Socialtjänsten - i mammornas tjänst!

Medborgare! Under flera månaders tid har ett antal infekterade debatter om pappor, som mitt under pågående vårdnadskonflikter blivit anklagade för att ha förgripit sig på sina barn, pågått på olika bloggar. På Ingrid Carlqvists och på Monica Antonssons bloggar kunde man nyligen läsa att pappan C nu helt gett upp sina försök att få till någon form av umgänge med sin son efter att ha frikänts av Hovrätten från alla anklagelser. En som fortfarande är mitt uppe i en polisutredning är Daddy, som till skillnad från pappan C valt att gå ut i offentligheten med vem han är, vad han blivit anklagat för och hur myndigheterna behandlar honom. Som påpekats tidigare här på Medborgarperspektiv så har inte detta setts med blida ögon från ett antal (ofta anonyma) debattörer hos bland annat Maja Lundgren. Även Daddy själv har fått många argsinta och kränkande kommentarer från dessa (anonyma) debattörer på sin egen blogg.

Men hur fungerar egentligen myndigheterna och lagstiftning i den här typen av fall?

Först av allt kan man börja med att konstatera att pappor och mammor inte behandlas lika när de väntar barn. Hela barnavården är uppbyggd för mammans och barnets intressen. Pappan finns i de flesta fall enbart med som en statist i bakgrunden och ses redan här som en andrahandsförälder. Det är tydligt från samhällets sida att det är mamman som ses som huvudförälder. Och många mammor betraktar dessutom sig själva som den viktigaste föräldern för barnen och den som vet bäst!

När barnet väl föds så gäller heller inte samma lagstiftning för män som för kvinnor. Om föräldrarna är gifta så behandlas mamman och pappan relativt likvärdigt, men om de inte är det så är det mamman som vid barnets födsel per automatik får enskild vårdnad om barnet. För att pappan ska få gemensam vårdnad måste han först erkänna att han är far till barnet. Syftet med faderskapserkännandet är dock enbart att han ska ta på sig skyldigheten att försörja barnet. Några rättigheter såsom vårdnad och umgänge får han däremot inte när han skriver under dokumenten där han erkänner sitt faderskap. Nej, för att han ska kunna få gemensam vårdnad krävs att han ansöker om det och att mamman skriftligen godkänner det! Vilken myndighet tror ni har hand om allt detta? Just det, Socialtjänsten!

Samma myndighet är det som har hand om samarbetssamtal om de två föräldrarna efter en tid får problem samt även utredningar om vårdnad, boende och umgänge om föräldrarna skiljer sig. Dessutom är det Socialtjänsten som (ofta tillsammans med fristående Kvinnojourer) tar hand om kvinnor som söker hjälp för våld eller andra problem med sin partner. Motsvarande hjälp finns dock oftast inte att få för män som råkar ut för samma sak! Socialtjänsten har även hand om tvångsvård av barn och tar då ofta hjälp av (privata) familjehem eller behandlingshem, allt enligt lagen om vård av unga (LVU). Under den senaste tiden har ett antal skandaler uppdagats där det framkommit att ungdomar blivit hemskt behandlade på dessa hem, men det har ju beslutats och skett ”i barnens bästa”…

Den stora merparten av de socialsekreterare och handläggare som arbetar inom Socialtjänsten är kvinnor. Många av dessa är dessutom feminister och har nära kontakter med de lokala Kvinnojourerna. Feminismen har under det senaste årtiondet haft stor politiskt inverkan och har tillåtits styra stora delar av lagstiftningen på just socialtjänstområdet samt hur denna lagstiftning ska tillämpas. Detta har fått till följd att den s.k. könsmaktsordningen används som en del av både verklighetsbeskrivningen bakom och tillämpningen av socialtjänstlagen. Män betraktas därmed per automatik som aktivt agerande subjekt (oftast i form av förövare), samtidigt som kvinnor betraktas som passivt underordnade objekt (oftast i form av hjälplösa offer).

Detta har fått till följd att Socialtjänsten och dess tjänstemän inte behandlar män och kvinnor på ett likvärdigt och jämställt sätt, speciellt inte i vårdnadsfrågor och frågor om barn. Socialtjänsten tar ofta aktiv ställning för mamman i vårdnadstvister och betraktar henne per automatik som ett underställt offer som är i behov av hjälp och skydd från pappan. Samtidigt ser de kvinnliga tjänstemännen på Socialtjänsten, och ofta mamman själv, kvinnan som den viktigaste föräldern för barnen. Detta kombinerat gör att Socialtjänsten på ett tidigt stadium begränsar möjligheterna för pappan att komma till tals och göra sin röst hörd i vårdnadstvister.

De pappor som väljer att ta strid för att bli likvärdigt och jämställt behandlade, och som önskar få vara en lika stor del av sina barn liv som mamman, betraktas inte med blida ögon av Socialtjänsten. Det sägs då att föräldrarna har ”samarbetssvårigheter” och bara detta i sig är enligt socialtjänstlagen grund nog för att ge den ene föräldern (huvudsakligen mamman) enskild vårdnad om barnen. Naturligtvis är det Socialtjänsten som bedömer allt detta och som i slutänden rekommenderar vem som bör ha vårdnad om barnen till Domstolen. Domstolen går nästan alltid på Socialtjänstens rekommendationer.

De pappor som står på sig efter domslutet kan i många fall räkna med att Socialtjänsten fortsätter att stå på mammans sida och hjälper henne på alla sätt att ytterligare begränsa pappans umgänge med barnen. Olika former av anklagelser mot mannen kan användas för att ytterligare begränsa umgänget eller för att helt stoppa det. Det kan vara påstådda hot mot mamman eller misstankar om att pappan sexuellt utnyttjar barnen. Vid sådana anklagelser startar Socialtjänsten maskineri med omedelbar verkan och mamman erbjuds skyddat boende hos Kvinnojourer, skyddad identitet, kvarskrivning och andra alternativ för att helt bryta kontakten med pappan. Detta utan att det finns några som helst bevis för att något brott överhuvudtaget har begåtts.

Även om det görs en polisanmälan och ärendet utreds men efter en tid läggs ner i brist på bevis så kan det vara tillräckligt för att Socialtjästen helt avbryter allt umgänge mellan pappan och barnen. Allt enligt devisen ”barnets bästa”! I andra fall går det vidare år efter år och pappan mals sakta men säkert sönder av det så kallade rättssystemets långsamma kvarnar. Sina barn får han dock inte se.

Det talar ofta om jämställdhet, men det gäller uppenbarligen inte alla livets områden!