Egalia - ett feministiskt drömsamhälle

Medborgare! 1977 gav den norska författarinnan Gerd Brantenberg ut romanen "Egalias döttrar". Handlingen utspelar sig i tvärtomlandet Egalia. Där är det kvinnorna som har makten, det vill säga den makt som feminister ofta talar om och eftertraktar. Där är det kvinnorna som är direktörer och riksdagskvinnor. Männen har låglönejobben, bär pehå (penishållare), lägger upp skägget och gör sig vackra för att behaga kvinnorna.

I Egalia gäller det för männen att skaffa sig faderskapsbeskydd av någon kvinna, för de obeskyddade, ensamstående fädernas lott är hård. För givetvis är det männen som måste ta hand om barnen, det är ju trots allt män som avlar barn. Samtidigt ses männen som det sårbara könet. Att män är biologiskt underlägsna är ju helt uppenbart. De kan ju inte föda barn.

Bokens huvudperson Petronius Bram, som drömmer om att bli sjökvinna, börjar diskutera mansförtrycket och dess orsaker med några kamrater och plötslig är maskulinismen i gång. Den offentliga pehåbränningen är bara en början...

Naturligtvis är syftet med boken att försöka måla upp en tvärtombild av verkligheten, för att på så sätt uppmärksamma de skillnader som finns i samhället mellan män respektive kvinnor. Tyvärr har dock boken en del rejäla brister. Som en rent skönlitterär verk är den ganska tråkig och har egentligen ingen riktig handling. Huvudpersonen Petronius och hans uppväxt använder Brantenberg enbart till att försätta honom i olika situationer där han som man blir utsatt och förnedrad. Flera saker som Brantenberg tar upp känns dock allt för överdrivet som svendomsbalen (en tillställning där de unga pojkarna säljer sig till kvinnorna i hopp om det så kallade faderskapsbeskyddet), menstruationspelen (det största idrottsevenemanget) och registret över män som använder p-piller.

Historia är visserligen tillspetsad å det grövsta. Kvinnorna är som de allra största mansgrisarna som man överhuvudtaget kan tänka sig. Kvinnorna tycker att de är mer värda än männen. Kvinnorna ser ner på männen och anser att de är det svagare könet. Kvinnorna förväntar sig att männen ska göra sig vackra för dem. Kvinnorna förväntar sig att männen ska ha sex med dem och tillfredsställa dem när de kommer hem från jobbet. Kort sagt ser kvinnorna männen som objekt som de kan behandla precis som de vill och önskar. Männen ska bara betjäna kvinnorna.

När "Egalisas döttrar" kom ut i slutet av 70-talet lästes den och hyllades framför allt i feministkretsar. Dess samhällssyn liknar den som radikalfeminismen beskriver (könsmaktsordningen), men tvärtom.

Samtidigt är det i flera avseende just ett Egalia-liknande samhälle som många radikalfeminister eftersträvar. Radikalfeminismens kvinnor ser ofta ner på män. De nedvärderar allt som har med traditionella män och manlighet att göra. Ofta genom att ta till olika härskartekniker för att skaffa sig själva legitimitet, fördelar och makt. Den däremot feministiskt hyllade metrosexuella mannen ska träna, vårda sin kropp, sminka sig, klä sig elegant och behaga kvinnan. Han ska ta hand om barnen (på hennes villkor) och stötta henne att göra karriär. Många feminister har också en helt annan bild av kvinnor som köper sex (eller kärlek som det då kallas), än på män som gör det. I många fall beskrivs kvinnor som köper sex som starka och livsbejakande.

En av de viktigaste teserna som radikalfeministerna driver är att de "manliga strukturerna" måste krossas. Det ska starta redan i förskolan. I en artikel i Svenska Dagbladet beskrevs för en tid sedan hur barnens fria leken måste kväsas redan i förskolan, så att inte pojkarna riskerar att återskapa de hemska "manliga strukturerna". Istället ska genuspedagoger styra barnen för tillse att de leker rätt och utvecklas i den riktning som radikalfeminismens idéer förespråkar. Flickor ska uppmuntras och uppvärderas. Pojkar ska kväsas och nedvärderas.

I en av de mest kända genusförskolorna har man avskaffat könen och barnen ses inte längre som mänskliga individer med snopp eller snippa, utan som tomma blad som ska fyllas i enlighet med de feministiska ideologierna som styr dess verksamhet.

Man kan, precis som Kitty Flanagan gör i australiensisk TV, skoja om de svenska könslösa förskolorna och på skoj hävda att "Kindergarten is a hotbed of sexism".



Men om man på allvar tror att jämställdhet är detsamma som att avskaffa könen så har man verkligen  missuppfattat saken rejält. Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter för könen, inte om att avskaffa könen. Könen går inte att avskaffa, hur mycket man än försöker.

Men radikalfeminism handlar, som tidigare konstaterats, inte om jämställdhet. Jämställdhet är överhuvudtaget inte ett av målen för den tredje vågens feminism. Istället vill man gå från jämställdhet till feminism. I flera avseenden vill man uppnå ett feministiskt samhälle som till stora delar påminner om samhället i Gerd Brantenbergs roman.

Så det är knappast någon slump att en av de mest kända genusförskolorna heter just Egalia!

MER INTRESSANT OM: EGALIA, FEMINISM, RADIKALFEMINISM, JÄMSTÄLLDHET