28 mars 2012

Feministisk diskurs = feministisk dubbelmoral

Medborgare! Följande lilla video visar på ett tydligt sätt hur den feministiska diskursen egentligen bara är ett annat uttryck för den feministiska dubbelmoralen.

Den illustrerar på ett effektivt sätt Maria Svelands senaste drapa på DN Kultur, vilken förtjänstfullt har besvarats av Pelle Billing på Newsmill. Han konstaterar helt korrekt att Maria Sveland och många andra feminister inom den svenska makteliten är rädda att mista sitt tolkningsföreträde i jämställdhetsdebatten. Det är därför feminister som Maria Sveland, Anna-Klara Bratt och Ann Heberlein tar till guilt-by-association argument och lögner för att smutskasta sina politiska motståndare.

De har helt enkelt inga fakta och sakargument som biter på Pär Ströms och Pelle Billings frihetliga budskap om riktig jämställdhet.



Uppdatering: Pär Ström skriver nu på Newsmill om vad som är sanningen om Maria Svelands pubkväll!

MER INTRESSANT OM: , , , ,

20 mars 2012

Ann Heberlein och det destruktiva feministiska samhällsklimatet

Medborgare! Ännu en privilegierad vit, medelålders, heterosexuell, övre medelklasskvinna sällar sig till skaran av vänsterfeminister som försöker kletar ner sin politiska motståndare med epitet som främlingsfientlig, högerextremist, antifeminist, kvinnohatare och Anders Behring Breivik. Denna gång är det Ann Heberlein som bland annat beskyller Pär Ström, Pelle Billing och Marcus Birro för att vara kvinnohatare som ger uttryck för både rädsla och förakt för kvinnor, samtidigt som hon anklagad dem för att bidra till ett destruktivt samhällsklimat.

Pelle Billing reagerar självklart på denna typ av påhopp och ber Ann Heberlein att bara ange ett enda citat på det kvinnohat som han ska ha gett uttryck för, men ohederlig och anti-intellektuell som hon är så klarar hon inte ens av att ta ansvar för hon sina vidriga påståenden i Sveriges största dagstidning!

Vem är det då som bidrar till ett destruktivt samhällsklimat?

Ann Heberlein beskriver i sin artikel att inbördeskrig och etnisk rensning ofta försiggås av en förberedelse, vilket hon kallar ”exkluderingens psykologi”. Att det är en process som leder fram till att grupper och individer börjar betraktas som syndabockar, som människor med lägre värde och färre rättigheter.

Ann Heberlein blundar dock för att det är precis detta som dagens radikalfeminism har ägnat sig åt under de senaste årtiondena. Män är den grupp som radialfeminismen ständigt beskriver som syndabockar och de som har ett lägre värde. Män utmålas i den feministiska retoriken som ondskefulla förrövare, som förtrycker de stackars oskyldiga kvinnliga offren. Kvinnor utmålas som de goda, män som de onda.

Samtidigt kan man konstatera att män i dagens Sverige de facto har färre rättigheter än kvinnor, något som både representanter för Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ anser är helt korrekt. Dessa två feministiska partier motsäger sig en jämställd och könsneutral lagstiftning, det vill säga att män ska få samma rättigheter som kvinnor redan har.

Till den ständiga feministiska propagandan om att män är ondskefulla förövare och mindre värda kan också läggas att många feminister dessutom hyllar Valerie Solanas "SCUM-manifestet" och dess budskap om organiserat massmord på män. Något som blev tydligt under hösten, då Turteatern satte upp "SCUM-manifestet" som pjäs och den feministiska kultureliten hyllade dess "gyllene hat" mot män.

Vi har nu alltså nått ett läge i den svenska samhällsdebatten där den feministiska ”exkluderingens psykologi” har gått så långt att man öppet hyllar ett budskap om utrotning av män. Då är heller inte steget långt innan feministerna gör slag i saken och manar till krig mot männen. Att helt vanliga feministiska kvinnor börjar utrota män på riktigt, precis som "SCUM-manifestet" förespråkar och som manifesteras i denna promotionvideo för föreställningen!



Men allt det manshatet ser inte Ann Heberlein. Istället medverkar hon till att ytterligare höja tonläget mot män. Därmed är hon också ännu en i raden av privilegierade, vita, medelålders, heterosexuella, övre medelklasskvinnorna från den feministiska kulturvänstern som än mer spär på det redan destruktiva samhällsklimatet.

Men när denna elit sprider sitt hat så kallas det för "kultur".

När Pär Ström och andra kritiker till feminismen sprider sitt budskap så kallas det för "näthat" eller "kvinnohat". Men ännu har ingen feminist konkret kunnat peka på vad det är som är så hatiskt med det Pär Ström har deklarerat att jämställdisterna vill:
"De båda könen ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter. Detta är definitionen på jämställdhet.
Jämställdhet definieras inte som 50/50-fördelning mellan könen i samhällets alla skrymslen och vrår. En sådan kan aldrig uppnås och är heller inte önskvärd.
Att 50/50-fördelning på alla områden aldrig kommer att uppnås beror på att könen är lite olika och i genomsnitt gör lite olika val. Skillnaderna mellan könen är både biologiskt och socialt betingade. Det är viktigt att understryka att vi talar om genomsnittliga skillnader – de individuella variationerna är betydande. Skillnader är inte något fult. Vi gillar olika.
Jämställdisternas krav på lika rättigheter för könen innebär att vi säger nej till kvotering. Meriter ska styra olika tillsättningar, kön ska vara irrelevant. Kvotering = positiv särbehandling = diskriminering av en annan grupp.
Den innersta kärnan i jämställdhet är likhet inför lagen. Sådan råder inte i Sverige idag – män diskrimineras på ett tiotal punkter i lagen. En av de första åtgärderna för jämställdistpartiet, om ett sådant hade funnits, vore därför att kräva att lagstiftningen görs könsneutral.
Kravet på att könen ska ha lika värde innebär att det måste bli ett slut på det mansförakt, ibland till och med manshat (“misandri”), som är utbrett i Sverige idag. Båda kön ska betraktas lika positivt.
Både kvinnor och män har sina respektive problem. Det finns också fördelar både med att vara man och kvinna (olika fördelar, förstås). Att mäta och jämföra dessa för- och nackdelar är omöjligt, eftersom det är som att jämföra äpplen och päron. Därför är det omöjligt att upprätta en balansräkning över könens totala ställning och utpeka det ena könet som nettovinnare och det andra som nettoförlorare.
Samhällets jämställdhetsarbete måste gå åt två håll, och intressera sig för både kvinnofrågor och manfrågor.
Nu levande personer har ingen skuld för vad andra personer av samma kön har gjort förr i världen.
Det finns över huvud taget ingen kollektiv skuld. Skuld – liksom ära – är individuell. Det är inte möjligt att kompensera det ena eller andra könet för påstådda eller verkliga oförrätter i historien. En person som könsdiskriminerades för 400 år sedan blir inte kompenserad för att en person av det motsatta könet diskrimineras 2012. Däremot skapas istället en orättvisa mot den senare. Två fel blir inte ett rätt.
På motsvarande sätt kan en person som blir diskriminerad i exempelvis Afghanistan inte vinna rättvisa genom att en person av motsatt kön blir diskriminerad i Sverige. Jämställdisterna finner det upprörande att kvinnor förr i världen hade begränsade juridiska rättigheter. Det är mycket glädjande att den tidiga feministiska rörelsen har åtgärdat det problemet (åtminstone i Sverige och till största delen i västvärlden). Samtidigt glöms det ofta bort att även män hade sina bördor och underlägen förr i världen. Exempel är krigsplikt, försörjningsplikt gentemot kvinnor, innehavande av farliga arbeten och förväntad självuppoffring. Lite förenklat kan man säga att män har haft större frihet än kvinnor medan kvinnor har haft större trygghet än män. Det är inte självklart vilket som är mest värt.
I många länder i tredje världen har kvinnor än idag mycket begränsade juridiska rättigheter, vilket är upprörande. Vi jämställdister vill se en förändring på den punkten. Samtidigt får man inte glömma bort att män i tredje världen faktiskt också har sina specifika svårigheter och underlägen. Dessa måste också tas med i ekvationen vid arbete för ökad jämställdhet i tredje världen.
Människors fria vilja måste få avgöra deras livsval. En kvinna som väljer att leva som hemmafru, exempelvis, ska inte kritiseras för detta. Lika lite ska en kvinna som väljer att prioritera karriären framför barnen utsättas för kritik. På motsvarande sätt ska naturligtvis även män få välja sin livsstil. Proffstyckare ska inte komma med pekpinnar om människors livsstil."
Istället för att sakligt berätta vad som är så hatiskt med detta budskap så fortsätter feminister som Maria Sveland, Anna-Klara Bratt och nu Ann Heberlein med sin guilt-by-association retorik och sina osakliga påhopp. Då kan man tyvärr inte annat än avfärda dem, på precis det sätt som Ann Heberlein själv önskar, som respektlösa idioter.

Idioter som lagt grunden till det destruktiva feministiska samhällsklimatet och det manshat vi nu har i Sverige!

MER INTRESSANT OM: , , , ,

11 mars 2012

I hen-ryckningens tider

Medborgare! Apropå allt tal den senaste tiden om införandet av ett nytt könsneutrala pronomen, missa inte Daniel Anderssons sågning på Newsmill av ordet "hen" och det faktum att det inte finns någon vetenskap bakom tanken om det postmoderna könet. Han menar att det inte ens finns någon ambition till vetenskap bakom de feministiska tankarna!

Även Bergelin kåserar förtjänstfullt om han & hon & hen idag:


Det verkar bara vara de ovetenskapliga feministerna, med sina postmodernistiska teorier, som inte förstår varför vanligt folk skrattar åt dem och deras hönsaktiga påfund. Själva verkar de befinner sig i hen-ryckningen tider, med tanke på alla de propagandaartiklar som publicerats i ämnet den senaste tiden.

Men det är bara ännu ett tecken på att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

MER INTRESSANT OM: , , , ,

Sanna Lundell - ännu en privilegierad och hycklande feministisk kvinna

Medborgare! Sanna Lundell tillhör den feministiska elit som vecka efter vecka tillåts spy ut sitt hat mot män i tidningskrönikor. Denna vecka spyr hon ut sitt hat mot alla som vågar protestera mot den feministiska hegemonin som numera råder i vårt avlånga land. Hon hävdar att alla som inte slaviskt böjer sina huvuden under genusvetarnas och feministernas budskap om "patriarkatet" och "teorin om könsmaktsordningen" är verklighetsfrånvända och har absurda åsikter. Dessutom försöker hon göra gällande att alla som är kritiska till feminismen anser att mäns våld mot kvinnor inte existerar, vilket det ju självklart gör! Det är ju tvärtom feministerna som blundar för och vill nedvärdera kvinnors våld mot män och våld inom samkönade relationer. Detta eftersom sådant våld strider mot och motbevisar "teorin om könsmaktsordning".

Sanna Lundell ger sig också på Pär Ström och hans blogg GenusNytt. Den hävdas vara en absurd sajt som är ett slag i ansiktet på alla kvinnor och män.

Hon har nog inte tittat sig i spegeln, för då skulle hon få se något som verkligen är riktigt absurt. Nämligen sig själv och den dubbelmoral som hon själv står för. Som feminist kan man ju tycka att Sanna Lundell borde vara en föregångare på det personliga planet. En person som vänder ryggen mot de "patriarkala strukturerna" och de värsta machomännen, för att istället söka en jämnårig jämlike och själv bidra med minst halva familjens inkomst.

Men inte, istället är hon ännu ett exempel på en hycklande radikalfeministisk kvinna. Sanna Lundell är född rätt in i den rika kultureliten, dotter till Ulf Lundell som hon är. Hon är uppfödd med silversked i munnen och har aldrig behövt göra någon form av riktigt arbete för att överleva. Hennes första man var den kända artisten och adelsmannen Wille Crafoord. Han är både rik, framgångsrik och känd. Han är dessutom 12 år äldre än henne. En typisk patriarkal statusman alltså. Med honom har Sanna Lundell ett barn.

Numera har Sanna Lundell en relation med Sveriges mest kända "machoman", skådespelaren Michael Persbrandt. Han är hela 15 år äldre än henne och med honom har hon två barn. Självklart bor Sanna Lundell (som så många andra inom den svenska kultureliten) på Södermalm i Stockholm. Persbrandt har också ett hus i lyxiga Saltsjöbaden.

Kort sagt så är Sanna Lundell en typisk feministisk kvinna som inte alls lever som hon lär. En typisk feministisk hycklare helt enkelt. Dessutom en ytterst privilegierad feministisk hycklare, som lever långt ifrån den verklighet som vanliga kvinnor och män lever i!

Om det är någon som är ett slag i ansiktet på vanliga kvinnor och män, så är det privilegierade och hycklande feminister som Sanna Lundell!

MER INTRESSANT OM: , , , ,

09 mars 2012

Visst är vi alla "hatare" och detta är vårt budskap

Medborgare! I måndags anordnade Pär Ström, som så många gånger tidigare, en pubträff för jämställdister i Stockholm. Ett 40-tal personer samlades för att samtala och byta åsikter om just jämställdhet. Denna gång även med Pelle Billing på plats. Men det var fler än Pelle Billing som dök upp för första gången. Nämligen ett 80-tal representanter för stenkastarvänstern. Vi vet ju sedan tidigare att kopplingarna är starka mellan syndikalistiska AFA och tidningen Feministiskt Perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt. Hon har ju engagerat dömda våldbrottslingar med kopplingar till AFA för att kartlägga sina politiska motståndare.

Även denna gång var det samma våldbejakande grupp som invaderade Pär Ströms pubträff för att, enligt egen utsago, ägna sig åt "kukmätning". Tydligen ansåg de att Pär Ströms kuk borde kapas (i enlighet med det budskap som den feministiska organisationen SKUM - Skär Kuken Av Männen för fram), med tanke på att de överlämnade nedanstående teckning till honom.


Intressant nog vågade sig även den politiskt deprimerade Maria Sveland med i släptåget av de feministiska machomännen. Hon har nu sammanfattat sina (minst sagt förvirrade) intryck från mötet med jämställdisterna, eller "hatarna" som hon genomgående behagar kallar dem.

Det finns mycket att säga om Maria Svelands desperata artikel i Feministiskt Perspektiv. Den handlar uppenbarligen inte om att starta någon som helst dialog med jämställdisterna, för då hade hon inte genomgående kallat alla deltagarna för “hatare”. Än mindre hade hon inlett sina samtal med de hon träffade med frågan “Varför hatar du feminister?”.

Av artikeln framgår också att Maria Sveland drivs av tesen att:
“...väldigt många av dessa feministhatare har personliga erfarenheter av att vara svikna av kvinnor och samhälle. En i deras värld verklig maktlöshet som i deras värld är feministernas fel.”
Låt oss för saken skull anta att detta är en korrekt tes. Är den då inte fullt berättigad? Och överensstämmer den då inte väldigt mycket med vad som driver många kvinnor som kallar sig feminister? För är det inte många av de kvinnor som kallar sig feminister som själva har personliga erfarenheter av att vara svikna av män och samhället? De väljer då att beskylla “patriarkatet” eller helt enkelt bara vita, medelålders, heterosexuella män!

Idag är feminismen en integrerad del av samhället. Den finns fastlagd i lagar och förordningar. Det utgår myndighetsdirektiv som bygger på “teorin om könsmaktsordningen”. Vi har därmed fått ett statsfeministiskt samhälle. Parallellt med att feminismen har integrerats i samhället och blivit en del av det som styr samhället, så är också feminismen kvinnornas fackförbund. Feministerna anser sig företräda landets alla vanliga kvinnor och gör sig många gånger till dess talespersoner (vare sig de vanliga kvinnor vill det eller ej).

Om då män blir svikna av kvinnor och samhället, vad är då mer naturligt att vända denna besvikelse mot än just feminismen? Den representerar ju både kvinnorna och samhället!

Så istället för att beskylla alla “feministhatare” (vilka snarare är kritiker av feminismen) för att vara bittra gubbar så kanske Maria Sveland borde ta och inse att dessa män kanske har en hel del gemensamt med många av de kvinnor som kallar sig feminister.

Skillnaden är dock den att män inte förväntas gnälla och visa sina känslor. De förväntas istället stoiskt bita ihop och vara tysta. De ska vara den trygga skuldran som förbittrade kvinnor ska kunna luta sitt huvud mot och beklaga sig över hur dumma alla män är. När nu män frångår sin traditionella "könsroll" (vilket feminister samtidigt efterfrågar i andra sammanhang) så blir samma feministiska kvinnor skitsura på dem och kallar dem för bittra “hatare”.

Det om något visar återigen på den dubbelmoral som feminister så ofta håller sig med. Och det visar dessutom att feminister som Maria Sveland inte är det minsta intresserad av dialog!

Det vanligt folk behöver mest är just en dialog mellan helt vanliga kvinnor och helt vanliga män om jämställdheten. För det är något som berör varje människa och därför finns det, precis som truthandfiction skriver, bara förlorare när extremister (som Maria Sveland, Anna-Klara Bratt och stenkastarvänstern) får sätta dagordningen. För att komma framåt krävs att vanliga kvinnor och vanliga män börjar samarbeta, sida vid sida! För jämställdhet. Mot feminism.

Och det är just detta som alla jämställdister vill. För, precis som Mr Galahad säger, så står alla vi "hatare" för följande enkla budskap:
  • Lika spelregler mellan könen, d.v.s. samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
  • Svensk lagstiftning måste bli könsneutral.
  • Kvotering är diskriminering.
  • Jämställdhetspolitiken måste bygga på forskning och fakta.
  • Jämställdhetsarbetet måste inkludera både mans- och kvinnofrågor.
  • Medfödda skillnader mellan könen ska varken överdrivas eller förnekas.
Om man nu inte ens kan föra en dialog om detta, utan att omedelbart kallas för "hatare", så har vi tyvärr en lång väg att vandra innan jämställdheten inkluderar båda könen. Och innan den inkluderar vanligt folk.

MER INTRESSANT OM, , , ,

07 mars 2012

Privata kvinnojourer, varför då Jonas Sjöstedt?

Medborgare! Inför internationella kvinnodagen gör Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ett utspel i SvD och vill ge landets kvinnojourer "goda förutsättningar" genom att införa ett stabilt statligt grundstöd. Vänsterpartiet föreslår att detta grundstöd ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och att det ska beviljas för tre år i taget. Om det saknas en kvinnojour i området så ska pengarna göra det möjligt att bygga upp en ny.

Något motsvarande stöd till mansjourer nämns i vanlig ordning inte av det feministiska partiets partiledare. Män som utsätts för våld eller andra trakasserier av kvinnor existerar inte i de manshatande feministernas värld, trots att forskning visar att det är lika vanligt att kvinnor utsätter män för våld som det omvända.

Denna anomali syns också i många av de satsningar som redan idag görs mot relationsvåld. I Uppsala satsar till exempel kommunen över 8 miljoner på våld mot kvinnor, medan våld mot män bara får 50 000 kronor. Våldet mot barnen nämns över huvud taget inte.

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet har tidigare varit ytterst kritisk till privatiseringen av offentlig sektor (som skolor, vårdcentraler, sjukhus och äldreboenden) och skrev så sent som för en månad sedan en debattartikel i Aftonbladet där han bjöd in Socialdemokraterna till ett samarbete mot privatiseringarna.

Men när det gäller just kvinnojourerna verkar Vänsterpartiet inte ha något emot att de inte drivs i offentlig regi, utan istället kontrolleras av privata intressen. Jonas Sjöstedt vill nu dessutom ge dessa organisationer än mer stöd. Stöd som skattebetalarna inte har någon som helst insyn i.

För till skillnad från privata skolor, privata vårdcentraler och privata äldreboenden så köps inte kvinnojourernas tjänster upp i konkurrens och mot ett fastställt avtal. Istället betalas pengarna ut in blanco, utan möjlighet för skattebetalarna att granska vad pengarna används till och vad de verkligen får för de utbetalda medlen.

Med tanke på att Vänsterpartiet annars förordar offentliga lösning framför privata så kan man ju tycka att Jonas Sjöstedt istället borde förorda att stödjourer tillgodoses i offentlig regi. Det är ju inte speciellt svårt att tänka sig att det kan finnas ett antal fördelar med detta, så som:
  • Insynen i verksamheten skulle bli bättre, mindre risk för ideologisk agenda hos entreprenören.
  • Verksamheten skulle kunna göras könsneutral. Även när män utsätts för relationsvåld påverkas barnen. Även dessa barn bör omfattas av verksamheten.
  • Privata vinstintressen skulle undvikas, vilket ju annars är en viktig fråga för Vänsterpartiet.
  • Kontinuiteten skulle bli högre, mindre risk för nyckfulla bidragstilldelningar när politiska vindar svänger.
Men av någon underlig anledning är det inte Vänsterpartiet som talar sig varma för detta. Istället är det den moderata riksdagskvinnan Maria Abrahamsson som har föreslagit att kvinnojourerna ska förstatligas. I hennes fall just på grund av att det saknas offentlig insyn i kvinnojourernas verksamhet samt att de allt för ofta bedriver sin verksamhet baserad på ideologisk grund snarare än vetenskaplig grund.

Då kan man ju fråga sig varför Jonas Sjöstedt vill ha privata kvinnojourer, där skattebetalarna inte har någon insyn i hur pengarna används, när han samtidigt inte kan accepterar att vård, skola och omsorg köps upp i konkurrens av privata aktörer?

Varför inte bara förstatliga kvinnojourerna och samtidigt tillse att deras verksamhet breddas till att omfatta både kvinnor, män och barn?

MER INTRESSANT OM: , , ,

29 februari 2012

Varför ska pappor vara föräldralediga när de inte behövs?

Medborgare! Vid vissa tillfällen ekar den feministiska dubbelmoralen högre än vanligt. Igår gick tre av partierna i regeringen ut och deklarerade att man ville följa den feministiska vänsterns krav på att ge ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning. Något som i praktiken innebär ett officiellt ställningstagande att pappor inte behövs och att de inte är viktiga i sina egna barn liv. Det räcker med en bara mamma för barnet, tycker alltså merparten av riksdagens partier.

Endast Göran Hägglund och Kristdemokraterna står upp för FN's Barnkonvention, som Sverige har ratificerat. I dess sjunde artikel står det att:
"Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är och bli omvårdat av dem."
Det brukar ibland även utryckas som att föräldrar har inte rätt till barn, men barn har rätt till föräldrar. Det vill säga att alla barn även har rätt till sin pappa.

Denna syn delas dock inte av den feministiska eliten i samhället. Där har man länge sett snett på pappor. Speciellt då biologiska pappor. Nu har alltså även Moderaterna, Centern och Folkpartiet sällat sig till skaran som inte tycker att pappor behövs. Även de feministiska organisationerna RFSU och RFSL har deklarerat att de stödjer inseminering av ensamstående kvinnor och därmed synen att pappor inte behövs i barnens liv.

Samtidigt kan man läsa en uppmaning i Aftonbladets feministiska kvinnobilaga Wendela, att alla manliga chefer borde ta befälet över föräldraledigheten. Åsa Erlandson går till och med så långt att hon tycker att det nu är dags att kvotera föräldraledigheten, för att visa att både mamma och pappa betraktas som fullvärdiga föräldrar (what!).

Detta alltså en dag efter att sex av Riksdagspartierna samt de två feministiska organisationerna, RFSU respektive RFSL, har deklarerat att ensamstående kvinnor borde få rätt till assisterad befruktning och därmed offentligt tydliggjort att pappor inte behövs! Att pappor inte är fullvärdiga föräldrar!

Varför ska då pappor vara föräldralediga? De behövs ju inte enligt merparten av de politiska partierna och två feministiska organisationer. Män har ju inte ens samma rättigheter från början, när det gäller barn och föräldraskap, som kvinnor har. Män har inte ens rätt till automatisk gemensam vårdnad när barnet föds, vilket är en grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna få någon föräldrapenning.

När man nu dessutom officiellt går ut och deklararar att pappor inte behövs, utan att det räcker med en ensamstående kvinna för att skaffa nya barn, så finns heller ingen som helst anledning för män att engagera sig i sina barn. Papporna är ju bara en spermadonator som inte behövs i barnets liv.

Den feministiska dubbelmoralen sluta aldrig att förvåna! Män dubbelbestraffas ständigt. Vad män än gör så påförs de skuld och skam av landets feministiska elit. Vad än kvinnor gör så är de, enligt samma feminister, offer för de ondskefulla männen. Även när det är kvinnorna som har alla rättigheter och samhällets stöd, samtidigt som det är männen som har alla skyldigheter och samhällets förakt.

Det är dags att sätta stopp för den manshatande feminismen och alla dess falska företrädare!

MER INTRESSANT OM: , , , ,

28 februari 2012

Först en surrogatmamma, sedan en donatorpappa

Medborgare! Idag har tre av partierna i regeringen följt i spåren på landets vänsterfeminister och lagt fram ett förslag som officiellt deklarerar att pappor inte längre behövs. Detta genom att föreslå en feministiskt inspirerad lagändring så att inte längre enbart par som inte kan få barn ska få tillgång till fri assisterad befruktning, utan även ensamstående kvinnor. Just detta är en gammal dröm för många feminister. Att en gång för alla kunna utestänga män från allt som har med barn att göra. Att låta kvinnan få alla rättigheter och inga skyldigheter när det gäller barn och föräldraskap. Vill en kvinna ha barn så ska hon ha rätt till fri insemination och sedan ska skattebetalarna även betala för föräldraledighet, underhållsstöd, dagis, skola och sjukvård.

Någon motsvarande rättighet till barn för män finns självklart inte i varken det förslag som Moderaterna, Centern och Folkpartiet nu lagt fram eller i något av de tidigare betänkandena från den feministiska vänstern. Mäns roll i samhället ska istället reduceras till de som arbetar och betalar den skatt som behövs för att finansierar de ensamstående kvinnonas rätt till egna barn.

Och vad händer med barnens rätt? Den ende som verkar stå upp för barnens rätt till båda sina föräldrar är Göran Hägglund. Detta vågar han göra trots att det riskerar att splittrar Alliansen. Övriga partier sätter kvinnans rätt före barnens rätt.

Barnen ska inte ens ha rätt att veta vem som är deras far. Det ska de inte ha rätt att få veta förrän den dag de fyller 18 år och därmed blivit vuxna!

Naturligtvis är det behjärtansvärt att önska att alla ska ha rätt till barn (även om alla tydligen bara inkluderar kvinnor), men i ett jämställt land ska naturligtvis lagar vara så könsneutrala som bara möjligt. Män och kvinnor ska ha samma rättigheter och samma skyldigheter. Det är själva grunden till jämställdhet.

Det finns dock en lösning som ger både ensamstående män och ensamstående kvinnor en möjlighet att skaffa barn. Man ställer helt enkelt ett enda krav på alla ensamstående kvinnor som vill skaffa barn. För att få hjälp med fri assisterad befruktning så måste hon helt enkelt först agera surrogatmamma till en ensamstående man som önskar ett barn. Därefter så kan hon återigen inseminera sig och föda ett eget barn. På samma sätt ställs krav på mannen att donera sperma till både sitt eget barn och till det barn som sedan kvinnan får.

Med rättigheter följer också skyldigheter. Rätten att få ett barn som ensamstående är då villkorat med skyldigheten att hjälpa en ensamstående av det motsatta könet att få barn.

Dessutom ska naturligtvis barnen ha rätt att veta vem som är deras mamma respektive deras pappa så snart de frågar efter det. Med en sådan lösning har barnen fått rätt till båda sina föräldrar samtidigt som både ensamstående män och ensamstående kvinnor har fått samma rättigheter och möjligheter att skaffa barn på egen hand.

Först en surrogatmamma, sedan en donatorpappa. Det är riktigt jämställdhet!

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 GP1 GP2 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: , , , ,

Nu är det officiellt - pappor behövs inte!

Medborgare! I Sverige har det från officiellt håll länge talats om att det är viktigt att papporna tar mer ansvar för sina barn och att män i högre utsträckning borde vara hemma med sin barn under småbarnsåren. Idag tar papporna ut ungefär en fjärdedel av föräldraledigheten. Huvuddelen tar alltså mamman ut. Från feministiskt håll har det ofta talats om att föräldraledigheten borde kvoteras. Den underligganden anledningen till att feminister vill ha en kvoterad föräldraförsäkring är dock inte att pappor ska få samma tillgång till sina barn som mammor, utan att kvinnorna ska få en starkare position på arbetsmarknaden och därmed en större möjlighet att göra karriär.

Om feministena verkligen hade velat att män ska ha samma möjligheter till barn och föräldraskap som kvinnor har, så hade fokus istället legat på att förändra lagstiftningen kring föräldraskap och vårdnad om barnen. Som det är idag så saknar nämligen män ett antal viktiga rättigheter på barnområdet som kvinnor redan har.

- Kvinnor behöver aldrig bli förälder till ett oönskat barn. Detta i och med den lovvärda lagen om fri abort.   Någon motsvarande rättighet att i efterhand ångra sig, om ett barn blivit till av misstag eller om man inte längre vill ha barn (i varjefall inte med den kvinnan), har inte män.

- När ett barn väl är fött får alla kvinnor per automatik vårdnad och umgäng om barnet. Detta oavsett om hon är gift eller ogift. Män däremot förutses dels vara pappa till barnet om han är gift med mamman, även om han faktiskt inte är det. Om pappan däremot inte är gift med mamman, så får han inte gemensam vårdnad ens efter att han har erkänt faderskapet. Det enda han få då är skyldigheten att betala underhållsbidrag! För att få gemensam vårdnad måste mamman skriftligen godkänna detta. Mamman har alltså veto på om pappan ska få ta del av vårdnaden och umgänget om barnet. Eftersom föräldraförsäkringen är kopplad till vårdnaden så får heller inte pappan någon möjlighet att vara ledig tillsammans med barnet om inte mamman godkänner att han får gemensam vårdnad. Pappans möjlighet att utöva sitt föräldraskap är alltså juridiskt begränsat av mammans välvilja.

- Barnbidraget går alltid till mamman, oavsett om föräldrarna har gemensam vårdnad eller ej och oavsett vem av förädrarna som barnet bor med och har störst umgänge med. Mamman ses alltså av samhället som huvudförälder till barnet. Det gör även flera av de remissinstanser som har uttalat sig negativt om införandet av ett delat barnbidrag.

Detta är bara några av de områden kring barn, vårdnad och föräldraskap där samhället inte behandlar män och kvinnor lika, utan helt öppet har både en ojämställd lagstiftning och ett ojämställt bemötande.

Ett annat område där ojämställdheten råder är myndigheternas agerande i samband med vårdnadstvister. Dels ges mammor i betydligt högre grad av fallen enskild vårdnad än det omvända, men det mest slående är den rättsosäkerhet som pappor många gånger har i vårdnadstvister. Inte bara kan pappor bli utsatta för falskanmälningar om misshandel, våld mot barn och sexuella övergrepp. Socialtjänsten tar inte bara mammornas sida vid dessa tillfällen, utan även efter att saken utretts. Även när det framkommit att det faktiskt rör sig om felaktiga eller falska anmälningar så fortsätter socialtjänsten att stå på mammornas sida. Även i fall där mammor kidnappar barnen och håller de gömda för pappan, så belönar rättssystemen den felande föräldern med enskild vårdnad.

Med allt detta i åtanke är det inte underligt att det finns hundratusentals barn som har väldigt liten eller ingen alls kontakt med sin pappa. Något som ofta är en stor sorg inte bara för papporna, utan även för barnen (speciellt när de växer upp och förstår att de blivit aktivt förhindrade att få en kontakt med sin pappa).

Man skulle ju kunna tro att alla de politiker och opinionsbildare som officiellt talar sig varma om jämställdhet  vill förändra detta och se till att män får samma rättigheter som kvinnor när det gäller barn och föräldraskap. Men så är tyvärr inte fallet. Tvärtom har både Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet öppet uttalat att de inte vill ha en jämställd och könsneutral lagstiftning.

Den feministiska vänstern har dessutom länge talat sig varma för ensamstående kvinnor rätt att få inseminera sig och att därmed få barn på egen hand. Många ensamstående kvinnor har under tiden åkt till Danmark för att få barn med en anonym spermadonator. Nu verkar Moderaterna, Folkpartiet och Centern falla den feministiska vänstern till föga och föreslår att lagen ändras så att ensamstående kvinnor får tillgång till assisterad befruktning.

Därmed görs lagen än mer ojämställd när det gäller barn och föräldraskap. Kvinnor får ytterligare rättigheter som inte män har och samhället visar med sin tydlighet att pappor inte behövs. Kvinnors rätt att få egna barn ses som betydligt viktigare än barn rätt till båda sina egna föräldrar. En linje som tyvärr många feminister har drivit länge!

Det är dessutom män som kommer att få betala denna reform, inte bara i form av att ännu fler män inte kommer att få egna barn själva och än mindre få möjlighet att umgår med dem. Även ekonomiskt kommer män (som kollektiv) få stå för kostnaderna. Det är skattebetalarna (som till övervägande del består av män) som kommer att få stå för notan. Inte bara då för själva insemineringen, utan även för kostnaderna för den den ensamstående mammans föräldraledighet (som inte kommer att delas med pappa, för han finns ju inte) och för det underhållsstöd från staten som hon blir berättigad till (eftersom det inte finns någon pappa som hjälper till med varken försörjning eller underhållsbidrag).

Till det kommer att barn till ensamstående mammor inte har två föräldrar som bidrar med skatt till deras sjukvård, dagis och skola. När det bara finns en förälder så måste skattebetalarna står för en större del av kostnaderna. Återigen är det män (som kollektiv) som får betalar för de ensamstående kvinnornas rättigheter! Men några motsvarande rättigheter till män erbjuds inte!

Så nu är det officiellt, enligt det statsfeministiska samhället så behövs inte pappor. Allt män behövs till är att arbeta och betala skatt. Sådan ser den feministiska "jämställdheten" ut för män.

Arbeta, betala, håll käft och sedan dö!

Uppdaterat: Men det finns en jämställd lösning, läs här!

AB1 DN1 GP1 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
MER INTRESSANT OM: , , , ,

25 februari 2012

Näthat vs. Kultur

Medborgare! Under de senaste veckorna har ingen kunnat undgå att läsa om det hemska "näthat" som tydligen bara drabbar feministiska kvinnor med hjärtat till vänster, allt enligt de artiklar i DN som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt har författat. Enligt dessa feministiska damer så är den gemensamma nämnaren bakom detta näthat högerextremism, antifeminism och islamofobi. Alla som ifrågasätter och kritiserar den världsbild som den feministiska samhällseliten på Södermalm dikterar (men inte alltid själva följer) är, enligt Maria Sveland och Anna-Klara Bratt, per automatik nazister och sympatisörer till Anders Behring Breivik. Ett hot mot demokratin.

Man kan snabbt konstatera att det inte direkt är det sunda förnuftet och de logiska tänkandet som driver dessa damer. Det är istället de subjektiva känslorna. De upplever sig hotade. Det bultar i hjärtat och de känner sig politiskt deprimerade.

Men som David Eberhard skriver på Newsmill så är det en myt att tokfeministerna är hatade. Det som har hänt är att helt vanliga människor plötsligt har vågat öppna munnen och börjat protestera mot den enfaldiga världsbild som denna lilla grupp rödvinsrusiga "vänsterintellektuella" på Södermalm ständigt förmedlar på dagstidningarnas kultursidor.

Legitima protester och ett ifrågasättande av den självutnämnda moralistiska elitens hegemoni är inte hat. Det är demokrati.

Vanligt folk har, precis som Pelle Billing säger, helt enkelt tröttnat på att man uppifrån försöker införa jämställdhetsprinciper som är kommunistiska till sin natur. Det upplevs inte bara som en kränkning av den privata sfären, utan också som en allvarlig inskränkningar av den individuella friheten.

Än mer frustrerande blir det när den feministiska vänstereliten dessutom är totalt blinda för det våldbejakande manshat som de själva sprider. Det feministiska hatet är inte begränsat till kommentarsfälten i tidningarna eller till enskilda bloggar. Det sprids helt öppet på tidningarnas kultursidor och på teaterscenerna. Det sprids många gånger även i Riksdagens talarstol och i samhällets myndighetsutövning.

Men av någon outgrundlig anledning så kallas inte det för näthat. Eller som Daddy konstaterar, inte ens en pjäs som propagerar för utrotning av alla män på jorden ses som ett dugg hatisk. Tvärtom så hyllas den. Den klassas istället som fin "kultur".

För skillnaden mellan "näthat" och "kultur" består nämligen i vem som hatet riktas mot. Öppet hat mot män eller mot högern anses av den rödvinsrusiga eliten på Söder som fullt legitimt och benämns därför som "kultur". Men om någon ifrågasätter eller kritiserar feministiska kvinnor eller vänstern så klassas det omedelbart som "näthat".


Att ständigt benämna sina politiska motståndare som "näthatare" eller "troll", istället för att ta debatten och diskutera sakfrågorna, är typiskt för personer som befunnit sig i en oemotsagd maktställning under lång tid.

Det är dags att bryta det maktmonopolet, en gång för alla!

MER INTRESSANT OM: , , , ,