliten vill tysta alla som uttalar sig kritiskt om feminismen och "SCUM-manifestet"!

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, SCUM, ANDREA EDWARDS, KULTURELITEN, NÄTHAT

I spåren av det socialdemokratiska förfallet

Medborgare! I ännu en av alla opinionsundersökningar noteras ett rekordlågt väljarstöd för Socialdemokraterna. Endast 25,3 procent av väljarna lägger numera sin röst på det forna statsbärande partiet. Samtidigt är också förtroendet för partiordförande Håkan Juholt kört i botten efter en höst präglad av bidragskorruption, ogenomtänkta utspel och internt myglande med budgetpropositionen. Inte har det heller blivit bättre av att rosornas krig härjar inför öppen ridå. Senast i raden att sticka kniven i ryggen på Håkan Juholt är tydligen Ylva Johansson, som på sin blogg beskyller Håkan Juholt för det socialdemokratiska förfallet. Frustrationen är onekligen stor inom partiet och allt fler av högdjuren positionerar sig uppenbarligen inför framtiden. Även om det också finns de som sluter upp kring partiordföranden och kräver stopp för ytterligare Juholtkritik.

Men det socialdemokratiska förfallet började inte med Håkan Juholt. Det började inte ens under Mona Sahlins tid. Det började långt tidigare. Det har bara blivit allt mer synligt med tiden och än mer synligt blir det när det hela sker inför öppen ridå. I bloggosfären hugger socialdemokraterna varandra i halsen. I Aftonbladet hugger ledarredaktionen och Lena Mellin dagligen Håkan Juholt i halsen. Dolkstöt efter dolkstöt.

Blodet rinner i allt stridare strömmar från den sargade röda rosen.

Många är de som under åren kommit att tjäna sitt levebröd på det Socialdemokratiska partiet. När nu stödet sjunker i rask takt gäller det att med alla medel hålla sig kvar över vattenlinjen på det sjunkande skeppet och att klättra så högt upp i riggen som möjligt. För det finns en stor risk att partipengarna inte längre kommer att räcker till alla de som blir kvar vid årorna och vid rodret eller än värre nere i kabyssen.

Samtidigt kan flera av de övriga partierna luta sig tillbaka och se det egna väljarstödet öka, trots att man inte lyft ett handtag för att göra livet bättre för väljarna. Tvärtom karakteriseras även de övriga partierna av samma typ av interna förljugenhet som Socialdemokraterna. Det är samma typ av politiska broilers som klamrat sig fast vid makten i alla partierna.

Senare i veckan ska Vänsterpartiet välja ny partiledare. Med största sannolikhet blir det Östermalmsvänsterns Jonas Sjöstedt som tar över efter Lars Ohly. Då får väljarna ännu en hycklande broiler att lägga sin röst på. Utåt sett är Jonas Sjöstedt den ödmjuke och förtroendeingivande arbetargrabben, men det var länge sedan han fick ens antydan till skit under naglarna. Efter cirka tio år som EU-parlamentariker i Bryssel flyttade han 2006 till New York, där hans fru Ann Måwe arbetade som svensk diplomat på FN. När de kom tillbaka till Sverige 2010 bosatte de sig på Östermalm i Stockholm, så långt bort som möjligt från de arbetare han förväntar sig ska rösta på honom!

Men med tanke på Socialdemokraternas förfall så kan nog även Östermalmsvänstern för många ses som ett mer attraktivt alternativ än rosornas krig.

Miljöpartiet verkar dock vara de som hittills tjänat mest på det socialdemokratiska förfallet. Partiet har blivit allt starkare, framför allt i storstäderna. En stor del av de nya sympatisörerna kommer från Socialdemokraterna. Varför kan man fråga sig? Antagligen i brist på andra vettiga vänsteralternativ? För inte har de två nya språkbroilerna, pojkvasken Gustav Fridolin och osynlige Åsa Romson, gjort något för att aktivt locka väljare till partiet. Men kanske är det just detta som är knepet? Om man kniper käft så riskerar man, till skillnad från Håkan Juholt, inte heller att skrämma bort några potentiella väljare.

Höger om blockgränsen är det tyvärr inte mycket bättre.

Centern fick i höstas sin egen lilla broiler som partiledare när floskeldrottningen Annie Lööf tog över efter Maud Olofsson. Men Stureplanscentern lilla drottning verkar inte gå hem hos väljarna. För allt som hittills producerats är bara floskler och åter floskler. Sådant ser väljarna igenom. Inte underligt då att stödet börjat sjunka och allt mer närmar sig 4%-spärren.

Sedan finns det visst ett parti som heter Folkpartiet också. Men när någon hörde något från dem senast är dock oklart. Finns de fortfarande kvar? Väljarna verkar av någon anledning tro det, då Folkpartiet får ungefär samma stöd som floskelCentern.

Kristdemokraterna ägnar sig mest åt interna stridigheter, där Mats Odell och Göran Hägglund gör upp om vem som ska leda det allt mindre partiet. Där är det dock inte två broilers som är alternativen, utan två gamla sega tuppar. Verklighetens folk verkar dock Kristdemokraterna helt ha glömt bort.

I lugn och ro kan statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg se stödet öka för Moderaterna, utan att behöva lyfta ett finger. Det behövs inte längre några jobbskatteavdrag för att locka nya väljare. Numera får man automatiskt ny väljare, trots att man mot alla frihetliga ideal ökar övervakningen av folket!

Det finns inte längre någon riktig opposition. Det finns inte längre några riktiga alternativ för medborgarna. Det finns inte längre någon riktig demokrati. Det finns bara politiska broilers som inte har någon som helst kontakt med vanligt folk, utan enbart ser till sitt eget bästa.

Sådan ser tyvärr medborgarnas vardag ut i spåren av det socialdemokratiska förfallet.

Uppdatering: Missa inte Anybody's klockrena sammanfattning av det socialdemokratiska förfallet - förvärvarna, ärvarna och fördärvarna!

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 Ex1 Ex2 Ex3 Ex4 Ex5 GP1 GP2 GP3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SR1
MER INTRESSANT OM: SOCIALDEMOKRATERNA, HÅKAN JUHOLT, ROSORNAS KRIG, POLITIK