Medborgare! För ett par dagar sedan startade Lisa Magnusson en minst sagt förvirrad debatt på Newsmill om äktenskap och feminism. För precis som Certatio konstaterar så hävdar Lisa Magnusson å ena sidan att feminismen inte ska vara "ett uppfostringsprojekt som lär kvinnor hur de skall älska och knulla och familjebilda och göra karriär, utan att den skall göra både män och kvinnor fria att leva sina liv som de behagar", men å andra sidan påstår hon att kvinnor som gifter sig "reproducera[r] en stark ritual" och "befäster också äktenskapet som den institution i vilken kärlek befästs". Dessutom kallar Lisa Magnusson äktenskapet för "politiserad kärlek".Men det är inte bara själva äktenskapet som står i Lisa Magnussons feministiska skottglugg. Än mer i fokus står alla de kvinnor som är eller önskar vara hemmafruar, eller som bara talar gott om att pyssla i hemmet och önskan att leva i en kärnfamilj. Dessa kvinnor förstår uppenbart inte sitt eget bästa enligt Lisa Magnusson.
Tvärtom ska man som feminist hylla skilsmässan och att helst leva som ensamstående mamma. Som i de två notoriskt manshatande feministerna Maria Sveland och Katarina Wennstams nya bok "Happy Happy - en bok om skilsmässa", där budskapet till kvinnor är att ensam är stark.
Drivkraften bakom skilsmässan och att leva som singel verkar dock enbart vara det egna egot. Det egna bekräftelsebehovet. Att rättfärdiga sitt eget egoistiska agerande. Samma agerande av en man skulle av samma feministiska kvinnor ha beskrivits i ytterst bittra och negativa ordalag!
För om det finns någon tvekan om dessa feministiska kvinnors genomgående usla manssyn och viljan att uppfostra andra kvinnor så räcker det med att läsa Katerina Janouch artikel på Newsmill. Hon tar vid där Lisa Magnusson slutar och visar omedelbart sin usla manssyn när hon beskriver män som:
"Är mannen inte god, dricker han, är otrogen, kanske misshandlande, blir det svårt för kvinnan att bryta sig ut."
"...en gårdag då kvinnan var mannens egendom och då hon saknade såväl rättigheter som rösträtt, för att inte tala om rätten till fri abort..."
"Vid kvinnomord där gärningsmän går fria (för det är ändå "bara" en kvinna/mamma som tagits av daga)."
"I näringslivet där de flesta styrelseledamöter är män. Vid lärosäten där professurer tillsätts genom olika osynliga kotterier (manliga)."Kvinnor däremot är det oerhört synd om. De beskrivs i Katerina Janouch värld enbart små oskyldiga offer som förtrycks av de hemska männen, vilket framgår av citat som:
"Fortfarande får stillsamma flickor lugna bråkiga pojkar i skolan och ta ansvar för dessa, från förskolan och genom lågstadiet."Men dessutom anser Katerina Janouch och andra feministiska kvinnor att de vet bättre än vanliga kvinnor hur de senare ska leva sina liv. De anser sig ha rätten att uppfostra andra kvinnor. För de kvinnor som vill leva i en kärnfamilj, gifta sig och kanske under en del av livet vill vara hemmafru eller ta ut en större del av föräldraförsäkringen än sin man sviker nämligen "kvinnosläktet" enligt Katerina Janouch. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa. För det gör nämligen Katerina Janouch, Lisa Magnusson, Maria Sveland, Katarina Wennstam och andra feministiska kvinnor! Enligt dem själva!
"Duktiga flickor får stå utan ridhus och gympasalar, då tuffa grabbar får fotbollsplaner och hockeyhallar."
En paradox i sammanhanget är dock att samma feministiska kvinnor ofta propagerar för en kvoterad föräldraförsäkring och vill att de män som de just beskrivit som onda, misshandlande, otrogna alkoholister ska vara mer hemma med barnen. Inte för barnens skull, de nämns nämligen aldrig och allra minst att det skulle vara bra för dem att pappa var mer hemma. Nej, det handlar enbart om att männen ska vara hemma för att mamma ska kunna göra karriär (vilket tydligen är det viktigaste i livet för kvinnliga feminister, men knappast för den stora merparten av alla kvinnor och män).
Att dessa kvinnliga feminister uppmanar sina kvinnliga systrar att låta sina onda, misshandlande, otrogna alkoholisterna till män ta mer hand om barnen är onekligen ett tvetydigt budskap till alla de kvinnor som de så gärna vill uppfostra.
Frågan är varför alla dessa feministiska kvinnor (och genusvetare) så ofta sätter sig själva på höga hästar och vill uppfostra andra kvinnor.
Och varför agerar inte män på samma sätt? Så här skriver Thomas Eliasson i en kommentar till Katerina Janouch artikel på Newsmill:
"En av de största skillnaderna mellan män och kvinnor är att män till vardags ser andra män (och kvinnor) som individer. De får göra sina egna livsval. Det finns inga män som talar om för andra män hur de ska vara i små vardagliga situationer. Kvinnor däremot älskar att lägga sig i och uppfostra andra. När de sedan får makt i t.ex Sveriges riksdag så finns denna kvinnliga sida kvar. Lagar som skrivs blir mer bestämmande och gäller mer och mer vanligt vardagsliv t.ex sexualliv. Hela Katerinas artikel lyser igenom av det. Hon är nöjd med sitt liv. Därför MÅSTE alla andra kvinnor leva ett likadant liv. Gör de inte det ska de iallafall känna SKULD. En man skulle aldrig skriva en sådan artikel."Om feminister verkligen vill att både män och kvinnor ska vara fria att leva sina liv som de behagar så borde de själva omedelbart sluta uppfostra andra kvinnor (och män med för den delen) hur de ska leva sina liv. Låt istället varje människa själv göra sina egna individuella val och sedan ta ansvar för dessa!
AB1 DN1 DN2 DN3 EX1 EX2 GP1 GP2 HD1 SR1 SvD1 SvD2 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: FEMINISM, ÄKTENSKAP, KATERINA JANOUCH, JÄMSTÄLLDHET
20 kommentarer:
Mitt i prick som vanligt//susanna
Just precis detta har jag funderat en hel del på. Det är ju inte direkt ovanligt med skilsmässor och således inte rebelliskt att propagera för det som något bra. Nu för tiden är det mer kontroversiellt att stå för bevarandet av kärnfamiljen.
Lite OT men det där med att män dricker och misshandlar som Katerina skriver kan det ha något att göra med att hennes egen man var alkoholist och kolatorsk i en så där 10 år? Nu har han iofs skärpt till sig.
Anonym 13:16!
Att det numera är mer kontroversiellt att stå för ett bevarande av kärnfamiljen och att vara gift var ju just Elise Claesons replik till Lisa Magnusson. Och det har ju Elise Claeson helt rätt i.
Jäkligt bra artikel av EC. Det förefaller som om många elitfeminister egentligen är väldigt konservativa. De tycker själva att det är skuldbeläggande att skilja sig medan större delen av Sveriges befolkning inte verkar tycka det. Det blir en väldigt märklig argumentation.
Vi skiljer oss som aldrig förr men det är egentligen något bra tycker Maria Sveland dvs status quo.
CG
Det är ofta något jävligt skumt i hur feministerna argumenterar. De propagerar t ex för skilsmässor men flera av dem har ändå man och barn. De skriver om jämställdhet men är påfallande ofta tillsammans med riktiga alfahanne-strebers själva. De pratar om objektifiering av kvinnan men är ofta piffiga och med senaste modet. Listan på dualismen går att göra väldigt lång.
Hatar de sig själva? Och sina gena val? Det finns liksom ingen logik. Vill de bli tagna på allvar eller tror de att ingen lyssnar på dem?
Hästarna är väl utsprungna ur ladan eller jag fattar inte i alla fall.
CG
Jag misstänker nästan att Lisa Magnusson är bitter och avundsjuk över att hennes kollega Elin Grelsson har gift sig för några veckor sedan.
CG!
Kan bara hålla med dig. Visst är det så att feministiska kvinnor ofta är väldigt könsrollskonservativa själv. Jag har skrivit om just det tidigare, se här!
Vad det kan bero på kan man ju fråga sig, men antagligen beror det på att de gärna vill både äta kakan och ha den kvar...
Anonym 14:15!
Intressant teori. Kanske är det så? Men jag undrar om inte den här debatten om äktenskap och skillsmässa började redan i vintras när Maria Sveland satt i SVT:s program Provokatörerna och beklagade sig över vilken kvinnofälla äktenskapet var och hur hemskt det var att behöva vara gravid för att få barn. Men trots det så påpekade sedan Hanne Kjöller hur långt det var mellan ord och handling för många feminister, med tanke på att Maria Sveland både gift sig och skaffat inte bara ett barn, utan två. Redan då framgick det hur könsrollskonservativa feministiska kvinnor ofta är, se här.
Bravo MX, huvudet på spiken, tack för det!
Fast de törs bara ta svenska kvinnor i örat och skriva på näsan hur de ska bete sig. De vågar inte skriva invandrarkvinnor på näsan, fastän just dessa är de mest bakåtsträvande av alla, ofta styrka av mannen, släkten och klanen. De är så att säga fridlysta, för de har ju sin kultur, som man inte får lägga sig i.
Visst ekar det ihåligt när de inte bryr sig om sina invandrade medsystrar utan lämnar dem i sticket i den mest patriarkala struktur som Sverige skådat sedan medeltiden!!??
Många av er målar upp kvinnor som dualistiska och bittra mans hatare. Men ingen av er ifrågasätter vad feminismen gjort för många i Sverige? Utan feminism så hade kvinnor inte haft rösträtt, eller ens varit myndiga, eller haft rätt till att välja sina egna liv. Då vi talar om skilsmässor (bra eller dåliga låter jag förbli osagt). Men att tro att kvinnor är de ända vinnarna i skilsmässor mm är långt från sanningen. Även inom feminismen tycker man olika eftersom kvinnor är individer, med olika bakgrund (klass, etnicitet etc)och erfarenheter.
Något som borde ifrågasätta är att en del feminister bara "kräver" rättigheter men inga skyldigheter. Där tycker jag att män och deras rätt (ex till deras barn) borde ifrågasättas. Men skilj på sak och person när ni diskuterar feminism, annars förenklar ni bara allting till den grad att ni låter som någon som just klivit ut ur en mörk grotta.
Bra skrivet! Du länkar till Hanne Kjöllers reccension av boken men citerar inte ur den så jag gör det istället
”Det jag vänder mig emot är den altruistiska modersrollen (för ja, det handlar mer om mödrar än fäder). Av denna i grunden självcentrerade och förfalskade roll följer att allt man gör, det gör man för barnen, ofta enligt devisen ”det som är bra för mig är bra för barnen””.
Jag har inte läst boken så jag vet inte om kritiken stämmer. Men det är en klockren pik mot ett visst beteende hos vissa personer, jag menar, hur många gånger har man inte hört den?
Hanne Kjöllers råd för folk som går i skilsmässotankar sammanfattar min egen inställning
"Det bästa jag tycker man kan göra för sitt barn om man lever i en dålig relation är att uppträda som en vuxen – och ingen förvuxen, okontrollerbar tonåring som omedelbart måste släppa ut vartenda okvädningsord som passerar reptilhjärnan. Och att om man skiljer sig, erkänna att man gör det för sin egen skull och sluta prata om att det minsann också är bra för barnen. För det är sällan sant. En skilsmässa kan rättfärdigas ändå".
Hälsningar Rutrutan
Jag håller med Expressen-recensenten: Barnen, partnern och övriga som påverkas av en skilsmässa är de som får bedöma huruvida de eventuella positiva effekterna av en skilsmässa överväger de negativa. Initiativtagaren till en skilsmässa har ett tydligt bias, och är fel person att fråga.
Lavazza
Jag som man har väldigt svårt att förstå varför många känner sig "uppfostrade" och beter sig som utpekade av den feministiska kritiken mot en del av våra traditioner.
Jag har inga problem att omfatta både äktenskapet som institution, samt den kritik mot det som något som cementerar könsroller. Jag håller med i kritiken efter 19 års lyckligt äktenskap och sedan efter en lite svårare tid, en lycklig skilsmässa. Jag har en bättre relation med mina barns mor idag än när vi var gifta. Jag tycker absolut äktenskapet är värt en kritisk gransking.
Däremot känner jag mig otroligt uppfostrad när de som kritiserar denna kritik har en massa synpunkter på hur man skall leva sitt liv i tvåsamhet och allt det för med sig. Det är nämligen en väldig skillnad att kritisera äktenskapet som sådant, jämfört med att kritisera de som gör valet att skilja sig. Det om något är moraliserande.
Och som i den här bloggen, kalla feminister för "manshatare" säger om något vilken nivå motkrafterna ligger på. Varken Wennstam eller Sveland är manshatare. Man får verkligen ligga i för att tolka det så - eller så vill man svärta ner med avsikt. Däremot lyfter de fram att man kan må bra av skilsmässa och att ett nytt liv kan öppna upp sig. Det gäller mitt ex likväl som mig.
Jag har de sneaste åren blivit ganska urless på gapig antifeminism. Den är nästan alltid fullständigt tanklös, gapig, respektlös och saknar fullständigt originalitet i tanken. Tyvärr. Gör om, men tänk efter först. Och lögg ner det satans moraliserandet. Det var en bra recension som lyfte fram viktiga äktenskapet.
Och snart gifter jag om mig igen. Utan problem.
Anonym 13:14!
Nej, skilj på feminister och på kvinnor! Bara för att vissa namngivna feminister måhända "målas upp" som "dualistiska och bittra manshatare" så innebär det inte att det gäller kvinnor generellt! Feminister är inte detsamma som kvinnor och kvinnor är inte detsamma som feminister!
Om kvinnor inte haft rösträtt, varit myndiga eller haft rätt till att välja sina egna liv utan feminismen vet vi inte. Precis som vi inte vet om vanliga män (och kvinnor) inte skulle ha haft rösträtt och rätt att välja sina liv om inte liberalismen eller socialdemokratin hade funnit. Det är enbart historiska spekulationer utan svar.
Vad vi dock vet är att feminismen hade sitt ursprung i den liberala upplysningstidens tankar om alla människors lika värde. Vi vet också att den vuxit fram parallellt med liberalismen och socialdemokratin under industrialiseringens århundrader. Tillsammans medverkade dessa idérörelser mot den depotism som samhället karakteriserades av innan dess.
Men det är inte längre den feminism som dominerar det svenska samhället. Den radikalfeminism som idag dominerar har mer gemensamt med de kollektivistiska ideologierna (kommunismen, socialismen och nazismen) än med de friheterliga idealens som den grundades i.
Kort sagt, feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot.
Var du har fått idéen om att det existerar någon tro om att kvinnor skulle vara de enda vinnarna i skilsmässor vet jag inte? Den har då inte saluförts här. Detta inlägg handlar om att feministiska kvinnor gärna ser sig nödbedda att uppfostra andra kvinnor, istälet för att låta alla (kvinnor som män) leva sina liv som de önskar.
Självklart kan skilsmässa vara en god lösning för de par som inte längre ser en god gemensam väg framåt i livet. Kanske var man allt för snabba med att gifta sig från första början? Kanske har man vuxit ifrån varandra på vägen? Kanske grälar och bråkar man ständigt om barnen, hushållet, pengar o.dyl. Men har man barn så ska man också hålla i minnet att man ständigt kommer att ha en relation till varandra, oavsett om man är gifta eller om man är skilda!
Ett intressant ting vad gäller boken "Happy happy" och dess författare är om den hade bemötts på ett lika positivt sätt av de feministiska skribenterna på kultursidorna om rollerna i den varit de omvända. Jag misstänker att så inte skulle ha varit fallet! För ingen feministisk kulturskribent skulle väl hylla män som vill ta ut skilsmässa för att istället vara singel, ha barnen varannan vecka och knulla runt den andra veckan. De männen skulle omedelbart bli dömda som ett egoistiskt svin av både ex-frun, hennes väninnor, hela släkten och hela det feministiska samfundet. Eller vad tror du?
Lavazza!
Det är sant, det är fler än den som bryter upp som påverkas av skilsmässan. Barnen, partnern och övriga som påverkas är också en del av kakan. Om skilsmässan verkligen ska kunna sägas vara lycklig så måste summan av allas lycka vara större efter skilsmässan än innan.
MRJ!
Det är knappast någon som förbjuder kritik eller ifrågasättande av varesig äktenskapet eller skilsmässan. Men att påstå att det skulle råda tabu kring skilsmässor, som bokens författare försöker göra gällande, är lite vanskligt då ungefär hälften av att äktenskap slutar i skilsmässa.
Det man om något borde kritisera är snarare att så många ingår äktenskap utan att tydligen känna varandra (eller kanske inte ens sig själva) speciellt väl.
Eftersom det inte finns något som helst moraliserande över hur folk bör leva sina liv i det här inlägget, utan istället en avslutning som säger "låt istället varje människa själv göra sina egna individuella val och sedan ta ansvar för dessa", så verkar dina sista meningar inte tillföra speciellt mycket i övrigt till debatten om feministiska kvinnors vilja att uppfostra andra kvinnor.
Medborgare X: "Om skilsmässan verkligen ska kunna sägas vara lycklig så måste summan av allas lycka vara större efter skilsmässan än innan."
Nja, det räcker väl egentligen att den samlade lyckan minus den samlade olyckan med skilsmässa är större än den samlade lyckan minus den samlade olyckan utan skilsmässa för att den ska vara berättigad utifrån ett utlitaristiskt perspektiv. Kvinnan som lämnar sin man och ändå vill framstå som moralisk inför sig själv och andra löser detta genom att blåsa upp den egna olycka hon skulle drabbas av utan skilsmässa och den oförmåga att bringa andra lycka som skulle följa av ett liv utan skilsmässa, samtidigt som hon inte ber om input om hur andra har drabbats av skilsmässan, och därmed kan skapa sig ett intryck av att "hälsan tiger still" eller att hon utan äktenskapets bördor kan bringa andra berörda lycka på ett sätt som hade varit omöjligt om hon inte lämnat mannen.
Återigen är detta inget som hon själv ska avgöra, om hon verkligen bryr sig lika mycket om andra berörda som om sig själv.
Det är få lämnade män eller barn som drabbats av en familjeupplösning som är särskilt positiva. "Det är inte så illa", "man vänjer sig" eller "jag har lärt mig att inte tänka så mycket på det negativa och fokusera på det jag kan vara tacksam över" är väl ungefär det mest positiva man kan få höra från dem. Men även dessa budskap anses för negativa för att kunna publiceras i feministdominerad MSM.
Lavazza
Lärde mig som man på vägen hem att du
har helt rätt i dagens anda.
Stoppade två tonårskillar som låtsads bråkade med varandra på busstationen, vidare att putta varandra på unga kvinnor de fann attraktiva vilket fick mig att säga stopp.
Var på två andra kvinnor också helt utanför deras socialasvär sa till mig att inte lägga mig i.
Underbart tänkte jag om killarna antastat eller rånat dem hade jag vänt mig åt andra hållet. För de verkade ju kunna föra sin egen talan...
ensam är stark :~
Sanna,
Jag instämmer på två punkter med de feminister du angriper i denna blogg. För det första säger du i detta stycke att;
"En av de största skillnaderna mellan män och kvinnor är att män till vardags ser andra män (och kvinnor) som individer. De får göra sina egna livsval. Det finns inga män som talar om för andra män hur de ska vara i små vardagliga situationer. Kvinnor däremot älskar att lägga sig i och uppfostra andra.
Poängen hos feministerna är väl just att män sedan urminnestider befunnit sig i en sådan maktposition att de inte behövt hacka på varandra. Många har kallat systemet för patriarkat av en anledning. De med maktén tenderar att ta den för given o anser därmed inte sin makt hotad av att flertalet mjukispappor väljer att överge " styrelserummen", för det lär väl i praktiken inte vara än idag ett överhängande hot för männen där, ngnstans i västvärlden?
Vad avser min andra punkt, kan jag förstå feministerna mkt väl o deras ståndpunkt att kvinnors liv i karriären behöver stärkas, då männen uppenbarligen inte delar på föräldraledigheten, oavsett dina ljuva drömmar om att männen således i praktiken enligt dig skulle värna om annat än sin karriär,,Sover du Sanna`/ ylva
Skicka en kommentar
Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!