Catrine Da Costa och Julian Assange

Medborgare! I tisdags var ämnet för SVT's program Veckans Brott fallet Catrine Da Costa. För första gången presenterades alla de tveksamheter och felaktigheter som förekommit i utredningen kring fallet samt vilka enormt negativa konsekvenser dessa haft för de två (med största sannolikhet felaktigt utpekade) läkarna, obducenten (Teet Härm) och allmänläkaren (Thomas Allgén). Medborgarperspektiv har tidigare skrivit om det justitiemord de utsatts för och ännu inte fått någon som helst upprättelse för. Kanske var dock tisdagens TV-program (se SVTplay) den största upprättelse de hittills fått. Leif GW Persson redovisade på ett pedagogiskt sätt alla de allvarliga brister som finns i bevisföringen mot de två åtalade läkarna.

Rigmor Robèrt sammanfattar både programmet och rättsskandalen på ett mycket bra sätt på bloggen Catrine och syndabockarna. Läs det! Hon visar också på den feministiska aktion som drevs mot de två läkarna, både i rättssalen och i övriga samhället. En feministisk aktion som starkt bidragit till både justitiemordet och den smutskastning mot läkarna som präglat debatten kring fallet Catrine Da Costa.

Dessutom ser Rigmor Robèrt tydliga paralleller till det som just nu sker mot Julian Assange!

MER INTRESSANT OM: CATRINE DA COSTA, JULIAN ASSANGE, FEMINISM, RÄTTSSÄKERHET

Premiär för Mansnätverkets hemsida

Medborgare! Är du en av alla dem som tröttnat på att jämställdhetsdebatten i Sverige styrs av ett gäng högljudda feminister som ständigt kramar offerkoftan och dessutom kramar könsrollerna när det passar dem? Har du tröttnat på att dessa feminister ständigt framställer män som ondsinta förövare och kvinnor som passiva offer som inte klarar av att ta ansvar för sig själva? Har du dessutom tröttnat på att jämställdhetsfrågor enbart belyses ur ett kvinnoperspektiv i media och inom politiken? Då kanske just du ingår i målgruppen för Mansnätverket!

Mansnätverket är en plattform för mansfrågor och jämställdhet som skapades för ungefär ett år sedan. Hittills har det endast existerat i form av Facebook-grupp, men idag är det dags att lansera Mansnätverkets nya hemsida!

Mansnätverket arbetar med jämställdhet genom att sprida kunskap om mansfrågor, vilket är ett både obelyst och eftersatt område i dagens samhälle. Mansnätverkets synsätt är att både mansfrågor och kvinnofrågor är viktiga, därför är det också viktigt att mansfrågorna får komma med i samhällsdebatten.

Den nya hemsidan fyller flera viktiga syften:  

• De viktigaste mansfrågorna sammanfattas.
• Fördjupande kunskapsöversikter kan laddas ner i form av pdf-dokument, bl.a. om våld i nära relationer och om jämställdhet.
• Män berättar sina egna upplevelser om hur det är att vara man. Hur upplever män att vara försumbara? Vad innebär manlig sexualitet?
• Man kan bli medlem gratis och får då mejlutskick om vad som pågår hos Mansnätverket och hos andra aktörer som jobbar med mansfrågor.
• Dessutom finns en hel del tips om användbara länkar, böcker och viktiga rapporter.

Om du tycker att män och kvinnors röster är lika viktiga i jämställdhetsdebatten och att därmed även mansfrågor ska tas på allvar av samhället så är det dags att kolla upp Mansnätverket! 

Läs mer hos Pelle Billing och Matte Matik.

MER INTRESSANT OM: MANSNÄTVERKET, JÄMSTÄLLDHET, MANSFRÅGOR, FEMINISM

Könsrollskonservativa feminister

Medborgare! Finns det någon som ännu inte uppmärksammat att feminister ofta ägnar en stor del av sin tid åt att kritiserar män och mäns agerande. Enligt dem själva är det inte frågan om något manshat, utan bara en del i deras ifrågasättande av samhällets rådande normer och framför allt då av könsrollerna. Feminister hävdar ofta att de vill luckra upp de förväntningar och föreställningar som finns kring kön i samhället. Personer som beter sig i enlighet med de traditionella könsrollerna eller som hävdar att det finns skillnader mellan män och kvinnor brukar därför ofta beskyllas för att vara könsrollskonservativa av landets feminister. Det är därför som heterosexuella parrelationer står som lågt i kurs inom feminismen. Istället hyllas regnbågsfamiljer, HBT-relationer och ensamstående mammor som inseminerat sig utomlands.

Men av någon anledning verkar det allt för ofta vara långt mellan ord och handling när det gäller feminismen, något som Hanne Kjöller noterade efter att ha sett Maria Sveland i SVT:s programserie Provokatörerna. Där framgick med all tydlighet att Maria Sveland, som så många andra feminister, agerar helt ologiskt och irrationellt.

Trots att Maria Sveland och andra feminister ofta beskriver sig som förtryckta av män i samhället, att det är ett elände för kvinnor att vara gravid och föda barn, att kvinnor fortfarande förväntas ta huvudansvaret för barnen och att det inte går att leva jämställt, så fortsätter dessa välutbildade feministiska kvinnor att gifta sig i vit klänning och att föda inte bara ett barn, utan flera barn!

Ja, många av dessa feministiska kvinnor dyrkar till och med modersrollen! De går själva upp i den med hull och hår. Som Wonderkarin, som på Twitter i första hand beskriver sig som en ammande mamma och som dessutom har en egen liten mammablogg! En typisk mammarollskramande feminist alltså. 

Mansrollen kan dessa feminister spy hur mycket hat över som helst, men att ifrågasätta (och än mindre kritisera) den heliga mammarollen går absolut inte. Feminister kritiserar bara könsrollerna när det passar dem själva, det vill säga när det gäller att kritisera män. Samtidigt kramar de gärna den kvinnliga könsrollen när det passar dem själva. Till exempel framställer feminister ofta kvinnor som passiva offer som inte klarar av att ta ansvar för sig själva på samma sätt som män förväntas göra. Typiskt dubbelmoral alltså!

När Hanne Kjöller påpekar just detta tar det som vanligt hus i helvete hos offerfeministerna. Katarina Wennstam kommer snabbt till Maria Svelands försvar och visar med all tydlighet att Hanne Kjöller har helt rätt i att offerfeministerna inte tål att bli ifrågasatta. Allra minst tål de att deras eget heliga moderskap ifrågasätts.

Ibland kan man undra om det finns några i detta avlånga land som är lika könsrollskonservativa som just kvinnliga feminister!?

MER INTRESSANT OM: HANNE KJÖLLER, MARIA SVELAND, FEMINISM, KÖNSROLL

Släng offerkoftan och blicka framåt istället

Medborgare! Feminismen är den ideologi som kramar offerkoftan starkast i Sverige. Kanske är det ingen slump, eftersom den gren av feminismen som är dominerande (radikalfeminismen) är starkt influerad av det marxistiska tänkandet. Ett tänkande där grupper i samhället ställs mot varandra och där gruppernas möjlighet till makt över sin egen tillvaro ses som ett nollsummespel. Den typen av tankesätt leder ofelbart till att det ständigt gäller att framställa sin egen grupp som ”offer” och den grupp som man ser som motståndare till ”förövare”. Just detta ser man mycket tydligt i radikalfeminismens teori om könsmaktsordningen.

När den här typen av ideologier får legitimitet i samhället (och därmed allt mer uttrymme i samhällsdebatten) så leder de inte till ökad förståelse och samförstånd, utan enbart till att klyftorna mellan de två grupperna ökar. Det är också just detta som så tydligt hänt i jämställdhetsdebatten i Sverige. Det har övergått i ett destruktivt feministiskt könskrig. Tyvärr vet vi dessutom vad den här typen av ideologier och tänkande har lett till i världshistorien, när de har tillåtits att helt dominera samhället. Med det i baktanke är det ingen vacker bild av framtiden vi har att vänta.

Många feministiska debattörer är ärliga med att de bedriver kvinnokamp och att feminism inte innefattar män. Trots detta så hävdas det ofta från feministiskt håll att man bedriver en kamp för jämställdhet, men när man granskar den i detalj kan man kort sagt säga att den främst ser till kvinnors rättigheter och mäns skyldigheter. Inte det omvända.

Det är då inte konstigt att män (som Ivar Arpi skriver) inte känner sig välkomna att diskutera jämställdhet. Ty i den feministiska jämställdhetdebatten beskrivs nämligen män enbart i onda ordalag och män framställs ständigt som en priviligierad grupp i samhället som har makt över kvinnor. Precis som Anders B Westin påpekar så blundar dessa feminister för allt positivt som män har bidragit med till samhället. Ting som uppenbarligen (kvinnliga) feminister bara tar för givet ska finnas i samhället. Istället hamras bilden av kvinnan som ”offer” och mannen som ”förövare” in, aldrig ska de två mötas. Klyftan mellan könen vidgas för varje nytt feministiskt inlägg i jämställdhetsdebatten.

Att män och kvinnor historiskt sätt har haft olika uppgifter i samhället och olika förväntningar på sig är det knappast någon som nekar till. Det finns det både biologiska och sociala orsaker till (vilket  Pelle Billing beskrivit bland annat här och här). Det har inget med förtryck att göra. Det har varit en konsekvens av de förhållanden som människan levt under. Förväntningarna har varit till ondo och godo för både kvinnor och män. Båda har haft sina fördelar och sina nackdelar.

När levnadsförhållandena i samhället har förändrats så har också könsrollerna förändrats. Det har varit tidens gång. Under de senaste århundradena har samhället förändrats i en aldrig tidigare skådad takt. Det har också lett till att trycket på att förändra könsrollerna ökat enormt. Och könsrollerna har förändrats, men som alltid med en viss eftersläpning.

Samtidigt har det moderna samhället blivit allt mer internationaliserat och allt mer heterogent. Den (relativa) homogenitet i levnadsförhållanden som för bara ett par generationer sedan fanns i det svenska samhället är på snabb väg att försvinna. Detta har också lett till att synen på män och kvinnor kommit att divergerat allt mer beroende på vilka kretsar man tillhör i samhället. En klassisk arbetarfamilj i Borlänge har kanske inte samma syn på könsrollerna och samma förväntningar på män respektive kvinnor som en ung ensamstående kulturjournalist på Södermalm eller som ett nyligen hitkommet invandrare från Somalia.

Men eftersom kulturjournalisten på Södermalm har oändligt mycket mer inflytande över vad som skrivs i gammelmedia så kommer naturligtvis hennes och hennes vänners (ofta radikalfeministiska) bild av samhället att klart dominera debatten i Sverige. Det är hennes bild av Sverige som kommer att påverka politiken och som i slutändan kommer att få inflytande över både arbetarfamiljens liv i Borlänge och den nyligen hitkomna invandrarens liv i förorten, trots att de inte alls känner igen sig i hennes bild!

Det är då det uppstår en enorm klyfta mellan den etablerade eliten i samhället och det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk.  Detta ser vi exempel på nästan dagligen. Här om sisten var det legodebatten i Aftonbladet, där både feministiska debattörer och enskilda politiker ville gå in och detaljstyra vanliga människors liv istället för att överlåta beslutet om vilka leksaker föräldrarna ska köpa till sina barn på dem själva. Allt under parollen att det var ett enormt jämställdhetsproblem att pojkar och flickor inte bygger lika mycket med lego. I detta fallet var det företaget Lego som sågs som den hemska ”förtryckaren” och landets alla föräldrar och barn som ”offren”.

Precis som Göran Hägglund påpekade så fördes jämställdhetsdebatten återigen långt över huvudet på vanliga människor. Ett antal självutnämnda experter ville styra vanliga människors liv, eftersom de anser att vanligt folk inte förstår sitt eget bästa. Samma totalitära tänkande som så ofta dyker upp i svallvågorna av den radikalfeministiska propagandan.

Samma typ av radikalfeministiskt glorifierande av offerrollen ser man i debatten om #prataomdet. Kvinnor beskrivs gång efter gång som passiva ”offer” som inte klarar av att ta eget ansvar för sig själva, speciellt inte i situationer som har med sex att göra. Istället för att förvänta sig att kvinnor själva ska kunna känna efter vad de känner och tydligt förmedla det till sin sexpartners, så läggs förväntningen på att mannen ska kunna känna efter vad kvinnan känner. Om han inte klarar av det så är hand per definition en ”förrövare”.

Trots att de (ofta unga och välutbildade) kvinnor som pratar om det alla har vuxit upp i ett samhälle som präglats av den svenska feministiska debatten klarar de tydligen inte av att ta samma ansvar för sig själva som unga män de facto tar. Istället odlar de bilden av sig själva som ”offer” och män som ”förövare”. Offerkoftan sitter hårdare på ju mer genomslag i samhällsdebatten som den feministiska propagandan får, men det pratar vi inte om.

Tyvärr präglas allt mer av svensk politik av offerrollsglorifierande. Det ska ständigt refereras till ”strukturer” och ”normer” som ligger som en enda enorm hämsko över landets alla utsatta grupper. Alla är de ”offer”, men störst ”offer” av alla är landets alla kvinnor. Så snart en kvinna har en motgång så beror det på könsdiskriminering. Aldrig kan det bero på hennes individuella brister och tillkortakommanden. Det har årtionden av feministisk propaganda fastlagt.

Offerrollsglorifierandet har gått så långt att till och med män börjar se sig som ”offer”.

Men är det verkligen en positiv utveckling för ett samhälle att dess medborgare ständigt matas med bilden att de är ”offer” som är ”förtryckt” av ”strukturerna” och ”normerna”? Nej! Det leder bara till ett destruktivt samhälle där individen på sikt tappar tron på sig själv och blir passiv. Det bygger upp en känsla hos individen av att inte kunna påverka sitt eget liv och det skapa en förväntan av att staten istället ska ta ansvar för varje enskild medborgare, istället för att individen själv ska göra det.

Men staten kan aldrig ta ansvar för varje enskild medborgare. Staten är ingen övermänsklig varelse med gudomlig kraft. Staten består också av individer. Individer som inte har större förmåga att ta hand om andra än vad de enskilda medborgarna har att ta hand om sig själva.

Därför måste vi alla kasta offerkoftan och göra upp med radikalfeminismens destruktiva samhällssyn. Män och kvinnor måste ta varandra i hand och gemensamt blicka framåt. Vi måste fokusera på att ta vara på alla de möjligheter vi alla har. Alla individer har måhända inte exakt samma möjligheter på livets alla områden, men det gäller att ta så väl vara på alla de möjligheter som vi faktiskt har som enskilda individer. De är vi skyldiga varandra. 

MER INTRESSANT OM: PRATA OM DET, OFFERKOFTA, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM

Varför inte #prataomdet på riktigt?

Medborgare! Medborgarperspektiv hade egentligen inte tänkt skriva något om #prataomdet, men när Kvalitetsbloggen annonserar att den inom snart kommer raderas var det läge att spara en väldigt bra kommentar om #prataomdet till eftervärlden. Som alla vet startades #prataomdet av ett antal feministiska kulturtofflor och mediapersonligheter till stöd för deras vän Anna Ardin, som (falsk)anmält Wikileaks grundare Julian Assange för våldtäkt. Syftet var att få fler att beskriva liknande händelser som den Anna Ardin anmält och att sprida bilden att ”de flesta kvinnor” har upplevt hemska män. Samtidigt var ett sekundärt syfte att bedriva lobbying för att inför samtyckeslagstiftning, det vill säga omvänd bevisbörda i sexualbrottsmål.

Till slut tyckte Kvalitetsbloggen att det fick vara nån jävla måtta på mansbashingen och skrev ett blogginlägg om att det finns kvinnor som inte har någonting att prata om. Att det finns kvinnor som aldrig blivit trakasserade, aldrig blivit tafsade på, aldrig blivit klappad på rumpan eller tagen på brösten. Kvalitetsbloggen konstaterade dessutom att sexuella trakasserier verkar drabbar kvinnor väldigt ojämnt, vissa drabbas inte alls och andra verkar drabbas gång på gång på gång.

Medborgarperspektiv undrar om man då vågar fråga sig om det eventuellt kan ha något med de ”drabbade” själva att göra? Kanske något med deras syn på sin egen sexualitet? Kanske någon med deras egen förmåga att sätta gränser? Kanske någon med deras egen förmåga att kommunicera på ett tydligt sätt med sina sexpartners?

I en kommentar på Kvalitetsbloggen skrev Thomas Tvivlaren följande mycket insiktsfulla reflektion om #prataomdet: 

”Jag ska inte säga att jag är less på #prataomdet för det är jag inte. Kommunikation är mumma för mänskligheten så det ska vi uppmuntra och bejaka. Däremot är jag en smula förbryllad.

Jag har full förståelse för att människor ibland släpper på sina egna personliga gränser på ett sätt som de på längre sikt inte alls mår bra av. På samma sätt har jag förståelse för att en del människor ibland går för långt trots att de har på känn att de traskar över en gräns.

I alldeles för många av #prataomdet-berättelserna så upplever jag dock en brist på eget ansvarstagande. I något tidigt debattinlägg på SvD (tror jag det var) så ställer kvinnan som skrivit inlägget frågan ”Vad skulle jag göra, säga ursäkta men håller du på och våldtar mig nu?”

När jag läser det känner jag bara att jag vill lägga mig ned och dö. Inte för att jag inte känner empati för kvinnan för det gör jag. Däremot så rubbas hela snudd på hela min världsuppfattning. Här har man gått och trott på jämlikhet mellan könen och att kvinnor är minst lika starka som män och så får man text efter text där svart på vitt i stora stycken kan utläsas: Så f-n heller! 

Kvinnor kan inte säga nej.

Kvinnor kan inte ta ansvar.

Kvinnor kan i synnerhet inte ta ansvar för sig själva.

Åtminstone om man ska tro stora delar av #prataomdet.”

Här finns kärnan i problemet med #prataomdet. Den reproducerar en bild av kvinnan som mindre kapabel att ta ansvar för sig själv. Det är också den bild som feminismen ständigt förmedlar, att kvinnor är offer som inte har förmåga att ta ansvar för sig själv och att göra val i livet som hon själv kan stå för.

Vidare konstaterar Thomas Tvivlaren att det är en mycket könsrollskonservativ bild av kvinnan som #prataomdet förmedlar:

”Det riktigt latent obehagliga med #prataomdet är nämligen att jag tycker mig nästan kunna höra ljudet av gnuggandet som växer i det fördolda. Och då avser jag inte gnuggandet från alla ansvarsbefriade, stundom obehagliga allt som oftast misslyckade sexualakter (ur ett ömsesidigt perspektiv) som bloggosfären nu svämmar över av.

Nej, det riktigt obehagliga är gnuggandet av händer som hör till de moralkonservativa grupperingarna inom bl.a. KD och SD. De får verkligen vatten på sin kvarn då de nu lättare kan lägga grund för den syn som präglas av att kvinnors ansvarstagande enbart sträcker sig till hemmets lugna (?) vrå och där inbegriper barn, städning, matlagning och - så klart - mannen som behöver pysslas om när han kommer hem efter ännu en dag av försörjningsbörda.”

Thomas Tvivlaren berättar också om en situation som ha själv varit med om som liten pojke, där han som barn uppenbarligen hade större förmåga att ta ansvar för sig själv och sin integritet än vad många av #prataomdet-kvinnorna har uppvisat.

”Jag har själv varit i situationer där ansvaret för mitt välbefinnande helt legat i mina egna händer och där omständigheterna kunnat vara bättre. Dock har det aldrig funnits någon tvekan om att ta detta och i många fall har det skett snudd på reflexmässigt. Det tidigaste som jag minns är från livsmedelsaffären där jag satt och väntade på att min fromma mor skulle bli klar med handlandet. Som en blixt från en klar himmel kommer en gubbe infarande. Än idag minns jag att jag uppfattade honom direkt som ”skum”. Inom några sekunder har han lagt sin hand på mitt ena lår (som för stunden var naket då det var sommar). En mikrosekund senare så har jag rest mig upp och med hög men späd röst gett ifrån mig ”Va’ fan gör du?”. Pervot skyndade ut från affären och kvar stod jag upprörd men arg som ett bi. Jag tror jag var kring 8-9 år då.

Hur kommer det sig att jag kunde säga ifrån? Trots min ålder? Trots en egentligen högre grad av utsatthet? Varför tänkte inte jag ”oj då, ska jag säga ifrån nu eller blir farbrorn ledsen då?”. Och jag vägrar trots - den nyss beskrivna förtroendedippen efter #prataomdet - tro att det beror på den lilla ursäkt till kuk jag hade mellan benen vid tiden för händelsen.”

När en liten pojke har större integritet och större förmåga att ta ansvar för obehagliga situationer denne hamnar i än en vuxen välutbildad kvinna är något fel i samhället. Vad är det för syn som (många av) dagens unga välutbildade kvinnor har på sig själva?

De har alla vuxit upp i ett samhälle som präglats av den feministiska debatten, men resultatet har uppenbarligen blivit att många av dem (speciellt de som själva kallar sig feminister) inte klarar av att ta samma ansvar för sig själva som unga män tar. Istället ser de sig själva som passiva offer i nästan varje situation de hamnar i. Feminismen har uppenbart inte gjort kvinnor friare, tvärtom sitter offerkoftan hårdare på än någon gång tidigare (vilket även framgår av Unni Drougges artikel på SVT Debatt).

Även Thomas Tvivlaren noterar detta apropå ett tweet av Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter (en av grundarna av #prataomdet).   

Han skriver till Kvalitetsbloggen: 

”Mymlans Twitter som du länkar till är för övrigt sagolikt offerbildsglorifierande…

1) Har man ”jobbat i timmar för att snubben ska få utlösning” så gör man helt enkelt fel. Män har generellt sätt inget behov av timmar för att nå dithän. Ett förslag är kanske att #prataomdet med honom för guidning om vad han uppskattar?

2) Har en snubbe aldrig gjort ”det som krävs” för att en ska må bra sexuellt så är det troligtvis inte bara fel på snubben utan även på urvalsförmågan hos den som väljer vederbörande. För övrigt tror jag att två timmar är rejält mycket mer än vad som behövs även för en kvinna. En halvtimme brukar enligt min egen erfarenhet vara fullt tillräckligt. Då är startsträcka inkluderad. *gu’ va romantiskt och otypiskt manligt det där lät*”

Om det är något som #prataomdet visat så är det behovet av att förändra den kvinnliga könsrollen och framför allt kvinnors syn på sig själva.

Feminismen har inte gjort de svenska kvinnorna friare och mer jämställda. Tvärtom så reproducerar och förstärkt feminismen en ålderdomlig konservativ syn på kvinnan, som ett passivt offer som inte har förmåga att ta ansvar för sig själv. Feminismen omyndigförklarar helt enkelt kvinnor, istället för att se dem som kapabla individer med förmåga att ta eget ansvar för sitt liv.

Detta är ytterst negativt, inte bara för landets alla kvinnor utan även för landets alla män, men framför allt för jämställdheten mellan könen. När ska vi börja #prataomdet? 

MER INTRESSANT OM: PRATA OM DET, JULIAN ASSANGE, VÅLDTÄKT, FEMINISM

God Jul och Gott Nytt År

Medborgare! I nattens mörker, i väntan på att solens ljus åter ska börja skina över det snötäckta landskapet på julaftonens morgon, passar Viktor Rydbergs klassiska dikt Tomten sig väl. För få år har midvinternattens köld varit så hård. Få år har stjärnorna gnistrat och glimmat så. Få år har månen lyst så starkt och lyst upp snön på fur och gran.

Medborgarperspektiv önskar alla läsare (som fortfarande råkar ha vägarna förbi) en God Jul och ett Gott Nytt År, så länge vi nu får göra det i vårt allt mer politiskt korrekta land. Snart har det väl gått lika långt som i USA, där man inte längre önskar varandra Merry Christmas utan istället Season's Greetings. Allt för att inte någon ska känna sig  kränkt och diskriminerad!

MER INTRESSANT OM: GOD JUL, TOMTEN, VIKTOR RYDBERG, MEDBORGARE

Over and out!

Medborgare! Efter närmare 400 inlägg är det dags att ställa skorna på hyllan. Tiden räcker helt enkelt inte till, samtidigt som engagemanget sviker. Samhället har inte förändrats nämnvärt sedan Medborgarperspektiv såg dagens ljus för första gången för snart 2 år sedan. Makteliten fortsätter att leva efter egna regler som inte gäller för vanligt folk. Mediaeliten fortsätter att leva i symbios med makteliten, samtidigt som de förmedlar en svartvit bild av samhället som inte allmänheten känner igen sig i.

Övervakningssamhället breder ut sig allt mer för varje dag som går, påhejat av i stort sett alla de politiska partierna.

Rättssäkerheten är sedan länge satt på undantag och inte blir den bättre av feministiskt inspirerade förslag på lagar som bygger på en fördomsfull syn på kvinnor och män.

Frihet, jämlikhet och broderskap blir en allt större bristvara i dagens Sverige. Förhoppningsvis kommer dock en annan tid i morgon. Vi ses då!

Over and out!

MER INTRESSANT OM: MEDBORGARPERSPEKTIV, MEDBORGARE, FRIHET, JÄMLIKHET

Seriös journalistik? Nej! Rättssäkerhet? Nej!

Medborgare! Wikileaks har precis släppt ett mycket omfattande material om Irakkriget till medier världen över. Material består av cirka 400 000 dokument där det tydligt framgår att minst 60 procent av de 109 000 döda som USA:s militär registrerat i Irak åren 2004–2009 var civila. Det framgår också att USA blundade för mängder av grova övergrepp som irakisk polis begått mot sin egen befolkning. Irakisk polis som verkat under det amerikanska styret! Trots hundratals rapporter om utnyttjande, tortyr, våldtäkter och mord som ska ha begåtts av irakisk polis undersöktes aldrig dessa vidare av de amerikanska myndigheterna. Det verkar till och med ha funnit hemliga order från USA's sida att låta irakiska säkerhetsstyrkors övergrepp på hjälplösa fångar passera helt obemärkt!

Överhuvudtaget ger det läckta materialet en bild av läget i Irak och USA's agerande som betydligt värre än vad som rapporterats via de officiella kanalerna.

Trots de chockerande uppgifterna om det veritabla blodbad som verkar ha skett i Irak med USA's goda minne så verkar inte CNN's reporter Atika Shubert vara det minsta intresserad av detta i en intervju med Wikileaks talesperson Julian Assange. Istället försöker Atika Shubert smutskasta Julian Assange som person och drar bland annat upp förundersökningen om våldtäkt och sexuellt ofredande mot honom som fortfarande, efter två månader, inte har avslutats av (världens lataste) överåklagare Marianne Ny.

Julian Assange gör helt rätt som tydligt markerar mot Atika Shubert att dessa personangrepp mot honom inte är varken relevanta eller intressanta i ett sammanhang där Wikileaks just har offentliggjort uppgifter om hundratusentals människors död och hur amerikanska myndigheter sett mellan fingrarna på grova övergrepp mot andra människor. Att Julian Assange till slut lämnar intervjun är fullt förståeligt. Atika Shubert bedriver inte någon seriös journalistik. Hon visar inte bara ett personligt förakt mot Julian Assange, utan även mot alla de hundratusentals människor som mist livet under den amerikanska operationen i Irak.

Samma typ av förakt visar även överåklagare Marianne Ny och det svenska rättsväsendet mot Julian Assange genom att inte skyndsamt utreda de (falska) anklagelser som riktats mot honom av Anna Ardin och Sofia Wilén. Men som Medborgarperspektiv tidigare skrivit om så har Sverige tyvärr ett rättssystem som uppmuntrar till lögner och politisk manipulation.

Det är fullt möjligt att nyttja det svenska rättsväsendet för att med falska anklagelser tysta både enskilda personer och hela organisationer. Det är just det vi ser ett exempel på i fallet Julian Assange!

AB1 AB2 AB3 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 EX1 EX2 GP1 GP2 GP3 SvD1 SvD2 SvD3
MER INTRESSANT OM: WIKILEAKS, JULIAN ASSANGE, CNN, RÄTTSSÄKERHET

Världens lataste åklagare?

Medborgare! Det har snart gått två månader sedan Anna Ardin och Sofia Wilén promenerade in på Klara polisstation för att anmäla Wikileaks frontperson Julian Assange för våldtäkt. Åklagarväsendet har sedan dess uppvisat tydliga tecken på att rättssäkerheten i Sverige är under all kritik. Innan polisen ens hade hunnit förhöra klart de två anmälarna beslutade jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand att anhålla Julian Assange i sin frånvaro. Hon beordrade också polisen att söka efter honom i nöjeskvarteren kring Stureplan. Syftet var (som i alla liknande fall) att snabbt fånga in den anklagade och låsa in honom i häktet, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Detta så att åklagarna sedan i lugn och ro skulle kunna bygga upp utredning tillsammans med målsäganden som skulle kunna fälla den anklagade.

Julian Assange var dock inte vilken man som helst. Medias intresse för Wikileaks och dess frontperson var mycket stort. Att han var misstänkt för våldtäkt läckte snabbt ut till media och snart spreds nyheten som en flodvåg runt jorden. Eftersom polisen inte hade lyckats fånga in Julian Assange och fått honom inspärrad, så blev även hans nekande snabbt allmänt känt.

Det svenska åklagarväsendet ansattes parallellt av media som ville veta mer om anklagelserna och misstankarna. Alla frågade sig om det verkligen fog för misstankarna och om det fanns några bevis som styrkte misstankarna. Chefsåklagare Eva Finné, som hade fått ta över ärendet, insåg ganska snart att det inte alls fanns något riktig grund för de anklagelser som Anna Ardin och Sofia Wilén hade lagt fram. Med vetskapen av att hela världen skulle granska ärendet i detalj valde hon därför att avskriva misstankarna mot Julian Assange redan dygnet efter att anmälan gjorts.

Detta fick målsägandes ombud Claes Borgström att gå i taket. Som partikamrat till Anna Ardin och som feminist reagerade han på att man inte tog de två kvinnornas ord och upplevelser som absolut sanning. Därför begärde Claes Borgström överprövning av ärendet hos Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg. Ansvarig för detta var överåklagare Marianne Ny, som efter en kort tid beslutade att bifalla målsägandes begäran och att därmed återuppta utredningen mot Julian Assange. Det har nu gått mer än en och en halv månad sedan Marianne Ny öppnade ärendet och ännu har inget beslut tagits om att åtala Julian Assange eller att avskriva ärendet.

Man kan verkligen fråga sig vad Marianne Ny har gjort under denna mycket långa tid. Ska det verkligen behöva ta mer än ett par dagar för att slutföra den här typen av utredningar? Det finns bara en handfull personer att förhöra!

Slutsatsen måste vara att Marianne Ny antagligen är världens lataste åklagare. Eller att det är värre ställt med rättssäkerheten i Sverige än gemene man någonsin kan ana!

DN1 DN2 GP SvD1 SvD2
MER INTRESSANT OM: ÅKLAGARE, MARIANNE NY, ANNA ARDIN, JULIAN ASSANGE

Skål alla genusrebeller!

Medborgare! Fler och fler får upp ögonen för att feminismen inte är vägen till ett mer jämställt samhälle. Dess budskap om att män är systematiskt överordnade och kvinnor underordnade stämmer helt enkelt inte överens med vanligt folks vardag. På vissa områden har kvinnor nackdelar och män fördelar i samhället, men på andra områden är rollerna de omvända. Det existerar helt enkelt inget patriarkat eller könsmaktsordning. Det behövs heller ingen förljugen genusvetenskap för att propagera ut en falsk syn på jämställdhet, baserad på feminismens svartvita ideologi.

Däremot behövs en öppen arena för att förutsättningslöst mötas över könsgränserna, för att diskutera jämställdhet på riktigt.

Måndagen den 18 oktober kl. 18 finns en sådan möjlighet i landets tre största städer. Då anordnas en pubträffar för alla som är intresserade av ett nytt synsätt på jämställdhet, ett synsätt som inte bara inkluderar kvinnofrågor utan som även lägger lika stort fokus på mansfrågor.

I Malmö träffas alla intresserade på Café le fil du Rasoir, som ligger mittemot Centralen på Norra Vallgatan 62. Här kommer Pelle Billing och undertecknad att närvara.

I Göteborg sker träffen på The Dubliner på Östra Hamngatan 50B.

I Stockholm sker träffen på puben Harry B James på Regeringsgatan 49. Här kommer Pär Ström att närvara.

Boka in detta unika tillfälle att diskutera jämställdhet på riktigt i kalendern redan nu! Passa på att ta tillfället i akt att skåla med andra genusrebeller!

MER INTRESSANT OM: JÄMSTÄLLDHET, KVINNOR, MÄN, GENUS, FEMINISM, ÖL