Som man sår får man skörda

Medborgare! Ingen kan lämnas oberörd av den förfärliga chock som drabbade Norge i fredags, först en enorm explosion i hjärtat av Oslos regeringskvarter och därefter en veritabel massaker av deltagare på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på ön Utøya. Inledningsvis var det flera, bland annat företrädare för Sverigedemokraterna, som var snabba med att koppla dådet till islamistisk terrorism. Men ganska snart stod det klart att gärningspersonen var den 32-årige norrmannen Anders Behring Breivik. Efter 79 minuter av terror på Utøya greps han utan motstånd av den norska polisen. Idag vet vi att de två attentaten hittills har skördat 76 dödsoffer, men många andra är fortfarande svårt skadade och dessutom söker polisen fortfarande efter saknade i vattnen kring Utøya.

Man kan förståss spekulera i vad det är som ligger bakom Anders Behring Breiviks agerande. Det är det många som gör idag. För visst är det oförståeligt för de allra flesta av oss hur man så kallblodigt kan planera och genomföra en attack mot inte bara enskilda människor, utan hela samhället. Då är det lätt att avfärda honom som en ensam galning, en psykiskt störd person, en hypnotiskt högerextremist, en kristen islamofob.

I viss mån stämmer det säkert, men precis som hans gamla klasskamrat Peter Svaar säger så var Anders Behring Breivik en gång i tiden en helt vanlig liten pojke. En pojke som han beskriver som snäll och lojal mot sina vänner. Peter Svaar konstaterar att Anders Behring Breivik inte alls var något monster. Men vad är det då som ger denna grogrund för ett monster? För även om man gärna vill förneka det så är Anders Behring Breivik till stora delar en produkt av det samhälle där han har vuxit upp. Vad är det då för kontext han vuxit upp i?

Det enklaste vore naturligtvis att skylla hans agerande på Sverigedemokraterna och deras norska variant Framstegspartiet. Att han har vuxit upp i skuggan av dem. För visst företräder de båda partierna en främlingsfientlig, en många gånger rent rasistisk och islamofobisk, ideologi som på ett svart-vitt sätt ställer grupper i samhället mot varandra baserade på deras etnicitet. Både ideologin och retoriken bygger på en kollektivistisk synsätt där världen delas upp i ”vi mot dem” och i ”gott mot ont”. Vi är de god. De är de onda.

Samma typ av kollektivistiska synsätt ger Anders Behring Breivik uttryck för i sitt 1500 sidor tjocka manifest. Där han ser sig själv som en riddare i de godas tjänst.

Men Sverigedemokraterna och Framstegspartiet är långt ifrån de enda, eller ens de första, som bygger sin ideologi och sin retorik på att ställa grupper i samhället mot varande. Samma typ av kollektivistiska synsätt präglar även det parti som Anders Behring Breivik valde att attackera, Socialdemokraterna. Hela den ideologiska grunden för vänstern har sitt ursprung i just en kollektivistisk syn där grupper i samhället ställs mot varandra. I socialismens och kommunismens fall är det arbetstagare som ställs mot kapitalister. Med svart-vit retorik beskrivs arbetarna som de goda och kapitalisterna som de onda

Även om varken Sverige eller Norge har drabbats lika hårt av kommunismens och socialismens svart-vita ideologi som länderna bakom järnridån så har retoriken många gånger varit lika hård. Många var de ”kapitalister” som inte längre kände sig välkomna i Sverige under Socialdemokraternas styre på 60-, 70- och 80-talet. Flera av dem valde att lämna Sverige på grund av de dignande skatter som finansminister Gunnar Sträng ålade dem. Allt för att kunna rädda de familjeföretag som de själva hade byggt upp under många hårda år.

Men inte bara de kapitalistiska företagarna drabbades. Även en framgångsrik författarinna upptäckte till sin förvåning att hon tvingades betala mer i skatt till Gunnar Sträng än vad hon själv tjänade, vilket fick henne att publicera den satiriska sagan ”Pomperipossa i Monismanien” i Expressen i mars 1976. Då insåg till slut det svenska folket det vansinniga i att tvinga ”kapitalisterna” att betala 102 procent i skatt och valde en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år.

Men Socialdemokraternas kollektivistiska syn på samhället tog inte slut för det. Istället lanserades löntagarfonderna, för att angripa kapitalägarna och för att beröva dem makten och ägandet över de företag de byggt upp. Målet var att förgöra de onda ”kapitalisterna” och ge makten till de goda arbetstagarna (representerade av Socialdemokraterna själva). Efter att Socialdemokraterna vann valet 1982 infördes löntagarfonderna, vilket ledde till att ytterligare ett antal familjeägda och entreprenörsdrivna företag drevs ur landet.

Återigen hade Socialdemokraterna alltså ställt grupper mot varandra i samhället, under en svart-vit retorik baserad på ”vi mot dem” och ”goda mot onda”. Vi är de goda. De är de onda.

Under de senaste årtiondena, efter murens fall, så är det inte längre främst arbetstagare som ställs mot kapitalister. Marknadsekonomin visade sig nämligen vara överlägsen kommunismen och socialismen på att skapa välstånd och välfärd. Istället behövde vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, en ny fiende. Radikalfeminismen har därför gjort sitt stora intåg på den svart-vita arenan av kollektivistiskt hat. Nu är det istället gruppen kvinnor som ska ställas mot gruppen män. Kvinnor är de goda och män är de onda.

Under Socialdemokratisk flagg inkorporeras radikalfeminismen i samhällets lagar, regler, förordningar, styrdokument och värdegrund. Politisk forskning startas under namnet genusvetenskap. Jämställdhetsminister Margaretha Winberg arbetar nära ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt som i TV uttrycket att ”män är djur”. SSU i Kronoberg manar till mansslakt. I Göteborg anordnas Heterohatets dag. Politiker och journalister på vänstersidan vräker dagligen ut sitt kollektiva manshat i media.

Samma typ av kollektivism och samma typ av intolerans som också präglar Anders Behring Breiviks världsbild. Det är inte svårt att se var Anders Behring Breivik, Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har fått sitt sätt att dela upp världen i ett svart-vitt ”vi mot dem” och ”goda mot onda” ifrån.

Våld och uppmaningar till våld är heller inte ovanliga från vänsterns sida. På valnatten 2010 uppmanade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att till utomparlamentariska metoder för att stoppa Sverigedemokraterna. För bara någon vecka sedan uppmanade till och med ett antal vänsteraktivister att en av deras borgerliga meningsmotståndare skulle skjutas! Vi är de goda! De är de onda!

Det är tyvärr Socialdemokraterna och vänstern som själva har skapat det samhälle där grupper ständigt ställs mot andra grupper i samhället. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt demoniserar och manar till hat mot grupper i samhället som de beskriver onda. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt föder både hatets grogrund och hatets språk. Det är Socialdemokraterna och vänstern som inte tolererar och välkomnar alla människor i samhället.

Det är i den kontexten som Anders Behring Breivik har vuxit upp. Det är också i den kontexten som både Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har bildats. De är inget annat än vänsterns feministiska draksådd. Lika barn leka bäst.

Nu är 76 av deras kamrater döda. Som man sår får man skörda.

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 EX1 EX2 EX3 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9 SvD10 SvD11 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: ANDERS BEHRING BREIVIK, OSLO, UTÖYA, TERRORDÅD, HAT

Katarina Wennstam - en studie i manshat

Medborgare! Katarina Wennstam är en av alla feminister som har i det närmaste fri tillgång till att (oftast oemotsagd) sprid sin fördomsfulla och hatiska syn på män i media. Hon är författare till reportageböckerna "Flickan och skulden" respektive "En riktig våldtäksman" där hon utifrån ett antal väl utvalda brottsfall sprider bilden att just våldtäktsoffer systematiskt blir uselt bemötta och inte trodda av rättsväsendet och av allmänheten. Men att påstå att kvinnor som anmäler våldtäkt generellt sett blir misstrodda av rättsväsendet stämmer inte enligt en granskning av sexualbrott i Stockholms län som DN gjort. Visst förekommer det att brottsoffer ibland blir dåligt bemötta av sin omgivning, vilket Bjästafallet är exempel på.

Men även det omvända förekommer minst lika ofta, att oskyldigt anklagade blir utsatta för förödmjukande behandling av både rättsväsende, media och allmänheten. Något som allt för väl illustreras av det så kallade BSDM-fallet, där även Katarina Wennstam var en av de journalisterna som spred en totalt falsk bild över vad som verkligen hade skett och gjorde nedlåtande uttalande om en av de oskyldigt anklagade männen!

Men något annat är knappast att förvänta sig av Katarina Wennstam. Hon är själv en studie i manshat. Det är inte bara i hennes reportageböcker och i sitt journalistiska värv som hon konsekvens sprider en feministisk bild av män som ondskefulla förövare och kvinnor som värnlösa offer. Samma sak gäller för hennes romaner "Smuts", "Dödergök" och "Alfahannen". Syftet med dem är att smutskasta män och att sprida det radikalfeministiska budskapet.

Som journalist och författare är naturligtvis Katarina Wennstam van vid att få stå oemotsagd och inte behöva argumentera för eller belägga sin ståndpunkt. Därför blir hon enormt upprörd över alla vanliga människor som får komma till tals i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar eller på bloggar. Alla dessa som kritiserar och ifrågasätter henne kallar hon för internettroll, näthatare och mobbare.

Speciellt då alla män som gör sin röst hörd. De är "ett gigantiskt, demokratiskt problem" anser Katarina Wennstam! För de begränsar henne och andra kvinnor...

"Jag börjar bli tystare. Fogligare. Försiktigare. Jag orkar inte något annat. Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött. Någon måste säga det rakt ut, men kommentarsfälten på internet håller på att bli en mycket effektiv munkavle på allt fler viktiga röster. Vi måste prata om det eftersom störtfloden av avsky, förakt, hån och mobbning är något vi faktiskt redan börjat vänja oss vid."

"Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg."

Detta säger alltså den kvinnliga feministen som har nästan fri tillgång till media och som oemotsagd kan föra ut sitt manshat till miljontals läsare. Precis som så många andra feministiska kvinnor inom politiken, journalistiken och kulturvärlden. Någon sådan möjlighet har inte landets alla vanliga människor. De som inte tillhör den feministiska politiska eliten, mediaeliten eller kultureliten.

Ändå sitter maktmänniskan Katarina Wennstam och beklagar sig och tycker synd över sig själv. Hon som är mer privilegierad än nästan alla andra människor i hela landet. Hon som rör sig i kretsar som är lika privilegierade som henne själv. Kretsar som ofta karakteriseras av samma feministiskt manshat som hon själv omger sig av. Kretsar som ständigt sprider ett förakt mot vanligt folk och då speciellt vita medelålder heterosexuella män.

Feministiska kretsar som bland annat visade sitt fula ansikte när de vräkte ut sitt feministiska hat mot Pär Ström när han just hade publicerat sin nya bok "Sex feministiska myter". Han möttes då av en störtflod av härskarteknik, okvädningsord, vulgäriteter och vrede från flera välkända feminister.

Vad skiljde då dessa feminististers agerande från det Katarina Wennstam beklagar sig över? Jo, skillnaden var att deras störtflod inte återfanns i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar, utan i själva artiklarna! Precis som dessa feminister nästan dagligen pumpar ut nya artiklar med ett manshatande budskap.

Det är den feministiska makteliten, med personer som Katariana Wennstam i spetsen, som har startar ett systematiskt könskrig (se del 1 och del 2) mot män. Feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot och radikalfeministerna har allt för länge fått stå oemotsagda. De är överhuvudtaget inte intresserade av jämställdhet. De drivs enbart av manshat. De är allt för ofta kvinnor som hatar män.

Att män nu har börjat reagera och börjat slå tillbaka är en bra början. Det är därför dags för alla härliga män att sluta ta skit och förena sig med alla älskvärda kvinnor i kampen mot feminismen.

Manhatande feminister som Katarina Wennstam ska aldrig mer få stå oemotsagda!

MER INTRESSANT OM: KATARINA WENNSTAM, FEMINISM, NÄTHAT, JÄMSTÄLLDHET

Harlekin Assange - därför är han skyldig i feministernas ögon!

Medborgare! Så var det då återigen dags för Julian Assange att infinna sig i domstolen i  London för att bestrida utlämningen till Sverige. I februari fastslog en lägre instans att Julian Assange ska utlämnas. Detta efter att det svenska åklagarämbetet hade begärt honom utlämnad trots att Julian Assange inte var åtalad, utan enbart misstänkt för våldtäkt och sexuellt övergrepp mot Anna Ardin och Sofia Wilén.

När överåklagare Marianne Ny beslutade att återuppta den då redan nedlagda förundersökningen så valde Julian Assange att frivilligt stanna kvar i Sverige under nästan två månaders tid för att vara tillgänglig för förhör. Ett förhör hölls med honom. När tiden sedan gick och tiden för hans uppehållstillstånd började närma sig sitt slut så frågade Julian Assange överåklagare Marianne Ny, via sin svenska advokat, om det var i sin ordning att han lämnade Sverige och fick då ett positivt besked på det.

Efter ytterligare en tid hörde sedan Marianne Ny av sig till Julian Assanges svenska advokat för att få till ännu ett förhör, något som Julian Assange accepterade och gav ett antal förslag på datum då han hade möjlighet att komma till Sverige. Men det dög inte åt den öppet uttalat feministiska åklagaren, som skyllde på att polismannen som skulle hålla förhören inte kunde de föreslagna dagarna. Inte heller kunde polismannen komma över till London för att hålla förhöret eller hålla det via telefon (något som gått utmärkt i förhören med målsäganden och vittnen).

Istället drog Marianne Ny igång en maktkampanj för att förödmjuka Julian Assange och för att tvinga honom till Sverige under hot om våld. En europeisk häktningsorder (EAW) utfärdades på dubiösa grunder för att få Julian Assange häktad i England och därefter utlämnad till Sverige. Han häktades i London den 7 december när han frivilligt anmälde sig på en polisstation och släpptes därefter mot borgen efter att ha spenderat ett par veckor isolerad i en fängelsecell.

Överåklagare Marianne Ny och det svenska rättsväsendet har fått mycket kritik för sitt agerande gentemot Julian Assange, inte bara av hans engelska försvarsadvokater utan även av flera svenska jurister. Det handlar inte om ett generellt smutskastande av det svenska rättsväsendet, utan om ett flertal konkreta punkter där rättssäkerheten starkt kan ifrågasättas. Och speciellt då i så kallade sexualbrottsmål!

I det statsfeministiska Sverige har antalet anmälda sexualbrott ökat lavinartat under de senaste åren. År 2010 anmäldes nästan 17500 sexualbrott, vilket är 6 gånger fler än i mitten av 70-talet. Det har länge talats om ett stort mörkertal vad gäller sexualbrott och då kanske speciellt våldtäkt. Det har även talats om att få brottsoffer vågar anmäla på grund av att de blir dåligt behandlade av rättsväsendet och/eller allmänheten. Och visst finns det tyvärr sådana exempel, som det för en tid sedan uppmärksammade Bjästafallet. Men det finns också exempel på motsatsen, där rättsväsendet har satt en överdriven tilltro till "brottsoffret" och utsatt de falskt/felaktigt anklagade för en rättsvidrig och förödmjukande behandling, som i det så kallade BDSM-målet.

Numera har Sverige världens näst högsta antal anmälda våldtäkter per capita. Grunden till denna våldtäktsexplosion är knappast att svenska män (eller invandrare heller för den delen) är ondsinta och brutala sällar som inget annat vill än att med våld penetrera alla stackars försvarslösa kvinnor som finns i landet. Visst förekommer tyvärr även sådant, men det är inte alls skälen bakom de flesta våldtäktsanmälningarna.

Istället är grundorsakerna bakom de allt fler anmälningarna, precis som Niklas Dougherty säger, att den sexuella revolutionen har avstannat och ersattes med en allt aggressivare nymoralism. En konservativ nymoralism som, kombinerat med den svenska feminismens negativa syn på män och heterosexualitet, har lett fram till förändringar i lagstiftning och attityd:

"Handlingar som tidigare inte var sexualbrott är det nu, och i allmänhet har toleransen minskat och straffsatserna ökat för dessa typer av brott...

Samtidigt har den så kallade anmälningsbenägenheten ökat i takt med medvetandegraden om en ny känslighet, och det finns en politisk vilja att oavsett omständigheter i övrigt öka antalet fällande domar, av rent statistiska skäl. För detta krävs att folket uppmuntras att anmäla, samt att man ser mellan fingrarna med falskanmälningar."

Men trots att allt fler anmälningar görs så är inte landets feministiska elit nöjda. Man kräver en skärpt våldtäktslagstiftning, att omvänd bevisbörda ska gälla i sexualbrottsmål och att fler brott ska klaras upp. Grundinställningen är helt enkelt att en anmälning om våldtäkt också är ett bevis för att en våldtäkt har skett. Att peka ut och fälla den anklagade är därför viktigare än att försäkra sig om att det överhuvudtaget har begåtts något brott.

Synen bygger på den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen, där män betraktas som ondskefulla personer som inget annat vill än att förtrycka alla oskyldiga och hjälplösa kvinnor. I synen ingår också att betrakta allt som en kvinna säger som en absolut sanning och allt som en man säger som en potentiell lögn. Därför ska man heller aldrig ifrågasätta det en kvinna säger, speciellt inte i sammanhang där hon dessutom ses som ett brottsoffer. Därför är det i feministernas ögon inte intressant att objektivt utreda om ett brott överhuvudtaget har skett. I deras ögon är den anmälande kvinnan ett brottsoffer per automatik.

Som så tydligt framkom under #prataomdet-kampanjen så är det kvinnans upplevelse som är det intressanta. Om hon upplevde att hon blev "kränkt" eller att hon tio år senare kom på att hon kände sig "kränkt" så har hon per automatik blivit utsatt för ett brott. Helt oberoende av vad som verkligen skedde eller hur hon själv agerade gentemot sin sexpartner. Han är skyldig per automatik.

För precis som i Harlekin-romaner så förväntar sig både de konservativa nymoralisterna och den feministiska eliten att mannan ska uppfylla en kvinnas alla drömmar och fantasier. Han ska uppvakta henne, han ska förföra henne, han ska ta initiativ till sex och han ska vara den perfekte älskaren som bara sätter henne i centrum. Detta ska han dessutom göra utan att hon ska behöva yppa ett ord om sina tankar och drömmar. Hans ska kort sagt vara tankeläsare. Om han inte uppfyller alla hennes drömmar och fantasier så är han per definition en våldtäktsman. Då förtjänar han inget annat än samhällets förakt och ett långt fängelsestraff.

Att det är mannens ansvar och skyldighet att tillse att sexet blir precis så som kvinnan har förväntat sig ser man allt för väl i många av de våldtäktsanmälningar som görs (och som aldrig går till åtal). Som Pelle Billing skriver, så vet antagligen inte de flesta svenskar hur luddiga våldtäktsanmälningar kan vara och hur pass ofta de inte beskriver en våldtäkt överhuvudtaget (och inget annat brott heller). Trots att inget brott kan bevisas så läggs alla dessa anmälningar till statistiken över nedlagda våldtäktsanmälningar, vilket i sin tur leder till att feministerna upprörs över att "våldtäktsmän" går fria.

Sydsvenskan hade för en tid sedan ett reportage om de 41 anmälningar om våldtäkt som polisen i Lund tog emot under 2010. En stor del av anmälningarna karakteriseras av unga kvinnor som ångrar sex de haft och som lägger skulden för detta på mannen ifråga. Allt i enlighet med vad de har fått lära sig under sin uppväxt i det statsfeministiska Sverige. Ty om en kvinna mår dåligt, har gjort något hon ångrar eller på annat sätt känner sig "kränkt" så är det alltid mäns fel. En kvinna har själv aldrig någon skuld för den situation hon befinner sig i. Precis samma sak karakteriserade många av historierna i #prataomdet-kampanjen!

Med detta i åtanke är det inte alls underligt att den feministiska överåklagaren Marianne Ny och de feministiskt inspirerade medierna gör allt i sin makt för att förödmjuka Julian Assange. För dem är det ju viktigare att fälla än att objektivt fastställa om ett brott överhuvudtaget har begåtts. I deras ögon räcker det att Anna Ardin och Sofia Wilén upplevt att Julian Assange inte har uppfyllt deras romantiska nymoralistiska drömmar. Det är ett brott i sig själv. Ty om en man inte beter sig som den underbare riddaren i en Harlekin-roman så är han per automatik en våldtäktsman i feministernas ögon.

Inte underligt att allt fler reagerar på att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot!

Uppdatering: Missa inte Göran Rudlings mycket välskrivna och detaljerade genomgång av hela Assange-fallet. Efter att ha läst den kan man verkligen fråga sig vem som borde vara föremål för en polisutredning!

AB1 DN1 DN2 EX1 EX2 GP1 GP2 GP3 GP4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
MER INTRESSANT OM: JULIAN ASSANGE, FEMINISM, HARLEKIN, PRATAOMDET