Genusvetenskap - endast för kvinnor?

Medborgare! Tanja Bergkvist belyser och ifrågasätter på sin blogg den genusvetenskapliga verksamheten vid Sveriges universitet. Hon är själv verksam vid den matematiska institutionen vid Stockholms Universitet, vilket innebär att hon har en god insikt i vad som sker inom universitetsvärlden i landet. Hon har visat hur genusväldet intagit Södertörns Högskola samt hur flera av landets universitet tvingats in i ett system där utbildningarna och forskningen ska genuscertifieras (eller genusmärkas som det även kallas). Genuscertifieringens syfte är, enligt en arbetsgrupp ledd av Tiina Rosenberg vid Centrum för Genusvetenskap vid Lunds Universitet, att ”bevaka att relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning”. Varje program och kurs skall få en genuscertifieringsstämpel. Universitetets lärare skall tvingas vara genusmedvetna, och bland de studerande skall det finnas en genusombudsman.

Alla är dock inte speciellt glada över påbudet. Flera av institutionerna vid Uppsala Universitet nobbar genusmärkningen. I Lund verkar det dock vara si och så med insikten vad genuscertifieringen verkligen innebär. Studierektorerna vid både fysiska institutionen respektive sociologiska institutionen verkar svälja påbudet med hull och hår. Den institution som verkar vara mest avvaktande är något förvånande Centrum för genusvetenskap, som beslutat att stå utanför till det pilotprojekt som just nu pågår på Lunds Universitet! Samma institution som själva varit drivande med att inför genuscertifieringen!

Men vid en närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. Centrum för genusvetenskap vid Lunds Universitet leds av Tiina Rosenberg. Den fasta personalen består av 18 personer, varav endast en är man! Denne ende man forskar främst kring homosexualitet och queerteori. Utöver de 18 personerna vid institutionen finns ytterligare 9 personer som är löst kopplade till institutionen som lärare (men tillhör formellt andra institutioner). Av dessa är endast en enda person man. Så av de totalt 27 personer som arbetar för Centrum för genusvetenskap vid Lunds Universitet är endast 2 personer män. En ytterst skev könsfördelning alltså! Då kanske det inte är så underligt att man själva inte vill bli granskade och utvärderade vad gäller genuscertifieringen?

Hur ser det då ut på de övriga stora universiteten i landet? Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs Universitet har en central roll för den genusvetenskapliga forskningen i landet. Sekretariatet inrättades efter ett beslut i Riksdagen i slutet på 90-talet som ett led i en större satsning på forskning med köns-/genusperspektiv. Verksamheten leds av Kerstin Alnebratt och av de 9 fast anställda är 8 kvinnor.

Vid Centrum för genusstudier vid Stockholms Universitet leds verksamheten av Barbro Blehr. Där finns 9 anställda, varav 7 är akademisk personal och 2 är administrativ personal. En av de anställda forskarna är den välkända feministen Lena Gemzöe som skrivit den hyllade boken "Feminism". All akademisk personal består av kvinnor och av de övriga två i den administrativa personalen är en man. Så även på Centrum för genusstudier vid Stockholms Universitet består de 9 fast anställda av 8 kvinnor och 1 man.

Avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning vid Uppsala Universitet leds av den välkända radikalfeministen Eva Lundgren, som gjort sig känd som författaren till skandalstudien Slagen dam och som porträtterades i TV-dokumentären Könskriget (se del 1 och del 2 här). Vid avdelningen finns även Eva Lundgrens högra hand Jenny Westerstrand, som av också var medförfattare till Slagen dam. Av de 4 anställda vid avdelningen är alla kvinnor!

Vid avdelningen för Genusvetenskap vid Södertörns Högskola arbetar totalt 21 personer, av dessa är 3 män. Vid Umeå centrum för genusstudier finns 24 anställda, alla är kvinnor. Vid Centrum för genusvetenskap vid Karlstad Universitet finns 13 anställda, varav endast en enda är man.

För universitet efter universitet upprepar sig samma bild. Vid de genusvetenskapliga institutionerna är könsfördelningen allt annat än jämställd. Kvinnorna dominerar totalt och andelen män är nästan försumbar. Då kan man förstå att just de genusvetenskapliga institutionerna inte själva vill bli granskade och undersökta när det gäller könsfördelning och hur det står till med könsmedvetenheten i pedagogiken.

För något mer ojämlikt och könsinskränkt än de genusvetenskapliga institutionerna är nog svårt att hitta på landets universitet!

MER INTRESSANT OM: GENUS, FEMINISM, GENUSCERTIFIERING, GENUSVETENSKAP

Pedofil by proxy?

Medborgare! Idag kan man läsa i Aftonbladet om mamman som tvingade sitt barn att vara sjuk. Lisa Hayden-Johnson övertygade alla om att hennes son var det sjukaste barnet i England. Pojken åkte rullstol till skolan, andades syrgas i en mask och fick sin näring via en tub rakt in i magen. Enligt mamman var sonen allergisk mot precis allt och hade cystisk fibros, diabetes och en cp-skada. Inte förrän 2007 avslöjades bluffen av grannar som såg hur han både kunde cykla och äta godis. Då hade hans manipulativa mamma tvingat honom till 325 läkarundersökningar och duperat precis alla. Pojken hade då hunnit fylla sex år.

Den här typen av sjukliga beteenden som Lisa Hayden-Johnson uppvisat brukar kallas Münchhausen by proxy. Det är en psykisk sjukdom nära besläktad med Münchhausensyndrom. Münchhausen by proxy innebär att personen i fråga inte själv utger sig vara sjuk, utan i stället framträder som ombud för någon annan som utan grund uppges vara sjuk. Den sjuke, vanligen en förälder, använder företrädesvis sina barn som ställföreträdande sjukdomsbärare. Münchhausen by proxy anses vara den mest dödsbringande formen av barnmisshandel som är känd idag.

I samband med vårdnadstvister är det tyvärr vanligt att framför allt mammor börjar anklaga sina före detta män för misshandel och sexuella övergrepp på sina små barn. I många fall leder även detta till att barnen utsätts för omfattande läkarundersökningar, samtal med psykologer och terapeuter samt förhör med polis och socialsekreterare. Dessa undersökningar och samtal kretsar då kring frågor om sex och könsorgan. Barnen utsätts för sådant som barn vanligtvis aldrig kommer i kontakt med förrän de själva börjar komma upp i tonåren.

Ibland kan man fråga sig om de föräldrar som anklagar sin före detta partner för sexuell övergrepp på barn och de vuxna som gärna arbetar och engagerar sig i den här typen av frågor själva har en dragning åt det pedofila hållet? Att de kanske själva är passiva pedofiler eller pedofiler by proxy? Det är en teori som Ingrid Carlqvist skriver om i samband med att polischefen Göran Lindberg, även kallad Kapten Klänning, nu har häktats misstänkt för våldtäkt på barn.

Göran Lindberg har under åren gjort sig känd för sitt jämställdhetsarbete och för att vara feminist. Redan som rektor på Polishögskolan profilerade han sig i frågor kring kvinnors ofta tuffa situation inom kåren. Det var under de åren som han fick öknamnet Kapten Klänning. Efter det har han varit en populär föreläsare inom genusfrågor och varit en auktoritet vad gäller frågor om kvinnovåld. Nu verkar den vackra fasaden krackelera.

Genom att framställa sig själva som en person som aktivt kämpar mot pedofiler och övergrepp på barn framstår man som en god person med hög moral. Men när dessa personer börjar beskriver världen som svart-vit och börjar anklaga andra för att vara omoraliska samt att man ska straffa de som gör sig skyldiga till brott hårt så bör man dra öronen åt sig. Då är risken stor att dessa helgonlika narcissister döljer något betydligt mörkare i sin garderob. Det kan mycket väl vara de själva som projicerar sina egna tankar och handlingar på andra.

Så den som anklagar andra för att vara pedofiler kan själva mycket väl vara de som begår övergreppen. De kan vara pedofiler by proxy, precis om Lisa Hayden-Johnson visat tydliga tecken att lida av Münchhausen by proxy!

AB1 AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 EX1 EX2 EX3 EX4 EX5 EX6 EX7 EX8 EX9 GP1 GP2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SDS1 SDS2 SDS3
MER INTRESSANT OM: PEDOFILER, PEDOFIL BY PROXY, MÜNCHHAUSEN, BARN

Till den fria abortens lov

Medborgare! Pelle Filipsson har skrivit en debattartikel i Expressen om ofrivilligt föräldraskap, där han konstaterar att många pappor inte har valt att bli föräldrar. Ofrivilligt föräldraskap är något som kan drabba både män och kvinnor, men med hjälp av den fria aborträtten behöver det oftast inte gå så långt att barn föds som inte är önskade av mamman. Pelle Filipsson konstaterar dock att mäns problem vid en oönskad graviditet ofta helt ignoreras. Istället möts de med skam- och skuldbelägganden. Ämnet är nästan tabu att tala om. Därför verkar det oförklarligt att män kan lämna sina barn, vilket i sin tur ofta leder till att dessa barn växer upp som faderlösa problembarn och att papporna i allmänhetens mun kallas för "svikarpappor".

Istället för att lyssna på dessa män och försöka sätta sig in i deras situation får de ofta höra att de borde tänkt på att skydda sig eller något liknande (vilket med all tydlighet framgår av kommentarerna till Filipssons artikel i Expressen som Trollan noterat). Men det är inte bara från allmänheten som den typen av skuldbeläggande härrör och där män stämplas som svikare. Även samhällets offentliga institutioner betraktas män på ett helt annat sätt än kvinnor när det gäller barn och föräldraskap. Pelle Filipsson skriver:

“I sökandet efter hjälp hittade jag psykologer som betraktar män som avelsdjur, rådgivare som uppmuntrar kvinnor att lura till sig en graviditet, och attityden att en mans nej aldrig är ett nej. I sina texter om föräldraskap suddar Socialstyrelsen bort det ena könet. Kvinnoorganisationen tyckte inte att män skulle ha hjälp. Till och med den stora pappaföreningen betraktar de ofrivilliga som infantila. Och kvinnor görs till passiva offer inom ett område där de har ensam beslutsrätt. Det är inte att ge människor verktyg för ansvar. ”

Genom den fria aborträtten har kvinnor fått ett fantastiskt verktyg att styra över sitt eget liv och att endast behöva bli förälder när det passar dem själva. Inga barn behöver längre födas som inte är önskade av sin mamma. I Sverige utnyttjar drygt 30000 kvinnor denna möjlighet varje år. Det är alltså årligen drygt 30000 barn som slipper att ha en "svikarmamma" till förälder.

Men alla barn har två föräldrar. Två föräldrar som helst av allt ska önska dem innerligt och vilja vara en aktiv del av deras liv. Tyvärr ser det inte alltid så ut. Tyvärr har inte alla barn kommit till världen i en gemensam önskan från båda föräldrarna. De barn som inte är önskade av mamma får aldrig se dagens ljus och de som inte är önskade av pappa riskerar att få växa upp helt utan kontakt med sin pappa eller med en pappa som inte älskar dem innerst inne.

Dessa "svikarpappor" är som tur är inte alls lika många till antalet som "svikarmammorna", men de får trots detta finna sig i att bli ständigt skam- och skuldbelagda. Tack var den fria aborten slipper "svikarmammorna" att bli utsatta för samma sak.

Tusen tack för den fria aborten!

MER INTRESSANT OM: SVIKARPAPPOR, ABORT, BARN, FÖRÄLDRAR, OÖNSKAD

Catrine och syndabockarna och rättssäkerheten

Medborgare! För alla de som ännu inte upptäckt Marianne Ahrne's och Rigmor Robèrt's blogg Catrine och syndabockarna 2009, som handlar om de två läkarna Thomas Allgén och Teet Härm som misstänktes för styckmordet på Catrine da Costa, så kan Medborgarperspektiv bara rekommendera att läsa den. Historien började redan den 18 juli 1984 då ett par plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp hittades vid Talludden under Essingeleden. Sedan hittades ytterligare några säckar med delar av hennes kropp en kilometer därifrån ett par veckor senare.

Två läkare, obducenten (Teet Härm) och allmänläkaren (Thomas Allgén), misstänktes strax därefter och åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. Den 8 mars 1988 dömdes de båda av Stockholms tingsrätt för mord. Tingsrätten var dock oenig och en kort tid därefter uppdagades att grova rättegångsfel hade begåtts. Svea hovrätt intervenerade då och rev upp tingsrättens domslut strax därefter.

Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt. Domen meddelades i början av juli och innebar att rätten fann de två männen oskyldiga till mord. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att de båda bevisligen hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat. I och med att brottet redan var preskriberat kunde åtal heller inte väckas och eftersom åtal inte hade väckts gavs läkarna heller inte chansen att försvara sig mot uttalandena i domskälen. Uttalanden som sedan låg till grund för att Socialstyrelsens beslutade att frånta läkarna deras legitimationer.

De båda frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte. Detta eftersom det enbart är möjligt att överklaga domslut, men inte domskäl, och en frikänd inte kan överklaga ett helt friande domslut. Allt detta ha lett till att obducenten och allmänläkaren i allmänhetens ögon setts som skyldiga, trots att de inte dömts för något brott. Inte har det blivit bättre av att personer som rättsläkaren Jovan Rajs, författaren Hanna Olsson och journalisten Lars Borgnäs under åren bedrivit en form av häxjakt mot de båda läkarna och skrivit böcker och debattartiklar där de pekat ut läkarna som skyldiga, inte bara till styckmordet på Catrine da Costa men även till andra hemska brott.

En annan person som spelat en väsentlig roll bakom rättsskandalen var allmänläkaren Thomas Allgéns före detta fru Christina Allgén. Hon var fullständigt övertygad om att hennes före detta man var pedofil och hade utnyttjat deras lilla dotter Karin sexuellt. Christina Allgén försökte övertyga polisen om att Thomas Allgén varit med om att mörda och stycka Catrine da Costa. Som bevis anförde hon saker som dottern Karin skulle ha berättat för henne, som att hon sett hur pappa och obducenten ”borrade i tantens huvud och åt upp ögonen”. När dottern berättade detta var hon inte fyra år fyllda och själva styckmordet ägde rum när hon bara var ett och ett halvt år gammal. Trots detta vittnade ett stort antal professionella psykologer om att Karins berättelse var trovärdig.

I slutet av november 2009 steg de båda läkarna åter en gång in i rättssalen. Denna gång för att stämma den svenska staten på 40 miljoner kronor i skadestånd, eftersom de båda männen anser att de fått sina liv förstörda. Från denna rättegång (som inte fått speciellt stort utrymme i gammelmedia) rapporterar Marianne Ahrne och Rigmor Robèrt på sin blogg.

Senast kan man läsa ett mycket intressant inlägg om bakgrunden till de terapimyter om satanism, sexbrott och bortträngda minnen som ledde till att flera professionella psykologer och läkare kunder vittna om att lilla Karin talade sanning. Inlägget avslutas med följande:

”Det var en transkontinental urban legend som Christina Allgén lade i munnen på sitt lilla barn. Flickan kunde inte förhöras och Christina själv hade egentligen inte påstått någonting. Hon har gjort som man ska. Vänt sig med oron över sitt barn till poliser, barnpsykiater, barnpsykolog och till rättsläkare Rajs. Det blev experter som intygade att barnet bevittnat ett styckmord. Man glömde att ingen hört flickan säga något som tydde på att hon varit med om ett mord. Experterna byggde sin övertygelse och sina utlåtande på mammans uttydningar, på mammans berättelse. Det var som om en buktalare gått fri för något som dockan sagt.”

I ett annat inlägg frågar de sig om justitiemord kan ske i Sverige utan att statens ämbetsmän begått fel eller försummelser? De pekar på att om så är fallet så är det svenska rättsväsendet ur funktion. För vi vet idag att under 1980- och 1990-talen väckte ett antal åklagare åtal och några domstolar fällde domar grundade på story telling utan teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen. Flera tidigare dömda har fått resning och blivit frikända, men inga ämbetsmän behöver ta någon som helst ansvar för de fel som begåtts.

Det finns idag ingen anmälningsplikt i rättsväsendet när man som ämbetsman upptäcker att man dragit fel slutsatser och dömt fel, vilket betyder att det finns ett inbyggt systemfel då det faktiskt är mänskligt att fela. Ett rättsväsende måste ha reglerande mekanismer för mänskliga fel och människors ånger.

Den förre chefsåklagaren Anders Helin förklarade i en filmad intervju 1999 att hans åtal i styckmålet var felaktigt och att han ångra vad han ställt till med. Hans förklaring var att han hade förlitat sig på oriktiga utlåtanden från de sakkunniga och att han borde ha ifrågasatt barnpsykologerna och den rättsmedicinska expertisen.

”Det finns all anledning att ifrågasätta de här barnpsykologernas ursprungliga bedömning. Och det var väl med de här experterna - eller vad vi ska kalla dem - som med den där rättsmedicinska expertisen. Man får förutsätta att de har en professionell integritet. Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet.”

Medborgarperspektiv är övertygad om att den här typen av justitiemord sker även idag. Men förhoppningsvis får allt fler medborgare med tiden upp ögonen för att det under åren har begåtts många grova rättsövergrepp från samhällets sida. Fall efter fall har uppdagats där medborgare dömts till långa fängelsestraff, trots att det visar sig att de knappast kan ha varit skyldiga. Senast i raden är Thomas Quick, som nu fått sin resningsansökan beviljad. Förhoppningsvis kommer detta fall att få betydligt mer uppmärksamhet i media än vad obducentens och allmänläkarens stämning av den svenska staten fått.

MER INTRESSANT OM: RÄTTSSÄKERHET, CATRINE DA COSTA, BARN, MINNEN

När mardrömmen blev sann

Medborgare! Finns det någon som inte har hört talas om ”mäns våld mot kvinnor”? Om män som misshandlar och förtrycker sina fruar. Enligt feminismen så är detta något som sker systematiskt och är ett tycken på att kvinnor är underställda män. Det är en del av den så kallade könsmaktsordningen. Däremot hör man inte lika ofta om kvinnor som misshandlar och förtrycker sina män. Anledningen till detta är inte att det skulle vara så mycket ovanligare. I rapporten ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer” (2009:12), har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) studerat partnervåld. Resultatet visar att män drabbas av cirka 20 procent av allt våld i nära relationer. Den samlade bedömningen tyder på en relativt liten könsskillnad i utsatthet för relationsvåld.

Män som drabbas av våld i hemmet har dessutom särskilt svårt att få hjälp. Forskaren Klara Hradilova Selin vid BRÅ, som skrivit rapporten, säger att den traditionella mansrollen dessutom medför att det kan vara extra svårt för män att få hjälp om de misshandlas i hemmet:

”En man ska enligt normerna stå pall och försvara sig själv. Det är inte så lätt att gå till polisen i ett sådant läge. Det finns inga jourer som är inriktade på män som offer.”

Hon tror dessutom att mörkertalen är stora, bland kvinnor men framför allt bland män, eftersom det är förenat med mycket skam för offren. Enligt andra nordiska undersökningar och en mindre svensk pilotstudie drabbas män lika ofta av våld i nära relationer som kvinnor.

”Missbruk och psykiska sjukdomar är ingenting som män har monopol på. Dessutom berättar många misshandlade kvinnor att det inte är det fysiska våldet som är värst, utan utsattheten och maktlösheten. Det tror jag att männen kan uppleva lika starkt.”

Att diskutera kvinnors våld mot män har alltid varit tabubelagt. Dels beroende på att många av de män som utsätts för det skäms och inte vågar berätta om det, men framför allt eftersom det går emot den bild som feminismen förmedlar. Att kvinnor också utsätter män för våld och förtryck stämmer inte in i teorin om könsmaktsordningen. Därför har makteliten gjort allt för att tysta ner det.

Nu vågar dock allt fler män att berätta sina historier. Ramona Fransson släpper snart via sitt eget Anomar-förlag boken ”När mardrömmen blev sann” av Glenn Forrestgate. Den handlar om hur en stark, positiv, social och kaxig kille sakta men säkert bryts ner av Melinda, den kvinna han älskade. Hur hon fysiskt och psykiskt misshandlade och bröt ner Glenns självförtroende samt hur till slut tog sig ur förhållandet och lyckades komma tillbaka.

Än idag lever Glenn med skyddad identitet. Melinda har även haft besöksförbud. Ett besöksförbud som hon vid flera tillfällen bröt mot. När Glenn ringde polisen och begärde hjälp bemöttes han precis som Klara Hradilova Selin beskrivit. Han fick svaret ”Du är väl karl!” av polisen.

En stor eloge både till Glenn Forrestgate som vågar berätta sin historia och till Ramona Fransson för att hon vågar ge ut boken!

MER INTRESSANT OM: MISSHANDEL, RELATIONSVÅLD, KVINNOR, MÄN, VÅLD

Kors i taket - Expressen tillåter kommentarer till Liza Marklunds krönika

Medborgare! Läser hos Monica Antonsson att hon blivit ombedd av en journalist att uttala sig om Liza Marklund och hennes maktposition. Journalisten är antagligen involverad i en PR-aktion som inletts för Liza Marklunds återtåg. För att polera bilden av Liza Marklund inför hennes kommande boklansering, hon har ju skrivit en thriller tillsammans med James Pattersson. Inför lanseringen av denna måste Liza Marklund framstå som en hederlig medborgare igen. Men alla vi som läst Monica Antonsson bok "Mia: Sanningen om Gömda" och följt debatten efter denna vet att Liza Marklund är allt annat än hederlig. Vi vet också att Liza Marklund har ett väldigt stort maktnätverk som hon nyttjar för att framställa sig själv i god dager och för att driva sitt politiska projekt.

Då blir det extra kul (eller egentligen sorgligt) att läsa Liza Marklunds senaste krönika i Expressen. En krönika där hon hackar ner på rövarkulturen inom Röda Korset, bland de svenska bankdirektörerna och i fattiga länder där bistånd stoppas ner i egna fickor av de som kommer åt.

Konstigt nog verkar Liza Marklund ha glömt bort hur hon själv hjälpt Mia Eriksson att försnilla miljontals kronor av de svenska skattebetalarna. Dessutom verkar Liza Marklund helt ha glömt bort hur hon med hjälp av lögnerna i Gömda påverkade politiker att införa lagändringar och ändringar av praxis inom Socialtjänsten.

Dessutom verkar Liza Marklund också ha glömt bort hur hon beskyllde Osama Awad för att vara massmördare, våldtäktsman och terrorist. Och hur hon lögnaktigt hängde ut Elisabeth Hermon som en bedragare som utnyttjade misshandlade kvinnor i flera artiklar i Expressen. Eller hur hon beskyllde pappan till pojken Adam för att vara pedofil i flera krönikor i Expressen, trots att pappan friats från alla beskyllningar av hovrätten.

Ingen av dessa har Liza Marklund ännu bett om ursäkt. Istället har hon fortsatt i krönika efter krönika att sprida sitt gift, utan att Expressen ens tillåtit att läsarna får kommentera Marklunds texter. Till idag! För idag tillåter Expressen tydligen att läsarna får skriva kommentarer till Liza Marklunds krönika. Kors i taket!

MER INTRESSANT OM: LIZA MARKLUND, EXPRESSEN, KRÖNIKA, KOMMENTARER

Sekretessmarkeringar och kontinuitetsprincipen

Medborgare! Hos Daddy kan man läsa om hur det går till när Gert Krantz på folkbokföringskontoret vid Skatteverket i Göteborg delar ut skyddade personuppgifter. Folkbokföringsuppgifter är normalt offentlig, vilket innebär att var och en har rätt att få ta del av dessa uppgifter. I vissa fall kan man få sina personuppgifter skyddade genom att en markering för särskild sekretessprövning (sekretessmarkering) förs in i folkbokföringssystemet (jfr 22 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). För att så ska vara fallet bör man dock kunna styrka att man utsatts för våld, hot om våld, förföljelse eller andra trakasserier. Detta i form av intyg från sociala myndigheter eller polisen, eller i form av kopior på domar eller beslut om besöksförbud. Men det är inget krav!

Det är alltså relativt enkelt att få skyddade personuppgifter idag. Det bygger oftast enbart på uppgifter från den som anser sig vara utsatt hot eller trakasserier. De sociala myndigheterna hjälper dessutom gärna till att utfärda intyg om att så är fallet, återigen enbart på uppgiftslämnarens uppgifter. I september 2009 var drygt 12000 personer sekretessmarkerade i Sverige.

Gert Krantz är alltså en av dem vid Skatteverkets folkbokföringsenhet som utan att blinka skriver under ansökningar om sekretessmarkering till dem som så önskar, ofta utan att ifrågasätta eller kritiskt granska vilket syftet sekretessmarkeringen är tänkt att användas i.

Under de senaste åren har allt fler fall av missbruk av sekressmarkering uppdagats. I Dagens Industri och i E24 kan man till exempel läsa om en 26-årig kvinna, som beviljats hemliga folkbokföringsuppgifter, som har utnyttjat falska identiteter till omfattande bedrägerier. Under flera år har hon rest runt i landet och lånat pengar, skaffat sig försörjningsstöd från samhället och lurat butiker och företag på miljontals kronor.

Vem tror ni uttalar sig om detta i artiklarna? Just det, Gert Krantz! Trots att antalet personer som får sina folkbokföringsuppgifter skyddade ökar stadigt ser Gert Krantz inga problem med tillämpningen:

"Har du levt ett sådant liv att du har behov av skydd, så ska du ha det. Det är naturligtvis olyckligt om det utnyttjas för brott men vi kan inte lägga några moraliska aspekter på det, säger Gert Krantz, sektionschef vid Skatteverket i Västra Götaland som gett kvinnan spärrmarkering."

Han lägger alltså inga som helst moraliska aspekter vid hur sekressmarkeringarna används. Det bekräftas av att många grova brottslingar idag har skyddade personuppgifter! Men det är inte bara grova brottslingar och ekonomiska bedragare som nyttjar systemet. Det gör ofta även mammor som vill ha enskild vårdnad om sina barn och som då beskyller barnens pappa för våld och övergrepp som en del i denna process. Daddy har själv på sin blogg beskrivit hur just detta gått till i hans fall och han är inte ensam. Det är en återkommande metod som används av många kvinnor.

Monica Antonsson avslöjade i sin bok "Mia: Sanningen om Gömda" att Mia Eriksson använde sig av samma metod. Mia fick också skyddade personuppgifter efter att ha påstått att hon var jagad av mannen med de svarta ögonen och hans kompisar. Allt baserat på hennes egna uppgifter. Socialtjänst och polis hjälpte glatt till att utfärda alla intyg som behövdes.

Med hjälp av en sekretessmarkering eller andra former av skyddade personuppgifter kan då mamman flytta till en annan ort med barnen, trots att pappan fortfarande har gemensam vårdnad, och på så sätt hålla barnen åtskilda från pappan. Genom att barnen inte har någon kontakt med pappan under den här tiden kan mamman senare när vårdnadstvisten ska avgöras i domstol få enskild vårdnad på grund av kontinuitetsprincipen (som anger att om barnet har bott med den ena föräldern under en tid så är det bäst för barnet att ha samma boende i fortsättningen).

Kontinuitetsprincipen utnyttjas alltså av vissa mammor som inte vill att barnen ska ha en fortsatt relation med pappan efter skilsmässan. Detta genom att via skyddade personuppgifter hålla sig själv och barnen gömda från pappan, ofta med hjälp av de sociala myndigheterna. Det finns till och med exempel på fall där mamman kidnappat barnen och fått behålla vårdnaden om barnen efter detta, med hänsyn till kontinuitetsprincipen! Ett sådant fall var kvinnan som med hjälp av Kvinnojouren i Tranås höll sig och barnen gömda i sex år.

Ofta när denna typen av vårdnadstvister kommer till domstol så bedöms inte ens mamman vara den mest lämpade vårdnadshavaren, tvärtom kan de ofta ha tvivel om mammans förmåga att se till barnens bästa och att tillse att barnen får tillgång till båda sina föräldrar. Trots detta döms ofta till mammans fördel enligt kontinuitetsprincipen.

Domstolarna ser då endast till de kortsiktiga problem det eventuellt kan vara för barnen att byta boende, men undviker att se till vad som är det långsiktigt bästa för barnen!

MER INTRESSANT OM: BARN, SEKRETESSMARKERING, VÅRDNADSTVIST, FÖRÄLDRAR

Varför låser man inte in målsägande under förundersökningen?

Medborgare! I Expressen kan man läsa att Tito Beltran skulle kunna avtjäna resten av sitt fängelsestraff med fotboja, men att Kriminalvården säger nej. Detta eftersom den våldtäktsdömda operastjärnan vägrat medverka i "relevant behandlingsprogram" såväl under tiden i anstalten som under den sökta utslussningsåtgärden. Alla dömda sexbrottslingar erbjuds den så kallade ROS-terapin, relation och samlevnad. Sexterapin går bland annat ut på att den dömde ska lära sig känna empati och sätta sig in i offrets situation. Det är ett krav att man genomgår programmet och kan vara ett kriterium för att få utökad frigång. Tito Betran har dock inte deltagit eftersom en central del av behandlingsprogrammet är att man erkänner sitt brott. Detta vill alltså inte Tito Beltran eftersom han anser sig vara oskyldigt dömd.

Hos Ingrid Carlqvist framkommer det att stora delar av artikeln i Expressen, som är skriven av journalisten Annsofie Näslund, är ihopljugen och innehåller påhittade citat av Tito Beltran. Ingrid Carlqvist intervjuade Tito Beltran för ett par dagar sedan och skrev därefter en artikel om detta på uppdrag av Expressen. Denna artikel lämnat hon in sedan in till Expressen. Strax därefter publicerade de Annsofie Näslunds artikel istället! En jämförelse mellan artiklarna kan man läsa hos Ingrid Carlqvist.

Om Tito Beltran är oskyldigt dömd eller om han faktiskt våldtog skådespelaren Maria Lundqvists då 18-årige barnflicka under Rapsody in Rock för snart 10 år sedan har Medborgarperspektiv ingen som helst uppfattning om, men det diskuteras intensivt hos Monica Antonsson för tillfället.

Det finns dock en intressant generell reflektion att göra i fallet med Tito Beltran. I Sverige så blir ofta en person som är misstänkt för ett brott häktad. Ofta med motiveringen att den misstänkte annars kan förstöra bevis eller på annat sätt påverka utredningen (som att tala ihop sig med vittnen eller omvänt hota vittnen till tystnad). Dessutom blir den misstänkte ofta dessutom häktade med restriktioner, vilket innebär att den misstänkte inte får ha någon som helst kontakt med omvärlden. De får inte se se på TV, inte läsa tidningar, inte kontakta sin familj och så vidare. Motiveringen till detta är ofta precis densamma, att det annars finns risk att den misstänkte påverkar utredningen.

Men för det påstådda brottsoffret (målsäganden) och personer i dess närhet finns inte alls samma restriktioner. Målsäganden får fritt tala med vem som helst och diskutera ihop sig vad man ska säga i rättssalen. I vissa fall (som i våldtäktsmål) får denne även ett målsägandebiträde, i detta fall Thomas Bodström! Målsägandebiträdets uppgift är att ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden.

Det allra mest slående i fallet Tito Beltran är dock Monica Dahlström-Lannes. Hon har fritt fått tala med både barnflickan och alla vittnena. De har gemensamt kunnat tala ihop sig och planerat i detalj vad de ska säga under rättegången. Dessutom antagligen med hjälp från Thomas Bodström. Både Monica Dahlström-Lannes och Thomas Bodström vet exakt vad som behöver sägas av målsägande och vittnen för att domstolen ska döma den åtalade. Det kan knappast vara några större problem för dem att förmedla till både barnflickan och personerna i hennes närhet hur de ska uttrycka sig.

Hur kommer det sig att målsäganden i brottsmål och personerna i dennes närhet ges den här möjligheten att påverka vad vittnen säger i förundersökningen och vad som sägs under huvudförhandlingen? Detta samtidigt som den åtalade sitter inspärrad och inte har någon annan kontakt med omvärlden än via sin advokat? Om man verkligen ville ha helt objektiva förundersökningar borde väl även målsägande spärras in med restriktioner, så att inte denne kan påverka utredningen?

MER INTRESSANT OM: RÄTTSSÄKERHET, RÄTTEGÅNG, HÄKTAD, MÅLSÄGANDE

HBT-personer vill ha rättigheter som inte hetrosexuella har

Medborgare! Enligt Dagens Nyheter tar pappor ut allt större andel av föräldraledigheten. Under förra decenniet steg männens andel med hela 10 procentenheter. Resultatet för 2009 slutade därmed med att 22,3 procent av den totala föräldraledigheten togs ut av papporna. Detta trots att många pappor aldrig ens får någon möjlighet att ta ut någon föräldraledighet. Detta eftersom de inte får automatisk gemensam vårdnad för sina barn när de föds. För barn som föds utanför äktenskapet får nämligen mamman enskild vårdnad om vid födseln. Och utan vårdnad får man heller ingen föräldraledighet. För att pappan ska få ta del av föräldraledigheten krävs att mamman skriftligen godkänner honom som vårdnadshavare och att han ska få gemensam vårdnad om barnet. Först då får även pappan rätt till föräldraledighet.

På GP Debatt skriver RFSL:s ordförande Sören Juvas en artikel om flera olika HBT-frågor. Bland annat skriver han att:

"Samkönade kvinnliga par har fått hjälp med assisterad befruktning genom landstingen sedan 2005. Dock drabbas de av strukturell diskriminering och missgynnas i flera landsting och deras barn har inte rätt till båda föräldrarna som vårdnadshavare när de föds."

Medborgarperspektiv frågar sig dock varför Sören Juvas vill att just HBT-personer ska ha rättigheter som inte ens heterosexuella män har idag? För barn till heterosexuella män har ju inte heller någon automatisk rätt till sina pappor som vårdnadshavare när de föds. Eller är det bara de homosexuella kvinnorna som Sören Juvas värnar om i den här frågan? Så att de ska få samma rättigheter som sina heterosexuella väninnor? För männen behöver man kanske inte bry sig om, vare sig de är heterosexuella eller homosexuella...

MER INTRESSANT OM: BARN, VÅRDNAD, FÖRÄLDRALEDIGHET, HBT-PERSONER

Automatisk gemensam vårdnad är en riktig jämställdhetsreform

Medborgare! Det talas ofta från politiskt håll om att föräldraledigheten borde kvoteras mellan mamman och pappan. Det hävdas då att detta skulle vara en viktig jämställdhetsreform, så att både mamman och pappan skulle ta ut lika ledighet med barnen. Något som man då tydligen helt har glömt bort är att ungefär hälften av alla barn i Sverige föds utanför äktenskapet. Det innebär även att barnets pappa inte har någon som helst vårdnad om barnet när det föds. I Sverige krävs nämligen att ett barn ska vara fött inom äktenskapet för att båda föräldrarna automatiskt ska få gemensam vårdnad om barnet. Och för att överhuvudtaget få rätt till föräldraledighet krävs att man har vårdnaden om barnet!

För barn som föds utanför äktenskapet, av till exempel en mamma och pappa som är sambos, så tillfaller hela vårdnaden mamman vid barnets födsel. Därmed är det också mamman som får hela föräldraledigheten. För att pappan överhuvudtaget ska räknas som förälder till barnet krävs att han erkänner sitt faderskap till barnet. Det enda som sker när han gör detta är att han blir underhållsskyldig för barnet.

För att han ska få gemensam vårdad och därmed få tillgång till den eftertraktade föräldraledigheten krävs dock att mamman godkänner och skriver under en ansökan till Socialtjänsten om att att pappan ska få gemensam vårdnad om barnet. När mamman har godkänt att pappan ska få gemensam vårdnad så tillfaller även hälften av föräldraledigheten till pappan.

En likartad typ av lag har man tydligen i Tyskland. Hos Daddy kan man läsa att den tyska staten i december förlorade ett mål i Europadomstolen mot en pappa som förlorat vårdnaden om sitt barn enbart på grund av att modern inte godkände honom som far. Paret var inte gifta. Europadomstolen har som uppgift att se till att konventionen om dom mänskliga rättigheterna följs av de stater som har undertecknat konventionen.

Detta är ett tydligt tecken på att dagens lagar som skiljer på män och kvinnor när det gäller vårdnaden om barn inte är förenliga med de mänskliga rättigheterna. De är heller inte förenliga med tanken om ett jämställt samhälle. För vill man verkligen ha ett jämställt samhälle så är det inte i första hand en kvotering av föräldraledigheten som man bör fokusera på, utan istället att både män och kvinnor ska ha automatisk gemensam vårdnad om de barn de sätter till världen, oavsett om det sker inom äktenskapet eller ej!

MER INTRESSANT OM: BARN, JÄMSTÄLLDHET, UNDERHÅLLSBIDRAG, GEMENSAM VÅRDNAD