Rättsväsendets vedervärdiga agerande mot den kvinnliga barnläkaren

Medborgare! För snart tre år sedan stormade fyra poliser klädda i skinnjackor in på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Efter att ha talat med chefen på avdelningen för barnintensivvård (BIVA) stegade de fram till en kvinnlig narkosläkare, som just  höll på att gå ronden, och bad henne följa med. Utan att förklara vad läkaren var misstänkt för eller att ge någon annan som helst förklaring så greps hon på ett ytterst förödmjukande sätt inför ögonen på hennes egna kollegor och inför de patienter hon ansvarade för. Den kvinnliga narkosläkaren har i media kommit att kallas för "barnläkaren", misstänkt för att ha bragt ett för tidigt fött barn om livet med hjälp av en överdos tiopental.

Detta var början till flera års helvete för barnläkaren. Hon blev inte bara utpekad för dråp av det svenska rättsväsendet, utan också misstänkliggjord och smutskastad i media.

Efter en nästan tre år lång juridisk process kunde dock till slut Solna Tingsrätten i oktober 2011 fastslå att det inte hade bevisats att den för tidigt födda flickan blev utsatt för något brott och att det heller inte fanns någonting som pekade på att barnläkaren gjort något som inte varit medicinskt motiverat, därmed ogillades åtalet. En kort tid senare meddelade åklagaren att denne heller inte avsåg att överklaga Tingsrättens beslut. Därmed var den dråpåtalade barnläkaren äntligen fri.

Hon hade då förlorat 984 dagar av sitt liv. Tid som hon aldrig någonsin kommer att få tillbaka!

Nu har barnläkaren i Läkartidningen berättat hur hon blev behandlad av det svenska rättsväsendet. Det är skrämmande redogörelse som visar på total inkompetens hos den ansvariga åklagaren och de poliser som genomförde utredningen och höll förhören. Man kan inte bli annat än mörkrädd när barnläkaren redogör hur hon blev behandlad av personalen vid de ansvariga rättsvårdande myndigheterna samt av de journalister som rapporterade om fallet.

Efter att hon blivit hämtad av polis från sin arbetsplats, utan att få veta vad det hela handlade om, så blev hon förd till Solna polisstation.

"- Där kommenderades jag in i ett rum och skulle klä av mig naken. »Vad är det på gång? Vad är det här för något?« Då väste en av poliserna att »har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör«."

Hon fick sitta i en cell ganska länge innan de flyttade henne till en ny cell. Tiden gick och eftersom hon inte ätit sedan frukost blev hon både hungrig och törstig, men det fanns inget sätt att kommunicera med omvärlden. Efter ytterligare en tid kom det dock personal som flyttade henne till ännu en ny cell, men hon fick varken något att äta eller dricka. Än mindre fick hon svar på sina frågor om vad hon hade gjort och varför ingen förhörspersonal kom.

När hon till slut blir förd till ett rum för att bli förhörd och där får veta att hon är misstänkt för att "gjort någonting" med ett av de sjuka barn hon vårdat, så frågar hon efter en advokat för det har hon "sett på tv att man får ha". Hon blir då tillsagd av den polis och den civilanställde som förhör henne att sluta krångla och får veta att det kunde ta flera dagar att få fram en advokat.

"- Då sa jag att då sitter jag här, men jag säger ingenting, för jag har inte gjort något. Då sa de att »du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat. Sedan får vi faxa till någon, sedan tar det någon dag innan det kommer tillbaka, och du ska ha åklagarens beslut på att du ska ha en advokat. Så det kommer att ta ett par dagar«. Då får det ta ett par dagar, sa jag.

- Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«"

Som tur vad har hennes chef på Astrid Lindgrens Barnsjukhus redan börjat ana ugglor i mossen och kontaktat en kompis som var åklagare och frågat denne vem den bästa försvarsadvokaten var. Han fick då Björn Hurtigs namn och ringde därefter upp honom för att be honom att hjälpa barnläkaren. Björn Hurtig åtog sig fallet, men kunde inte komma loss direkt själv och skickade därför en kollega från samma kontor att medverka vid de första förhören senare på kvällen. Under tiden hade barnläkaren haft tid att tänka tillbaka på den för tidigt födda flicka som förhörsledarna sagt att det rörde sig om.

"- Långsamt kom det tillbaka. Så jag sa till advokaten att det kanske är det här. Ja, sa han, du är anhållen för mord, alternativt dråp. Jag förstod ingenting.

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

- Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förh­öra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd."

Efter förhöret leddes hon åter tillbaka till sin cell. Allt hon fick ta med sig var advokatens visitkort. Väl i cellen fick hon sova på en galonbrits med en filt över sig. I taken brann lampan dygnet runt. Det blev inte mycket sömn. När det väl blev morgon och hungern gjorde sig än mer påmind fick hon veta att det inte fanns någon frukost till henne.

"– Jag var sist i kön, så det fanns inget kvar. Då hade jag varken fått lunch, middag eller frukost.

Narkosläkaren berättar att när hon bad att man skulle ordna något att äta fick hon veta att man minsann inte kunde göra sådana beställningar, utan hon fick klara sig utan."

Senare på dagen kom Björn Hurtig, som sedan dess varit hennes försvarsadvokat, och förhören återupptogs. Snabbt insåg hon dock att polisens förhörsledae inte hade ens de mest elementära kunskaperna i medicin, kemi och matematik. Deras inkompetens var total.

"– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare."

Veckan fortsatte med flera korta förhör. Hon fick av Björn Hurtig veta att misstankarna om dråp grundade sig på att man hade fått ett blodprov som efter analys på Rättsmedicinalverket (RMV) visade hög halt av tiopental. Barnläkarens reaktion på detta var att hon aldrig hade ordinerat tiopental till flickan under tiden hon var ansvarig.

"- Jag försökte berätta hur man vårdar svårt sjuka. Och de sa bara att »du var ansvarig när hon dog, alltså har du givit en dödlig spruta med tio­pental« och »det här är ju dödligt och en dödlig dos«. Jag sa att man inte kan säga det. Det här var en koncentration man hittat i blodprovet, det har inget med en dos att göra. Men det var som att tala förbi någon. De förstod inte vad jag sa. En eftermiddag när de hade stängt av bandspelaren så frågade jag om de hade varit på barn-IVA över huvud taget. Då hade den kvinnliga civilanställda varit där en gång. Har du varit inne på ett rum med patienter? Nej, det hade hon inte varit. Har du sett ett barn i respirator? Nej. Har du sett den här salen där det här ska ha utspelat sig? Nej, det hade hon inte. Så ni har inte varit inne och tittat på det här? Ni vet inte hur det ser ut, ni vet inte hur det går till, ni vet inte hur vi vårdar? Nej. Men hur kan ni då ställa frågor? Det är ju väldigt mycket ni inte förstår? Har ni sett hur mediciner förvaras och hur vi jobbar? Nej. Då sa jag att jag tror att ni har mycket att titta på och kolla upp innan ni drar förhastade slutsatser. För jag har inte gjort något utöver vad jag har rätt att göra i mitt yrke."

Polisens förhörsledare visade alltså än en gång upp sin totala ignorans och sin enorma inkompetens. Och inte blev det bättre när barnläkaren försökte sänka sig till deras nivå. När hon långsamt och på enkel svenska försökte förklara så fick hon följande reaktion från polisens förhörsledare:

"- När jag ibland under förhören var tvungen att tänka efter hur jag skulle säga på svenska så påstod de att jag pratade långsamt för att jag skulle kunna komma på hur jag skulle konstruera lögnerna. Så sa poliserna."

Självklart kände barnläkaren en stigande förtvivlan. Samtidigt upplevde hon, precis som de flesta andra som sitter anhållna med restriktioner, en enorm ensamhet.

"- Jag fick inte ha några kontakter, fick inte läsa någonting, inte någon tidning, inte någon bok. Ingen tv, ingen video eller radio. Bara prata med advokaten.

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

- De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova."

Riktigt illa blev det natten innan hon skulle till Tingsrätten för häktningsförhandling.

"- Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr."

Häktningsförhandlingarna hölls bakom lyckta dörrar och det var först där som barnläkaren fick en sammanhängande bild över vad anklagelserna bestod i. Åklagare Elisabeth Brandt pläderade inför rätten och påstod då att barnläkaren hade begått ett barmhärtighetsmord. Detta eftersom barnläkaren inte skulle ha orkat se den sjuka lilla flickan och därför givit henne en dödlig dos av tiopental.

"Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«"

Det var alltså inte enbart polisens förhörsledare som inte hade elementär kunskap i medicin, kemi och matematik. Även åklagaren uppvisade samma totalt inkompetens.

Efter häktningsförhadlingen fördes barnläkaren till Kronoberghäktet, där hon återigen fick klä av sig naken, fick andra kläder och låstes in i en cell. Eftersom hon var häktad med re­striktioner så fick hon fortfarande inte läsa dagstidningar, se på tv, prata med någon eller ringa någonstans. Den enda barnläkaren fick prata med var hennes advokat, Björn Hurtig, som besökte henne varje dag.

Björn Hurtig började skriva på en överklagan av häktningsbeslutet, men innan det hade hunnit lämnas in så beslutade åklagaren att barnläkaren skulle släppas ur häktet. Efter att ha varit inspärrad under flera veckor fick hon äntligen andas fri luft igen. Men obehaget och känsla av rättslöshet fanns fortfarande kvar.

"- Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Narkosläkaren säger att hon aldrig var rädd trots behandlingen på polisstationen.

- Jag visste att jag inte hade gjort något, så jag tänkte att på något sätt måste det här lösa sig.

- Men att man fick behandla en människa så! Det visste jag inte. Då förstår jag hur förfärligt det måste vara när någon annan är fullständigt oskyldig, och kanske inte har en chef, som förstått att det här är något tokigt, och som kan ringa och ordna. Det här var fruktansvärt. Så här får det inte gå till i Sverige."

Hon fick då veta av Björn Hurtig att det är ungefär så här det brukar gå till i den svenska rättsväsendet.

De som läst Medborgarperspektiv tidigare har ju sett exempel på just detta, som i BDSM-fallet där två män (falskt utpekade för grov våldtäkt och olaga frihetsberövande) hölls inspärrade i flera veckor av åklagare Ulrika Rogland. Det är heller inte speciellt underligt att Julian Assange motsäger sig ett överlämnande till det svenska rättsväsendet. Eftersom han haft Björn Hurtig som sin svenska försvarsadvokat så vet han vilken behandling som väntar i svenskt häkte.

Inte blir det bättre av att svenska åklagare dessutom regelmässigt använder sig av media för att smutskasta personer som är misstänkta för brott. Även barnläkaren blev utsatt för just detta. Och media hängde glatt på!

"- Det som har varit obehagligt för mina vänner och min familj var det som skedde när Elisabeth Brandt hade kommit ut från häktningsförhandlingen. Hon stod med ett leende och sa »ja, det är klart att hon blev häktad, det är ju ett barmhärtighetsmord hon har begått«. När jag såg det sedan förstod jag att redan innan man anhöll mig, så hade man bestämt att det var jag som hade gjort det här. Det fanns inga alternativ." 

Samma typ av agerande har inte bara polis och åklagare ägnat sig åt i Assange-fallet, utan även målsägarbiträde, målsägande själva och målsägandes vänner. Även i BDSM-fallet har åklagare Ulrika Rogland nyttjat media för att piska upp stämningen mot den 32-årige man som till slut blev åtalad (och friad) för misshandel.

Efter att barnläkaren släppts från Kronobergshäktet önskade hon inget annat än att få komma hem och få lite lugn och ro. Väl hemma möttes hon dock av någonting helt annat.

"- Polisen hade gjort husrannsakan hemma hos mig. När jag kom hem och började titta igenom lägenheten, såg jag att min dator var borta. Och de hade plockat ner alla tavlor och varit och rotat runt bland alla kläder. Veckan innan hade jag fått en del av ett styckat rådjur av mina vänner som jagar, och hade precis stoppat in det i ett litet frysskåp. När jag öppnade frysen såg jag att de hade tagit ut en bit av det frysta rådjuret. De trodde väl att jag hade barn nedfrusna … Överallt, precis överallt, hade de varit. Vad letade de efter? Tiopental?"

Inte blev det bättre av att journalister bänkade sig utanför hennes lägenhet. Trots att porten till huset var låst så tog de sig in. De ringde på och ropade i brevlådan för att få en intervju. Barnläkaren var tvungen att täcka för fönstren för att få lite privatliv. Men tidningarna skrev och med det följde mordhoten.

"- Det har varit väldigt, väldigt jobbigt. Jag fick hotbrev också, i brevlådan och via nätet. Mordhot. Långa tider gick jag inte ut om jag inte hade någon med mig. Och min bil blev påkörd på gatan. Bara den. Blev jätteförstörd vid flera tillfällen. Folk stod i mörkret och väntade på mig. En journalist stod i källaren, och när jag skulle ut på kvällen med hundarna, så hoppade hon fram och stoppade en mikrofon framför näsan på mig »jag vet att det är du, vad har du att säga?«. Då bestämde jag mig för att flytta. Det var inte värt att bo i stan."

Till slut orkade hon inte längre och flyttade. Långt ut på landet.

Då var, som tur vad, stödet från kollegorna desto bättre. Redan dagen efter att hon kom ut från häktet var hon tillbaka på jobbet. Hon blev välkomnad tillbaka av sina kollegor och fick direkt deras stöd.

Barnläkarens förhoppning var att den rättsliga processen skulle vara snabbt avklarad, men det drog ut allt mer på tiden. Hon har fått ägna en stor del av sin tid för att, tillsammans med sin advokat, bemöta och ifrågasätta allt det som lagts fram i åklagarens förundersökning. Efter flera år åtalades till slut barnläkaren och vid rättegången kunde punkt efter punkt i åklagarens åtal avfärdas eller förklaras. Trots att åklagaren förberett åtalet under lång lång tid så kom det inte fram ett enda bevis mer från åklagarsidan än vad som fanns vid häktningsförhandlingarna. Istället verkar det ha gått prestige i ärendet (precis som det på ett tidigt stadium verkar ha gått prestige i Assange-ärendet).

"- Och sedan gick åklagaren ut och sa att det är ett barmhärtighetsmord och att jag hade gjort det med uppsåt. Det blev något som spann vidare. En hönsgård av en fjäder. Jag tror att det var svårt att bromsa det. Prestigen blev viktigare än att förstå.

Narkosläkaren önskar att åklagaren i stället hade börjat med ett samtal med henne innan man behövde slänga henne i en cell."

Så sant! Precis som åklagaren i Assange-fallet borde ha börjat med att föra ett samtal mellan fyra ögon med Julian Assange och att åklagare Ulrika Rogland borde ha börjat med att föra ett samtal med de utpekade männen i BDSM-fallet! Men istället för att förutsättningslöst tala med alla parter och objektivt utreda vad som kan ha hänt så väljer åklagaren istället sida omedelbart. Redan från början är det beslutat vem som är offer och vem som är skyldig.

Men med detta vedervärdiga agerande från rättsväsendet sida så riskerar man istället bara att skapa offer. Offer som hängs ut i media och döms på förhand. Offer som får sina liv förstörda. Trots att de är oskyldiga.

Det är inte värdigt ett demokratiskt och rättssäkert samhälle. Frågan är om Sverige är endera? Man kan tyvärr inte annat än tvivla, när man gång efter gång kan konstatera att det barnläkaren råkat ut för är vardag för vanliga män i ett land som har ett rättssystem som uppmuntrar lögner och politisk manipulation.

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 Ex1 Ex2 Ex3 Ex4 GP1 SvD1 SvD2
MER INTRESSANT OM: BARNLÄKAREN, JURIDIK, RÄTTSSÄKERHET, PRESTIGE