12 mars 2010

Vem betalar för den "fattige"?

Medborgare! Diskussionen om de "fattiga" ensamstående mammorna går vidare. Efter att vänsterns Lars Ohly och Ulla Andersson för ett par dagar sedan skrivit en debattartikel i DN, där de hävdar att inkomstklyftorna mellan kvinnor och män ökar och att var fjärde ensamstående mamma är "fattig" (vilket dock bygger på ett relativt mått), så upprördes Veronica Palm av uppgifterna och kallade det en skam. Nu fortsätter Ulla Andersson att mata ut propagandan i Aftonbladet och upprepar att allt fler ensamstående mamma har blivit "fattiga" under regeringen Reinfeldt. Röda Malmö hänger på tåget och skriver att de rika blivit rikare och de fattiga blivit fattigare.

Det kanske dock kan var på sin plats att fundera igenom vem det egentligen är som ser till att dessa "fattiga" får mat på sitt bord varje dag. Följande lilla historia fanns bland kommentarerna till Ulla Anderssons debattartikel på Aftonbladet:
10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas. De första fyra, de fattigaste, betalar ingenting. Den 5:e betalar 10 kr, den 6:e betalar 30 kr, den 7:e 70 kr, den 8:e 120 kr och den 9:e 180 kr. Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr.

De 10 åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. "Ni är så bra kunder, jag ger 200 kr rabatt på era middagar." Middag för 10 kostar nu 800 kr. Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas. De första 4 påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra, de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del? De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta!

Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknade ut de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis, den 6:e fick betala 20 kr, den 7:e betalade 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla fick lägre pris än tidigare och de 4 första fick fortsätta äta gratis.

Utanför restaurangen började de jämföra vad de sparat. "Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr", började den 6:e personen. Han pekade på den 10:e och sa, "men han tjänade 70!". "Precis", sa den 5:e personen, "jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!". "Det är sant!", skrek den 7:e personen, "Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!". "Vänta ett tag!", skrek de 4 första, "Vi fick ingenting! Det här systemet utnyttjar de fattiga!". De 9 personerna skällde på den 10:e och kallade honom för utsugare som sög blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kom inte den 10:e personen till middagen. Skönt tyckte de andra 9 och satte sig ner och åt. När notan kom upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr....
När hörde vi vänsterfolket tacka de medborgare som verkligen betalar för den allmänna välfärden senaste?

09 mars 2010

Välfärd eller välstånd?

Medborgare! Svenska Dagbladet har redovisat att det skiljer dramatiskt mellan könen vad gäller de politiska åsikterna. Kvinnor tenderar att rösta till vänster och männen till höger. Dessa skillnader har dessutom ökat och var förra året det största som hittills registrerats. Aftonbladet hävdar att kvinnor röstar mer på välfärd. Medborgarperspektiv tycker dock att det snarare verkar vara bidragstagare och andra arbetsskygga individer som gärna vill leva på andra människors hårda arbete som väljer att rösta rödgrönt.

För vad är välfärd? Jo, allmän väldfärd brukar beskrivas som att alla i samhället garanteras en viss nivå av grundläggande välfärdstjänster som skydd, säkerhet, mat, sjukvård och utbildning. Det säger dock inget om hur hög nivån på dessa tjänster är eller att det faktiskt krävs andra externa resurser som finansierar välfärden. Välfärd uppkommer inte ur tomma intet!

För att få en hög välfärd krävs välstånd! Det krävs att det faktiskt finns ett näringsliv som genererar vinster och som sysselsätter en stor del av landets befolkning. Näringslivet ska dessutom vara konkurrenskraftigt internationellt sett och vara så affärsmässigt framstående att de kan erbjuda produkter och tjänster som kunderna är beredda att betala bra för. Höga vinster och höga marginaler ger också möjlighet till höga löner för de anställda. Det ger också stort välstånd till de anställda och till hela landet via goda skatteintäkter.

Först när ett land har välmående företag som kan betala sin personal internationellt sett bra löner kan även skatteintäkterna från dessa bidra till att den allmäna välfärden kan hållas på en hög nivå. Ju fler som arbetar och är sysselsatta inom näringslivet desto fler är med och delar på bördan för att betala den allmänna välfärden.

I Sverige är det allt färre som bidrar till välfärden och allt fler som utnyttjar den, ofta utan att ha bidragit med en enda riktig skattekrona själva. Alla de kvinnor, bidragstagare och andra arbetsskygga som röstar rödgrönt är ofta bortskämda latmaskar som tror att pengar växer på träd och som talar högt om alla rättigheter de anser sig ha, men få av dem har någon gång funderat på att de även har en skyldighet att bidra till välfärden. Detta genom att start nya lönsamma företag som kan anställa ny personal och som kan generera nya skatteintäkter.

Utan nya lönsamma företag kommer Sverige aldrig att kunna skapa ytterligare välstånd. Och utan välstånd kommer vi heller inte att skapa högre välfärd, tvärtom! Välfärden kommer att ytterligare försämras om inte en högre andel av den arbetsföra befolkningen faktiskt arbetar och betalar skatt istället för att leva på bidrag och ersättningar.

Med en rödgrön vinst i valet 2010 är tyvärr risken stor att fokus kommer att ligga på att höja bidrag istället för att skapa nya jobb och effektivisera användningen av skattemedlen. Det kommer på sikt leda till sämre välfärd, tvärtom vad de kvinnor som röstar rödgrönt säger sig vilja ha!

MER INTRESSANT OM: , , , ,

Vem röstar rödgrönt?

Medborgare! Igår meddelade Svenska Dagbladet att kvinnorna är mer vänster än någonsin tidigare. Enligt en ny Sifo-mätning skulle 54,4 procent av Sveriges kvinnor rösta rödgrönt om det vore val i dag. Alliansen skulle däremot bara få 41,9 procent av de kvinnliga rösterna. Bland Sveriges yngre kvinnor är stödet för de rödgröna ännu starkare, drygt 60 procent, jämfört med cirka 35 procent för alliansen. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann funderar på hur partiet ska locka tillbaka fler kvinnliga väljare och har tidigare lanserat en allt mer radikalfeministisk syn inom vissa politiska områden i ett desperat försök att apa efter vänstern. Hot om kvotering till börsbolagsstyrelserna är ett av dessa områden.

Samtidigt påstår vänstern Lars Ohly och Ulla Andersson att inkomstklyftorna har ökat mellan kvinnor och män som en följd av regerings jobbskatteavdrag. Andelen så kallade fattiga kvinnor påstås också ha ökat. Mer än var fjärde ensamstående mamma lever i så kallad relativ fattigdom. Ja, inte absolut fattigdom, utan relativ fattigdom! Med detta menas att man har mindre än 60 procent av medianinkomsten. Men som Ann Helena Rudberg så riktigt påpekar så har ju ofta en ensamstående mamma mer än lönen från sitt deltidsarbete att leva på, barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsbidrag är några exempel.

Lars Ohly och Ulla Andersson pekar just på de försämrade bidragen som källan till de ökande klyftorna i samhället. Försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Och de hävdar att det framför allt är kvinnorna som drabbats av detta och därför är de största förlorarna på regeringens politik. Är det därför kvinnor röstar rödgrönt? De vill ha mer bidrag?

En annan grupp som röstar rödgrönt är stora delar av invandrarna. I Malmö kan man tydligt se detta om man studerar hur olika bostadsområden röstat i de senaste valen. I de invandrartäta områdena är dominansen bland det rödgröna blocket slående, Socialdemokraterna har uppåt 80 procent av rösterna och Vänsterpartiet omkring 10 procent. Även i dessa områden är det stora grupper som förlitar sig på bidrag.

Så frågan är vilka det är som röstar på de rödgröna? Medborgarperspektiv dristar sig att tro att det framför allt är bidragstagare och de som önskar bli försörjda av andra som väljer att rösta rödgrönt. Istället för att själva bidra till samhället och betala skatt så sitter de som röstar rödgrön med öppna munnar och väntar på att det ska flyga in stekta sparvar i munnen på dem! De riktiga arbetarna har för länge sedan övergivit vänstern. Kvar är bara bortskämt slödder som inte är det minsta intresserade av att göra rätt för sig.

08 mars 2010

Vad gör ni här om ni faktiskt får rösta?

Medborgare! I söndags var det parlamentsval i Irak för andra gången sedan Saddam Husseins fall 2003. Det är fortfarande oroligt i Irak och en del våldsamma attacker förekom under valdagen, men trots allt genomfördes demokratiska val i landet. Dessutom har medborgare som bor utomlands haft möjlighet att rösta. Av de 170 000 irakier som bor i Sverige beräknas att omkring 36 000 röstade under de tre dagarna som vallokalerna var öppna i Malmö, Göteborg, Husby, Skärholmen och Södertälje. Även vid de svenska vallokalerna var det ett spänt läge och det förekom oroligheter. I Malmö blev det till exempel bråk mellan kurder och irakier, vilket ledde till att polis kallades till vallokalen.

Det var tidvis långa köer och hårt tryck vid vallokalerna över hela landet. Många irakier hade rest långt för att kunna rösta i parlamentsvalet. Irakier i Norge och Finland var tvungna att resa till Sverige för att kunna ta vara på sin möjlighet att göra sin röst hörd. Men trots allt har alltså irakierna rätten och möjligheten att rösta i demokratiska val. Även de som befinner sig utanför landets gränser.

Samtidigt kan man då fråga sig, vad har de i Sverige att göra om de faktiskt är fullt välkomna att rösta i landets val? Är de verkligen asylsökande eller drivna ur landet av regimen när de samtidigt har möjligheten att rösta i landets parlamentsval? För Medborgarperspektiv framstår det som ytterst märkligt att personer som säger sig ha flytt från sitt land samtidigt välkomnas att rösta i de demokratiska val som anordnas regimen i landet de säger sig flytt från!

07 mars 2010

Farväl far – i väntan på den internationella kvinnodagen

Medborgare! I morgon är det den 8 mars, dagen som för hundra år sedan instiftades som den internationella kvinnodagen. Något som får både alliansen och de rödgröna att slå knut på sig själva för att framstå som de som verkligen kämpar för alla kvinnors väl och ve. Även om vi alla egentligen vet att deras fina ord kanske främst beror på att de gärna vill ha kvinnornas röster i höstens val. Internationella kvinnodagen instiftades ursprungligen för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. 1945 genomdrevs ett internationellt avtal som fastslog jämlikhet mellan män och kvinnor som en grundläggande mänsklig rättighet. Sedan dess har FN också uppmuntrat alla länder att fira internationella kvinnodagen.

På många håll i världen är det onekligen väldigt långt kvar till jämställdhet mellan könen. Där är rollerna och förväntningarna på män respektive kvinnor diametralt olika. Möjligheterna att själva styra sina liv begränsas av religion och gammal hävd. Men när man läser DN’s intervjuer med kvinnor från Sverige, Sydafrika, Tyskland, Kina och USA är det dock inga dramatiska skillnader som beskrivs. Förutom att kvinnor framstår som den av föräldrarna som har mest att säga till om barnen och den som ses som huvudföräldern. Kanske är det detta som fått journalisten Carlos Rojas att dra igång kampanjen ”Klart jag ska vara hemma” för att inspirera fler män att ta ut mer av sin föräldraledighet? Med putande magar avbildas helt vanliga svenska män som vore de gravida.

Frågan är dock hur intresserade kvinnor verkligen är att dela med sig av föräldraledigheten och barnen? Många mammor ser dig själva som den som är viktigast för barnet och identifierar sig starkt med bilden av den goda modern. En bild som upprätthålls inte bara av de gamla konservativa könsrollerna, men även av de feminister som säger sig kämpa mot just könsrollerna.

Den dagen föräldrarnas kärleksrelation tar slut och de beslutar sig om att gå åt skilda håll är det tyvärr allt för vanligt att detta leder till smutsliga vårdnadstvister. Vårdnadstvister där könsrollerna ofta gör sig gällande och där jämställdheten inte längre står speciellt högt i kurs. Då är det tyvärr heller inte speciellt ovanligt att mamman anklagar pappan för att begå sexuella övergrepp på barnen i syfte att helt få bort honom ur sitt och barnens liv.

I slutet på 90-talet spelade DR in den kontroversiella dokumentären ”Farvel far”, som med hjälp av dold kamera kunde visa hur falska anklagelser om incest och andra former av övergrepp ofta används som vapen vid vårdnadstvister. Man avslöjade även stora brister i myndigheternas agera och deras tillämpningar av de lagar och förordningar som gäller i denna typ av fall. Dessutom kunde man avslöja att det förekommer advokater som hjälper mammor att fabricera den här typen av uppgifter och hur de ska agera gentemot myndigheterna.

Dokumentären har dock aldrig visats i dansk TV och heller i något annat land. Den förbjöds nämligen av domstol att visas i TV! Inledningsvis var motivet att ett av de medverkande barnen i dokumentären var synlig i bild, vilket påstods kunna äventyra hennes privatliv. Detta ledde till att DR gjorde bilden av flickan suddig, hennes röst gjorde oigenkännliga och varje form av personuppgifter togs bort. Trots detta ändrade dock inte domstolen sitt beslut. Avslöjandena var allt för känsliga för att få publiceras.

I väntan på den internationella kvinnodagen kanske det kan vara på sin plats att ägna en tanke åt alla de barn som skilts från sina pappor med myndigheternas goda minne? Ägna en timme åt att säga farväl till far!

05 mars 2010

Redovisa hela lönen på lönespecen

Medborgare! Hur mycket tjänar en arbetstagare egentligen? Bara för att man har en viss lön som redovisas på lönespecifikationen så innebär inte detta att det verkligen är den kostnad som arbetsgivaren har. I Sverige döljer vi nämligen en del av lönen i något som kallas arbetsgivaravgift. Detta är en avgift som arbetsgivaren tvingas betala till staten, utöver vad han betala i lön till arbetstagaren, men som inte redovisas för arbetstagaren! Arbetsgivaravgiften är 31,42% för de flesta av alla arbetstagare (den varierar något med åldern). De allra flesta arbetstagare vet inte ens om hur mycket de egentligen betalar i skatt!

En typisk SACO-medlem har en lön på 35700 kronor, som redovisas på lönespecifikationen. Inkomstskatten är då cirka 9500 kronor. Kvar i lönekuverten blir då 26200 kronor, vilket med svenska mått mätt är en ganska god inkomst. Vad SACO-medlemmen inte tänker på är att arbetsgivaren utöver detta även betalar en arbetsgivaravgift på cirkla 11200 kronor! Detta innebär att den verkliga inkomsten egentligen är 46900 kronor och den totala skatten är 19700 kronor, eller 42%. När arbetstagaren ska konsumera sina 26200 kronor så betalar denne dessutom ofta 20% av varans eller tjänstens pris i moms. Det innebär att ytterligare upp till 5240 kronor hamnar i statens händer.

Av de totala lönekostnaderna på 46900 kronor hamnar efter konsumtion 26250 kronor i statens händer! Alltså roffar staten åt sig 56% av de arbetsgivarens utgifter! Själva får vi medborgare vara behålla en bråkdel! Om man som medborgare själv vill anställa någon för att utföra tjänster åt en i hemmet blir det oerhört dyrt. Förutom att betala den anställde måste vi ju även förse staten med minst lika mycket pengar! Detta så att Mona Sahlin, Lars Ohly och andra inom makteliten ska kunna lyfta feta löner och slippa arbeta på riktigt!

Det är dags att redovisa arbetsgivaravgiften på lönespecifikationen, så att alla medborgare får reda på vad de verkligen betalar i skatt!

Uppdaterad 2010-03-07 10:15 efter kommentar av Erik.

01 mars 2010

För fet för fängelse

Medborgare! En 60-årig man från Norrbotten har dömts till en månads fängelse för grovt rattfylleri. Nu har han ansök om nåd hos Regeringen och har begärt att han ska få slippa straffet alternativt att få fotboja i stället. Som grund för sin nådeansökan hävdar mannen att han inte kan avtjäna sitt fängelsestraff eftersom han väger för mycket! Enligt uppgift är han 174 centimeter lång och väger 208 kg. Han hävdar vidare att han varken kan gå eller röra sig och att han inte kan se någon lösning på hur han ska kunna ta sig till den anstalt där straffet ska avtjänas. Dessutom är han oroad över hur han överhuvudtaget ska kunna röra sig inom anstaltens väggar.

Medborgarperspektiv frågar sig dock hur han överhuvudtaget kunde ta sig till bilen och få plats i den när han gjorde sig skyldig till grovt rattfylleri.


Kvinnor är djur, tycker inte du det?

Medborgare! Det har blossat upp en ny debatt om fallet Valette hos Monica Antonsson. Redan i höstas efter att Nyköpings Tingsrätt meddelat domen i rättegången mot Anna-Louise Valette, som kidnappade sina två barn och höll dem borta från deras pappa George Pesor under ett halvårs tid, stod det klart att Monica Antonsson inte var förtjust i att George Pesor uttalade sig i Södermanlands Nyheter att han ansåg att hans före detta fru var sjuk och i behov av vård samt att han tyckte att straffet på 10 månaders fängelse var i lägsta laget. Monica Antonsson skrev då att hon tyckte att det var ett hemskt uttalande.

Senare på hösten gav Ingrid Carlqvist ut boken ”Inte utan mina söner” som beskriver hela historien ur George Pesor’s perspektiv. För ungefär en vecka sedan var fallet Valette uppe i Svea Hovrätt. Enligt Ingrid Carlqvist och Ann-Mari Maukonen, som bevakade rättegången på plats, så gav Ann-Louise Valette återigen ett intryck av att inte vara psykiskt friskt. Något som även Svea Hovrätt verkar ha noterat då de beslutade om att låta henne genomgå en §7-undersökning.

I samband med detta startade återigen diskussionen om varför Monica Antonsson inte tycker att George Pesor är schysst. Att Monica Antonsson känner med Ann-Louise Valette och tycker att det som rapporterats om fallet framförallt beskriver historien ur George Pesor’s perspektiv kan man ha full förståelse med. Även om hon själv inte har läst varken boken eller de bakomliggande dokumenten.

Men när försvaret av Ann-Louise Valette bygger på argument som jämför kvinnor med djur måste Medborgarperspektiv reagera. Monica Antonsson beskriver det som en djurisk instinkt, en drift, för en mamma att ta strid för sina avkommor när hon känner sig hotad. Hon beskriver det som en naturlag att strida till sista droppen och säger att hon själv aldrig skulle släppa sina barn ifrån sig. ”Över min döda kropp!”, säger Monica Antonsson.

Även Helena Palena verkar ha samma djuriska syn på moderskapet. Hon säger i en kommentar att hon skulle klösa ögonen ur sin man innan hon stack med barnen. Hon säger sig ha en förståelse för Ann-Louise Valette’s agerande och tycker synd om henne för att hon nu ska behöva sitta i fängelse, skild från sina barn. Hon är ju trots allt ”bara mamma”!

Men står vi människor verkligen inte över djuren i fall som dessa? Är det inte just det som skiljer den civiliserade människan från djuren? Ska inte en människa rationellt kunna bearbeta eventuella biologiska naturkrafter och drifter och agera på ett civiliserat sätt istället? Är det inte just denna förmåga som det demokratiska samhället och hela rättssystemet bygger på? Att vi alla faktiskt har förmågan att sätta oss över eventuella djuriska instinkter.

För vilken typ av samhälle skulle vi få om man skulle acceptera att kvinnor har djuriska drifter som gör de tar till vilka medel som helst för att behålla sina barn hos sig? Ska vi då också acceptera att män har djuriska drifter som gör att de våldtar kvinnor? Ska vi acceptera att en svartsjuk partner slår ihjäl sin opponent eller sin partner? Det är ju bara en biologisk drivkraft!

Nej, den typen av resonemang hör knappast hemma i ett demokratiskt rättssamhälle! Både kvinnor och män måste förutsättas kunna tänka rationellt och ta ansvar för sitt eget agerande. De måste förutsättas kunna sätta sig över eventuella underliggande inre starka känslor, vare sig de kallas för naturkrafter eller drifter. Allt annat vore ett nederlag för det civiliserade samhället!

27 februari 2010

Vänsterns judehat

Medborgare! Att Malmö är en gammal arbetarstad råder inga tvivel om. Staden började växa i samband med industrialiseringen och fortsatte även att växa under mellankrigstiden, trots depression och näringslivskriser. Efter andra världskriget kom nästa fas i tillväxten, en fas som varade fram till 1970-talet då plötsligt varvskrisen satte käppar i hjulen. Parallellt med industrins expansion i Malmö byggdes nya bostadsområden i en rasande fart. Bland dessa miljonprogramsområden som Rosengård, Lindängen, Holma och Lindeborg. I spåren av industrikrisen under 70- och 80-talet sjönk också befolkningstalet markant i Malmö. I takt med att svenskarna lämnade Malmö för att söka nya jobb på annat håll flyttade allt fler invandrare in till Malmö. Idag är Malmö en delad stad där stora områden domineras av företrädesvis muslimska invandrare.

Socialdemokraterna tog makten i Malmö stadsfullmäktige redan 1919, en position som de mer eller mindre oinskränkt behållit sedan dess. Sedan 1994 är Ilmar Reepula Malmös "starke man". Att väljarunderlaget dock är väldigt ojämnt spritt över staden framgår med all tydlighet av Valmyndighetens statistik för både det senaste kommunalvalet och valet till Europaparlamentet i fjol. I flera av de invandrartäta områdena är stödet för Socialdemokraterna uppåt 80 procent. Ytterligare en andel rösterna går till Vänsterpartiet. De muslimska invandrarna har blivit en allt viktigare del av vänsterns väljarbas!

Till Ilmar Reepalu fördel ska sägas att han har styrt Malmö med både kraft och klokhet. Under hans tid vid makten har Malmö satsat på en modernisering av den gamla industristaden, inte minst genom utbyggnaden av Malmö högskola, Citytunneln och flera andra stora projekt. Tyvärr verkar han inte ha varit fullt lika stark när det kommer till att försvara den tolerans som krävs i en mångkulturell storstad. Med tanke på hans uttalanden i Sunday Telegraph verkar han ha slirat på ett oroväckande sätt på den punkten!

Att det förekommit flera attacker mot judar i Malmö med rasistiska förtecken är inte speciellt svårt att upptäcka. Till och med Ilmar Reepula borde ha upptäckt det!

Vem minns inte Stoppa Matchen kravallerna i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i mars förra året. SSU var bland dem som var drivande i att matchen inte skulle komma till stånd och lyckades till slut få den att spelas inför tomma läktare, någon som SSU's förbundsordförande Jytte Guteland var ytterst nöjd över. Det var dock andra vänsterelement som var drivande i att organisera de våldsamma demonstrationerna och kravallerna utanför Baltiska Hallen där matchen spelades. Bland de organisationer som slöt upp i demonstrationen fanns Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kommunistiska Partiet, AFA, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Sveriges Kommunistiska Parti och Palestinagrupperna.

Under demonstrationerna tåga många av deltagarna under Hamasflaggor och det förekom arabiska slagord som "Khaybar, Khaybar, ya yahoud, jaish Muhammad saufa ya‘ud”. Dessutom förekom slagord som hotade med folkfördrivning och judeslakt.

Detta från grupper som Socialdemokraterna gör sig allt mer beroende av i sitt valsamarbete och som en del av sitt allt viktigare väljarunderlag. Det räcker inte med att Ilmar Reepula försöker ursäktar sig i Sydsvenskan. Problemet med vänsterns judehat och rasism ligger djupare än så. När Lars Ohly låter sig fotograferas i en Palestinahalsduk när han själv deltar i de våldsamma demonstrationerna mot matchen i Malmö så visar det med all tydlighet vad vänstern står i frågan!

Det är dags för Socialdemokraterna att ta tag med de rasistiska element och det judehat som finns både inom rörelsen och bland sina samarbetspartners. För varför ska medborgarna acceptera att vänstern stöttar sig på rasistiska element? Speciellt som vänstern själva är så kritiska mot Sverigedemokraterna och att de borgerliga eventuellt skulle välja att regera med stöd av dem? Vänsterns judehat visar med all tydlighet att de håller sig med en äcklig dubbelmoral när det kommer till rasismen i samhället!

Att blunda i feminismens namn

Medborgare! Finns det någon som har missat att män kan begå riktigt hemska och våldsamma brott? Brott riktade mot kvinnor och barn! Finns det någon som har missat att läsa om alla de 153 män som under de tio första åren av 2000-talet mördade sina kvinnliga partners? Till exempel Martin Henswold som dödade Frida Stenberg med en slaktmask mitt framför ögonen på deras barn efter att han förlorat vårdnaden om dem! Finns det någon som har missat att den före detta länspolismästaren i Uppsala, Göran Lindberg, sitter häktat misstänkt för grov våldtäkt, sexuellt tvång och koppleri? Han misstänkts ha levt ett dubbelliv där han i sin officiella roll som polischef har rest land och rike runt och föreläst om jämställdhet samtidigt som han tros ha bedrivit koppleriverksamhet och begått grova sexbrott på sin fritid!

Tidningarna är fulla av långa reportage där mäns våld och brott uppmärksammas. Det är heller inte ovanligt att dessa män framställs som usla och ondskefulla personer. Inte heller är det ovanligt att beskylla ”mansrollen” och ”manligheten” som orsaken till dessa brott. Speciellt när det är kvinnor och barn som drabbas. Det ingår nämligen i den radikalfeministiska teorin att kategorisera män som ondskefulla och förtryckande.

Eftersom feminismen haft ett så stort genomslag i det svenska samhället under de senaste årtiondena har även media- och samhällsdebatten styrts och präglats av dess tankar och teorier. En konsekvens av detta är att mäns våld och brottslighet har fått väldigt stort utrymme i gammelmedia. Den bild som sprids präglas av att det är män som begår brott och tar till våld samt att det oftast är kvinnor och barn som är offer.

Men sanningen är att även kvinnor begår mängder av brott. Det får dock inte lika stora rubriker och det beskrivs ofta på ett helt annat sätt i gammelmedia. En kvinna begår inte brott på grund av att hon är usel och ondskefull som en man, utan för att hon tvingats in i situation där enda utvägen var att begå brottet eller att ta till våld. Det finns nästan alltid en god och behjärtansvärd förklaring till varför hon handlat som hon gjort. Det finns en förståelse för hennes agerande. En förståelse som nästan aldrig finns när en man agerar på samma sätt.

Ett exempel är de kvinnor som kidnappar sina barn, som Ann-Louise Valette och Anna Oscarsson. Det framställs ofta att de gör det för att skydda barnen från en våldsam och incestuös pappa. Beskyllningar som de oftast själva är ansvariga för. Trots att utredning efter utredning inte finner någon grund till beskyllningarna håller de fast vid dessa och när rättsväsendet efter många års malande till slut inser att mamman inte är den mest lämpliga vårdnadshavaren och istället tilldömer pappan vårdnaden så griper de det sista halmstråt och kidnappar sina egna barn. Då finns det till och med många som hjälper dessa mammor i sin brottsliga gärning, som släktingar, kvinnojourer och bloggare som startar namninsamlingar.

Att överhuvudtaget nämna att mammor kan vara dåliga och olämpliga vårdnadshavare för sina egna barn är ofta som att svära i kyrkan. Det är helt enkelt en bild som väldigt många har svårt att förlika sig med. Bilden av den goda modern är så stark i samhället. Förenat med feminismens bild av män som ondskefulla och kvinnor som förtryckta offer är det nästan omöjligt att se en mamma som en dålig och olämplig vårdnadshavare för sina egna barn!

Det märks inte minst på all den kritik och ilska som journalisten Ingrid Carlqvist ofta får möta när hon skriver om kvinnor som falskanklagar sina män för sexuella övergrepp, kidnappar sina barn eller på andra sätt försöker avskilja pappan från deras gemensamma barn. Ingrid Carlqvist fick utstå enormt mycket kritik och svartmålning efter att ha släppt boken ”Inte utan mina söner” om Georg Pesor’s kamp för sina söner som kidnappats av deras mamma Ann-Louise Valette samt på grund av sitt bloggande om frågor som denna. Efter en förtalskampanj blev hon till och med av med sitt uppdrag som chefredaktör för Villaliv!

Senast skriver Ingrid Carlqvist om mammor som hellre dödar sina barn än att dela vårdnaden med pappan. Hon berättar om ett fall i Kanada där en mamma dränkt sina två små pojkar och sedan försökt ta sitt eget liv. Detta efter att en domstol interimistiskt hindrat henne från att flytta med barnen till andra sidan jorden, efter att hon själv begärt enskild vårdnad och pappan yrkat på gemensam vårdnad i samband med deras skilsmässa. Hellre än att dela vårdnaden med pappan väljer hon alltså att ta livet av sina barn. Precis som Daddys skrivet så är nu både hennes och pappans liv slagna i spillror och barnen har fått betala med sina liv. Även för detta inlägg har Ingrid (och Joakim) fått utstå kritik.

Det är helt enkelt inte den bild som vanligtvis förmedlas om kvinnor. Precis som det heller inte är vanligt att förmedla bilden av en osund mamma som kidnappat sina barn och som i rätten inte ger ett speciellt psykiskt friskt intryck. Det är nämligen den bild som framkommer efter att Ann-Mari Maukonen (del 1, 2 och 3) och Ingrid Carlqvist (del 1, 2 och 3) har suttit med vid rättegången mot Ann-Louise Vallette i Svea Hovrätt.

Gammelmedia väljer systematiskt att undvika att skriva om sådant som kan upplevas som allt för negativt om kvinnor och deras roll som mamma. Därför blir också kritiken så mycket större när detta uppmärksammas och förmedlas i bloggosfären eller på annat sätt. Monica Antonsson fick ju utstå enorm mycket kritik när hon publicerade sin bok ”Mia: sanningen om Gömda”. Även där framkom en kritisk bild av en kvinna, en kvinna som tidigare framställts som ett oskyldigt offer för ondskefulla män.

När den här typen av kritiska bilder av kvinnor förmedlas, så finns det naturligtvis många som känner sig hotade. Hotade av att deras världsbild är på väg att krackelera och falla i bitar. Det kan vara feminister som inte vill ta till sig att även kvinnor kan vara usla och ondskefulla samt att män och barn kan vara deras offer. Det går nämligen inte ihop med deras bild av patriarkatet och könsmaktsordningen. Men det kan även vara helt vanliga kvinnor, som själva identifierar sig starkt med rollen som den goda modern, som känner sig hotade av att denna bild inte alltid stämmer. Vissa av dem kanske till och med vet med sig att de själva har agerat på ett liknande sätt och vill för allt i världen inte att det ska uppmärksammas.

Precis som Medborgarperspektiv tidigare uppmärksammat så kan även kvinnor begå hemska brott och ta till våld mot både män och barn. Eftersom inte gammelmedia belyser detta på samma sätt som när män begår brott är det viktigt att påpeka och påminna om detta gång på gång. Även om det må göra ont hos en del! Samhället blir inte bättre för att man blundar i feminismens namn, tvärtom!

MER INTRESSANT OM: , , , ,