Visst är vi alla "hatare" och detta är vårt budskap

Medborgare! I måndags anordnade Pär Ström, som så många gånger tidigare, en pubträff för jämställdister i Stockholm. Ett 40-tal personer samlades för att samtala och byta åsikter om just jämställdhet. Denna gång även med Pelle Billing på plats. Men det var fler än Pelle Billing som dök upp för första gången. Nämligen ett 80-tal representanter för stenkastarvänstern. Vi vet ju sedan tidigare att kopplingarna är starka mellan syndikalistiska AFA och tidningen Feministiskt Perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt. Hon har ju engagerat dömda våldbrottslingar med kopplingar till AFA för att kartlägga sina politiska motståndare.

Även denna gång var det samma våldbejakande grupp som invaderade Pär Ströms pubträff för att, enligt egen utsago, ägna sig åt "kukmätning". Tydligen ansåg de att Pär Ströms kuk borde kapas (i enlighet med det budskap som den feministiska organisationen SKUM - Skär Kuken Av Männen för fram), med tanke på att de överlämnade nedanstående teckning till honom.

Intressant nog vågade sig även den politiskt deprimerade Maria Sveland med i släptåget av de feministiska machomännen. Hon har nu sammanfattat sina (minst sagt förvirrade) intryck från mötet med jämställdisterna, eller "hatarna" som hon genomgående behagar kallar dem.

Det finns mycket att säga om Maria Svelands desperata artikel i Feministiskt Perspektiv. Den handlar uppenbarligen inte om att starta någon som helst dialog med jämställdisterna, för då hade hon inte genomgående kallat alla deltagarna för “hatare”. Än mindre hade hon inlett sina samtal med de hon träffade med frågan “Varför hatar du feminister?”.

Av artikeln framgår också att Maria Sveland drivs av tesen att:

“...väldigt många av dessa feministhatare har personliga erfarenheter av att vara svikna av kvinnor och samhälle. En i deras värld verklig maktlöshet som i deras värld är feministernas fel.”

Låt oss för saken skull anta att detta är en korrekt tes. Är den då inte fullt berättigad? Och överensstämmer den då inte väldigt mycket med vad som driver många kvinnor som kallar sig feminister? För är det inte många av de kvinnor som kallar sig feminister som själva har personliga erfarenheter av att vara svikna av män och samhället? De väljer då att beskylla “patriarkatet” eller helt enkelt bara vita, medelålders, heterosexuella män!

Idag är feminismen en integrerad del av samhället. Den finns fastlagd i lagar och förordningar. Det utgår myndighetsdirektiv som bygger på “teorin om könsmaktsordningen”. Vi har därmed fått ett statsfeministiskt samhälle. Parallellt med att feminismen har integrerats i samhället och blivit en del av det som styr samhället, så är också feminismen kvinnornas fackförbund. Feministerna anser sig företräda landets alla vanliga kvinnor och gör sig många gånger till dess talespersoner (vare sig de vanliga kvinnor vill det eller ej).

Om då män blir svikna av kvinnor och samhället, vad är då mer naturligt att vända denna besvikelse mot än just feminismen? Den representerar ju både kvinnorna och samhället!

Så istället för att beskylla alla “feministhatare” (vilka snarare är kritiker av feminismen) för att vara bittra gubbar så kanske Maria Sveland borde ta och inse att dessa män kanske har en hel del gemensamt med många av de kvinnor som kallar sig feminister.

Skillnaden är dock den att män inte förväntas gnälla och visa sina känslor. De förväntas istället stoiskt bita ihop och vara tysta. De ska vara den trygga skuldran som förbittrade kvinnor ska kunna luta sitt huvud mot och beklaga sig över hur dumma alla män är. När nu män frångår sin traditionella "könsroll" (vilket feminister samtidigt efterfrågar i andra sammanhang) så blir samma feministiska kvinnor skitsura på dem och kallar dem för bittra “hatare”.

Det om något visar återigen på den dubbelmoral som feminister så ofta håller sig med. Och det visar dessutom att feminister som Maria Sveland inte är det minsta intresserad av dialog!

Det vanligt folk behöver mest är just en dialog mellan helt vanliga kvinnor och helt vanliga män om jämställdheten. För det är något som berör varje människa och därför finns det, precis som truthandfiction skriver, bara förlorare när extremister (som Maria Sveland, Anna-Klara Bratt och stenkastarvänstern) får sätta dagordningen. För att komma framåt krävs att vanliga kvinnor och vanliga män börjar samarbeta, sida vid sida! För jämställdhet. Mot feminism.

Och det är just detta som alla jämställdister vill. För, precis som Mr Galahad säger, så står alla vi "hatare" för följande enkla budskap:

• Lika spelregler mellan könen, d.v.s. samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
• Svensk lagstiftning måste bli könsneutral.
• Kvotering är diskriminering.
• Jämställdhetspolitiken måste bygga på forskning och fakta.
• Jämställdhetsarbetet måste inkludera både mans- och kvinnofrågor.
• Medfödda skillnader mellan könen ska varken överdrivas eller förnekas.

Om man nu inte ens kan föra en dialog om detta, utan att omedelbart kallas för "hatare", så har vi tyvärr en lång väg att vandra innan jämställdheten inkluderar båda könen. Och innan den inkluderar vanligt folk.

MER INTRESSANT OMFEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, PÄR STRÖM, MARIA SVELAND, AFA

Privata kvinnojourer, varför då Jonas Sjöstedt?

Medborgare! Inför internationella kvinnodagen gör Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ett utspel i SvD och vill ge landets kvinnojourer "goda förutsättningar" genom att införa ett stabilt statligt grundstöd. Vänsterpartiet föreslår att detta grundstöd ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och att det ska beviljas för tre år i taget. Om det saknas en kvinnojour i området så ska pengarna göra det möjligt att bygga upp en ny.

Något motsvarande stöd till mansjourer nämns i vanlig ordning inte av det feministiska partiets partiledare. Män som utsätts för våld eller andra trakasserier av kvinnor existerar inte i de manshatande feministernas värld, trots att forskning visar att det är lika vanligt att kvinnor utsätter män för våld som det omvända.

Denna anomali syns också i många av de satsningar som redan idag görs mot relationsvåld. I Uppsala satsar till exempel kommunen över 8 miljoner på våld mot kvinnor, medan våld mot män bara får 50 000 kronor. Våldet mot barnen nämns över huvud taget inte.

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet har tidigare varit ytterst kritisk till privatiseringen av offentlig sektor (som skolor, vårdcentraler, sjukhus och äldreboenden) och skrev så sent som för en månad sedan en debattartikel i Aftonbladet där han bjöd in Socialdemokraterna till ett samarbete mot privatiseringarna.

Men när det gäller just kvinnojourerna verkar Vänsterpartiet inte ha något emot att de inte drivs i offentlig regi, utan istället kontrolleras av privata intressen. Jonas Sjöstedt vill nu dessutom ge dessa organisationer än mer stöd. Stöd som skattebetalarna inte har någon som helst insyn i.

För till skillnad från privata skolor, privata vårdcentraler och privata äldreboenden så köps inte kvinnojourernas tjänster upp i konkurrens och mot ett fastställt avtal. Istället betalas pengarna ut in blanco, utan möjlighet för skattebetalarna att granska vad pengarna används till och vad de verkligen får för de utbetalda medlen.

Med tanke på att Vänsterpartiet annars förordar offentliga lösning framför privata så kan man ju tycka att Jonas Sjöstedt istället borde förorda att stödjourer tillgodoses i offentlig regi. Det är ju inte speciellt svårt att tänka sig att det kan finnas ett antal fördelar med detta, så som:

• Insynen i verksamheten skulle bli bättre, mindre risk för ideologisk agenda hos entreprenören.
• Verksamheten skulle kunna göras könsneutral. Även när män utsätts för relationsvåld påverkas barnen. Även dessa barn bör omfattas av verksamheten.
• Privata vinstintressen skulle undvikas, vilket ju annars är en viktig fråga för Vänsterpartiet.
• Kontinuiteten skulle bli högre, mindre risk för nyckfulla bidragstilldelningar när politiska vindar svänger.

Men av någon underlig anledning är det inte Vänsterpartiet som talar sig varma för detta. Istället är det den moderata riksdagskvinnan Maria Abrahamsson som har föreslagit att kvinnojourerna ska förstatligas. I hennes fall just på grund av att det saknas offentlig insyn i kvinnojourernas verksamhet samt att de allt för ofta bedriver sin verksamhet baserad på ideologisk grund snarare än vetenskaplig grund.

Då kan man ju fråga sig varför Jonas Sjöstedt vill ha privata kvinnojourer, där skattebetalarna inte har någon insyn i hur pengarna används, när han samtidigt inte kan accepterar att vård, skola och omsorg köps upp i konkurrens av privata aktörer?

Varför inte bara förstatliga kvinnojourerna och samtidigt tillse att deras verksamhet breddas till att omfatta både kvinnor, män och barn?

MER INTRESSANT OM: KVINNOJOURER, FEMINISM, VÄNSTERPARTIET, JONAS SJÖSTEDT

Varför ska pappor vara föräldralediga när de inte behövs?

Medborgare! Vid vissa tillfällen ekar den feministiska dubbelmoralen högre än vanligt. Igår gick tre av partierna i regeringen ut och deklarerade att man ville följa den feministiska vänsterns krav på att ge ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning. Något som i praktiken innebär ett officiellt ställningstagande att pappor inte behövs och att de inte är viktiga i sina egna barn liv. Det räcker med en bara mamma för barnet, tycker alltså merparten av riksdagens partier.

Endast Göran Hägglund och Kristdemokraterna står upp för FN's Barnkonvention, som Sverige har ratificerat. I dess sjunde artikel står det att:

"Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är och bli omvårdat av dem."

Det brukar ibland även utryckas som att föräldrar har inte rätt till barn, men barn har rätt till föräldrar. Det vill säga att alla barn även har rätt till sin pappa.

Denna syn delas dock inte av den feministiska eliten i samhället. Där har man länge sett snett på pappor. Speciellt då biologiska pappor. Nu har alltså även Moderaterna, Centern och Folkpartiet sällat sig till skaran som inte tycker att pappor behövs. Även de feministiska organisationerna RFSU och RFSL har deklarerat att de stödjer inseminering av ensamstående kvinnor och därmed synen att pappor inte behövs i barnens liv.

Samtidigt kan man läsa en uppmaning i Aftonbladets feministiska kvinnobilaga Wendela, att alla manliga chefer borde ta befälet över föräldraledigheten. Åsa Erlandson går till och med så långt att hon tycker att det nu är dags att kvotera föräldraledigheten, för att visa att både mamma och pappa betraktas som fullvärdiga föräldrar (what!).

Detta alltså en dag efter att sex av Riksdagspartierna samt de två feministiska organisationerna, RFSU respektive RFSL, har deklarerat att ensamstående kvinnor borde få rätt till assisterad befruktning och därmed offentligt tydliggjort att pappor inte behövs! Att pappor inte är fullvärdiga föräldrar!

Varför ska då pappor vara föräldralediga? De behövs ju inte enligt merparten av de politiska partierna och två feministiska organisationer. Män har ju inte ens samma rättigheter från början, när det gäller barn och föräldraskap, som kvinnor har. Män har inte ens rätt till automatisk gemensam vårdnad när barnet föds, vilket är en grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna få någon föräldrapenning.

När man nu dessutom officiellt går ut och deklararar att pappor inte behövs, utan att det räcker med en ensamstående kvinna för att skaffa nya barn, så finns heller ingen som helst anledning för män att engagera sig i sina barn. Papporna är ju bara en spermadonator som inte behövs i barnets liv.

Den feministiska dubbelmoralen sluta aldrig att förvåna! Män dubbelbestraffas ständigt. Vad män än gör så påförs de skuld och skam av landets feministiska elit. Vad än kvinnor gör så är de, enligt samma feminister, offer för de ondskefulla männen. Även när det är kvinnorna som har alla rättigheter och samhällets stöd, samtidigt som det är männen som har alla skyldigheter och samhällets förakt.

Det är dags att sätta stopp för den manshatande feminismen och alla dess falska företrädare!

MER INTRESSANT OM: BARN, INSEMINATION, VÅRDNAD, PAPPOR, FEMINSM

Först en surrogatmamma, sedan en donatorpappa

Medborgare! Idag har tre av partierna i regeringen följt i spåren på landets vänsterfeminister och lagt fram ett förslag som officiellt deklarerar att pappor inte längre behövs. Detta genom att föreslå en feministiskt inspirerad lagändring så att inte längre enbart par som inte kan få barn ska få tillgång till fri assisterad befruktning, utan även ensamstående kvinnor. Just detta är en gammal dröm för många feminister. Att en gång för alla kunna utestänga män från allt som har med barn att göra. Att låta kvinnan få alla rättigheter och inga skyldigheter när det gäller barn och föräldraskap. Vill en kvinna ha barn så ska hon ha rätt till fri insemination och sedan ska skattebetalarna även betala för föräldraledighet, underhållsstöd, dagis, skola och sjukvård.

Någon motsvarande rättighet till barn för män finns självklart inte i varken det förslag som Moderaterna, Centern och Folkpartiet nu lagt fram eller i något av de tidigare betänkandena från den feministiska vänstern. Mäns roll i samhället ska istället reduceras till de som arbetar och betalar den skatt som behövs för att finansierar de ensamstående kvinnonas rätt till egna barn.

Och vad händer med barnens rätt? Den ende som verkar stå upp för barnens rätt till båda sina föräldrar är Göran Hägglund. Detta vågar han göra trots att det riskerar att splittrar Alliansen. Övriga partier sätter kvinnans rätt före barnens rätt.

Barnen ska inte ens ha rätt att veta vem som är deras far. Det ska de inte ha rätt att få veta förrän den dag de fyller 18 år och därmed blivit vuxna!

Naturligtvis är det behjärtansvärt att önska att alla ska ha rätt till barn (även om alla tydligen bara inkluderar kvinnor), men i ett jämställt land ska naturligtvis lagar vara så könsneutrala som bara möjligt. Män och kvinnor ska ha samma rättigheter och samma skyldigheter. Det är själva grunden till jämställdhet.

Det finns dock en lösning som ger både ensamstående män och ensamstående kvinnor en möjlighet att skaffa barn. Man ställer helt enkelt ett enda krav på alla ensamstående kvinnor som vill skaffa barn. För att få hjälp med fri assisterad befruktning så måste hon helt enkelt först agera surrogatmamma till en ensamstående man som önskar ett barn. Därefter så kan hon återigen inseminera sig och föda ett eget barn. På samma sätt ställs krav på mannen att donera sperma till både sitt eget barn och till det barn som sedan kvinnan får.

Med rättigheter följer också skyldigheter. Rätten att få ett barn som ensamstående är då villkorat med skyldigheten att hjälpa en ensamstående av det motsatta könet att få barn.

Dessutom ska naturligtvis barnen ha rätt att veta vem som är deras mamma respektive deras pappa så snart de frågar efter det. Med en sådan lösning har barnen fått rätt till båda sina föräldrar samtidigt som både ensamstående män och ensamstående kvinnor har fått samma rättigheter och möjligheter att skaffa barn på egen hand.

Först en surrogatmamma, sedan en donatorpappa. Det är riktigt jämställdhet!

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 GP1 GP2 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: BARN, INSEMINATION, VÅRDNAD, PAPPOR, FEMINSM

Nu är det officiellt - pappor behövs inte!

Medborgare! I Sverige har det från officiellt håll länge talats om att det är viktigt att papporna tar mer ansvar för sina barn och att män i högre utsträckning borde vara hemma med sin barn under småbarnsåren. Idag tar papporna ut ungefär en fjärdedel av föräldraledigheten. Huvuddelen tar alltså mamman ut. Från feministiskt håll har det ofta talats om att föräldraledigheten borde kvoteras. Den underligganden anledningen till att feminister vill ha en kvoterad föräldraförsäkring är dock inte att pappor ska få samma tillgång till sina barn som mammor, utan att kvinnorna ska få en starkare position på arbetsmarknaden och därmed en större möjlighet att göra karriär.

Om feministena verkligen hade velat att män ska ha samma möjligheter till barn och föräldraskap som kvinnor har, så hade fokus istället legat på att förändra lagstiftningen kring föräldraskap och vårdnad om barnen. Som det är idag så saknar nämligen män ett antal viktiga rättigheter på barnområdet som kvinnor redan har.

- Kvinnor behöver aldrig bli förälder till ett oönskat barn. Detta i och med den lovvärda lagen om fri abort.   Någon motsvarande rättighet att i efterhand ångra sig, om ett barn blivit till av misstag eller om man inte längre vill ha barn (i varjefall inte med den kvinnan), har inte män.

- När ett barn väl är fött får alla kvinnor per automatik vårdnad och umgäng om barnet. Detta oavsett om hon är gift eller ogift. Män däremot förutses dels vara pappa till barnet om han är gift med mamman, även om han faktiskt inte är det. Om pappan däremot inte är gift med mamman, så får han inte gemensam vårdnad ens efter att han har erkänt faderskapet. Det enda han få då är skyldigheten att betala underhållsbidrag! För att få gemensam vårdnad måste mamman skriftligen godkänna detta. Mamman har alltså veto på om pappan ska få ta del av vårdnaden och umgänget om barnet. Eftersom föräldraförsäkringen är kopplad till vårdnaden så får heller inte pappan någon möjlighet att vara ledig tillsammans med barnet om inte mamman godkänner att han får gemensam vårdnad. Pappans möjlighet att utöva sitt föräldraskap är alltså juridiskt begränsat av mammans välvilja.

- Barnbidraget går alltid till mamman, oavsett om föräldrarna har gemensam vårdnad eller ej och oavsett vem av förädrarna som barnet bor med och har störst umgänge med. Mamman ses alltså av samhället som huvudförälder till barnet. Det gör även flera av de remissinstanser som har uttalat sig negativt om införandet av ett delat barnbidrag.

Detta är bara några av de områden kring barn, vårdnad och föräldraskap där samhället inte behandlar män och kvinnor lika, utan helt öppet har både en ojämställd lagstiftning och ett ojämställt bemötande.

Ett annat område där ojämställdheten råder är myndigheternas agerande i samband med vårdnadstvister. Dels ges mammor i betydligt högre grad av fallen enskild vårdnad än det omvända, men det mest slående är den rättsosäkerhet som pappor många gånger har i vårdnadstvister. Inte bara kan pappor bli utsatta för falskanmälningar om misshandel, våld mot barn och sexuella övergrepp. Socialtjänsten tar inte bara mammornas sida vid dessa tillfällen, utan även efter att saken utretts. Även när det framkommit att det faktiskt rör sig om felaktiga eller falska anmälningar så fortsätter socialtjänsten att stå på mammornas sida. Även i fall där mammor kidnappar barnen och håller de gömda för pappan, så belönar rättssystemen den felande föräldern med enskild vårdnad.

Med allt detta i åtanke är det inte underligt att det finns hundratusentals barn som har väldigt liten eller ingen alls kontakt med sin pappa. Något som ofta är en stor sorg inte bara för papporna, utan även för barnen (speciellt när de växer upp och förstår att de blivit aktivt förhindrade att få en kontakt med sin pappa).

Man skulle ju kunna tro att alla de politiker och opinionsbildare som officiellt talar sig varma om jämställdhet  vill förändra detta och se till att män får samma rättigheter som kvinnor när det gäller barn och föräldraskap. Men så är tyvärr inte fallet. Tvärtom har både Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet öppet uttalat att de inte vill ha en jämställd och könsneutral lagstiftning.

Den feministiska vänstern har dessutom länge talat sig varma för ensamstående kvinnor rätt att få inseminera sig och att därmed få barn på egen hand. Många ensamstående kvinnor har under tiden åkt till Danmark för att få barn med en anonym spermadonator. Nu verkar Moderaterna, Folkpartiet och Centern falla den feministiska vänstern till föga och föreslår att lagen ändras så att ensamstående kvinnor får tillgång till assisterad befruktning.

Därmed görs lagen än mer ojämställd när det gäller barn och föräldraskap. Kvinnor får ytterligare rättigheter som inte män har och samhället visar med sin tydlighet att pappor inte behövs. Kvinnors rätt att få egna barn ses som betydligt viktigare än barn rätt till båda sina egna föräldrar. En linje som tyvärr många feminister har drivit länge!

Det är dessutom män som kommer att få betala denna reform, inte bara i form av att ännu fler män inte kommer att få egna barn själva och än mindre få möjlighet att umgår med dem. Även ekonomiskt kommer män (som kollektiv) få stå för kostnaderna. Det är skattebetalarna (som till övervägande del består av män) som kommer att få stå för notan. Inte bara då för själva insemineringen, utan även för kostnaderna för den den ensamstående mammans föräldraledighet (som inte kommer att delas med pappa, för han finns ju inte) och för det underhållsstöd från staten som hon blir berättigad till (eftersom det inte finns någon pappa som hjälper till med varken försörjning eller underhållsbidrag).

Till det kommer att barn till ensamstående mammor inte har två föräldrar som bidrar med skatt till deras sjukvård, dagis och skola. När det bara finns en förälder så måste skattebetalarna står för en större del av kostnaderna. Återigen är det män (som kollektiv) som får betalar för de ensamstående kvinnornas rättigheter! Men några motsvarande rättigheter till män erbjuds inte!

Så nu är det officiellt, enligt det statsfeministiska samhället så behövs inte pappor. Allt män behövs till är att arbeta och betala skatt. Sådan ser den feministiska "jämställdheten" ut för män.

Arbeta, betala, håll käft och sedan dö!

Uppdaterat: Men det finns en jämställd lösning, läs här!

AB1 DN1 GP1 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5
MER INTRESSANT OM: BARN, INSEMINATION, VÅRDNAD, PAPPOR, FEMINSM

Näthat vs. Kultur

Medborgare! Under de senaste veckorna har ingen kunnat undgå att läsa om det hemska "näthat" som tydligen bara drabbar feministiska kvinnor med hjärtat till vänster, allt enligt de artiklar i DN som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt har författat. Enligt dessa feministiska damer så är den gemensamma nämnaren bakom detta näthat högerextremism, antifeminism och islamofobi. Alla som ifrågasätter och kritiserar den världsbild som den feministiska samhällseliten på Södermalm dikterar (men inte alltid själva följer) är, enligt Maria Sveland och Anna-Klara Bratt, per automatik nazister och sympatisörer till Anders Behring Breivik. Ett hot mot demokratin.

Man kan snabbt konstatera att det inte direkt är det sunda förnuftet och de logiska tänkandet som driver dessa damer. Det är istället de subjektiva känslorna. De upplever sig hotade. Det bultar i hjärtat och de känner sig politiskt deprimerade.

Men som David Eberhard skriver på Newsmill så är det en myt att tokfeministerna är hatade. Det som har hänt är att helt vanliga människor plötsligt har vågat öppna munnen och börjat protestera mot den enfaldiga världsbild som denna lilla grupp rödvinsrusiga "vänsterintellektuella" på Södermalm ständigt förmedlar på dagstidningarnas kultursidor.

Legitima protester och ett ifrågasättande av den självutnämnda moralistiska elitens hegemoni är inte hat. Det är demokrati.

Vanligt folk har, precis som Pelle Billing säger, helt enkelt tröttnat på att man uppifrån försöker införa jämställdhetsprinciper som är kommunistiska till sin natur. Det upplevs inte bara som en kränkning av den privata sfären, utan också som en allvarlig inskränkningar av den individuella friheten.

Än mer frustrerande blir det när den feministiska vänstereliten dessutom är totalt blinda för det våldbejakande manshat som de själva sprider. Det feministiska hatet är inte begränsat till kommentarsfälten i tidningarna eller till enskilda bloggar. Det sprids helt öppet på tidningarnas kultursidor och på teaterscenerna. Det sprids många gånger även i Riksdagens talarstol och i samhällets myndighetsutövning.

Men av någon outgrundlig anledning så kallas inte det för näthat. Eller som Daddy konstaterar, inte ens en pjäs som propagerar för utrotning av alla män på jorden ses som ett dugg hatisk. Tvärtom så hyllas den. Den klassas istället som fin "kultur".

För skillnaden mellan "näthat" och "kultur" består nämligen i vem som hatet riktas mot. Öppet hat mot män eller mot högern anses av den rödvinsrusiga eliten på Söder som fullt legitimt och benämns därför som "kultur". Men om någon ifrågasätter eller kritiserar feministiska kvinnor eller vänstern så klassas det omedelbart som "näthat".

Att ständigt benämna sina politiska motståndare som "näthatare" eller "troll", istället för att ta debatten och diskutera sakfrågorna, är typiskt för personer som befunnit sig i en oemotsagd maktställning under lång tid.

Det är dags att bryta det maktmonopolet, en gång för alla!

MER INTRESSANT OM: MARIA SVELAND, FEMINISM, POLITIK, NÄTHAT, JÄMSTÄLLDHET

Det feministiska hatet och dess våldsbejakande företrädare

Medborgare! För ett par veckor sedan gick Maria Sveland till generalangrepp mot alla som inte tycker och tänker exakt likadant som henne. Alla som inte sympatiserade med kulturvänsterns feministiska världssyn klassade hon som nazister och liknade vid Andres Behring Breivik. Alla som inte lydigt böjer sina huvuden och nickar när kultureliten talar ägnar sig åt hat enligt Maria Sveland. Detta hat gör henne politiskt deprimerad. Naturligtvis var det många som reagerade på hennes guilt-by-association retorik och ohederliga generaliseringar, men enligt Maria Svelands eget resonemang så ägnar sig alla, som skriver ett ifrågasättande och kritiskt svar till henne, åt hat! Tänk så praktiskt det är att vara Maria Sveland!

Efter att både Pär Ström, Bo Rothstein, Pelle Billing, Dilsa Demirbag-Sten och Gina Gustavsson har ifrågasatt och kritiserat - nej just det ja, hatat  - Maria Sveland, så är turen nu kommen till Feministiskt Perspektivs chefredaktör, Anna-Klara Bratt, att avsluta debatten. Och av någon underlig anledning så verkar hon i stort sett ha gjort en kopia av Maria Svelands ursprungliga artikel.

I sitt bottennapp till analys så menar även Anna-Klara Bratt att alla som inte delar hennes och Maria Svelands radikalfeministiska syn på världen är nazister och sympatiserar med Anders Behring Breivik. Hon menar dessutom att alla som är kritiska och ifrågasättande till feminismen är ett hot mot demokratin.

Kanske är det denna sneda och odemokratiska världsbild som lett till att Feministiskt Perspektiv (som för övrigt antagligen är landets mest ojämställda nyhetstidning) har börjat kartlägga sina politiska motståndare. Så lite är alltså demokratin värd för Anna-Klara Bratt. Alla som inte tycker som Anna-Klara Bratt ska kartläggas och brännmärkas offentligt!

Nu kan Medborgarperspektiv avslöja vilka personer det är som Anna-Klara Bratt har engagerat för att utföra kartläggningen. Det uppdraget har Feministiskt Perspektiv lagt på Researchgruppen, som leds av den välkända AFA-veteranen Martin Fredriksson. Martin Fredriksson är dömd för två fall av misshandel och har dessutom varit misstänkt för mordbrand. Även en av artikelförfattarna, Mathias Wåg, är gammal AFA-veteran.

Det är alltså inga vanliga grävande journalister som Anna-Klara Bratt och hennes tidning har engagerat för att kartlägga sina politiska motståndare. Tvärtom så är det personer med starka kopplingar till en vänsterorganisation som inte drar sig för att utöva våld mot människor som inte delar deras politiska åsikter. Klassiska feministiska machomän alltså.

Detta är alltså den här typen av våldsverkande politisk aktivism som Anna-Klara Bratt och Feministiskt Perspektiv står för, vilket ligger väl i linje med tidningens tidigare hyllande av Turteaterns uppsättning av “SCUM manifestet” och dess uppmaningar till massmord på män.

Det feministiska hatet och våldsromantiken är dock ingen nyhet. Att uppmana till massmord på män och att använda kända våldsverkare för att kartlägga sina politiska motståndare ligger tyvärr väl i linje med feminismens huvudfåra.

Vem kommer inte ihåg Feministiskt Initiativs kampsånger, som uppmanade till grovt våld mot män, som framfördes på partiets kongressen 2005?



Ett annat exempel är de feminister (från just AFA) som på ett stort plakat deklarerade ”Hata vita rika straighta män” under Pride-festivalen.

Eller de medlemmar i ett av landets största politiska ungdomsförbund (SSU) som under ett läger producerade en banderoll med texten "Mansslakt = Kvinnomakt", utan att någon av ledarna som företräder förbundet reagerade.

Anna-Klara Bratt (och många andra) är förvånad över att allt fler uttrycker kritik mot feminismen och ifrågasätter dess ideologiska budskap, vilket i hennes värld är ett hat mot feminismen. Medborgarperspektiv tycker tvärtom att det är ett sundhetstecken att allt fler vänder sig mot feminismen och protesterar mot allt det reella hat som feminismen underblåst mot gruppen män under de senaste decenierna. Anna-Klara Bratt är själv en av dess våldsbejakande företrädare.

Det är bra att allt fler upptäcker att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot!

MER INTRESSANT OM: MARIA SVELAND, FEMINISM, POLITIK, NÄTHAT, JÄMSTÄLLDHET

Missa inte årets viktigaste debattartikel om framtidens välfärd

Medborgare! Idag kan man läsa i tidningarna att sysselsättningsgraden sjunker, att 2 av 3 arbetslösa inte får någon arbetslöshetsersättning, att var sjunde pensionär saknar tjänstepension, att de rörliga bolånen blir betydligt dyrare i framtiden. Även om finanskrisen inte (ännu) har drabbat Sverige lika hårt som många andra EU-länder så ser framtiden inte alls bra ut. Arbetslösheten är rekordhög (speciellt då bland ungdomar) och allt för många medborgare är utlämnade till långvarigt utanförskap.

Med allt större skaror som inte kan försörja sig själva ökar också trycket på det allmänna välfärdssystemet. Skattepengar som ursprungligen var tänkta att gå till vård, skola, omsorg och infrastruktur måste i allt högre grad slussas över till socialbidrag, arbetslöshetsersättning, jobbcoacher, plussjobb och andra satsningar som görs för att upprätthålla en fasad av mänsklig värdighet.

Hela välfärdssystemet är under press och har så varit sedan många år tillbaka. Under krisen på 90-talet gjordes de första stora försämringarna av välfärden. Detta under hotet av statskonkurs, samma läge som idag Grekland och många andra länder befinner sig i. Då hade Sverige under lång tid levt på lånade pengar. Statsskulden hade ökat år efter år sedan 70-talet. Skatteintäkterna var år efter år långt mindre än vad utgifterna för välfärden var.

Sedan dess har de svenska statsfinanserna sanerats och Sverige är idag i ett relativt gott läge som stat betraktat. Däremot är de svenska medborgarna skuldsatta till en historiskt hög nivå. Aldrig tidigare har svenskarna haft så stora lån. Den dagen bostadsbubblan spricker kommer många högt belånade tvingas från sina hem. Samma sak skedde under krisen på 90-talet. Vissa betalar fortfarande på lån för bostäder de inte äger.

Problemet i Sverige och stora delar av västvärlden är att det inte längre genereras ett tillräckligt stort välstånd. Det behövs en lönsam och värdeskapande industri för att generera nettoskatteintäkter till samhället. Utan välstånd, ingen välfärd.

Men när mer och mer av industrin lämnar landet för de mer lukrativa och framgångsrika marknaderna i Asien och BRIC-länderna så kommer också skatteunderlaget att sjunka ytterligare. Extra oroande är det att både politiker och högljudda särintressen inte ser behovet av industrin. Tvärtom motarbetas många gånger den svenska industrin genom högre skatter och avgifter, sämre villkor för företagande samt långsammare byråkrati än i konkurrerande länder. Det finns dessutom många fördomar om industrin som på sikt hotar vår välfärd.

Med detta i baktanke är det extra intressant att läsa Anders Thoréns debattartikel om den framtida välfärden, "Svensk företagarpolitik kan lära av Asien", på Newsmill. Den borde vara obligatorisk läsning för landets alla politiker och debattörer. Anders Thorén tar upp just industrins inverkan på både välståndet och välfärden. Han pekar också på hur välståndet allt mer har kommit att förflyttas från västvärlden till Asien. Det är i Asien som allt mer välstånd skapas och man har dessutom en helt annan tradition av att spara pengar istället för att leva på lånade medel. I Asien sker nu en enorm förmögenhetsuppbyggnad. Samtidigt lever vi i väst allt mer på lånade pengar.

Detta kommer på sikt att få enorma konsekvenser för hela världen. Om inte Sverige och övriga västländer snabbt förändrar sin syn på industri, välstånd och välfärd så kommer vi snart vara den fattiga kusinen på landet. Då kan vi glömma allt vad välfärd heter och samhället riskerar att snabbt att falla isär. Inte omöjligt med ökade motsättningar och mer våld som konsekvens.

Anders Thorén avsluta sin debattartikel med följande kloka ord:

"Debatten i Sverige måste ha en längre horisont än bara nästa budgetår. Hur skall Sverige se ut om 10 till 20 år och hur skall vi då klara välfärden utan att skatten stiger till absurda nivåer och slår ut hela industrin. Hur skall vi få företagen att stanna i Sverige med sin tillverkning och utveckling? Asien kommer att bli en formidabel konkurrent om inte bara enkla jobb utan också om s. k. kunskapsjobb. Hur skall vi få ordning på den svenska skolan? Hur skall vi verkligen stimulera företagandet? Hur kan regeringen stödja svensk företagsamhet? Hur skall vi klara elförsörjningen? Dessa frågor borde vi allvarligt debattera och inte gräva ner oss i frågeställningar hur vi kan spendera mer på välfärd. Gör vi inget så går välfärden rakt in i väggen. 

I den globala utjämning som nu sker kommer det att uppstå en mycket stark konkurrens om jobb för framtiden. Vem kommer då att om 10 till tjugo år gå segrande ur den kampen, Sverige eller länderna i Asien, där man har den bästa skolan, lägsta skatterna och billigaste arbetskraften? Även om Sverige kanske inte är det sämsta landet i Europa att leva i, eftersom vi har gott om råvaror att handla med, så kommer vi att få det mycket svårt att upprätthålla nivån i välfärden i framtiden oavsett vad politikerna lovar inför nästa val."

Speciellt företrädare för den feministiska vänstereliten borde läsa och lära av detta. Välfärd är inget som man kan ta för givet!

MER INTRESSANT OM: VÄLFÄRD, VÄLSTÅND, INDUSTRIN, ARBETE, POLITIK

Del 3 - Den verkliga ojämställdheten i förskolan

Medborgare! Ljudet från polisbilens siréner tonar bort mellan fasaderna. Jag tänker på den gänglige mannen med det svarta håret som just nu sitter i baksätet, sönderslagen och blödande, på väg mot en isoleringscell i häktet. Den ”misshandlade” kvinnan, som lipat åt mig och gett mig fingret, har hunnit försvinna från lägenhetens fönstret. Med den nyfunna, bistra insikten varför man inte ska bli en mansrättsaktivist rätar jag till halsduken och drar ytterrocken tätare omkring mig. Jag börjar gå gatan upp. Med lite zick-zackande genom kvarteren borde jag kunna hitta tillbaka till kaféet igen.

Jag tar till höger i första korsningen. Det går relativt brant uppför. Jag noterar att det finns gott om grönområden på den här delen av Södermalm, även om de inte är speciellt gröna så här års. Efter att ha promenerat en bra bit får jag plötsligt syn på en gatuskylt, Åsögatan. Jag drar mig till minnes att jag såg samma gatunamn när jag i fredag besökte Maria Sveland och fick se en dag i henne deprimerande liv. Då måste ju även kaféet ligga i närheten.

Husen i det här området ser dock lite mer moderna ut. Ett antal höga lägenhetsblock ligger på rad intill varandra. Jag går på en välplogad cykelbana intill huskropparna. Plötsligt hör jag barn som tjoar och skriker. Fyra pojkar leker för sig själva i en grupp, en bra bit bort från de övriga förskolebarnen. En av pojkarna har tagit sig högst upp i klätterställningen och de övriga tre gör allt vad de kan för att ta hans plats. De skrattar och kivas.

Men som en virvelvind uppenbarar sig en av förskolefröknarna. Hon säger med mörk röst till pojkarna:

– Sluta omedelbart! Vad har vi sagt om det där? Kommer ni inte ihåg vad Ingemar sa till er senast han var här? Pojkar får inte leka fritt! Då kan ni utveckla sådana där hemska förtryckande manliga strukturer. Det är INTE bra! Då blir ni våldtäktsmän och hustrumisshandlare när ni blir stora. Det vill ni väl inte, va? Ni ska lyda oss förskolepedagoger och leka som flickorna istället. Följ med mig nu så att jag och de andra fröknarna kan styra er lek, så att vi tillsammans kan skapa det feministiska drömsamhället. Det riktiga Egalia.

Fyra molokna små pojkar går med tunga steg efter kvinnan. De blir alla anvisade en plats var som påputtare åt flickorna som redan sitter i gungorna.

– Putta på hen-ne nu! Men inte för mycket och inte för lite. Hen bestämmer, så lyd vad hen säger!

Efter att ha instruerat hur pojkarna ska sköta gungorna sätter hon sig ner på en bänk intill gungställningen. Där sitter redan två andra kvinnliga förskolefröknar. De börjar prata med varandra:

– Gud! Jag förstår mig inte på de där jävla pojkarna. Varför gör de inte som vi säger? Det är ofattbart att regeringen inte satsar mer på genuspedagogik. Jag hörde att var tredje förskola fortfarande är ojämställd. Trots alla tidigare jämställdhetssatsningar som gjorts för att motverka traditionella könsmönster.

– Jag tror det är föräldrarna. Det finns så många oupplysta människor där ute i landet. Folk som inte förstår att vi lever i ett patriarkat och att vi kvinnor är förtryckta. Alla är ju inte lika kloka och förståndiga som alla oss på Söder. Tänk där ute på vischan. Hur många korkade föräldrar finns det som inte ens efterfrågar genuspedagoger? Det finns ju till och med de som inte vill ha en kvoterad föräldraförsäkring! Bara det visar ju hur dumma i huvudet många lantisar är.

– De förstår ju inte ens sitt eget bästa. Värst är ju kvinnor som inte är feminister. De förråder ju sitt eget kön.

– Jag skulle tro att det mest är sådana där white-trash brudar. Lågutbildade idioter. Egentligen borde man kanske satsa på klasspedagogik också. Så att barnen från underklassen kan styras rätt redan från förskolan. Då kanske de skulle sluta utveckla sådana där destruktiva arbetarklasstrukturer.

Jag orkar inte lyssna på de tre kvinnliga förskolepedagogerna längre. De påminner mig allt för mycket om Maria Wilhemsons beskrivning av ett föredrag om genuspedagogik som hon deltog i för en tid sedan, både vad gäller hur sned könsfördelningen var bland deltagarna och den negativt bild av pojkar som förmedlades. Allt negativt sammankopplas med pojkar och allt positivt med flickor.

Jag fortsätter därför min promenad mot kaféet. Trots att det inte är lika kyligt som för ett par dagar sedan så börjar jag känna mig frusen och sugen på en stor kopp varmt kaffe. Kanske skulle man passa på att smaka på en smörgås av surdegsbröd också? Det är ju tydligen populärt här på Söder.

Medan jag går vidare kommer jag att tänka på en annan artikel jag läste för en tid sedan. Där nämndes att det fortfarande råder en mycket stor brist på manliga förskollärare. Inom de kommunala förskolorna är andelen manliga anställda bara 3 procent. Förskolan är alltså en alltigenom feminiserad värld.

Vilken bild av män respektive kvinnor förmedlar det till förskolebarnen? Och framför allt - hur kan dessa kvinnliga förskolelärare, som alla har gjort ett mycket könsrollskonservativt yrkesval, förmedla en jämställd syn på män och kvinnor till barnen?

Är det inte just detta som är den verkliga ojämställdheten i förskolan?

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9
MER INTRESSANT OM: FÖRSKOLA, BARN, GENUSPEDAGOGIK, GENUS, FEMINISM, SATIR

Del 2 - Bli inte en mansrättsaktivist!

Medborgare! Efter att ha spenderat en weekend i Stockholm och noterat att staden ser ungefär likadan ut idag, som den gjorde när jag första gången besökte den för drygt 30 år sedan, har jag blivit stärkt i min syn att Stockholm är en stad full av bakåtsträvare. Än mer har detta förstärkts vid de tillfällen jag passerat Slussen, en orgie i förfallen betong utan varesig hjärta eller själ. Jag tänker att det kan inte vara någon annan än rödvinsrusiga kulturkoftor och verklighetsfrånvända Söderbor som vill bevara något så erbarmerligt fult och människoovänligt. Men jag antar att det kanske är en symbol av det gamla socialdemokratiska Folkhemmet för dem? En dröm om en tid som varit. En tid karakteriserad av öststatsgrå betong och röda fanor på första maj. En tid då alla skulle underordna sig centralmakten och kultureliten i Stockholm ansågs ha indignationsprivilegiet.

När jag nu åter en gång passerar Slussen, på min väg tillbaka till hotellet, tänker jag, riv skiten och kasta ut den där bakåtsträvande kultureliten. Vinden tar i lite extra när jag kommer upp ur T-banan, tar till höger efter utgången och promenerar vidare uppåt gatan. Katarinahissen försvinner ur vänster ögonvrå och på min högra sida tornar graniten upp sig. En bensinmack är insprängd rakt in i berget.

Strax efter att jag har passerat macken ringer telefonen. En man presenterar sig med en viskande röst. Jag hör knappt vad han säger, men förstår att han gärna vill få till ett möte. När jag förklarar att jag precis är på väg att lämna staden frågar han om jag kan stanna en dag extra för hans skull. Han kan inte komma ifrån just nu, för hans fru är hemma, men vill gärna träffas på lunchen dagen efter. Då kan han smita ifrån.

Han låter väldigt angelägen och efter en kort betänketid ger jag honom ett bifallande svar. När han frågar var vi ska träffas anger jag namnet på det kafé jag besökte i fredags, strax efter att ha varit hemma hos Maria Sveland och fått en inblick i hennes deprimerande liv. Mannen säger att han vet var det ligger och vi stämmer träff där lagom till lunch.

Jag har precis hunnit komma in i entrén på hotellet och frågar i receptionen om det är möjligt att förlänga min visit ytterligare en dag. Det visar sig inte vara några problem. Jag går upp på mitt rum och spenderar någon timme med att läsa de senaste nyheterna och debatterna på nätet, innan jag därefter går ut igen för att äta middag.

Dagen efter lämnar jag hotellet strax före lunch och tar mig till det kafé där vi stämt träff. Jag är lite tidig, beställer en kopp kaffe och sätter mig ner vid ett litet bord. Bläddrar förstrött i några av dagstidningarna som ligger intill. Efter en stund kommer en lång och gänglig man i 40-årsåldern fram till mig. Han för vänsterhanden genom det nästan korpsvarta håret och säger:

– Hej, det är jag som är Martin. Tack för att du kunde ta dig tid.

Vi sätter oss mitt emot varandra och börjar så långsamt att prata. Han berättar att han är gift sedan många år tillbaka, men att han under de senaste åren har börjar känna sig allt mer nedtryckt och kontrollerad. Först nu sade han sig ha börjat förstå sin egen situation. Det började egentligen när han läste Bengt Ohlssons utspel om kulturvänstern. Då hade han plötsligt vågat tänka i andra banor, utmanat sig själv och sina vanliga slentriansmässiga tankar. Plötsligt vågade han yppa andra åsikter än de hans fru och hans vänner inom kulturetablisemanget vanligtvis stod för, vilket hade gett upphov till väldigt hårda ordväxlingar vid ett par tillfällen, både där hemma och på jobbet.

När så Maria Sveland för ett par dagar sedan publicerade sin drapa om politisk depression och Anders Lindberg strax därefter följde upp den med en ledare i Aftonbladet, där alla som inte sympatiserade med de politiskt korrekta åsikterna liknades vid massmördaren Anders Behring Breivik, så blev bilden än klarare för honom. Då insåg han att det faktiskt finns en åsiktshegemoni i Sverige och att den nu är utmanad. Han berättade att han plötsligt hade känt det lättare att andas, men att det samtidigt fanns en växande rädsla inom honom.

Jag bad honom att konkretisera sin situation och vad det var som gjorde att han kände sig rädd. Då berättar han om gårdagen. Strax innan han hade ringt mig så hade han nämnt för sin fru att mansfrågor verkar ligga i tiden och att han börjar bli lite nere med Pär Ström.

Det hade resulterat i två snabba sparkar i magen och en rejäl örfil. Samtidigt hade hon skrikit åt honom att:

– Vad du än gör, bli aldrig mansaktivist!

Det var i det ögonblicket han insåg att han behövde någon att tala med. Själv kom jag omedelbart att tänka på en krönika jag läst kvällen innan, där ungefär samma ord uttalades. Där hävdade krönikören dessutom att de flesta mansrättsaktivister hade en personlig besvikelse bakom sig. Jag såg då på den gänglige mannen framför mig och tänkte på de slag han just fått utstå, bara för att han hade tänkt annorlunda och gått emot den politiskt korrekta åsiktshegemonin. Jag lyfte blicken mot honom och tittar honom i ögonen:

– Något sådant ska du absolut inte acceptera. Det kanske vore bäst om du kommer bort från din fru en tid. Så att du kan tänka över din situation i lugn och ro. Jag kan ringa några samtal och se om jag kan få tag på någon som kan hjälpa dig. Som du säkert vet så har inte män som blir slagna av sina fruar samma möjlighet till skydd som i det omvända fallet. Staten ger miljardbelopp i bidrag till kvinnojourer, men nästan ingenting till mansjourer. Ofta är också bidrag till mansjourer villkorade med att jouren hjälper män som slåss, inte det omvända alltså. Men jag känner ett par personer här i trakten som kanske kan hjälpa dig på privat basis.

Han nickar och jag ringer ett par samtal innan jag får napp. Vi bestämmer oss för att passera hans bostad för att hämta det nödvändigaste innan vi åker vidare till min kontakt. Väl framme vid det varmt gula fastigheten där han bor, inte allt för långt från kaféet, passerar vi in genom den vackra ytterporten. I en stor glasruta över porten står husnumret i guldsiffror. Den bidrar också till att trapphuset flödar av ljus. Vi tar trapporna upp.

Väl framme sätter han nyckeln i ytterdörren och innan vi ens kommit in i hallen hörs en röst från ett rum längre in i lägenheten.

– Var har du varit? Varför svarar du inte i telefon? Jag har ju lämnat minst fyra meddelanden. Varför ringer du inte upp?

En kvinna som verkar vara nästan tio år yngre än honom uppenbarar sig i hallen. Hon stannar till när hon får syn på oss och börjar sedan springa mot oss, samtidigt som hon skriker:

– Den där dödskallen känner jag igen. Han är mansaktivist! Vad har jag sagt om det?

Jag får en spark rakt i magen och ramlar bakåt, ut genom ytterdörren som jag ännu inte har hunnit stängda efter mig. Jag faller hårt i trapphusets stengolv. Samtidigt ser jag i ena ögonvrån att kvinnan stänger till dörren och hör hur låset vrids om. Genom dörren hör jag en aggressiv röst som skriker:

– Vad gör du tillsammans med den där? Är du inte klok? Vad har tagit åt dig? Är du nazist också? Är du som Anders Behring Breivik?

Jag släpar mig fram till dörren och öppnar brevinkastet för att höra bättre. Då hör jag slag och sparkar. Och plötsligt slår det till hårt i dörren. Brevinkastet slår igen och mina fingar kommer i kläm. Jag rycker handen åt mig och svär tyst. När jag försiktig öppnar brevinkastet igen ser jag den gänglige mannen svarta hår. Han ligger på golvet, men skakar till då och då. Jag förstår att kvinnan sparkar på honom.

Jag bankar på dörren, men får bara ett argsint skrik tillbaka. Snabbt får jag upp min mobiltelefon. Ringer 112 och begär polis. Berättar att jag just nu observerar våld i nära relation och ger dem adressen. De säger att en bil finns i närheten och att den är på väg.

Det tar inte mer än någon minut innan jag hör steg i trappen. Jag möter dem och pekar ut lägenheten. De ringer på och skriker att det är polisen. Dörren öppnas och ut stiger en gråtande kvinna.

– Äntligen. Jag trodde han skulle döda mig. Han var så aggressiv. Som tur var så snubblade han på dörrmattan och sloh huvudet i dörren. Där ligger han nu.

Polisen är snabbt framme och lyfter upp den gänglige mannen. De sätter handbojor på honom och bär ut honom i bilen. Jag ser hur det rinner blod ur näsan och mungipan på honom. Den kvinnliga polisen vänder sig mot mig.

– Tack för att ringde. Det är så fint med grannar som är uppmärksamma. Det är sådant som behövs för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Nu ska jag ta upp vittnesmål av den misshandlade kvinnan.

Hon vänder sig om och går in i lägenheten. Dörren slår igen framför näsan på mig. Jag undrar vad som sker och springer ner till gatan. Just som jag kommer ut ur porten ser jag en polisbil som slår på blåljusen och accelererar ner för gatan.

Jag tittar uppåt lägenheten. I fönster får jag syn på mannens fru. Hon tittar på mig, sträcker ut tungan och ger mig fingret.

Då förstår jag varför man inte ska bli en manrättssaktivist. Det finns allt för många bakåtsträvare inom den rådande hegemonin, som ser sig själva som offer och som är beredda att gör vad som helst för att sätta stopp för dig!

Fortsättning: "Den verkliga ojämställdheten i förskolan"

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MANSRÄTTSAKTIVIST, JÄMSTÄLLDHET, HAT, SATIR