Medborgare! Under den senaste tiden har debatten gått hög om sysslesättningen, sjukförsäkringssystemet och det allmänna ekonomiska tillståndet i landet i spåren efter finanskrisen. Debatten kring Alexandra Johanssons snyftartiklar i Aftonbladet kan ses som en symbol för den politiska skiljelinjen i synen på de rättigheter och skyldigheter som medborgarna har gentemot samhället. Från vänsterhåll blir man enormt upprörda över att moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén ifrågasätter Alexandra Johansson och att de anser att sjukdom inte alltid innebär nedsatt arbetsförmåga. För det är nog just där som synen skiljer sig åt som mest, vilket även framgår av kommentarern på Medborgarperspektivs inlägg i Alexandra-debatten. Om man ifrågasätter de som säger sig vara sjuka och hävdar att de visst kan ha en viss arbetsförmåga så kallas detta för att man bedriver en hetsjakt på de sjuka eller att man har inhumana värderingar.
Men precis som Politikbloggen skriver så ger faktiskt inte sjukförsäkringen, trots namnet, ersättning till den som är sjuk, utan till den som tillfälligt saknar arbetsförmåga! Den som är sjuk men som ändå kan arbeta ska faktiskt inte ha någon sjukersättning. Och den som permanent saknar arbetsförmåga ska heller inte ha ersättning från sjukförsäkringen, utan ska istället "utförsäkras" och få någon annan form av ersättning.
Alexandra Johansson befinner sig själv i ett mellanläge. Hon har varit sjukskriven i fyra år. Är det då inte rimligt att det faktisk utreds om hon saknar permanent arbetsförmåga eller ej? Är det då inte rimligt att ifrågasätta om hon verkligen inte kan bidra till sin egen försörjning istället för att år ut och år in leva på bidrag? Ett bidrag som är till för de som tillfälligt saknar arbetsförmåga. Det har gått fyra år. Är inte det ett ganska långt tillfälle?
Tyvärr finns det allt för många som ser sjukförsäkringen som en rättighet att nyttja när de själva känner sig "sjuka". Det är läkarna som utfärdar sjukintyg, där de även ska göra bedömningen om patienten kan jobba eller ej. De ställs då ofta i en knivig situation. Speciellt om patienten själv anser sig vara allt för "sjuk" för att arbeta. Om detta kan man läsa på Ordinationer, som beskriver att det inte är ovanligt med patienter som går från läkare till läkare tills de hittar någon som inte orkar ta striden med patienten och går dem till viljes och sjukskriver dem. Det är ett systemfel anser Ordinationer och menar att det är positivt att det finns en (bortre) gräns där sjukskrivningen slutar vara en sak mellan läkaren och patienten och istället övergår till en mer formell granskning av ärendet.
Medborgarperspektiv kan inte annat än hålla med. Det är positivt både för patienten, läkaren och samhället att det finns fasta gränser där sjukskrivningsärenden ska granskas och nya beslut ska tas på mer formella grunder! Det är positivt för patienten då denne vet att det inte kan ta längre tid än så innan eventuella rehabiliteringsåtgärder verkligen sätts in. Det är positivt för läkaren då denne inte längre behöver känna pressen att bedöma patientens arbetsförmåga. Och det är positivt för samhället att så snabbt och effektivt som möjligt slussa igenom patienterna genom systemen och om möjligt få dem tillbaka i arbetslivet.
Sverige behöver som land göra något åt situationen med den historiskt sätt orimligt höga sjukfrånvaron i landet. Sverige har under många år toppat listorna vad gäller just sjukfrånvaron, trots att vi är ett av världens friskaste folk! Siffrorna har blivit bättre under de senaste åren, men det är fortfarande en bit kvar till EU's genomsnitt. Sjukskrivningarna måste ner på en långsiktigt stabil nivå kring EU's genomsnitt. Annars är det något som är fundamentalt fel både på svenskarna och sjukskrivningssystemet!
Många har uttryckt sina farhågor för de nya sjukskrivningsreglerna. Cancersjuka var rädda att de skulle bli utan ersättning och hamna i en mycket prekär situation. Nu verkar det dock visa sig att farhågorna var överdrivna. Rapport har följt upp en par uppmärksammade fall och kan konstatera att situationen har löst sig på ett bra sätt för dem alla.
Hur det går för Alexandra Johansson får framtiden utvisa, men en sak är klar. Sverige hamnar allt längre ner på välståndsligan. En gång i tiden var Sverige ett av de länder som toppade ligan, men med åren har vi tappat mark. Medborgarnas köpkraft har urholkats och levnadsstandarden har inte utvecklats lika bra som i andra OECD-länder. En av orsakerna till detta är just de höga skatter som vi betalar. Det minskar medborgarnas reella köpkraft och levnadsstandard. En av orsakerna till de höga skatterna är att sysselsättningsgraden sjunker, trots att antalet sysselsatta ökat något.
Ju större andel av befolkningen som inte arbetar och försörjer sig själv, desto större andel måste förlita sig på samhällets förmåga att försörja dem (eller på sin familj) istället. I praktiken innebär detta att det blir skattebetalarna som får försörja dem, alltså de som faktiskt arbetar och uppbär en lön. Med en allt större andel som är beroende av samhällets bidrags- och ersättningssystem (som sjukersättning, a-kassa och pension) ökar också belastningen på de som arbetar och betalar skatt. Samhället tvingas höja skatterna för de som arbetar eller att minska bidragen för de som inte arbetar, för att få ekonomin att gå ihop.
Detta leder till en nedåtgående spiral. en spiral som Sverige nu varit inne i under flera årtionden. Med en åldrande befolkning, ökad invandring och stigande sjuktal så ökar andelen medborgare som är beroende av samhällets bidrags- och ersättningsystem. Varje hederlig regering måste därför lägga huvudfokus på att bryta denna trend och att få fler i arbete. Varje medborgare som går från bidragssystemet till att själva börja arbeta och bidra med skattemedel är en dubbel vinst för oss alla. Istället för att utnyttja skattemedel för sin försörjning börjar denne då att bidra med skattemedel till samhället.
Med en ökande sysselsättningsgrad kan skatterna sänkas för de som arbetar samtidigt som bidragen och ersättningarna till dem som verkligen inte kan arbeta kan höjas. Detta leder då till en ökad köpkraft och levnadsstandard för medborgarna.
Därför är det oerhört viktigt att personer som Alexandra Johansson kommer tillbaka till arbetsmarknaden så snart som möjligt! Så att alla medborgare som verkligen kan arbeta också bidrar till samhället efter bästa förmåga istället för att lita på att andra ska försörja dem.
48 kommentarer:
Jag uppfattar Alexandra som att egentligen vill hon vara hemmafru, som många kvinnor var på 50-talet då det sågs - också från samhällets sida - som att en familj med barn och en arbetande fader, skulle kunna försörja sin fru och barnen.
Skatterna var anpassade efter detta (männen som hade fru och barn fick lägre skatt) och de fåtaliga lägenheterna delades ut i första hand till gifta familjefäder med barn.
Men i Alexandras fall har pappan till hennes barn förvandlats till alla vi andra i samhället, som ska försörja henne och hennes barn. Och ta hand om dem genom dagis.
Nu var det visst alldeles förfärligt att hon tvingades flytta ihop med pappan till barnen, tyckte hon. Att hon inte hade råd med sin dyra lägenhet.
Alltså det har gått så långt att mamma-barn hänger ihop utan att pappan någonsin ska behöva komma in i bilden. För var och en har rätt att skaffa barn om den tycker så, som om dessa vore någon sak, som höjer det materiella värdet på livet, förutom då kyl-frys i rostfritt stål.
Grundsynen måste ändå vara att vuxna människor ska kunna försörja och ta hand om sig själva. Och inte skaffa barn, som de inte kan ta hand om själva. Och att barn behöver båda sina föräldrar och båda sina olika släkter.
Samt att barn inte är några statussymboler, som medför så många materiella fördelar, att människorna som lyckas "skaffa sig" dem ska ingå i något slags nytt frälse och försörjas av andra.
Så många rätt men ack så många fel.....
Jag måste få poängtera att vissa sjuka blir sämre med åren. Därför kan man inte räkna med att nu har de gått si och så många år så nu måste du vara frisk.
Sen har vi i detta land något som heter "små och okända diagnoser". Det rör sig om tusentals människor som inte får någon hjälp. Detta är något som regeringen insett och i februari kommer man att avsluta en utredning för hur man ska hjälpa denna grupp. Pga okunskap är de sjukskrivna under många år och bara blir sjukare och sjukare.
Hur mäter man smärtan hos en som är sjuk, den räknas ju inte in i arbetsförmågan. Ska dessa behöva dopa sig för att det ska kunna vara friska. Smärta kan slå ut en hel människa under lång tid. Gör man då som många landsting, lägger ner rehab för dessa så är det kört.
När det gäller vad Ordinationer skriver så kan jag räkna upp fall efter fall där läkaren inte tror på patienterna för att de tror att de bara är ute efter att bli sjukskriven. Det tog 3 månader och många läkare för en att bli trodd när både korsband och ledband var av i knät. Ansågs känna efter för mycket....
Det kanske är så att vi svenskar är så himlans mycke sjukskrivna för att vi inte kan få rätt hjälp.....vilket regeringen vet. Med rätt hjälp skulle nog många kunna komma tillbaka betydligt fortare. Många har fått söka sig utomlands för att få hjälp. Det har stått en del i media om detta, missade frakturer och missade tumörer, specialisthjälp utomlands.
Du skriver fortfarande om dessa rehabiliteringsåtgärder och jag fortsätter att fråga, vilka och var? När de inte finns så är det inte speciellt positivt för patienterna, tyvärr. Bara en massa fina ord precis som att vi vill ha fred på jorden. Och visst, det finns fall där det funkat. Men en fluga gör inte en sommar....
Du skriver:
"Samhället tvingas höja skatterna för de som arbetar eller att minska bidragen för de som inte arbetar, för att få ekonomin att gå ihop."
Men är det inte så att arbetarna har fått mer i plånboken medans bidragen har minskat? All den hjälp som sjuka och funktionshindrade behöver för att kunna jobba och leva har blivit dyrare och svårare att få.
Vill man nu ha in mer pengar i kassakistan så finns det andra ställen att hämta på. 10 tusentals människor nolltaxerar. De tjänar miljontalskronor men betalar inget i skatt. De om några snyltar väl på dina skattepengar.
Men men, nu är det som det är. Hur många av dessa långtidssjukskrivna som blivit "friska" har fått ett av alla de jobb som funnits hos FK eller AF. Inte tror du väl att FK och AF anställer fd långtidssjukskriva.
Kanske någon har lyckats. Men om nu inte ens de vill anställa dem, vilka tror du vill det då? De är ju faktiskt FK som ansett att de är arbetsdugliga men tydligen inte tillräckligt för FK. Självklart är det bästa för Sverige om de kan arbeta och betala mer iskatt men det är få som vill ha dem anställda.
Det finns människor som tagit livet av sig pga att de inte blir trodda. Och det finns fler fall än det som tagits upp i media. I dagens Sverige måste man vara frisk för att orka vara sjuk.
Till och med Reinfeldt poängterar i en partiledardebatt nu i januari att regeringen tyvärr inte hade utrett sjukförsäkringen tillräckligt innan man gjorde alla förändringar. Att vägen men sjuk och frisk är krångligare än vad de visste. Allt är inte så enkelt.
Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap.
Ann Helena!
Jag kan bara hålla med dig i allt du skriver. Det finns en konstig syn i samhället att det är en "rättighet" att bli försörjd av samhället, d.v.s. av skattebetalarna. Men någon skyldighet att själv bidra efter bästa förmåga verkar dessa personer inte vilja kännas av!
Just ensamstående mammor med barn verkar vara väldigt överrepresenterade när det gäller den typen av samhällssyn.
Funderare!
Visst finns det andra skattekällor än just inkomstskatt och moms, men de är och förblir små. Även om staten tog ut 100% skatt för alla inkomster över 1 miljon om året så skulle det bara bli småsmulor jämfört med den stora skattebasen. Inse att det krävs 4-5 personer som arbetar heltid för att försörja Alexandra Johansson och hennes barn! Och då är inte kostnaderna för barnens skolgång och annat inräknade. Kostnader som föräldrarna själv borde vara med och betala genom att arbeta och betala skatt.
Ju högre skatterna blir på arbete och ju dyrare det blir att anställa personal, desto svårare blir det för just de som varit långtidssjuka eller långtidsarbetslösa att få ett nytt jobb. Samma sak gäller för ungdomar. Det är därför det är så viktigt att hitta vägar som bryter den negativa spiral som Sverige befunnit sig i under de senaste 20-30 åren.
Om sysselsättningsgraden fortsätter att sjunka och en allt större andel av befolkningen lever på bidrag och ersättningar så kommer landet att kollapsa ekonomiskt. Istället måste fler ut i arbete. Fler måste betala skatt istället för att bli försörjda av samhället.
X! En mycket bra analys. Tyvärr verkar svenska folket redan ha glömt att det var för att få bukt med allta bidragstagande som de röstade fram Alliansregeringen. Minnet är förskräckligt kort ...
Rätt och riktigt, men hur..... Är själv ekonom så jag vet och förstår, men hur har du tänkt lösa detta då?
Bara för att man säger "rehabilitering" och "utredning" så betyder det inte att detta funkar. Även Reinfeldt har ju insett att det inte var så genomtänkt. Tanken var god men funkade illa.
Bara toppen av de största skattesmitarna är skyldiga staten 2,1 miljarder kronor. Skatteverket uppskattar att svarjobbarna kostar staten 66 miljarder kronor varje år. Och att deras mittregion fått in endast 47 miljoner kronor när de kollade nolltaxerarna. Att de flesta nolltaxerare är de som fuskar och nyttjar välfärdssystemet i omfattande utsträckning är också känt. Så nog finns det betydligt fler pengar att få in eller.....
Synd att du inte kan svara på en enda av mina frågor utan fortsätter att skriva om självklara saker, lösningar. Men hur de ska lösas har du tydligen ingen aning om. Hur man ska ta sig från A till Ö. Förhoppningsvis är det väl dit vi vill ta oss. Alla har jobb, alla är friska, inga sjukpensionärer och alla bidrar. Att slänga sig med olika åtgärder utan att veta hur....
Hur ska vi kunna rehabilitera människor när det inte finns tillräckligt med rehab? Hur ska människor få rätt hjälp inom vården när inte kunskapen finns? Hur ska människor bli frisk när sjukvården gör dem sjukare? Hur ska människor ta sig till ett tänkt jobb när inte färdtjänst eller sjukresor fungerar? Hur ska människor få förståelse för olika funktionshinder när egot styr? Hur ska funktionshindrade kunna bli lika attraktiva på arbetsmarknaden som friska? Hur ska folk kunna få ett arbete när det inte finns arbeten? Hur ska människor komma tillbaka från utanförsskapet genom att försämra det ekonomiskt för dem? Hur ska vi kunna förhindra att fler människor råkar ut för olyckor som gör dem funktionshindrade? Hur ska vi kunna lösa neddragningen av personliga assistenter som behövs för att funktionshindrade ska kunna arbeta? MM MM
Dessa är några av de bekymmer man måste lösa innan för att kunna nå fram till det mål du beskriver.
Ingrid, håller med dig. En mycket bra analys. Det är så det borde fungera om man ser det ekonomiskt. Ett av Alliansens vallöften handlade om utanförskapet. Ingen skulle behöva stå utanför. När det gäller sjukreformen så säger ju Reinfeldt själv att det inte var så genomtänkt. I många kommuner har socialbidragstagarna ökat med mer än 100 %. Och det är väl allmänt känt att en socialbidragstager och dess familj lever i än större utanförskap.
Funderare: Du är snäll och välmenande. Men tyvärr har vårt system fungerat så att människor har stötts ut från sina jobb och samhället för att till sist gå in i sjukskrivningar... fråga mig.. men min läkare tyckte att jag hade varit extra duktig, som hade stått ut så länge.
Jag satt hos henne och tyckte det var bättre att jag dog, för då skulle min familj få det bättre. Depression.
De flesta i min ålder och min situation hade klappat ihop mycket tidigare. Och jag gick igenom massor med utredningar, för att det skulle utredas vad det egentligen var för fel på mig. Den sista utredningen tog nästan en hel dag... med en läkare som hade massor med frågor ställda direkt till mig.
Och också han konstaterade efter att detta var slutfört att det nog berodde på hur samhället funkade att jag hade blivit sjuk. Sedan protesterade jag när f-kassan ville sjukpensionera mig (jag var 60plus och det vet ju alla att såna får inte kosta mer så sjukersättning var ett sätt/är ett sätt att få bort dessa människor och få dem att kosta så lite som möjligt).
Allt detta inträffade under förra regeringen vill jag påpeka. Och nu är jag alltså sjukpensionär (blir ålderspensionär i år herregud så skönt) och ordentligt utskuffad ur samhället. Fortfarande får jag lite ångest ibland (käkar johannesört) och eksem eftersom astma går i släkten och allergi, men jag har inte varit hos en enda läkare sedan sjukpensioneringen.
Jag blev allergisk mot det systemet också (att tvingas gå till läkare hela tiden). Men Reinfeldt och andra fick min dagbok Ett Sekel av Tystnad, där mycket av det här finns beskrivet. Och jag röstade borgerligt i förra valet. Tänker göra det i det här valet också... för det är det bästa för mig och min familj. Vi har fått det bättre under den senaste regeringen, medan den förra bra snodde oss på mer och mer skatter och avgifter. Sådan är ju sossepolitiken...
Och som jag har berättat på min blogg så grät jag i somras för då fick jag tillbaka på skatten... för första gången på åratal. Och jag har till och med haft råd att betala mina tänder nu när de rasar... utan att låna i bank, herregud. Livet leker igen.
Det gjorde det verkligen inte under 90-talet och början av 2000-talet.
Ett vittnesmål ur verkligheten och ingen ekonomisk översikt ;) Till saken hör förstås att jag har en yngre man med jobb som sambo - har haft det hela tiden, men vi höll ändå på att gå under på 90-talet...då massor av våra bekanta inte orkade längre och så blev det ännu värre för dem ... och barnen. Vi har kämpat oss igenom allt och vår yngste son går ut skolan i vår och har ett jobb på gång...
Fast om skatterna var högre förr - det var när vi hade som högst skatter som vi låg som högst i välståndsligan, ungefär - och vi har lägre skatter nu, hur kan det då förklara att vi halkar efter i välståndsligan? I takt med att skatterna sjunker blir vi fattigare (eller, den rikaste 10% blir rikare, men inte så mycket rikare att det kompenserar för de 60% eller så som knappt fått någon reallöneökning de senaste 15 åren.
DESSUTOM så finns det länder som klättrat i välståndsligan i vilka man faktiskt ökat skatteuttaget. De länder som klarade sig bra visar ett relativt konstant TAXGDP (Tax revenue as percentage of GDP) enligt OECDs statistik. Av de som klarat sig allra bäst, Belgien, Österrike och Luxemburg så har man till och med ökat det totala skatteuttaget något de senaste åren.
Sverige, som tappat rejält i välstånd relativt till andra länder, sänkte däremot signifikant sitt skatteuttag från 2006 och framåt.
All statistik finns att se på OECDs hemsida.
Jag säger inte att de höga skatterna var den direkta orsaken till att vi låg högt i välståndsligan förrut, men argumentet att våra skatter skulle vara orsaken till att vi halkar efter, det finns det inget belägg för.
Jag förstår att det är lockande att utan att tänka själv plocka upp regeringens politiska snömos, om man vill låta insatt eller försöka argumentera för sina åsikter. Vill man att ens åsikter ska tas på allvar bortom de närmast sörjande, då räcker det inte med att återge regeringens åsikter. Man måste ha någon sorts belägg för sina påståenden.
Håller med dig AHR, ingen skall tvingas in i sjukskrivning. Att vara sjuk är inte bra för självkänslan. En människa som känner uppskattning och har ett socialtliv mår mycket bättre.
Skönt att få läsa om hur dåligt de har varit och var vi inte vill hamna idag.
Men du fick utredningar vilket många inte får idag. De får ett papper där de står att nu är du frisk.
Men när du var som sjukast vad hade du gjort om ingen trodde på dig. De ansåg att du numer är frisk. Du hade blivit utförsäkrad och kanske fått socialbidrag som är långt lägre än sjukpenningen.
Det finns massor med människor som lever så. Och ta lån för att gå till tandläkaren är inte att tänka på. Man får inte lån om man inte har jobb, det är bara att låta tänderna rasa.
LO redovisade att bland sjuka, arbetslösa och pensionärer har risken att hamna i fattigdom fördubblats från 8 till 16 procent från 2002 till 2007. Största ökningen kom när alliansregeringen tog över och genomförde lite reformer. Och ökningen av fattiga i sverige ökar hela tiden.
Sverige tillhör ett av de länder som skänker mest vid katastrofer per capita medan det samtidigt låter fattigdomen öka i sitt eget land.
Ska man förändra så måste man veta hur. Bara för att man säger att man ska förbjuda mord, våldtäkter och misshandel (vilket det redan är) så betyder inte det att det bara upphör. Man måste veta hur man ska få bukt med det. Ord gör ingen skillnad.
Åsa: Med statistik kan allt förvridas... det är som med klimatet ... det finns så många variabler... och till slut blir det en fråga om tro... eller om att se hur saker och ting funkar i verkligheten.
I Frankrike skulle jag ha det mycket bättre som pensionär, komma undan med 10-11 procent i skatt. Plus ett mycket trevligare klimat. Men nu bor ju hela min familj och släkt här... och det där med välståndsligan, tro inte så mycket på statistik...
Hur kommer det sig att folket i Portugal överhuvudtaget överlever så långt ned som de alltid ligger?
Hela min långa berättelse säger att allt handlar inte om pengar heller, utan om sociala nätverk och var man lägger livets mening någonstans...
Och i många länder har pensionärer det bättre än i Sverige. Vad säger det om oss i välståndsligan?
Om man ställer lite kluriga frågor så får man kanske andra svar än de som OECD:s hemsida så pompöst ger ut. Denna statistik bygger på BNP så ju mer sjukvård pga av olyckor vi har desto bättre, till exempel...
Vi låg på fjortonde plats år 2006 och nu på elfte...
Funderare: Jag skulle ha blivit jätteglad om någon hade sagt att nu är du frisk... för jag ansåg mig frisk hela tiden, men orkade inte gå emot samhället... och dess värderingar och om du läser min dagbok Ett Sekel av Tystnad så ser du att jag aldrig gav upp, för jag kunde inte tro att det var sant att samhället skulle funka så uruselt...
Ett av jobben jag sökte var ett intervjujobb på SCB, där jag självklart borde ha fått det. Jag var helt klart kvalificerad. Istället tillsätter de en mycket yngre tjej, som aldrig hade jobbat med något sånt och som dessutom ljög i sin ansökan... jag överklagade detta ända upp till regeringen (Persson) men fick avslag.
Då begrep jag att hela samhället nu var bankrutt. De som kunde ha anställt mig på SCB var rädda för mig för jag hade ju jobbat på DN och de sade till mig att jag hade väl aldrig jobbat i staten.
De var skraja att jag skulle komma in och göra något som de inte var vana vid. De ville sitta där i sina moduler och påta som de hade gjort hela tiden. Och ändå var det ett enkelt litet intervjujobb, som jag skulle sköta hemifrån.
Istället så anställde de alltså ett sjukvårdsbiträde...
Och när jag berättade för hela socialförsäkringsutskottet hur mycket de hade sänkt min sjukpenning med (ned till 60 procent) så trodde de inte på mig. De trodde jag hade fått sjukersättning... för riksdagsmännen och kvinnorna visste inte vad de hade beslutat...
Jag hade aldrig kommit ifråga för socialbidrag för då måste man först sälja allt man äger (vi äger saker ihop min sambo och jag) utan vi hade blivit tvungna att sälja och flytta och riva upp våra barn från deras skolor (det blev andra som inte klarade detta tvungna att göra).
Fortfarande har vi inte begripit vad som hände på 90-talet för det slog så olika i olika landsändar... och det jag har berättat har fortfarande inte någon begripit för vi är inbäddade i en historieskrivning, som inte stämmer...
Apropå statistik och sånt...
Ann Helena Rudberg:
Nu har ju inte OECD något intresse av att förvrida någon statistik åt något håll. Det får man vara bra paranoid för att tro. Du kan lätt hitta exakt samma saker som jag letade fram i OECDs databas.
Om du går in på OECDs hemsida och klickar dig fram till statistiken över Public sector, Taxation and Market Regulation. Där väljer du taxation, revenue statistics (det enda valet som finns). De parametrar jag använde var:
Government: Total
tax: Total tax revenu
Variable: TAXGDP
Sen väljer du land och tidsperiod.
Som du ser, inte speciellt manipulerat.
Helt klart kan statistik manipuleras. Det är därför OECD är en viktig källa eftersom de är hyfsat oberoende och de hämtar in samma data från de olika länderna, vilket innebär att de kan jämföras över tid. Även om man kan ha flera invändningar mot VAD man mäter.
Men detta är alltså den bästa staitstiksammanställningen vi har. Om du inte anser att vi ska använda den för att utvärdera vår politik, hur ska vi då kunna avgöra om en viss politik fungerar som det är tänkt? Om vi avstår från att använda statistik, hur ska vi då kunna fatta beslut förankrade i någon sorts realitet?
Sammanfattningsvis, regeringens utspel om att vi skulle klarat krisen relativt BRA jämfört med resten av europa, den finns det inte belägg för om man tittar på folks köpkraft. Att som bloggaren här hävdar, att det skulle vara skatternas fel, det finns det heller inte belägg för. Kom gärna med motargument. Att hävda att statistik maipulerats utan att visa hur, det är inte ett motargument. Det är bara ännu mer obelagt nonsens.
Funderare; det var länge sedan, men kul att se dig igen. Blev debatten för jobbig...? Hänger du fortfarande hos Maja?
MX, kan se vad du menar.
Är dock lite bekymrad, inte minst för ungdomarna nu. Detta att "skaffa ett jobb och göra rätt för sig" är inte lika lätt som det låter. Konkurrensen om jobben är mycket, mycket tuffare nu än bara för 20 år sedan.
Och dessa massvis med lågutbildade män som kommer att fylla våra gator med tiden, de som har nekats inträde till högskolestudier, på grund av sitt kön och genom snedvridna skolpedagogiska styrdokument.
Ja, jag funderar över vad alla dessa skall ta sig till. De som varken kan få några jobb eller kan hitta någon annan försörjning. Och som dessutom är helt oattraktiva utifrån de högavlönade kvinnornas perspektiv.
Värt att tänka på?
AHR, vad skönt att höra hur det funkade förr. Om du skulle läsa min och många andras dagbok från idag så skulle du se att det inte har blivit bättre, bara annorlunda och till viss del sämre.
Däremot så har åsikterna om dessa människor ändrats. Fuskare, snyltare, systemutnyttjare, parasiter och gud vet allt. Man skäms att tala om att man är sjuk. Efter min sista operation så vägrade jag att bli sjukskriven pga alla skriverier om fuskare. Vem vill vara en parasit på andra arbetares bekostnad, även om jag betalt in skatt i 30 år.
Hej du KimhZa, vilken debatt???? Just nu hänger jag ingenstans. Har inte haft ork på månader att sitta längre stunder och händerna är inte vad de har varit. Blev inte många ord skrivna under ett bra tag.
Undrar också över detta med män och skola och framtida arbete. Har pojkar i min barnkull. Regeringen har ju skickat ut ett förslag på remiss för att ta bort kvotering till högskola. Så killar verkar gå en ljusare framtid till mötes där i alla fall =)
Åsa: Du befinner dig i din tro på myndigheter och överstatliga organ... du får fortsätta att befinna dig där... har du aldrig lärt dig någon källkritik... det lärde jag mig redan på 70-talet faktiskt... ;)
Funderare: Jag lever fortfarande i samma samhälle om du, men du försöker väl få in en poäng... jobba på du ska du se att det ordnar sig.. är din dagbok utgiven? Det är min finns på Sivart Förlag.
Kära nån du är en riktig gammal krutgubbe då...? Jag tyckte trots allt att det var rätt skönt när jag bröt min arm, för då kunde ju ingen beskylla mig för att fejka... en arm i paket är så påtaglig liksom... (finns också med i min Ett Sekel av Tystnad).
Men jag förstår att det behövs många fler böcker... får väl skriva en till.. Rapport från Verkligheten kanske?
Själv har jag betalat in skatt i mer än 40 år... har du några barn att försörja då Funderare?
Och sen måste man ha lite tur också... som att min pappa dog 2004 när vi fortfarande hade det jävligt... och att han lämnade ett arv efter sig (som jag fick betala skatt på han dog ett drygt halvår för tidigt). Då kunde vi till och med köpa en TV... allt finns med i min dagbok... bara att läsa. Och sonen fick en moppe för sitt morfarsarv..
Funderare!
Nej, bara för att man säger "utredning" och "rehabilitering" så betyder det inte att det fungerar perfekt. Men det betyder heller inte att det inte fungerar. Naturligtvis kommer det finnas problem med alla system och det kommer från tid till annan vara de som tyvärr kommer i kläm. Världen är inte ideal och samhället fungerar inte alltid perfekt. Men då får man försöka lösa de problem som finns istället för att bara ge upp.
Jag tror heller inte att man kommer att uppnå att alla har jobb och att alla är friska, att ingen blir sjukpensionärer och att alla bidrar med skattemedel. Så ideal är som sagt inte världen. Istället måste man bygga samhället och dess system utifrån att folk blir sjuka och att man då ska sätta in insatser för att (om möjligt) hjälpa dem tillbaka till arbetslivet. Och på den punkten tycker jag att regeringen gjort helt rätt som gjort de förändringar i sjukförsäkringen som de gjort!
Mycket handlar också om attityder hon medborgarna. Det finns bland vissa en attityd att de har "rätt" att vara sjuka och en "rätt" att bli försörjda, utan att bli ifrågasatta. Hela samhällssystemet måste bli tydligare med att för varje rättighet som finns så finns också en korresponderande skyldighet!
Tyvärr vågar inte våra politiker diskutera det sociala samhällskontraktet. Det gäller inte enbart sjukförsäkringsfrågan, utan kanske till än högre grad invandringspolitiken. Att våga ställa krav på medborgarna och att våga tala om skyldigheter är tyvärr allt för främmande för politiker. Kanske ger det inga röster från medborgare som varit bortskämda med att enbart få höra om vilka rättigheter de har?
Åsa!
Du har helt rätt i att det inte finns något direkt förhållande mellan hur höga skatter man har och hur högt man hamnar i välståndsligan. Skatter skapar inte välstånd. Det gör tjänster och produkter som är efterfrågade och som skapas på ett så effektivt sätt som möjligt.
Och det är på den punkten som Sverige har hamnat på efterkälken de senaste årtiondena. Svenska företag och organisationer har inte lyckats skapa de produkter och tjänster som varit efterfrågade till ett pris som kunderna är villiga att betala. En orsak till detta har varit att de höga skatterna som gjort produktion relativt dyr i Sverige. En annan orsak har varit allt mer administrativa krav på företagen från statens sida, vilket har lett till ytterligare kostnader för företagen. Ännu en orsak har varit en oförmåga att förstå vad kunderna är beredda att betala för och vad för typer av tjänster och produkter de efterfrågar.
Under 50- och 60-talen var svenska företag väldigt framgångsrika och staten kunde höja skatten år från år utan att företagen drabbades, då låg Sverige högt i välståndsligan. Men under 70- och 80-talen började allt fler företag att digna under skattetrycket och det höga kostnadsläget. Många företag fick lägga ner sin verksamhet och arbetslösheten ökade dramatiskt. Trots detta låg Sverige fortfarande högt i välståndsligan, effekterna av de höga skatterna hade inte börjat göra sig gällande ännu och dessutom ökade statsskulden rekordfort. Sverige lånade till sin höga välfärd och sin höga levnadsstandard.
Under 90-talet var vi plötsligt tvugna att inse att vi var på väg mot en ekonomisk katastrof. Man började skära i bidrags- och ersättningssystemen. Allt fler hamnade i utanförskap och samtidigt ökade invandringen rekondartat. En invandring som ledde (och fortfarande leder) rakt in i utanförskap. Allt fler blir beroende av samhället för sin försörjning. Allt fler lever sina liv som bidragstagare och många av dessa ser det som "rättighet". Under 90-talet börjar Sverige också att sjunka i välståndsligan.
Den enda vägen tillbaka till ett ökat välstånd är att få fler sysselsatta. Det är dock lättare sagt än gjort. Men grunden är att företag och organisationer måste stimuleras att skapa tjänster och produkter som efterfrågas och som de kan producera på ett så effektivt sätt som möjligt. En del i detta är att sänka skatterna på arbete. Det måste löna sig rejält att arbeta och ta ansvar för sin egen livssituation. Samtidigt måste hela samhällssektorn effektiviseras, så att samhället endast sysslar med sådant som medborgarna har direkt nytta av. Administration och byråkrati måste minimeras.
Man skapar inte fler jobb, ökad levnadsstandard och långsiktigt hållbara skatteintäkter genom att höja skatterna. Höga skatter har man på sådant som man vill motverka, som alkohol och tobak. Men att motverka arbete och att ta ansvar för sin egen försörjning är ren och skär dumhet.
Funderare: Såg att du har pojkar i din barnkull.. tvinga dem för allan del inte att gå på högskolor om de inte själva vill... högskolor är mycket överskattade.. särskilt nu när universiteten har blivit tossiga...
Det går utmärkt bra att klara sig ändå nuförtiden... låt killarna göra som de vill. Då blir de lyckade och lyckliga!
Tro mig har sett det i min egen familj...
Kimhza!
Jag håller med dig. Det är inte alla gånger så lätt att "skaffa ett jobb och göra rätt för sig"! Speciellt inte för ungdomar eller de som varit långtidsarbetslösa och långtidssjukskriva. De hamnar i den svåraste situationen när den ekonimiska situationen blir svår i ett samhälle. Än värre blir det när staten inte uppmuntrar till arbete och att ta ansvar för sin egen försörjning, utan istället gör skatt på arbete till en mjölkossa.
Till slut sinar dock kossan! Och det är just det som skett i Sverige, en allt större del av kossorna har sinat, men de ska ju fortfarande ha mat för det.
Funderare;
Ledsen att höra att det varit tufft. Och bra att händerna orkar dansa över tangentbordet igen.
Vet inte om du var ironisk angående borttagandet av kvotering till högskolan? Anledningen att de nu tar bort den "positiva särbehandlingen", som den kallades, med tanken att (en gång) bredda för tjejer att få tillträde till traditionellt mansdominerade områden, är ju just att stänga för möjligheten att killar nu ska få komma in på högskolan, när det nu (nästan alltid) är fler kvinnliga sökande.
"Jämställdhet" fungerar nämligen bara åt ett håll i Sverige.
Egentligen stavas det radikalfeminism.
Jag är ledsen för dina pojkar (fast jag vill hoppas att de klarar sig ändå). Själv har jag bara döttrar och jag vill såklart deras bästa, men jag vill att de skall kunna leva i ett jämställt samhälle.
Så synd att det inte går att få kontakt med dig Funderare, för det känns som om du sitter och gråter hela tiden...
Min mejl är följande om du vill skriva nåt: ann.helena@swipnet.se
Tyvärr MX, bra försök men det blev bara ett lättare försvarstal.
Vi vet väl alla att landstingen har enorma sparkrav på sig. Sjukvården och rehabiliteringar runt om i lander har försvunnit. Den bit som skulle hjälpa sjuka människor tillbaka till en arbetsförtillvaro. Köerna till rehabiliteringar runt om i landet är lång, mycket lång. Assistans eller ett hjälpmedel som skulle göra att sjuka skulle klara sig själv har dragits in.
Men om vi inte hjälper människor tillbaka utan kräver så funkar det inte. Det kostar pengar att göra pengar....
Du skriver:
"Än värre blir det när staten inte uppmuntrar till arbete och att ta ansvar för sin egen försörjning........"
Så du anser att alliansen "uppmuntrar" sjuka att ta eget ansvar? Uppmuntrar, vilken hån. Du får det nästan att låta som att det är synd om alla dessa som lever på dina skattepengar.
För att återgå till min åsikt om att inkomstpröva barnbidraget. Ditt svar under det andra inlägget är ju lite skrämmande.
"Istället borde det ersättas av ett höjt grundavdrag för föräldrarna, så att barnfamiljer får betala lite mindre skatt på sina inkomster."
Med detta så menar du att det är bara föräldrar som har jobb som ska få ett avdrag istället för barnbidrag. Med andra ord, även höginkomsttagarna men inte de som lever på existensminimum. De ska med andra ord få det sämre. Eller hur menar du????
AHR, viktigast för mig är att barnen är lyckliga, inte blivit tvingad till att bli nått de inte vill. Att de blir bra människor som behandlar andra som de själv vill bli behandlade.
Tack för omtanken men jag har det bra. Fattigt och otacksamt, men bra. Har lärt mig att koka soppa på en spik =) Men jag gråter när jag ser hur mina medmänniskor mår och blir behandlade. De historier man fått ta del av genom de organisationer för funktionshindrade jag besökt och de jag försöker jobba ideellt inom. Men jag tänker inte låta några inskränta människor få knäcka mig, jag är bättre än så. Och jag ska bli bättre, jag ska arbeta igen och inte suga ur alla skattepengar MX drar in, men tack igen =)
Och ja KimhZa, lätt ironi men samtidigt.... Det är många som klagat på att killarna blir utesängda från vissa linjer för att det är killar. Jag ser lite på det som att nu kanske de har en större chans att ta sig in. Kanske inte i år men den som väntar får se. Håller tummarna =)
Tänk om vi kunde se människor som människor, inte som kön, sjuk, frisk, brun, vit, lång, kort, fattig eller rik. Bara människor med lika värde. Bara för att någon är rik så är de inte bättre och bara för att någon är fattig så är de inte sämre.
Åsa,
här har du lite fler OECD-siffror som rör specifikt Sverige:
http://www.oecdepublishing.org/Keygraphs/Sweden-frame.html
De siffror som idag presenterades rör mycket BNP-utvecklingen, som gick dåligt för länder som Sverige och Finland där exporten utgör en stor del av BNP, vilket drabbades hårt i finanskrisen som slog mot handeln.
Detta står dock på inget sätt i motsats till att Borg och Sverige har hanterat krisen mycket bra, vårt underskott hamnar på 2,7% för 2009, snittet i EU var 7,2%. Vår statsskuld ökar ytterst marginellt samtidigt som den exploderar i många andra länder. Här skjuts inte skulderna vidare i tiden. När flera andra länder tar till hårda sparpaket i år slipper vi det.
Om man som Aftonbladet ska tolka BNP-fallet och dagens oecd-siffor i ”välståndsligan” som hur bra/dåligt man hanterat krisen så klarar sig Grekland mycket bra, de kan till och med uppvisa plussiffror i utvecklingen, deras BNP för 2009 klarade sig ”bättre” än OECD-snitttet. Ändå befinner man sig i en statsfinansiell kris, med ett budgetunderskott på 13,5% av BNP och en statsskuld som rusat upp till 120% av BNP. Där tvingas man införa extrema ågärder som lönesänkningar, kraftiga skattehöjningar, stora sparpaket och det är ändå osäkert om man kan komma ner till acceptabel nivå på underskotten på flera år.
Tycker du fortfarande att denna välståndsliga är relevant för hur man klarat krisen? Har Grekland klarat sig bättre än Sverige? Samma förhållande gäller för Portugal..
Lustigt hur olika man kan uppleva en person. Själv uppfattar jag det inte alls som om Funderare sitter och gråter; till skillnad från AHR verkar Funderare balanserad och respektfull.
Jag har en känsla av att det finns en tröghet, inte bara i systemet utan också hos den enskilda individen. Inte sällan finns det de som blir arbetslösa, som vägrar förnya sig själva. Bara för att de har utbildat sig till exempelvis journalist eller jurist så tror de att de har en rättighet att förbli därvid även om arbetsmarknaden skulle peka åt annat håll. Det finns de som därvidlag hellre spelar sjuka, hellre intalar sig själva att de är sjuka än att ta tjuren vid hornen och utvecklar sig.
En lösning skulle då vara att få folk att bli motiverade till att vidareutbilda sig och skaffa sig ny yrkesidentitet och yrkesstolthet; hjälpa att se ljuset i mörkret; de ärligt förvärvade pengarna, cashen, degen, flowen.
Tristan, jag bugar och bockar =)
Funderare!
Hur landstingens sparkrav ser ut varierar ganska mycket över landet. Vissa landsting går med stora underskott, andra går med överskott. Vi har idag dubbelt så många läkare per invånare än vad vi hade på 70-talet. Vi kan idag bota en rad sjukdomar som vi inte kunde bota då. Att det sedan finns en del brister är som sagt inte konstigt, världen är inte ideal.
Det går säkert att förbättra rehabiliteringsåtgärderna, men i grunden handlar det om den personliga inställningen och synen på sig själv. Många fokuserar på sina "rättigheter" istället för att fundera över sina "skyldigheter". Vissa anser sig vara arbetsoförmögna på grund av sin sjukdom, medans andra med likartade sjukdomar jobbar heltid.
Jag har en kollega som fick cancerdiagnos för drygt två år sedan. Han åkte in på sjukhus för operation. De tog halva hans tjocktarm, delar av levern och andra delar av hans inre organ. Han låg på sjukhus i två veckor och gick ner 15 kg i vikt. Sedan fick han komma hem och hans började sakta kunna äta igen. Efter en månad var han tillbaka på jobbet. Det syntes att han hade väldigt ont och att han led, men han ville inte ligga hemma längre. Han sa att han hade lika ont hemma som på jobbet. Då och då var han på sjukhuset för att få cytostatikabehandling. Dagen efter låg han utslagen hemma och vilade upp sig. Sedan var han tillbaka på jobbet igen. Han ville tillbaka till gemenskapen, hans fru och barnen var ju iallafall borta på dagarna.
Sakta men säkert kom han tillbaka och efter ett halvår var det nästan som innan igen, även om han fortfarande var mager som en pinne och att han hade problem med att göra sina behov. Nästa halvår var det full fart på jobbet igen. Han var på sjukhuset då och då för att följa upp sjukdomen. En dag kom han tillbaka från sjukhuset och berättade att han måste in igen. Cancern hade fått ett nytt tag.
Han åkte in på en ny operation. De skar upp honom och rensade bort ytterligare delar av hans inre. Han låg inne en vecka och var sedan hemma ett par veckor för att läka. Det blev nya turer med cytostatika, men återigen började han jobba igen och tog sina behandlingar däremellan. Han var borta en dag då och då. Nu har det gått ett drygt halvår sedan hans senaste operation och han jobbar nu heltid igen sedan ett antal månader tillbaka.
Någon terapeut eller rehabilitering har det aldrig varit tal om. Han har hela tiden velat tillbaka till jobbet och själv ta ansvar för sitt liv och sin försörjning.
Så det handlar inte bara om vad samhället kan ställa upp med i form av arbetsterapeuter och rehabiliteringsresurser. Det handlar i mångt och mycket om den personliga inställningen. Om synen på "rättigheter" och "skyldigheter"!
Men MX, även om inte du inser det så finns det tusentals människor i Sverige som inte får hjälp för att det inte finns kunskap. De blir sjukare och sjukare oavsett vilken inställningen de har. Läkarna vill inte jobba med dessa grupper, det finns inga pengar att tjäna. De är för få sjuka inom varje diagnos. Regeringen har insett detta men tydligen inte du. Jag hoppas att jag slipper höra nå fler dåliga kommentarer om detta för jag råkar ha mer på mina fötter än du.
Även om vi kan bota många sjuka i dag som vi inte kunde tidigare så dyker de upp nya diagnoser hela tiden. Små och okända diagnoser, finns en hemsida du kanske skulle kolla innan.........
Sen en viktig sak - smärta är individuellt. Människor är olika, individuella individer. Jag känner en som gick med bruten fot i 2 veckor....betyder det att en fraktur inte gör ont?
Om jag sparkar av dig benet och säger åt dig att gå. Gör du det då eller kommer du att ha för ont? Själv gick jag med en underbensfraktur efter en basketmatch....finns bara viljan eller hur de nu var du skrev. Och kan jag så ska du också kunna.
Nä, så himlans empatilös kan man inte vara. Men så är det när egoister ska tänka, jag jag jag och mitt mitt mitt.
De flesta av de som är sjukskrivna vill tillbaka till sina normala liv. Ingen större hemlighet, tyvärr.
Och vi har rätt att få vara sjuk och vi kan alla bli sjuk. Det har inget med rättigheter eller skyldigheter som människa att göra, shit happens....
Nu ids jag inte skriva mer om detta för du kommer aldrig att förstå en sjuk människa och du verkar ju veta bäst om detta ändå. Jag kan stånga huvudet blodigt mot en vägg i stället.
Att inse att man inte har kunskap är början på att få kunskap...........
Medborgare X, jag tror att det t.ex. kan vara skillnad på sjukdomar och psykologiska åkommor. Cancer lär framkalla en inte oansenlig mängd dödsångest. Ett sätt att trycka tillbaka dödsångesten är att arbeta, att leva och förtränga ångesten.
I grund och botten drivs vi av självbevarelsedrift (överlevnad och fortplantning (överlevnad i generationer genom avkommor)).
Vi kan ha olika strategier för att bevara eller maximera självbevarelsen.
Det finns de som har "turen" att lyckas att sätta upp mål och uppnå dem, sina drömstudier och sina drömyrken. För dessa personer är det givet och roligt att arbeta.
Sedan finns de som är socialt missanpassade och mobbade, blir deprimerade och inte kan sätta upp aktiva mål än mindre leva upp till dem, men tvingas att göra något som de kanske inte gillar för att överleva.
Att kunna välja mellan ett passivt liv hemma, bort från mobbarna, genom socialförsäkringen, eller ett "träljobb" gör att kanske några utvecklar strategier för att uppnå det som passar deras själbevarelse bäst - passivt liv hemma.
Funderare!
Du har säkert helt rätt i att det finns sjukdomar och diagnoser som läkarna idag inte har kunskap eller möjligheter att behandla. Men som du säger, det är ett fåtal som har dessa sjukdomar! Att läkarna inte skulle vilja jobba med dessa sjukdomar för att det inte finns några pengar att tjäna har jag svårt att förstå. En läkare får månadslön och lika mycket betalt oberoende vilken typ av sjukdom som hans patienter råkar har.
Jag tycker som sagt att det är bra med de nya sjukförsäkringsreglerna att man sätter in fasta tidsgränser där beslut ska tas. Jag tycker också att det är bra att man tydliggör att sjukförsäkringen är till för dem som tillfälligt saknar arbetsförmåga och att man ska göra en bedömning av hur stor arbetsförmåga patienten har trots sin sjukdom. Även om man t.ex. har allvarlig cancer så kan man arbeta, vilket min kollega är ett exempel på. Jag är övertygad om att även Alexandra Johansson har viss arbetsförmåga!
Vad är det egentligen som du reagerar på när det gäller detta? Vad är det som du tycker är så fel?
För just nu känns det som att du bara bekräftar det jag skrev i inlägget ovan: "Om man ifrågasätter de som säger sig vara sjuka och hävdar att de visst kan ha en viss arbetsförmåga så kallas detta för att man bedriver en hetsjakt på de sjuka eller att man har inhumana värderingar."
Tristan!
Visst kan det vara som du skriver. Att vissa sjukdomar (som cancer) framkallar en inte oansenlig mängd dödsångest och att ett sätt att trycka tillbaka den kan vara att arbeta. Det visar ju om inte annat att t.o.m. arbete kan vara något positivt för den som är sjuk!
Vi provar en sista gång.
JA, tanken med de nya sjukreglerna är bra.
NEJ, de funkar inte än vilket även regeringen vet men inte du.
NEJ, det är inte ett fåtal som har små och okända diagnoser det är tusentals.
För att lära sig om nya diagnoser så måste man FORSKA och då behövs pengar.
JA, en vanlig läkare kan ge konstgjord andning åt dessa grupper men de kan inte hjälpa dem tillbaka.
NEJ, speciallistläkare tjänar olika summor beroende på vilken tjänst de innehar. Dessa grupper kan inte gå till en vanlig AT läkare och en ST läkare har inte erfarenhet av dessa diagnoser.
Och bara för att din kollega kunde arbeta under sin sjukdomstid betyder inte att alla kan det.
Du vägrar tydligen att svara på direkta frågor och att inse att smärta är individuellt vekra du har svårt att förstå.
Så jag frågar igen.... om någon sparkar av dig underbent skulle du kunna gå då? Jag gjorde ju det och genom att du anser att alla ska känna och orka med samma smärta som andra så borde du ju kunna det. Eller skulle du klara av att gå med bruten fot i 2 veckor för det känner jag en som gjorde?
För just nu bekräftar du bara det jag skrev, du har förutfattade meninga om en grupp människor du inte vet ett skit om.
Jag ser inte detta som någon hetsjakt på sjuka, kan tycka att det är bra i vissa fall. Men det måste funka. Och än har du inte kommit med ett enda konkret förslag eller påstående om hur man ska få det att fungera.
Lite typiskt politiker snack, först tala om hur hemskt allt varit, hur hemskt allt är och hur bra allt kommer att bli. Hur vi ska ta oss dit när verkligheten ser annorlunda ut har du ingen aning om. Jaha........
Jo, Medborgare X, jag tror att arbete till och med är en livboj för vissa sjuka medan för andra arbete kan vara rena skräcken.
Tänk på t.ex. alla dessa sjuk-/förtidspensionerade journalister som vägrar göra något annat än det som de gjort som yrkesverksamma, skapa språklig varmluft men utanför arbetsmarknaden.
Funderare!
Jag håller inte med dig om att de nya sjukreglerna inte skulle fungera. Rapports uppföljning av ett par uppmärksammade fall visar ju att det har fungerat utmärkt i de fallen.
Att det finns en och annan sjukdom som läkarna inte kan behandla idag och som de kan ha svårt att hjälpa tillbaka till arbetslivet betyder ju inte att sjukförsäkringssystemet och sjukreglerna inte fungerar i stort. Det kommer alltid finnas problem med alla system och det kommer alltid finnas ett fåtal som hamnar i kläm, men världen är som sagt inte ideal. Dessutom borde denna grupp bli mindre och mindre med åren, eftersom läkarvetenskapen ständigt ökar sina kunskaper och kan bota/behandla fler och fler sjukdomar.
Att smärttröskeln varierar från person till person är välkänt, men det är också viljan att kämpa och synen på vilka "rättigheter" man har samt vilka "skyldigheter" man har. Och det är nog främst på den punkten som samhället behöver bli tydligare!
Så av tusentals utförsäkrade så funkade det i 3 fall. Ja men dåså, då ska de ju funka för alla eller?
Alla fall som det har rapporterats om där de inte fungerar då? Jag kan räkna upp några fall som inte har varit med i media, fler än 3. Men dessa kanske är olycksfall i arbete? Eller de kanske är dessa fåtal som kommer i kläm.
En och annan sjukdom.....
Nu är du nästan skrattretande. Nu ska jag upplysa dig i din okunskap, läs länken så får du se hur många "en och annan" är.
http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser
Läs och begrunna hur dessa "en och annan" har det. Googla sedan varje diagnos så lär du lära dig lite mer. Får veta hur det är när man blir bemött av okunniga människor som ska tala om för en hur det är. Du kommer att se att det finns människor som kämpar och kämpar men som dagens samhälle slår ner. Samhället ger dom inte en chans att få delta på lika villkor.
Nä, vissa vet bäst hur allt fungerar. De har ju sett hela 3 fall på TV:n som säger det. Tyvärr, rent patetiskt.
Funderare!
Jag är ledsen att behöva berätta för dig att det inte finns någon "rättighet" att bli botad från alla de sjukdomar man kan ha. Det är inte läkarnas "skyldighet" att kunna allt om allt. De flesta läkare gör säkert så gott de kan och är man inte nöjd kan man gå till en annan läkare, men det finns som sagt ingen "rättighet" att bli botad.
Bara för att man eventuellt har en ovanlig sjukdom så innebär inte det att det går att göra en bedömning av vilken arbetsförmåga patienten har. Sjuk och arbetsför är inte två helt disparata ting.
Visst är det ledsamt att vissa behöver drabbas av sjukdom, men sådant är tyvärr livet. Andra drabbas av arbetslöshet, att huset brinner ner, att ens partner dör, blir rånade, osv.
Livet är fullt av motgångar. Men det innebär inte att man bara kan lägga sig ner och förvänta sig att andra ska stå för ens försörjning resten av livet. I vissa enskilda fall kan det vara så allvarligt, men som tur är finns hyffsat bra socialförsäkringssystem för dem också. Även om du inte tycka det.
Så frågan till dig blir då vad du anser är en bra lösning?
Vad som än händer så brukar de flesta avsluta med "men vi är ju friska". Rättighet att blir botad, nä tyvärr. Läkarna kan inte kunna allt om alla ovanliga diagnoser.
Men om ingen kan nått om diagnosen eller ingen vet hur den påverkar människor eller ingen kan bota eller ens underlätta för dem hur ska man då kunna utreda vilken arbetsförmåga en människa har då?
Och ja, det finns tyvärr människor som lägger sig ner och förväntar sig att bli försörjda kanske för resten av deras liv. Men hur många är det?
Sätt nu alla dessa mot alla som verkligen är arbetsoförmögna. Du har tusentals med ovanliga diagnoser som inte får rätt hjälp för att ta sig tillbaka, du har tusentals psykiskt sjuka människor, det finns massor som har svåra rörelsehinder, cp-skador osv osv. Dessa hade varit glad om de fick vara frisk och jobba och bara få leva normalt. Fick de välja så skulle huset få brinna ner eller rånaren få ta deras pengar.... bara de fick vara frisk.
Men du vill ha förslag på en lösning från mig. De kommer du att få när du, som påstår en massa men inte kan komma med något eget, har svarat på frågor som uppkommit. Inget lull lull utan svar, direkta svar.
Funderare!
Att ingen kan någonting om diagnoserna är knappast sant. De är ju trots allt dokumenterade och beskrivna. Annars hade de inte ens varit med på listan över ovanliga diagnoser. Alla är heller inte speciellt allvarliga sjukdomar, utan kan endast yttra sig som en förhöjd risk att få någon annan välkänd sjukdom.
Att utreda arbetsförmågan är fortfarande möjligt. Det går att testa i vilken fysisk form en patient är och hur denne reagerar på olika ting.
Tyvärr finns det alldeles för många som lägger sig ner och förväntar sig att bli försörjda av andra. Alexandra Johansson visar till exempel tydliga tecken på detta. Det finns många fall på personer som hävdad att de inte alls kan arbeta på grund av sjukdom eller olyckor de varit med om. För ett antal år sedan var det skriverier om en dam som hävdade att hon hade en whiplash-skada som gjorde att hon inte kunde arbeta. Hon ville få ut en stor summa pengar av sitt försäkringsbolag på sin olycksfallsförsäkring. Försäkringsbolaget skickade dock ett par spioner på henne efter att grannarna rapporterat att hon drev ett stall med flera hästar och var ute och red på dagarna. Det blev ett himla hallå i media om att försäkringsbolaget filmade henne. Men att hon blåste både försäkringsbolaget och skattebetalarna på miljontals kronor var det inte lika mycket liv om!
Jag tycker att regeringens förslag på nya sjukregler är alldeles utmärkta. Jag tycker till och med att det kunde finnas fler och tidigare tidsgränser för granskningar av ärendena. Att det finns vissa brister och resursproblem inom sjukvården tycker jag är ledsamt, men inget som ska stoppa de nya sjukreglerna. Att det finns en och annan som eventuellt kan komma i kläm är också ledsamt, men så är det i alla system. Det finns som sagt inget idealt system. Den lösningen som regeringen lagt fram tycker jag är tillfredställande, men det gör tydligen inte du. Och inte verkar du ha något eget förslag som är bättre heller. Har jag missuppfattat det så är du naturligtvis varmt välkommen att redovisa ditt förslag till lösning.
Ja, du verkar ju inte läsa vad man skriver. Jag tycker att förslaget är jätte bra, för de flesta inblandade. Men det är vägen dit som inte är färdig asfalterad än.....
Ovanliga diagnoser, läs länken. Läs var de hämtar den information de redovisar, läs och lär.
Men det är ingen ide att kommentera för du svarar inte på frågor eller kommer med egna förslag. Som vanligt vill du att andra ska ge dig färdiga förslag.
En sådan diskussion leder inte till nått, tar bara en massa tid.
Nu hinner jag inte läsa ikapp allt, men jag noterar att jag antas ha en tro tå statliga organ (eller dylikt). Saken är den att när det gäller sittande regering så har jag väldigt lite förtroende. Förtroendet var i alla fall betydligt större när mandatperioden inleddes. Därför är nyheten om att regeringens förklaringenär felaktig till varför Sverige tappat mer än andra i den sk välståndsligan inte helt förvånande. http://www.fredrik-olovsson.blogspot.com/
Hur kan folk gång på gång gå på denna myten?
Sedan lade jag fram 2 slutsatser: 1) Att skattetrycket i Sverige inte kunde förklara varför vi tappar mer än andra i OECDs rapport. 2) Att argumentet att "Sverige är bäst i klassen" i finanskrishanterande inte håller.
Då kommer utläggningar om att PIGS-länderna minsann har sämre ekonomiska förutsättningar och att det inte syns i statistiken tas som intäkt för att statistiken är irrelevant. Då har man missat VAD det är som mäts i den nuvarande rapporten. Helt klart kommer vi framöver se dessa länder tappa i välstånd, men det innebär inte att Sverige på något sätt klarat sig bättre utifrån sina förutsättningar. PIGS-ländernas problem började långt innan finanskrisen, i samband med införandet av Euron, och varken krisen eller nuvarande regeringar kan helt hållas ansvariga för situationen. Sveriges problem, däremot, började den dagen då regeringen tillträdde, då man började tömma den välfyllda kassakista som Socialdemokraterna lämnat efter sig. Man sänkte skatten och eldade på en redan överhettad ekonomi, så när finanskrisen slog till hade de inte tillgång till de finansiella musklerna som vi skulle ha haft om vi fortsatt med en socialdemokratisk politik. Istället för att använda dessa försvunna besparingar till att satsa på utbildning och välfärd när folk behövde jobb, då sänkte man skatten för lånade pengar.
Borgarna har ännu en gång kört Sverige i botten och värre lär det bli. Som arv till nästa regering lämnar de efter sig en bostadsbubbla som växer allt snabbare. Det är där, i räntor och amorteringar till bankerna, som mycket av folks inkomsthöjningar hamnar. När den bubblan brister rinner folk besparingar ut i sanden. Det är så det fungerar i spekulationsekonomier, när man tjänar pengar på pengar istället för på investeringar.
Åsa!
Det hade nog varit bättre om du tagit dig tid att läsa svaren ovan innan du skrev ett nytt inlägg. Som jag sagt ovan så finns det inte ett direkt förhållande mellan skattetrycket och placering i välståndsligan, men det är heller inte så att skatt skapar välstånd.
Det viktigaste för ett samhälles välstånd är dess företag, organisation och medborgare lyckas tillhandahålla produkter och tjänster som är efterfrågade och att producera dessa till en kostnad som väl understiger vad konsumenten är beredd att betala. Att skapa värde!
Ju högre kostnadsläge ett land har desto svårare är det att skapa värde i landet. En viktig faktor för kostnadsläget är skattetrycket. Ju högre skattetryck desto svårare att skapa värde.
Att borgarna skulle ha kört Sverige i botten kan jag knappast hålla med om, men du har en poäng i att den låga räntan i kombination med sänkt fastighetsskatt har lett till att utvecklingen av bostadspriserna är oroande. Speciellt som nybyggnationen samtidigt ligger på en allt för låg nivå. Där kunde kommunerna hjälpa till genom att släppa till mer tomtmark och staten kunde hjälpa till genom att förenkla för utländska byggföretag från EU att etablera sig på den svenska marknaden.
Bra skrivet. Trist att fröken Johansson får skit men när man ställer upp i intervju efter intervju med ett tydligt politsikt budskap får man finna sig i att bli granskad och det är ju solklart att hon har arbetsförmåga. Herregud människan är 30 år.
"En av orskerna till de höga skatterna är att sysselsättningsgraden sjunker"
Sysselsättningsgraden i Sverige är bland den högsta i världen. 2005 var sysselsättningsgraden 80% för åldersgruppen 25-64 år. Endast tre länder har högre sysselsättningsgrad av befolkningen i den åldersgruppen. Vi har en lägre sysslsättning bland personer upp till 25 år, när många studerar på heltid och arbetar sällan.
Att sysselsättningraden sjunker under en ekonomisk kris, är inte märkligt. Det är historitskt låg sysselsättning nu. Att Reinfeldt talar om att det är högre andel av befolkingen i sysselsättning än 2006, är ett ganska så ohederligt sätt att förhålla sig till de här måtten. Mellan 2006 och 2009 har befolkingen i den här gruppen ökat med 220 000 personer.
Att vi sedan har fler som är sjukskrivna, är för att vi har fler äldre i arbetskraften. Där hittar man många sjukskrvna och mellan 60-64 år hittar man 40% av förtidspensionärerna.
"Vi har en lägre sysslsättning bland personer upp till 25 år, när många studerar på heltid och arbetar sällan." Dvs heltidsstudenter arbetar sällan samtidigt, utan klarar sig ofta på studielånet. Dock är ungdomsarbetslösheten en stort problem. Det kan lösas på liknande sätt som i Danmark, där de har långt bättre koppling mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden.
Anonym 05:32!
Olika länder är olika känsliga för sysselsättningsgraden. I länder där systemet fortfarande bygger på att endast en jobbar och den andra blir försörjd av sin make (eller maka) är man inte lika beroende av en hög sysselsättningsgrad. Den är redan från början bara 50% så att säga.
I Sverige så bygger systemet på att alla vuxna ska bidra till sin egen försörjning och de som inte gör det får bidrag/ersättningar av staten. Ett sådant system blir dubbelt så känsligt mot sjunkande sysselsättningsgrad, det blir inte bara mindre pengar in i statskassan. Det blir mer pengar ut också!
Håller med dig om att Reinfeldt inte berättar hela sanningen. Han har rätt i att det är fler sysselsatta nu än under den socialdemokratiska regeringen, men som du säger så har befolkningen ökat rejält. Till stor del på grund av invandring. Det gör att sysselsättningsgraden har sjunkit! Alltså ökar kostnaderna för statens utgifter att försörja folk som inte arbetar, samtidigt som en allt mindre andel av befolkningen måste slita ihop pengarna till både sin egen, men även alla bidragstagares försörjning! Så går det inte att ha det långsiktigt. Det leder till lägre och lägre relativt välstånd.
Läs det som Björn Johnson, filosofie doktor i statsvetenskap, skriver om mediernas faktaförvrängning på DN Debatt 2010-01-30: "Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron"
I kväll är det debatt mellan Björn Johnson, Hanne Kjöller från DN och Jan Rydh på Malmö Högskola.
Sänds på webben.
Se www.mah.se
Skicka en kommentar
Medborgarperspektiv tar inget som helst juridiskt ansvar för andras kommentarer. Var och en ansvarar själv för vad de skriver samt hur de uttrycker sig!