Som man sår får man skörda

Medborgare! Ingen kan lämnas oberörd av den förfärliga chock som drabbade Norge i fredags, först en enorm explosion i hjärtat av Oslos regeringskvarter och därefter en veritabel massaker av deltagare på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på ön Utøya. Inledningsvis var det flera, bland annat företrädare för Sverigedemokraterna, som var snabba med att koppla dådet till islamistisk terrorism. Men ganska snart stod det klart att gärningspersonen var den 32-årige norrmannen Anders Behring Breivik. Efter 79 minuter av terror på Utøya greps han utan motstånd av den norska polisen. Idag vet vi att de två attentaten hittills har skördat 76 dödsoffer, men många andra är fortfarande svårt skadade och dessutom söker polisen fortfarande efter saknade i vattnen kring Utøya.

Man kan förståss spekulera i vad det är som ligger bakom Anders Behring Breiviks agerande. Det är det många som gör idag. För visst är det oförståeligt för de allra flesta av oss hur man så kallblodigt kan planera och genomföra en attack mot inte bara enskilda människor, utan hela samhället. Då är det lätt att avfärda honom som en ensam galning, en psykiskt störd person, en hypnotiskt högerextremist, en kristen islamofob.

I viss mån stämmer det säkert, men precis som hans gamla klasskamrat Peter Svaar säger så var Anders Behring Breivik en gång i tiden en helt vanlig liten pojke. En pojke som han beskriver som snäll och lojal mot sina vänner. Peter Svaar konstaterar att Anders Behring Breivik inte alls var något monster. Men vad är det då som ger denna grogrund för ett monster? För även om man gärna vill förneka det så är Anders Behring Breivik till stora delar en produkt av det samhälle där han har vuxit upp. Vad är det då för kontext han vuxit upp i?

Det enklaste vore naturligtvis att skylla hans agerande på Sverigedemokraterna och deras norska variant Framstegspartiet. Att han har vuxit upp i skuggan av dem. För visst företräder de båda partierna en främlingsfientlig, en många gånger rent rasistisk och islamofobisk, ideologi som på ett svart-vitt sätt ställer grupper i samhället mot varandra baserade på deras etnicitet. Både ideologin och retoriken bygger på en kollektivistisk synsätt där världen delas upp i ”vi mot dem” och i ”gott mot ont”. Vi är de god. De är de onda.

Samma typ av kollektivistiska synsätt ger Anders Behring Breivik uttryck för i sitt 1500 sidor tjocka manifest. Där han ser sig själv som en riddare i de godas tjänst.

Men Sverigedemokraterna och Framstegspartiet är långt ifrån de enda, eller ens de första, som bygger sin ideologi och sin retorik på att ställa grupper i samhället mot varande. Samma typ av kollektivistiska synsätt präglar även det parti som Anders Behring Breivik valde att attackera, Socialdemokraterna. Hela den ideologiska grunden för vänstern har sitt ursprung i just en kollektivistisk syn där grupper i samhället ställs mot varandra. I socialismens och kommunismens fall är det arbetstagare som ställs mot kapitalister. Med svart-vit retorik beskrivs arbetarna som de goda och kapitalisterna som de onda

Även om varken Sverige eller Norge har drabbats lika hårt av kommunismens och socialismens svart-vita ideologi som länderna bakom järnridån så har retoriken många gånger varit lika hård. Många var de ”kapitalister” som inte längre kände sig välkomna i Sverige under Socialdemokraternas styre på 60-, 70- och 80-talet. Flera av dem valde att lämna Sverige på grund av de dignande skatter som finansminister Gunnar Sträng ålade dem. Allt för att kunna rädda de familjeföretag som de själva hade byggt upp under många hårda år.

Men inte bara de kapitalistiska företagarna drabbades. Även en framgångsrik författarinna upptäckte till sin förvåning att hon tvingades betala mer i skatt till Gunnar Sträng än vad hon själv tjänade, vilket fick henne att publicera den satiriska sagan ”Pomperipossa i Monismanien” i Expressen i mars 1976. Då insåg till slut det svenska folket det vansinniga i att tvinga ”kapitalisterna” att betala 102 procent i skatt och valde en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år.

Men Socialdemokraternas kollektivistiska syn på samhället tog inte slut för det. Istället lanserades löntagarfonderna, för att angripa kapitalägarna och för att beröva dem makten och ägandet över de företag de byggt upp. Målet var att förgöra de onda ”kapitalisterna” och ge makten till de goda arbetstagarna (representerade av Socialdemokraterna själva). Efter att Socialdemokraterna vann valet 1982 infördes löntagarfonderna, vilket ledde till att ytterligare ett antal familjeägda och entreprenörsdrivna företag drevs ur landet.

Återigen hade Socialdemokraterna alltså ställt grupper mot varandra i samhället, under en svart-vit retorik baserad på ”vi mot dem” och ”goda mot onda”. Vi är de goda. De är de onda.

Under de senaste årtiondena, efter murens fall, så är det inte längre främst arbetstagare som ställs mot kapitalister. Marknadsekonomin visade sig nämligen vara överlägsen kommunismen och socialismen på att skapa välstånd och välfärd. Istället behövde vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, en ny fiende. Radikalfeminismen har därför gjort sitt stora intåg på den svart-vita arenan av kollektivistiskt hat. Nu är det istället gruppen kvinnor som ska ställas mot gruppen män. Kvinnor är de goda och män är de onda.

Under Socialdemokratisk flagg inkorporeras radikalfeminismen i samhällets lagar, regler, förordningar, styrdokument och värdegrund. Politisk forskning startas under namnet genusvetenskap. Jämställdhetsminister Margaretha Winberg arbetar nära ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt som i TV uttrycket att ”män är djur”. SSU i Kronoberg manar till mansslakt. I Göteborg anordnas Heterohatets dag. Politiker och journalister på vänstersidan vräker dagligen ut sitt kollektiva manshat i media.

Samma typ av kollektivism och samma typ av intolerans som också präglar Anders Behring Breiviks världsbild. Det är inte svårt att se var Anders Behring Breivik, Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har fått sitt sätt att dela upp världen i ett svart-vitt ”vi mot dem” och ”goda mot onda” ifrån.

Våld och uppmaningar till våld är heller inte ovanliga från vänsterns sida. På valnatten 2010 uppmanade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att till utomparlamentariska metoder för att stoppa Sverigedemokraterna. För bara någon vecka sedan uppmanade till och med ett antal vänsteraktivister att en av deras borgerliga meningsmotståndare skulle skjutas! Vi är de goda! De är de onda!

Det är tyvärr Socialdemokraterna och vänstern som själva har skapat det samhälle där grupper ständigt ställs mot andra grupper i samhället. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt demoniserar och manar till hat mot grupper i samhället som de beskriver onda. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt föder både hatets grogrund och hatets språk. Det är Socialdemokraterna och vänstern som inte tolererar och välkomnar alla människor i samhället.

Det är i den kontexten som Anders Behring Breivik har vuxit upp. Det är också i den kontexten som både Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har bildats. De är inget annat än vänsterns feministiska draksådd. Lika barn leka bäst.

Nu är 76 av deras kamrater döda. Som man sår får man skörda.

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 EX1 EX2 EX3 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9 SvD10 SvD11 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: ANDERS BEHRING BREIVIK, OSLO, UTÖYA, TERRORDÅD, HAT

Katarina Wennstam - en studie i manshat

Medborgare! Katarina Wennstam är en av alla feminister som har i det närmaste fri tillgång till att (oftast oemotsagd) sprid sin fördomsfulla och hatiska syn på män i media. Hon är författare till reportageböckerna "Flickan och skulden" respektive "En riktig våldtäksman" där hon utifrån ett antal väl utvalda brottsfall sprider bilden att just våldtäktsoffer systematiskt blir uselt bemötta och inte trodda av rättsväsendet och av allmänheten. Men att påstå att kvinnor som anmäler våldtäkt generellt sett blir misstrodda av rättsväsendet stämmer inte enligt en granskning av sexualbrott i Stockholms län som DN gjort. Visst förekommer det att brottsoffer ibland blir dåligt bemötta av sin omgivning, vilket Bjästafallet är exempel på.

Men även det omvända förekommer minst lika ofta, att oskyldigt anklagade blir utsatta för förödmjukande behandling av både rättsväsende, media och allmänheten. Något som allt för väl illustreras av det så kallade BSDM-fallet, där även Katarina Wennstam var en av de journalisterna som spred en totalt falsk bild över vad som verkligen hade skett och gjorde nedlåtande uttalande om en av de oskyldigt anklagade männen!

Men något annat är knappast att förvänta sig av Katarina Wennstam. Hon är själv en studie i manshat. Det är inte bara i hennes reportageböcker och i sitt journalistiska värv som hon konsekvens sprider en feministisk bild av män som ondskefulla förövare och kvinnor som värnlösa offer. Samma sak gäller för hennes romaner "Smuts", "Dödergök" och "Alfahannen". Syftet med dem är att smutskasta män och att sprida det radikalfeministiska budskapet.

Som journalist och författare är naturligtvis Katarina Wennstam van vid att få stå oemotsagd och inte behöva argumentera för eller belägga sin ståndpunkt. Därför blir hon enormt upprörd över alla vanliga människor som får komma till tals i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar eller på bloggar. Alla dessa som kritiserar och ifrågasätter henne kallar hon för internettroll, näthatare och mobbare.

Speciellt då alla män som gör sin röst hörd. De är "ett gigantiskt, demokratiskt problem" anser Katarina Wennstam! För de begränsar henne och andra kvinnor...

"Jag börjar bli tystare. Fogligare. Försiktigare. Jag orkar inte något annat. Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött. Någon måste säga det rakt ut, men kommentarsfälten på internet håller på att bli en mycket effektiv munkavle på allt fler viktiga röster. Vi måste prata om det eftersom störtfloden av avsky, förakt, hån och mobbning är något vi faktiskt redan börjat vänja oss vid."

"Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg."

Detta säger alltså den kvinnliga feministen som har nästan fri tillgång till media och som oemotsagd kan föra ut sitt manshat till miljontals läsare. Precis som så många andra feministiska kvinnor inom politiken, journalistiken och kulturvärlden. Någon sådan möjlighet har inte landets alla vanliga människor. De som inte tillhör den feministiska politiska eliten, mediaeliten eller kultureliten.

Ändå sitter maktmänniskan Katarina Wennstam och beklagar sig och tycker synd över sig själv. Hon som är mer privilegierad än nästan alla andra människor i hela landet. Hon som rör sig i kretsar som är lika privilegierade som henne själv. Kretsar som ofta karakteriseras av samma feministiskt manshat som hon själv omger sig av. Kretsar som ständigt sprider ett förakt mot vanligt folk och då speciellt vita medelålder heterosexuella män.

Feministiska kretsar som bland annat visade sitt fula ansikte när de vräkte ut sitt feministiska hat mot Pär Ström när han just hade publicerat sin nya bok "Sex feministiska myter". Han möttes då av en störtflod av härskarteknik, okvädningsord, vulgäriteter och vrede från flera välkända feminister.

Vad skiljde då dessa feminististers agerande från det Katarina Wennstam beklagar sig över? Jo, skillnaden var att deras störtflod inte återfanns i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar, utan i själva artiklarna! Precis som dessa feminister nästan dagligen pumpar ut nya artiklar med ett manshatande budskap.

Det är den feministiska makteliten, med personer som Katariana Wennstam i spetsen, som har startar ett systematiskt könskrig (se del 1 och del 2) mot män. Feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot och radikalfeministerna har allt för länge fått stå oemotsagda. De är överhuvudtaget inte intresserade av jämställdhet. De drivs enbart av manshat. De är allt för ofta kvinnor som hatar män.

Att män nu har börjat reagera och börjat slå tillbaka är en bra början. Det är därför dags för alla härliga män att sluta ta skit och förena sig med alla älskvärda kvinnor i kampen mot feminismen.

Manhatande feminister som Katarina Wennstam ska aldrig mer få stå oemotsagda!

MER INTRESSANT OM: KATARINA WENNSTAM, FEMINISM, NÄTHAT, JÄMSTÄLLDHET

Harlekin Assange - därför är han skyldig i feministernas ögon!

Medborgare! Så var det då återigen dags för Julian Assange att infinna sig i domstolen i  London för att bestrida utlämningen till Sverige. I februari fastslog en lägre instans att Julian Assange ska utlämnas. Detta efter att det svenska åklagarämbetet hade begärt honom utlämnad trots att Julian Assange inte var åtalad, utan enbart misstänkt för våldtäkt och sexuellt övergrepp mot Anna Ardin och Sofia Wilén.

När överåklagare Marianne Ny beslutade att återuppta den då redan nedlagda förundersökningen så valde Julian Assange att frivilligt stanna kvar i Sverige under nästan två månaders tid för att vara tillgänglig för förhör. Ett förhör hölls med honom. När tiden sedan gick och tiden för hans uppehållstillstånd började närma sig sitt slut så frågade Julian Assange överåklagare Marianne Ny, via sin svenska advokat, om det var i sin ordning att han lämnade Sverige och fick då ett positivt besked på det.

Efter ytterligare en tid hörde sedan Marianne Ny av sig till Julian Assanges svenska advokat för att få till ännu ett förhör, något som Julian Assange accepterade och gav ett antal förslag på datum då han hade möjlighet att komma till Sverige. Men det dög inte åt den öppet uttalat feministiska åklagaren, som skyllde på att polismannen som skulle hålla förhören inte kunde de föreslagna dagarna. Inte heller kunde polismannen komma över till London för att hålla förhöret eller hålla det via telefon (något som gått utmärkt i förhören med målsäganden och vittnen).

Istället drog Marianne Ny igång en maktkampanj för att förödmjuka Julian Assange och för att tvinga honom till Sverige under hot om våld. En europeisk häktningsorder (EAW) utfärdades på dubiösa grunder för att få Julian Assange häktad i England och därefter utlämnad till Sverige. Han häktades i London den 7 december när han frivilligt anmälde sig på en polisstation och släpptes därefter mot borgen efter att ha spenderat ett par veckor isolerad i en fängelsecell.

Överåklagare Marianne Ny och det svenska rättsväsendet har fått mycket kritik för sitt agerande gentemot Julian Assange, inte bara av hans engelska försvarsadvokater utan även av flera svenska jurister. Det handlar inte om ett generellt smutskastande av det svenska rättsväsendet, utan om ett flertal konkreta punkter där rättssäkerheten starkt kan ifrågasättas. Och speciellt då i så kallade sexualbrottsmål!

I det statsfeministiska Sverige har antalet anmälda sexualbrott ökat lavinartat under de senaste åren. År 2010 anmäldes nästan 17500 sexualbrott, vilket är 6 gånger fler än i mitten av 70-talet. Det har länge talats om ett stort mörkertal vad gäller sexualbrott och då kanske speciellt våldtäkt. Det har även talats om att få brottsoffer vågar anmäla på grund av att de blir dåligt behandlade av rättsväsendet och/eller allmänheten. Och visst finns det tyvärr sådana exempel, som det för en tid sedan uppmärksammade Bjästafallet. Men det finns också exempel på motsatsen, där rättsväsendet har satt en överdriven tilltro till "brottsoffret" och utsatt de falskt/felaktigt anklagade för en rättsvidrig och förödmjukande behandling, som i det så kallade BDSM-målet.

Numera har Sverige världens näst högsta antal anmälda våldtäkter per capita. Grunden till denna våldtäktsexplosion är knappast att svenska män (eller invandrare heller för den delen) är ondsinta och brutala sällar som inget annat vill än att med våld penetrera alla stackars försvarslösa kvinnor som finns i landet. Visst förekommer tyvärr även sådant, men det är inte alls skälen bakom de flesta våldtäktsanmälningarna.

Istället är grundorsakerna bakom de allt fler anmälningarna, precis som Niklas Dougherty säger, att den sexuella revolutionen har avstannat och ersattes med en allt aggressivare nymoralism. En konservativ nymoralism som, kombinerat med den svenska feminismens negativa syn på män och heterosexualitet, har lett fram till förändringar i lagstiftning och attityd:

"Handlingar som tidigare inte var sexualbrott är det nu, och i allmänhet har toleransen minskat och straffsatserna ökat för dessa typer av brott...

Samtidigt har den så kallade anmälningsbenägenheten ökat i takt med medvetandegraden om en ny känslighet, och det finns en politisk vilja att oavsett omständigheter i övrigt öka antalet fällande domar, av rent statistiska skäl. För detta krävs att folket uppmuntras att anmäla, samt att man ser mellan fingrarna med falskanmälningar."

Men trots att allt fler anmälningar görs så är inte landets feministiska elit nöjda. Man kräver en skärpt våldtäktslagstiftning, att omvänd bevisbörda ska gälla i sexualbrottsmål och att fler brott ska klaras upp. Grundinställningen är helt enkelt att en anmälning om våldtäkt också är ett bevis för att en våldtäkt har skett. Att peka ut och fälla den anklagade är därför viktigare än att försäkra sig om att det överhuvudtaget har begåtts något brott.

Synen bygger på den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen, där män betraktas som ondskefulla personer som inget annat vill än att förtrycka alla oskyldiga och hjälplösa kvinnor. I synen ingår också att betrakta allt som en kvinna säger som en absolut sanning och allt som en man säger som en potentiell lögn. Därför ska man heller aldrig ifrågasätta det en kvinna säger, speciellt inte i sammanhang där hon dessutom ses som ett brottsoffer. Därför är det i feministernas ögon inte intressant att objektivt utreda om ett brott överhuvudtaget har skett. I deras ögon är den anmälande kvinnan ett brottsoffer per automatik.

Som så tydligt framkom under #prataomdet-kampanjen så är det kvinnans upplevelse som är det intressanta. Om hon upplevde att hon blev "kränkt" eller att hon tio år senare kom på att hon kände sig "kränkt" så har hon per automatik blivit utsatt för ett brott. Helt oberoende av vad som verkligen skedde eller hur hon själv agerade gentemot sin sexpartner. Han är skyldig per automatik.

För precis som i Harlekin-romaner så förväntar sig både de konservativa nymoralisterna och den feministiska eliten att mannan ska uppfylla en kvinnas alla drömmar och fantasier. Han ska uppvakta henne, han ska förföra henne, han ska ta initiativ till sex och han ska vara den perfekte älskaren som bara sätter henne i centrum. Detta ska han dessutom göra utan att hon ska behöva yppa ett ord om sina tankar och drömmar. Hans ska kort sagt vara tankeläsare. Om han inte uppfyller alla hennes drömmar och fantasier så är han per definition en våldtäktsman. Då förtjänar han inget annat än samhällets förakt och ett långt fängelsestraff.

Att det är mannens ansvar och skyldighet att tillse att sexet blir precis så som kvinnan har förväntat sig ser man allt för väl i många av de våldtäktsanmälningar som görs (och som aldrig går till åtal). Som Pelle Billing skriver, så vet antagligen inte de flesta svenskar hur luddiga våldtäktsanmälningar kan vara och hur pass ofta de inte beskriver en våldtäkt överhuvudtaget (och inget annat brott heller). Trots att inget brott kan bevisas så läggs alla dessa anmälningar till statistiken över nedlagda våldtäktsanmälningar, vilket i sin tur leder till att feministerna upprörs över att "våldtäktsmän" går fria.

Sydsvenskan hade för en tid sedan ett reportage om de 41 anmälningar om våldtäkt som polisen i Lund tog emot under 2010. En stor del av anmälningarna karakteriseras av unga kvinnor som ångrar sex de haft och som lägger skulden för detta på mannen ifråga. Allt i enlighet med vad de har fått lära sig under sin uppväxt i det statsfeministiska Sverige. Ty om en kvinna mår dåligt, har gjort något hon ångrar eller på annat sätt känner sig "kränkt" så är det alltid mäns fel. En kvinna har själv aldrig någon skuld för den situation hon befinner sig i. Precis samma sak karakteriserade många av historierna i #prataomdet-kampanjen!

Med detta i åtanke är det inte alls underligt att den feministiska överåklagaren Marianne Ny och de feministiskt inspirerade medierna gör allt i sin makt för att förödmjuka Julian Assange. För dem är det ju viktigare att fälla än att objektivt fastställa om ett brott överhuvudtaget har begåtts. I deras ögon räcker det att Anna Ardin och Sofia Wilén upplevt att Julian Assange inte har uppfyllt deras romantiska nymoralistiska drömmar. Det är ett brott i sig själv. Ty om en man inte beter sig som den underbare riddaren i en Harlekin-roman så är han per automatik en våldtäktsman i feministernas ögon.

Inte underligt att allt fler reagerar på att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot!

Uppdatering: Missa inte Göran Rudlings mycket välskrivna och detaljerade genomgång av hela Assange-fallet. Efter att ha läst den kan man verkligen fråga sig vem som borde vara föremål för en polisutredning!

AB1 DN1 DN2 EX1 EX2 GP1 GP2 GP3 GP4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
MER INTRESSANT OM: JULIAN ASSANGE, FEMINISM, HARLEKIN, PRATAOMDET

En våldtagen feminist är en bra feminist

Medborgare! När Pär Ström för en tid sedan lanserade sin nya bok "Sex feministiska myter" drabbades han omedelbart av det feministiska hatet. Den välkända socialdemokratiska feministen Anna Ardin (som är en av de två kvinnor som anklagat Julian Assange för våldtäkt) liknade Pär Ström vid Hitler. Hennes partikollega Veronica Palm ansåg att Pär Ström skulle tystas. Expressens sexrådgivare, tillika feministen, Katarina Janouch hävdade att Pär Ström "rövknullade" kvinnor och att han är ett "rikspucko". 

När Pär Ström skrev om den antimans-policy som det feministiskt inspirerade serietidningsförlaget Galago har infört kallade dess redaktör Johannes Klennel honom för ett rötet pisshuvud. Strax därefter skrev Johannes Klennel på Twitter att Pär Ström borde bli tjärad, fjädrad och uppspänd på en järnvägsräls. 

Det här är bara ett par exempel på den retorik och den typ av indirekta hot som representanter för det feministiska vänsteretablissemanget regelmässigt tar till. 

Nyligen skrev Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet om att alla partier borde oroa sig för brottsligheten bland invandrare. Det fick i vanlig ordning vänsteretablissemanget att gå i taket. Att anklaga invandrare för att vara överrepresenterade när det gäller brottslighet är nämligen tabu i dessa kretsar, men att anklaga män för samma sak är legio. Flera av dem vräkte ur sig sitt hat mot Per Gudmundson på nätet och i sociala media (men av någon anledning kallas det aldrig näthat när representanter för det feministiska vänsteretablissemanget gör sig skyldig till detta). 

I sitt senaste nummer publicerade Galago en "satir" där bland annat följande gick att läsa: 

"Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. lnför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundsson."

Efter att texten publicerats i Galago uttryckte många inom det feministiska vänsteretablissemanget stöd för kravet på bloggar och på Twitter. Bland annat skriver Kawa Zolfagary (som kallar sig själv för Dödsmaskinen på Twitter och som för övrigt stod högt upp på Vänsterpartiets riksdagsvalslista i höstens valet) att kravet på att Gudmundson skjuts är "rimligt". Simon Fors (som också stod på Vänsterpartiets riksdagslistan och nu företräder partiet i Pajala kommun och Norrbottens läns landsting) skriver att "alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?". Om man ska tolka följande tweet från Jesper Nilsson ordagrant så är hoten mot Per Gudmundson inte bara en satir. 

Per Gudmundson och Svenska Dagblandet anmälde Galago till Justitiekanslern (JK), men denne har snabbt lagt ner ärendet med hänvisning till att det rör sig om just en satir. Redaktionen på Svenska Dagbladet är dock oroade över att JK tar inte hot mot journalister på allvar.

Johannes Klenell på Galago tycker dock att det är naturligt att JK kommit till slutsatsen att det rör sig om humor och satir. Han tycker heller inte att Galago har något som helst ansvar för om någon eventuellt tolkar texten som allvarligt menad eller inspirerar till andra att skriva hotfulla inlägg om Per Gudmundson.

Medborgarperspektiv blir inte det minsta förvånad. Johannes Klennel har ju själv ägnat sig åt just hets och hot mot politiska motståndare på nätet. Det är antagligen en naturlig del av hans och det övriga feministiska vänsteretablissemangets vardag, med tanke på hur de nyligen agerade mot Pär Ström.

Men tänk om någon skulle agera på samma sätt mot dem? Tänk om någon till exempel skulle hävda att "en våldtagen feminist är en bra feminist" och att det sedan med glada hejarop skulle återspridas av flera av landets journalister och kulturskribenter. Hur hade den feministiska vänstereliten då reagera?

Antagligen på minst samma sätt som de just nu gör efter att Mustafa Can har skrivit en novell där han "straffknullar" det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jenssen. Aftonbladets feministiska kulturchef Åsa Linderborg kallar novellen för ett övergrepp (och då är det ändå en politisk motståndare som blir "straffknullad", om än en kvinnlig sådan). Expressens kulturredaktion kallar novellen ett slag under bältet.

Tänk då vilket liv det hade varit skällan om det inte var Siv Jensson som blev "straffknullad", utan en svensk medelålders feministisk kvinna.

Men att hetsa mot och dödshota vita medelålders medelklassmän tycker samma feministiska vänsteretablissemang är helt OK. Hyckleri någon?

Inte underligt att allt fler reagerar på att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig var emot.

AB EX RE SvD1 SvD2 SvD3
MER INTRESSANT OM: PÄR GUDMUNDSON, HOT, NÄTHAT, FEMINISM, VÄNSTERN

Egalia - ett feministiskt drömsamhälle

Medborgare! 1977 gav den norska författarinnan Gerd Brantenberg ut romanen "Egalias döttrar". Handlingen utspelar sig i tvärtomlandet Egalia. Där är det kvinnorna som har makten, det vill säga den makt som feminister ofta talar om och eftertraktar. Där är det kvinnorna som är direktörer och riksdagskvinnor. Männen har låglönejobben, bär pehå (penishållare), lägger upp skägget och gör sig vackra för att behaga kvinnorna.

I Egalia gäller det för männen att skaffa sig faderskapsbeskydd av någon kvinna, för de obeskyddade, ensamstående fädernas lott är hård. För givetvis är det männen som måste ta hand om barnen, det är ju trots allt män som avlar barn. Samtidigt ses männen som det sårbara könet. Att män är biologiskt underlägsna är ju helt uppenbart. De kan ju inte föda barn.

Bokens huvudperson Petronius Bram, som drömmer om att bli sjökvinna, börjar diskutera mansförtrycket och dess orsaker med några kamrater och plötslig är maskulinismen i gång. Den offentliga pehåbränningen är bara en början...

Naturligtvis är syftet med boken att försöka måla upp en tvärtombild av verkligheten, för att på så sätt uppmärksamma de skillnader som finns i samhället mellan män respektive kvinnor. Tyvärr har dock boken en del rejäla brister. Som en rent skönlitterär verk är den ganska tråkig och har egentligen ingen riktig handling. Huvudpersonen Petronius och hans uppväxt använder Brantenberg enbart till att försätta honom i olika situationer där han som man blir utsatt och förnedrad. Flera saker som Brantenberg tar upp känns dock allt för överdrivet som svendomsbalen (en tillställning där de unga pojkarna säljer sig till kvinnorna i hopp om det så kallade faderskapsbeskyddet), menstruationspelen (det största idrottsevenemanget) och registret över män som använder p-piller.

Historia är visserligen tillspetsad å det grövsta. Kvinnorna är som de allra största mansgrisarna som man överhuvudtaget kan tänka sig. Kvinnorna tycker att de är mer värda än männen. Kvinnorna ser ner på männen och anser att de är det svagare könet. Kvinnorna förväntar sig att männen ska göra sig vackra för dem. Kvinnorna förväntar sig att männen ska ha sex med dem och tillfredsställa dem när de kommer hem från jobbet. Kort sagt ser kvinnorna männen som objekt som de kan behandla precis som de vill och önskar. Männen ska bara betjäna kvinnorna.

När "Egalisas döttrar" kom ut i slutet av 70-talet lästes den och hyllades framför allt i feministkretsar. Dess samhällssyn liknar den som radikalfeminismen beskriver (könsmaktsordningen), men tvärtom.

Samtidigt är det i flera avseende just ett Egalia-liknande samhälle som många radikalfeminister eftersträvar. Radikalfeminismens kvinnor ser ofta ner på män. De nedvärderar allt som har med traditionella män och manlighet att göra. Ofta genom att ta till olika härskartekniker för att skaffa sig själva legitimitet, fördelar och makt. Den däremot feministiskt hyllade metrosexuella mannen ska träna, vårda sin kropp, sminka sig, klä sig elegant och behaga kvinnan. Han ska ta hand om barnen (på hennes villkor) och stötta henne att göra karriär. Många feminister har också en helt annan bild av kvinnor som köper sex (eller kärlek som det då kallas), än på män som gör det. I många fall beskrivs kvinnor som köper sex som starka och livsbejakande.

En av de viktigaste teserna som radikalfeministerna driver är att de "manliga strukturerna" måste krossas. Det ska starta redan i förskolan. I en artikel i Svenska Dagbladet beskrevs för en tid sedan hur barnens fria leken måste kväsas redan i förskolan, så att inte pojkarna riskerar att återskapa de hemska "manliga strukturerna". Istället ska genuspedagoger styra barnen för tillse att de leker rätt och utvecklas i den riktning som radikalfeminismens idéer förespråkar. Flickor ska uppmuntras och uppvärderas. Pojkar ska kväsas och nedvärderas.

I en av de mest kända genusförskolorna har man avskaffat könen och barnen ses inte längre som mänskliga individer med snopp eller snippa, utan som tomma blad som ska fyllas i enlighet med de feministiska ideologierna som styr dess verksamhet.

Man kan, precis som Kitty Flanagan gör i australiensisk TV, skoja om de svenska könslösa förskolorna och på skoj hävda att "Kindergarten is a hotbed of sexism".



Men om man på allvar tror att jämställdhet är detsamma som att avskaffa könen så har man verkligen  missuppfattat saken rejält. Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter för könen, inte om att avskaffa könen. Könen går inte att avskaffa, hur mycket man än försöker.

Men radikalfeminism handlar, som tidigare konstaterats, inte om jämställdhet. Jämställdhet är överhuvudtaget inte ett av målen för den tredje vågens feminism. Istället vill man gå från jämställdhet till feminism. I flera avseenden vill man uppnå ett feministiskt samhälle som till stora delar påminner om samhället i Gerd Brantenbergs roman.

Så det är knappast någon slump att en av de mest kända genusförskolorna heter just Egalia!

MER INTRESSANT OM: EGALIA, FEMINISM, RADIKALFEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Bye bye Arvikafestivalen! Go go Sweden Rock!

Medborgare! För ungefär ett år sedan gick ledningen för Arvikafestivalen ut och deklarerade att man tröttnat på mansdominansen på de svenska musikscenerna. De hade konstaterat att könsuppdelningen bland artisterna på 2010 årets upplaga av festivalen var en dyster läsning, 20 procent kvinnor och 80 procent män. Därför beslutade de sig för att det skulle vara slut på snedfördelningen. Inför 2011 var därför en av de viktigaste målsättningarna att boka hälften män och hälften kvinnor till festivalen. Man ville kort sagt boka jämställt (på ett feministiskt sätt, det vill säga genom kvotering) och uppmanade andra festivaler att göra samma sak. 

Men både danska Roskildefestivalen och norska Öyafestivalen var snabba att meddela att man inte hade några som helst planer att följa det svenska exemplet. De sa nej till könskvotering, med motiveringen att tillgången på kvinnliga artister som håller tillräckligt hög kvalitet är för liten. De svenska festivalerna Peace & Love och Way Out West höll med, kvalitet går före kön. 

Redan i samband med att Arvikafestivalen meddelade att de skulle kvotera in kvinnliga artister var det de som förutspådde att festivalen nu grävde sin egen grav. Och nu kan man konstatera att så är fallet, festivalchefen Viktoria Lindén meddelade igår att man ställer in årets festival och att man ansöker om konkurs. Publiken svek. Med drygt två veckor kvar till start var endast 2900 biljetter sålda. För att klara av ekonomin hade Arvikafestivalen behövt cirka 6000 betalande besökare. 

Kort sagt kan man konstatera att Arvikafestivalens fokus på kvoterad jämställdhet på artistfronten inte föll publiken i smaken. 

De som riskerar att komma mest i kläm är naturligtvis alla de besökare som redan köpt biljett till Arvikafestivalen. Vid en konkurs riskerar de att inte få tillbaka sina pengar. Som tur är erbjuder dock (den ojämställda) Roskildefestivalen alla som köpt tredagarsbiljetter till Arvikafestivalen gratis inträde till den redan utsålda danska festivalen i stället.  

Den svenska festival som har minst antal kvinnor på scen (och därmed också är mest ojämställd, enligt det feministiska synsättet) är Sweden Rock. Där dominerar männen på scenen. Inte har Sweden Rock något problem att få publiken att komma till lilla Norje på landsbygden utanför Sölvesborg heller. Under de senaste åtta åren har biljetterna varit utsålda. I år kom 33000 betalande besökare och festivalen har under de senaste åren gått med hundra miljoner i ren vinst. Till lycka för de (män) som äger och driver Sweden Rock kan man tänka sig.

Man kan frågar sig hur landets feminister ser på detta faktum?

Medborgarperspektiv tycker dock att det är alldeles utmärkt att de feministiska kvoteringsförespråkarna har fått sig en knäpp på näsan och säger därför:

Bye bye Arvikafestivalen! Go go Sweden Rock!



AB1 AB2 AB3 DN GD GP NS SkD SR
MER INTRESSANT OM: ARVIKAFESTIVALEN, SWEDEN ROCK, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot

Medborgare! Feminismen har sitt ursprung i upplysningstidens tanke om alla människors lika värde. Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft, att "alla människor är kapabla att tänka själva". Man menade att man inte okritiskt skulle tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Detta var en idérörelse som stod i stark kontrast mot den despotism som fram till dess hade karakteriserat de flesta av världens samhällen och stater. 

Sin högpunkt fick upplysningen i samband med den franska revolutionen, då den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet avskaffades för att istället ersattas av ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer om frihet och jämlikhet. 

Den franska revolutionen och de frihetliga idealen blev dock inte speciellt långlivade. Inre motsättningar mellan olika grupperingar ledde snart till inbördeskrig och ett revolutionärt skräckvälde. Slutligen krossades drömmarna om ett fritt och jämlikt samhälle av en viss Napoléon Bonaparte, som genom en kupp utmanövrerade sina konkurrenter och lät kröna sig själv till kejsare. Därmed hade den franska revolutionen nått sitt slut och Frankrike var återigen i händerna på en despotisk ledare.  

De tidiga feministerna föll i glömska för en tid och det var först när liberalismen under mitten av 1800-talet började växa sig stark, med sina krav om utökad rösträtt, som feminismen åter gjorde sig bemärkt. Tanken att all makt skall utgå från folket och att det också är kapabelt att stifta nödvändiga lagar och genomdriva dem gick längre än upplysningstidens idéer.  

Parallellt medförde den industriella revolutionen stora förändringar i samhället. Inte bara att det materiella välståndet och livsvillkoren förbättras, utan också att människor i allt högre grad flyttar från landsbygden in till städerna och därmed även att familjernas försörjning och organisation förändras. Parallellt med detta förändras även samhällsorganisationen och allt fler barn fick möjlighet att gå i skola för att lära sig läsa, skriva och räkna. Den generella kunskapsnivån och medvetenheten om samhället omkring dem ökade bland befolkningen. 

Kraven på allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män skallar allt högre i samhället. Parallellt med socialdemokrater och liberaler gick den åter spirande kvinnorörelsen, som kämpade för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. Denna första vågens feminism handlade alltså inte enbart om lika rösträtten, utan även om kvinnans lagliga ställning samt om möjlighet till utbildning och försörjning. Det vill säga i stort sett samma sak som alla de vanliga männen kämpade för. 

Under början av 1900-talet fick till slut både män och kvinnor allmän och lika rösträtt, oberoende av vilken position de hade i samhället och vilken klass de tillhörde. Vissa krav ställdes fortfarande på männen för att få rösta, att de hade genomfört värnplikten, men även det kravet försvann efter en tid. 

Utbildningsväsendet öppnades upp både för kvinnor och för män ur de lägre samhällsklasserna. Män förväntades dock fortfarande vara den som stod för huvudförsörjningen i familjen, även om kvinnor i allt högre grad började komma ut på arbetsmarknaden. 

Numera har kraven från den första vågens feminism sedan länge uppfyllts. Kvinnor har samma rösträtt som män och eftersom det finns fler kvinnor än män i samhället så har kvinnor som grupp i realiteten ett större inflytande över de politiska tillsättningarna än vad män som grupp har. Idag finns det heller inga lagliga rättigheter som män har som inte kvinnor också har, dock finns det rättigheter som kvinnor har men som inte män har. 

Inom utbildningsväsendet har skolan reformerats för att passa flickornas behov så bra som möjligt och samtidigt har betygsättningen anpassats för att gynna flickorna. Detta har resulterat att kvinnorna numera dominerar inom de högre utbildningarna, nästan två tredjedelar av alla utbildningsplatser vid landets universitet tillsätts idag av kvinnor. 

Trots att kvinnorna numera dominerar de högre utbildningarna så startar män dubbelt så många nya företag som kvinnor.  

Vad gäller försörjningen så har män och kvinnor samma möjligheter på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden är ungefär densamma för kvinnor som för män. Det finns i princip inga löneskillnader mellan kvinnor och män (flera undersökningar visar att den oförklarliga skillnaden i lön mellan kvinnor och män för samma jobb är i storlekordningen någon procent). Kvinnor väljer dock oftare att arbeta inom offentlig sektor, i icke-konkurrensutsatta branscher samt deltid. Detta ledet till att kvinnor i medeltal har något lägre inkomst. 

I gengäld transfereras enorma penningsummor från män till kvinnor via skattesystemet, varje svenska man betalar i medeltal en miljon kronor till kvinnorna under sin livstid. 

Tyvärr förväntar sig också fortfarande många kvinnor att männen ska stå för huvudförsörjningen i hushållet och väljer därför vilka män de vill gifta sig med inte efter kärleken, utan snarare efter plånboken. 

Samma typ av förväntningar har även samhället på män. När en man och en kvinna som inte är gifta med varandra får barn tillsammans så erhåller mamman per automatik ensam vårdnad om barnet, hon ses alltså som huvudförälder. När pappan har erkänt föräldraskapet så får han dock inte gemensam vårdnad per automatik, utan detta kan han bara få om mamman skriftligen godkänner det. Det enda pappan får när han erkänner föräldraskapet är skyldigheten att betala underhåll. Han ses alltså som försörjare, inte som förälder! 

Denna konservativa syn kunde man ju tro att feministerna skulle reagera på, om de nu verkligen var för jämställdhet. Men inte, tvärtom så har den moderna feminismen allt mer kommit att ta inspiration från socialismen och kommunismen. Att ställa grupper mot varandra och att uppmåla motståndaren som en representant för onskan. Arbetare mot kapitalet respektive kvinnor mot män. 

Redan under den första vågens feminism gick många feminister gick med i kommunistiska eller socialistiska partier, eftersom att de ansåg att de feministiska reformer som genomfördes bara kom de rika kvinnorna till fördel. 

När den andra vågen feminism tog fart så skedde detta parallellt med 68-rörelsen. Begreppet feminism användes inte så mycket, man talade istället om kvinnlig frigörelse. Den kvinnorörelsen som då växte fram hade inga centrala personer och startades inte av någon särskild händelse, utan sammanfogades av gemensamma frågor. Rörelsen kom att delas upp i en radikalare minoritet och en moderatare majoritet. Den radikala minoriteten försökte skaffa sig nya kopplingar till vänstern och förespråkade ett system som var grundat på kvinnans behov, även om det innebar ett uteslutande av männen. Denna del av rörelsen fokuserade på frågor som våldtäkt, pornografi, misshandel av kvinnor i hemmet och diskriminering mot homosexuella kvinnor, medan majoriteten av kvinnorörelsen fokuserade på frågor som säker och legal abort, möjligheten till preventivmedel och rätt till lika lön. 

Den moderatare majoritetens huvudfrågor låg väl i linje med samhällsmajoritetens jämställdhetssyn och därmed kunde lagen om fri abort, utveckling av nya preventivmedel och lika lön för lika arbete snart vara genomförda. 

Parallellt med detta utvecklades under sextiotalet en öppnare syn på sex generellt i samhället. Den vetenskapliga utvecklingen innebar säkrare och pålitligare preventivmedel och födelsekontroll. P-pillret, tillsammans med den fria aborten, gav kvinnor möjlighet att själva fullständigt kontrollera fortplantningen, vilket av många feminister ansågs vara den viktigaste rättigheten av alla. Någon motsvarande rättighet hade (och har ännu) inte männen, istället råder fortfarande synen att männen enbart har skyldigheter när det gäller barn och föräldraskap.

I slutet av 70-talet så hade då kvinnor (minst) alla rättigheter och möjligheter som män i Sverige, dessutom utan att behöva dras med ett antal skyldigheter som enbart män hade.

Med tiden kom dock den radikalare minoritet av 68-vänsterns kvinnorörelse att växa sig allt starkare i Sverige. Den tredje vågens feminism (radikalfeminismen) gjorde sitt stora intåg under 90-talet och gick från att vara en minoritet i kvinnorörelsen till att bli dess dominerande gren. Den bygger på en klassisk dualism, där gruppen kvinnor ställs mot gruppen män.

Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning - i feministisk litteratur även kallad patriarkatet - som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen.

När de kommunistiska systemen ett efter ett började falla samman i början på 90-talet behövde Vänsterpartiet och dess nyutnämnde partiledare Gudrun Schyman ett nytt spöke att skrämma sina väljare med. Det kapitalistiska spöket hade visat sig vara just ett spöke och dess alternativa, kommunismen, hade visat sig enbart ge fattigdom och fördärv.

Istället tog Gudrun Schyman (och Vänsterpartiet) till sig radikalfeminismens tankar och ett antal feministiska myter. Med utgångspunkt i sina egna upplevelser börjar Gudrun Schyman mässa om mäns inneboende ondska och mäns förtryck av kvinnor. Det var mäns fel att hon hade en tragisk uppväxt, det var mäns fel att hon mått dåligt och det var mäns fel att hon tog till flaskan. Allt var mäns fel. Själv var hon och alla andra kvinnor bara viljelösa offer som utnyttjats och förtryckts av män. I ett klassiskt tal inför Vänsterpartiets partikongress jämför hon till och med svenska män med talibaner.

Men Gudrun Schyman var inte ensam om att driva på den tredje vågens feminism i Sverige. Även inom Socialdemokratin och då speciellt dess kvinnoförbund anammades ideologin. Dess dåvarande ordförande, Margareta Winberg, var en mycket stark förespråkare av radikalfeminismen och var dessutom även jämställdhetsminister under en period.

Inom universitetsvärlden fick kvinnostudier och feminism ett allt starkare inflytande. Under namnet genusvetenskap satsas enorma pengar på politiska forskning med syfte att radikalfeminismens ideologi skall genomsyra allt mer i samhället, framdrivet av bland annat Margareta Winberg. Frontfigurer för genusvetenskapen blev öppna manshatare som Eva Lundgren och Tiina Rosenberg.

Feministiska organisationer som ROKS fick stora bidrag för att bedriva kvinnojourer och använde dessa även till att bedriva radikalfeministisk propaganda. I TV-dokumentären "Könskriget" (se här, del 1 och del 2) avslöjades ROKS och radikalfeminismens inflytande över svensk politik. Ett av de mest minnesvärda inslagen är när ROKS dåvarande ordförande Ireen von Wachenfeldt framförde att hon sympatiserade med ett citat från SCUM-manifestet av Valerie Solanas som liknar män vid djur. Under en intervju sitter Ireen von Wachenfeldt mittemot reportern och säger:

"Män är djur! Tycker inte du, tycker inte du det?" 

Feministiska författare och journalister använde sina positioner i media till att föra ut sitt ofta förljugna feministiska budskap. Ett typexempel på detta är Liza Marklund som skriver boken "Gömda" om kvinnan Mia Eriksson som blir misshandlad och hotad till livet av våldsamme man och som tvingas hålla sig gömd, för att till slut tvingas fly landet för att samhället inte hjälper henne. Boken sades vara en sann historia, direkt ur verkligheten. För ett par år sedan avslöjades dock att det inte alls var en sann historia, utan att boken snarare var att betrakta som ett politiskt projekt för att bilda opinion för radikalfeminismen.

Enligt radikalfeminismen och dess förespråkare räcker alltså inte lika rättigheter och lika möjligheter som män  för att frigöra kvinnor. Man är överhuvudtaget inte intresserade av jämställdhet. Istället vill man, som Gudrun Schyman i en motion till Riksdagen uttrycker det, gå "från jämställdhet till feminism".

För trots att kvinnor de facto är ekonomiskt, socialt och politiskt likställighet med män, trots att kvinnor de facto har (minst) samma rättigheter som män och trots att kvinnor slipper dras med vissa skyldigheter som enbart män har så ser radikalfeministerna kvinnor som stackars viljelös offer som inte klarar av att ta samma ansvar som män för sina egna fria val. Vissa radikalfeminister anser till och med att det inte ens existerar någon fri vilja (i varje fall inte för kvinnor).

Därmed faller också hela den grundidé som feminismen en gång hade sitt ursprung ifrån, nämligen upplysningens tro på människans förnuft, att "alla människor är kapabla att tänka själva".

Enligt radikalfeministerna har inte dagens svenska kvinnor förmågan att tänka själv och heller inte förmågan att ta ansvar för sina egna val och handlingar. Istället hävdar man att det inte bara att män som direkt förtrycker och underordnar kvinnor, utan även normer, strukurer och könsroller.

Där den första vågens feminism karakteriserades av kampen för lika rättigheter och den andra vågens feminism av uppvärderandet av kvinnan, så karakteriseras den tredje vågens feminism av motpartens nedvärderande och utsuddandet av könsgränserna.

I praktiken handlar detta om att nedvärdera män samt att på sikt utrota allt som har med män och det manliga att göra. Detta eftersom män och det manliga könsrollen ses som roten till allt ont i den svart-vita (dualistiska) samhällsbild som radikalfeminismen målar upp. Staten ska därför se till att pojkar kuvas från barndomen, så att de inte riskerar att utvecklar "manliga strukturer". Istället ska pojkar tränas upp till att bli mer som flickor. Detta då kvinnan ska ses som den nya normen och hela samhället ska anpassas efter henne, ty den kvinnliga könsrollen ifrågasätts aldrig. Tvärtom så finns det många gånger inget så könsrollskonservativt som just feminister när det passar dem själva.

Det är också därför som feminismen är emot en könsneutral och jämställd lagstriftning och förordar kvotering av kvinnor till attraktiva områden som traditionellt sett har dominerats av män. Det omvända gäller dock inte. Radikalfeminism handlar ju som sagt inte om jämställdhet, utan om att ge (vissa utvalda feministiska) kvinnor privilegier och oinskränkt makt samt om att förtrycka och förslava män.

Allt det som feminismen en gång var med och kämpade emot, såsom despotism, auktoritetsstyre och kollektivt förtryck, har numera blivit feminismens främsta kännetecken.

Alla svenska män och kvinnor som däremot tror på frihet och riktig jämställdhet bör därför snarast kraftsamla för att stoppa radikalfeminismen och dess anhängare!

MER INTRESSANT OM: RADIKALFEMINISM, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, FÖRTRYCK

Miljöpartister mot jämställdhet

Medborgare! När feminister på vänsterkanten talar om jämställdhet så handlar det väldigt ofta om att uppnå en jämn representation mellan könen, speciellt inom attraktiva områden i samhället där män traditionellt har dominerar (det är tydligen inte lika viktigt inom områden som inte är lika attraktiva eller inom områden som traditionellt har domineras av kvinnor). Typexempel på detta har varit att det ska råda varannan damernas inom politiken eller att öka andelen kvinnor i börsbolagens styrelser (mindre intressant är det tydligen att skapa en jämn könsrepresentation på samhällets botten eller att skapa en jämnställd och könsneutral lagstiftning så att män ska få samma rättigheter som kvinnor). 

Miljöpartiet är ett av de partier som kanske tydligast har satt en lika könsrepresentation som ett viktigt riktmärke. Detta genom att inte ha en partiledare, utan istället två stycken språkrör - en man och en kvinna. 

Miljöpartiet har också skapat en jämställdhetskommitté som är ansvariga för både den organisatoriska och den politiska delen av jämställdhetsfrågan i partiet. Till sin hjälp har kommittén ett antal jämställdhetsambassadörer runtom i landet som ska hjälpa de lokala politikerna och partimedlemmarna med "sakkunskap i frågor som rör jämställdhet, feminism och lika rätt".

För en tid sedan avslöjades på Pär Ströms blogg GenusNytt att könsrepresentationen bland dessa jämställdhetsambassadörer var minst sagt sned, 22 kvinnor och 7 män. Nu reagerar dock Miljöpartiet på avslöjandet. Men inte genom att försöka göra könsrepresentationen mer jämn, utan genom att kräva att GenusNytt raderar informationen om vilka som är Miljöpartiets jämställdhetsambassadörer!

Detta trots att exakt samma information finns på Miljöpartiets egen hemsida!

Men man bli knappast förvånad. Att Miljöpartiet är ett av de manshatande feministiska partierna på vänsterkanten, som drivs av ett förakt mot vita heterosexuella medelålders män, framgick med all tydlighet redan i höstas av deras valaffischer.

MER INTRESSANT OM: MILJÖPARTIET, FEMINISM, MANSHAT, MISANDRI

Hatiska feminister och härliga män

Medborgare! När Pär Ström nyligen gav ut boken "Sex feministiska myter" (som kan laddas ner gratis här) möttes han naturligtvis inte av stående ovationer från landets många gånger feministiskt indoktrinerade politiker, journalister, kulturpersonligheter och krönikörer. Även om ett fåtal av dem faktiskt förde en hyfsat sansad dialog med honom (samtidigt som de också avslöjade att de inte vill ha en jämställdhet och könsneutral lagstiftning), så var det desto fler som reagerade med  rent och skärt hat.

Pär Ström skriver idag på Newsmill hur han bemöttes med en störtflod av härskarteknik och vrede från flera välkända feminister. Han ger i artikeln flera konkreta exempel på sådana hatiska och nedsättande uttalanden gentemot honom.

Pär Ström frågar sig varför feminister har så svårt att debattera med sakargument, istället för att övergå till personangrepp, samt varför många av dem är så hatiska? För tyvärr kännetecknas den feministiskt styrda  jämställdhetsdebatten i Sverige ofta av en aggressiv översittarattityd. Enligt deras egen syn har en feminist alltid tolkningsföreträde och behöver aldrig bevisa sina påståenden på ett logiskt sätt. 

Det finns mycket ont i världen, men samtidigt får man inte glömma att det också finns mycket fint. Feminister har dock ofta en skrämmande förmåga att bara fokusera på det dåliga och dessutom ständigt sammankoppla detta med kön. I deras förenklade världsbild är allt ont sammankopplat med män och det manliga, samtidigt som allt gott är sammankopplat med kvinnor och det kvinnliga. 

Allt som män eller pojkar traditionellt gör beskrivs med negativa ordalag. Men när kvinnor gör exakt samma sak så är det av någon anledning plötsligt väldigt bra. Feminister vill att pojkar ska kväsas redan i förskolan så att de inte utvecklar "manliga strukturerna". Samtidigt ska flickor uppmuntras och lära sig att ta för sig. När en kvinna framställs som ett sexobjekt beskrivs det av feminister som något ytterst negativt, men när en man framställs som sexobjekt så är det plötsligt bra. Då är han en förebild för andra män och pojkar. 

Det feministiska tolkningsföreträdet går alltid att vrida och vända så att slutresultatet är till kvinnornas fördel. Det underliggande hatet mot män går dock inte att dölja. Män är ondsinta förövare och kvinnor är oskyldiga offer.  

Feministerna har under årtionden fått vräka ur sig sitt hat och sin föraktfulla syn på män utan att bli riktigt ifrågasatta. Vissa börjar till och med argumentera för att mannen riskerar att bli ”onödig”, men det handlar egentligen bara om att män inte har stått upp för sig själva och bemött genusvansinnet. 

Det är dags för män att släppa all ridderlighet och respekt för kvinnor (bara för att de är kvinnor). I en sann jämställd värld så är respekt något man förtjänar och inget som man får per automatik på grund av sitt kön. 

Män är ursprunget till mycket av det goda och fina som finns i världen. Utan män hade vi inte haft demokrati och det moderna välfärdssamhället. Det är fortfarande män som bidrar mest till att upprätthålla välståndet och utveckla välfärden. Män bidrar med betydligt mer skattepengar till samhället, men får tillbaka betydligt mindre än vad kvinnor får. I genomsnitt transfereras cirka 1 miljon kronor från varje svenska man till varje svensk kvinna via skattesystemet. När hörde vi en feminist nämna det senast? 

Det är dags att sluta låta feministerna tala ner män. Det är dags att sluta ge feministerna tolkningsföreträde i debatten kring jämställdhet. Alla vi härliga män måste våga sträcka på oss och sluta ta skit! 

MER INTRESSANT OM: PÄR STRÖM, HAT, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, GENUS