Medborgarperspektiv

Välkommen Stefan Löfven, en riktig arbetare tar över för Socialdemokraterna

2012-01-26T18:41:00.001+01:00

Medborgare! Det har gått en knapp vecka sedan Håkan Juholt var tvungen att retirera från sin post efter att ha jagats under flera månader inte bara av mediadrevet, utan också av partikamrater som såg honom som den stora orsaken till det socialdemokratiska förfallet. Idag har så VU bestämt sig för vem de ska nominera till posten som partiordförande för det klassiska arbetarpartiet. Det blir IF Metall's ordförande Stefan Löfven. En man med en riktig arbetarbakgrund och god vetskap om hur det är att leva som en helt vanlig människa, till skillnad från många av de övriga politiska broilers som numera befolkar stora delar av Riksdagen och i partitopparna. Han har bland annat arbetat som svetsare under 16 år på Hägglunds i Örnsköldvik. Dessutom har han tidigare gjort sig känd som kärnkraftsförespråkare och har pekat ut ekonomisk tillväxt som en viktig huvudfråga för Socialdemokraterna. Det bådar gott!

K-G Bergström säger att han tidigare har imponerats av Stefan Löfvens skicklighet och att han klarade sig väldigt bra när han intervjuats. Stefan Löfven hade svar på alla frågor och han formulerade sig både kort och slagkraftigt. Däremot tror K-G Bergström att det socialdemokratiska kvinnoförbundet kan komma att ha en och annan åsikt om valet av Stefan Löfven.

Och tänk så rätt han fick på den punken! Idag på morgonen bloggade Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor, att hon vill ha en kvinna som ny partiledare. En annan S-kvinna, Hillevi Larsson, tycker att det vore en bra idé att bilda en ny framträdande post inom partiet, som ges till en kvinna, eftersom hon anser att det är viktigt att "man lyfter fram kvinnor".

Även Expressens S-märkta krönikör, Lotta Gröning, tror att Stefan Löfven kan få det svårt. "Han är inte kvinnornas man" säger Lotta Gröning. Kanske beror det på att Stefan Löfven tidigare, i sin roll som IF Metall's ordförande, har ställt sig kritisk till separata kvinnopotter i samband med löneförhandlingarna.

Det är positivt om Stefan Löfven har ett fokus på att skapa ekonomisk tillväxt istället för att ägna sig åt bidragspolitik, fördelning av en minskande kaka och att dalta med kvinnoförbundet. Att skapa välstånd och att därmed öka kakan är den enda långsiktigt hållbara vägen till ökad välfärd för alla. Tyvärr har Socialdemokraterna under de senaste åren haft partiledare som uppenbarligen inte förstår hur det fungerar.

Vi får hoppas att Stefan Löfven är kunnigare på det området och att han börjar tala om de viktiga politiska frågorna, som att skapa ett miljonprogram för jobben. Det förtjänar Sverige! Sverige förtjänar också en opposition som är stark och som kan erbjuda ett vettigt alternativ till Alliansen.

Välkommen Stefan Löfven, se nu till att hålla fokus på det viktiga!

AB1 AB2 AB3 AB4 AB5 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 Ex1 Ex2 GP1 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6
MER INTRESSANT OM: STEFAN LÖFVEN, SOCIALDEMOKRATERNA, VÄLFÄRD, ARBETE

Sveriges mest ojämställda tidning kartlägger sina politiska motståndare

2012-01-22T12:32:00.001+01:00

Medborgare! Dagens feminister brukar ju ofta hävda att Sverige inte är ett jämställt land eftersom representationen på alla positioner i samhället inte är fifty-fifty mellan kvinnor och män. Därför förespråkar många feminister att man ska kvotera in kvinnor i börsbolagens styrelser och på andra viktiga positioner i samhället (av någon konstig anledning verkar de dock inte lika intresserad av att kvotera in kvinnor i de minst attraktiva och de farligaste jobben eller bland de utslagna i samhället). Likaså talar sig många feminister varma för en kvoterad föräldraförsäkring (men är inte alls lika intresserade av att ge män samma rättigheter som kvinnor när det gäller vårdnad om barnen, vilket är en absolut förutsättning för att kunna ta del av föräldraförsäkringen).

Om nu könsrepresentationen verkligen är så viktig för feminister kunde man ju tänka sig att de själva lägger väldigt stor vikt vid att hålla den jämn i alla de sammanhang där de själva kan styra över den. Men som Medborgarperspektiv flera gånger tidigare visat så är inte alls så fallet.

Inom universitetsvärlden är genusvetenskapen en av de allra mest ojämställda disciplinerna, endast 11 procent av de anställda på landets genusvetenskapliga institutioner är män. Ett annat sådant exempel på dubbla måttstockar är branschorganisationen Genusföretagarna, där 6 av de 7 styrelseledamöterna är kvinnor. Samma sak ser man i styrelsen för Feministiskt Initiativ, endast 2 av de 15 styrelseledamöterna är män.

Nu kan vi lägga ytterligare ett exempel till listan på feministiska organisationer som inte lever som de lär. I tidningen Feministiskt Perspektiv består nämligen redaktionen av 23 personer, varav bara en (1) enda är man. Det torde göra Feministiskt Perspektiv till landets mest ojämställda nyhetstidning!

Detta är ytterligare ett exempel på den feministiska dubbelmoral som råder och visar med all tydlighet att feminism inte alls handlar om jämställdhet - inte ens den typen av kvantitativ "jämställdhet" som de själva säger sig förespråka.

När man dessutom tar in i ekvationen att Feministiskt Perspektiv ägnar sig åt att kartlägga sina politiska motståndare och tillhör dem som hyllar massmord på män, så visar det tydligt på den intolerans och den despotiska elitism som kommit att karakterisera dagens feminism.

Det visar med all tydlighet att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

MER INTRESSANT OM: FEMINISTISKT PERSPEKTIV, FEMINISM, KARTLÄGGNING, SCUM

Two wrongs don't make a right

2012-01-19T17:28:00.000+01:00

Medborgare! En gammal artikel om Annica Dahlström och hennes minst sagt svartvita syn på män respektive kvinnor verkar ha blivit dagens snackis. Annica Dahlström är professorn i neurobiologi som för några år sedan gjorde sig känd för boken "Könet sitter i hjärnan", där hon bland annat beskrivs anatomiska och fysiologiska skillnader i hjärnan mellan kvinnor och män. Eller rättare sagt att det finns ett antal statistiskt säkerställda skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, precis som det finns ett antal andra statistiskt säkerställa fysiska skillnader mellan könen. Som att män i medeltal är längre än kvinnor och att män i medeltal är starkare än kvinnor, men som alla vet så är variationen stor inom både gruppen män och inom gruppen kvinnor. Det är inte svårt att hitta enskilda kvinnor som är betydligt längre än enskilda män eller enskilda kvinnor som är starkare än enskilda män.

Men i den gamla intervjun i Aftonbladet verkar Annica Dahlström gå ett par steg längre och hävdar att "Pappan kan skada barnet". Bland annat hävdar Annica Dahlström att män inte förstår hur sköra barn är samt att de har mycket mindre tålamod med dreggel och blöjor än vad kvinnor har. Hon räknar upp fem punkter varför män är mindre lämpade att ta hand om barn än kvinnor:

1. Sämre känsel i fingertopparna:

– Känsligheten har stor betydelse när du hanterar ett nyfött, ömtåligt barn. Du avväger dina rörelser beroende på vilken input du får från dina känselnerver.

2. Män har tunnelseende:

– Kvinnan har däremot ett bredare, nästan 180 graders synfält och kan nästan se ”bakom ryggen”. Det är oerhört viktigt för att ha en bra överblick när barnet börjar krypa omkring.

3. Mindre känslig hörsel:

– En mamma hör mycket svaga ljud och kan, på sitt barns skrik, avgöra om det är för varmt, för kallt, hungrigt, trött eller bajsnödigt. En man har inte alls samma känslighet i innerörat.

4. Doften och rösten:

– Mannens konstiga maskulina doft och mörka stämma passar inte barnen.

5. Modersinstinkten:

– Hos mamman utsöndras hormonet oxytocin i hennes blod efter förlossningen och det svämmar ut när hon hör barnet skrika. Detta hormon ger i normala fall den starka modersinstinkten, liksom hos alla däggdjursmödrar. Människan är inget undantag.

Det är inte alls omöjligt att hon har visst fog för vad hon säger, att det finns statistiskt säkerställda skillnader på dessa punkter mellan män och kvinnor. Vad hon dock inte har redovisat är vetenskapligt bevis för att detta verkligen leder till att kvinnor är duktigare och mer lämpliga att ta hand om barn. Och även om det skulle finnas sådana samband, vilket hon hävdar under respektive punkt, så finns det fortfarande en väldigt stor variation inom både gruppen män och gruppen kvinnor för respektive egenskap.

Det finns säkert gott om enskilda män som har bättre känsel i fingertopparna än enskilda kvinnor, precis som det säkert finns många enskilda kvinnor som har mer tunnelseende än enskilda män.

Det går alltså inte utifrån statistiska data generalisera på ett svartvitt sätt och säga att alla män är "farliga" för sina barn! Det finns överhuvudtaget inget fog att ens påstå att man skulle bli "farlig" för sina barn av att ha mindre känsliga fingertoppar, mer tunnelseende eller mindre känslig hörsel.

För övrigt måste man inte vara "bäst" på att ta hand om barn för att barnet ska växa upp i harmoni. Det räcker att man är "good enough", vilket både den stora merparten män och den stora merparten kvinnor är!

Att som Annica Dahlström gå till extremen och påstå att kvinnor till 100 procent borde ta ut föräldraledigheten och vara hemma med sina barn när de är små är precis lika galet som att påstå att män och kvinnor är precis lika och därför borde dela 50/50. Biologisk extremism är lika idiotiskt som sociologisk extremism.

Two wrongs don't make a right!

MER INTRESSANT OM: ANNICA DAHLSTRÖM, BIOLOGI, BARN, FÖRÄLDRAR, BARN

Kriminella kvinnor sätter sina barn i fängelse

2012-01-06T17:55:00.001+01:00

Medborgare! Idag kan man läsa att allt fler barn sitter inlåsta på landets fängelser. Det handlar inte om barn som själva är kriminella eller har gjort sig skyldiga till något brott. Nej, det handlar om barn som tvingas sitta inlåsta på fängelser eftersom deras mammor är kriminella och har begått brott. Sedan ett antal år tillbaka så anser nämligen Socialstyrelsen att det är skadligt för barn att separeras från sina mammor, även om mammorna har begått brott och blir dömda till fängelsestraff.

Antalet barn som hålls inlåsta tillsammans med sin mammor på landets kvinnoanstalter har därför ökat dramatiskt under de senaste åren, från 4 barn 2007 till 26 stycken år 2010. Och siffran förväntas öka. Därför har de flesta kvinnoanstalterna nu anpassats för att kunna ha barn boende där. Dock finns ingen verksamhet för barnen på fängelserna.

Men vad säger detta egentligen om synen på föräldrar i samhället? När en kriminell mamma och ett liv i fängelse anses som bättre för barnet än ett liv i frihet med pappan eller med någon annan släkting så kan man inte annat än undra om inte synen på det heliga moderskapet har gått allt för långt!

Stackars barn!

GP1 HD1 SR1 SR2
MER INTRESSANT OM: BARN, KVINNOR, FÄNGELSE, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Mer SCUM, mer feminism, mer kultur, mer manshat och mindre demokrati

2012-01-04T20:42:00.003+01:00

Medborgare! Debatten om Valerie Solanas "SCUM-manifestet" och Turteaterns feministiska uppmaning till massmord på män fortsätter. Nu är det Mikaela Blomqvist som hävdar att alla som är kritiska till feminismen och "SCUM-manifestet" har en förljugen verklighetsuppfattning. Mikaela Blomqvist går till och med så långt att hon hävdar att alla män (ja, enligt henne så är det bara män som är kritiska till feminismen och "SCUM-manifestet") som inte erkänner teorin om könsmaktsordningen (att vi lever i ett patriarkat där män är överordnade kvinnor) gör det som en medveten strategi med syfte att upprätthålla den patriarkala ordningen. Dessutom jämför hon alla som är kritiska till feminismen med rasister och ensamma galningar som Anders Behring Breivik.

Slutligen beklagar sig Mikaela Blomqvist över att Internet gjort det möjligt för människor som är kritiska mot samhällselitens gängse budskap att få komma till tals och göra sina röster hörda. Precis som så många andra privilegierade politiker, journalister och kulturpersonligheter anser hon att det bara leder till "näthat" från en okunnig pöbel. Men det är ingen nyhet att den privilegierade eliten vill tysta vanligt folk. Samma sak skedde när tryckkonsten blev allmänt spridd i början av 1800-talet. Då ville också eliten tysta folket.

Som så många andra hävdar alltså Mikaela Blomqvist att just könsmaktsordningen är en nyckel till förståelsen av SCUM. Att "SCUM-manifestets" budskap inte handlar om att krossa och mörda män, utan att det handlar om att krossa "patriarkatet".

Men när man ser pjäsen så förekommer inte ordet "patriarkat" en enda gång. Det talas inte om någon "könsmaktsordning" som ska krossas. Det handlar enbart om att förnedra, nedvärdera och döda män. Män av kött och blod!

Att det hela inte bara är en provokation, utan att det i grunden handlar om en ytterst usel manssyn och ett rent manshat verifierades inte minst av skådespelaren Andrea Edwards själv i Eftersnack till SVT Debatt den 24 november. På en fråga om en teaterovan 16-årig kille som ser "SCUM-manifestet" därefter kommer att återkomma till teatern svarade Andrea Edwards:

"Han kommer återkomma till teatern som en mycket helare människa och lite mindre mansgris!"

Andrea Edwards anser alltså att 16-åriga pojkar är mansgrisar. Det är alltså den manssyn som karakteriserar hela uppsättningen av "SCUM-manifestet" på Turteatern. Det är alltså den manssyn som Mikaela Blomqvist och så många andra inom den röda kulturvänstern, som tidigare hyllat "SCUM-manifestet", står bakom. Det är helt enkelt den usla manssyn som dagens radikalfeminism stå för!

Tyvärr är det ingen nyhet. Vi har så många gånger tidigare sett uttalanden som detta. Vi har så många gånger tidigare sett att det inte finns någon jämställdhet bakom den feministiska masken. Att det bara finns manshat.

Och föraktet av män och nedvärderandet av allt som har med män att göra finns där av en anledning. Syftet är nämligen att skapa en rädsla för män (androfobi) hos framför allt unga kvinnor. Ty androfobi är radikalfeminismens metod för att skapa ännu fler radikalfeminister. Rädsla leder till hat. Hat leder till förakt och dehumaniosering. Förakt och dehumanisering leder till inskränkningar av demokratin för de utsatta. Från demokrati till diktatur. Och till slut kan det feministiska "SCUM-manifestets" budskap genomföras i detalj, utan att någon längre kan protestera. Vi har sett det förr. Auschwitz. Treblinka. Gulag.

Med det i baktanke är det riktigt skrämmande att Mikaela Blomqvist och hennes feministiska vänner i den kulturella makteliten vill tysta alla som uttalar sig kritiskt om feminismen och "SCUM-manifestet"!

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, SCUM, ANDREA EDWARDS, KULTURELITEN, NÄTHAT

I spåren av det socialdemokratiska förfallet

2012-01-02T14:59:00.014+01:00

Medborgare! I ännu en av alla opinionsundersökningar noteras ett rekordlågt väljarstöd för Socialdemokraterna. Endast 25,3 procent av väljarna lägger numera sin röst på det forna statsbärande partiet. Samtidigt är också förtroendet för partiordförande Håkan Juholt kört i botten efter en höst präglad av bidragskorruption, ogenomtänkta utspel och internt myglande med budgetpropositionen. Inte har det heller blivit bättre av att rosornas krig härjar inför öppen ridå. Senast i raden att sticka kniven i ryggen på Håkan Juholt är tydligen Ylva Johansson, som på sin blogg beskyller Håkan Juholt för det socialdemokratiska förfallet. Frustrationen är onekligen stor inom partiet och allt fler av högdjuren positionerar sig uppenbarligen inför framtiden. Även om det också finns de som sluter upp kring partiordföranden och kräver stopp för ytterligare Juholtkritik.

Men det socialdemokratiska förfallet började inte med Håkan Juholt. Det började inte ens under Mona Sahlins tid. Det började långt tidigare. Det har bara blivit allt mer synligt med tiden och än mer synligt blir det när det hela sker inför öppen ridå. I bloggosfären hugger socialdemokraterna varandra i halsen. I Aftonbladet hugger ledarredaktionen och Lena Mellin dagligen Håkan Juholt i halsen. Dolkstöt efter dolkstöt.

Blodet rinner i allt stridare strömmar från den sargade röda rosen.

Många är de som under åren kommit att tjäna sitt levebröd på det Socialdemokratiska partiet. När nu stödet sjunker i rask takt gäller det att med alla medel hålla sig kvar över vattenlinjen på det sjunkande skeppet och att klättra så högt upp i riggen som möjligt. För det finns en stor risk att partipengarna inte längre kommer att räcker till alla de som blir kvar vid årorna och vid rodret eller än värre nere i kabyssen.

Samtidigt kan flera av de övriga partierna luta sig tillbaka och se det egna väljarstödet öka, trots att man inte lyft ett handtag för att göra livet bättre för väljarna. Tvärtom karakteriseras även de övriga partierna av samma typ av interna förljugenhet som Socialdemokraterna. Det är samma typ av politiska broilers som klamrat sig fast vid makten i alla partierna.

Senare i veckan ska Vänsterpartiet välja ny partiledare. Med största sannolikhet blir det Östermalmsvänsterns Jonas Sjöstedt som tar över efter Lars Ohly. Då får väljarna ännu en hycklande broiler att lägga sin röst på. Utåt sett är Jonas Sjöstedt den ödmjuke och förtroendeingivande arbetargrabben, men det var länge sedan han fick ens antydan till skit under naglarna. Efter cirka tio år som EU-parlamentariker i Bryssel flyttade han 2006 till New York, där hans fru Ann Måwe arbetade som svensk diplomat på FN. När de kom tillbaka till Sverige 2010 bosatte de sig på Östermalm i Stockholm, så långt bort som möjligt från de arbetare han förväntar sig ska rösta på honom!

Men med tanke på Socialdemokraternas förfall så kan nog även Östermalmsvänstern för många ses som ett mer attraktivt alternativ än rosornas krig.

Miljöpartiet verkar dock vara de som hittills tjänat mest på det socialdemokratiska förfallet. Partiet har blivit allt starkare, framför allt i storstäderna. En stor del av de nya sympatisörerna kommer från Socialdemokraterna. Varför kan man fråga sig? Antagligen i brist på andra vettiga vänsteralternativ? För inte har de två nya språkbroilerna, pojkvasken Gustav Fridolin och osynlige Åsa Romson, gjort något för att aktivt locka väljare till partiet. Men kanske är det just detta som är knepet? Om man kniper käft så riskerar man, till skillnad från Håkan Juholt, inte heller att skrämma bort några potentiella väljare.

Höger om blockgränsen är det tyvärr inte mycket bättre.

Centern fick i höstas sin egen lilla broiler som partiledare när floskeldrottningen Annie Lööf tog över efter Maud Olofsson. Men Stureplanscentern lilla drottning verkar inte gå hem hos väljarna. För allt som hittills producerats är bara floskler och åter floskler. Sådant ser väljarna igenom. Inte underligt då att stödet börjat sjunka och allt mer närmar sig 4%-spärren.

Sedan finns det visst ett parti som heter Folkpartiet också. Men när någon hörde något från dem senast är dock oklart. Finns de fortfarande kvar? Väljarna verkar av någon anledning tro det, då Folkpartiet får ungefär samma stöd som floskelCentern.

Kristdemokraterna ägnar sig mest åt interna stridigheter, där Mats Odell och Göran Hägglund gör upp om vem som ska leda det allt mindre partiet. Där är det dock inte två broilers som är alternativen, utan två gamla sega tuppar. Verklighetens folk verkar dock Kristdemokraterna helt ha glömt bort.

I lugn och ro kan statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg se stödet öka för Moderaterna, utan att behöva lyfta ett finger. Det behövs inte längre några jobbskatteavdrag för att locka nya väljare. Numera får man automatiskt ny väljare, trots att man mot alla frihetliga ideal ökar övervakningen av folket!

Det finns inte längre någon riktig opposition. Det finns inte längre några riktiga alternativ för medborgarna. Det finns inte längre någon riktig demokrati. Det finns bara politiska broilers som inte har någon som helst kontakt med vanligt folk, utan enbart ser till sitt eget bästa.

Sådan ser tyvärr medborgarnas vardag ut i spåren av det socialdemokratiska förfallet.

Uppdatering: Missa inte Anybody's klockrena sammanfattning av det socialdemokratiska förfallet - förvärvarna, ärvarna och fördärvarna!

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 Ex1 Ex2 Ex3 Ex4 Ex5 GP1 GP2 GP3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SR1
MER INTRESSANT OM: SOCIALDEMOKRATERNA, HÅKAN JUHOLT, ROSORNAS KRIG, POLITIK

God Jul

2011-12-24T03:10:00.019+01:00

Medborgare! Även om snön lyser med sin frånvaro och vädret mer påminner om en gråruskig dag i oktober så är det nu åter dags för en lång dags väntan på tomten. Så koka gröten och värm på glöggen. Snart knackar han på dörren, med julklappssäcken i högsta hugg.

Medborgarperspektiv önskar alla läsare en God Jul!

MER INTRESSANT OM: GOD JUL, TOMTEN, JULTOMTEN, MEDBORGARE

Rättsväsendets vedervärdiga agerande mot den kvinnliga barnläkaren

2011-12-23T17:14:00.006+01:00

Medborgare! För snart tre år sedan stormade fyra poliser klädda i skinnjackor in på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Efter att ha talat med chefen på avdelningen för barnintensivvård (BIVA) stegade de fram till en kvinnlig narkosläkare, som just höll på att gå ronden, och bad henne följa med. Utan att förklara vad läkaren var misstänkt för eller att ge någon annan som helst förklaring så greps hon på ett ytterst förödmjukande sätt inför ögonen på hennes egna kollegor och inför de patienter hon ansvarade för. Den kvinnliga narkosläkaren har i media kommit att kallas för "barnläkaren", misstänkt för att ha bragt ett för tidigt fött barn om livet med hjälp av en överdos tiopental.

Detta var början till flera års helvete för barnläkaren. Hon blev inte bara utpekad för dråp av det svenska rättsväsendet, utan också misstänkliggjord och smutskastad i media.

Efter en nästan tre år lång juridisk process kunde dock till slut Solna Tingsrätten i oktober 2011 fastslå att det inte hade bevisats att den för tidigt födda flickan blev utsatt för något brott och att det heller inte fanns någonting som pekade på att barnläkaren gjort något som inte varit medicinskt motiverat, därmed ogillades åtalet. En kort tid senare meddelade åklagaren att denne heller inte avsåg att överklaga Tingsrättens beslut. Därmed var den dråpåtalade barnläkaren äntligen fri.

Hon hade då förlorat 984 dagar av sitt liv. Tid som hon aldrig någonsin kommer att få tillbaka!

Nu har barnläkaren i Läkartidningen berättat hur hon blev behandlad av det svenska rättsväsendet. Det är skrämmande redogörelse som visar på total inkompetens hos den ansvariga åklagaren och de poliser som genomförde utredningen och höll förhören. Man kan inte bli annat än mörkrädd när barnläkaren redogör hur hon blev behandlad av personalen vid de ansvariga rättsvårdande myndigheterna samt av de journalister som rapporterade om fallet.

Efter att hon blivit hämtad av polis från sin arbetsplats, utan att få veta vad det hela handlade om, så blev hon förd till Solna polisstation.

"- Där kommenderades jag in i ett rum och skulle klä av mig naken. »Vad är det på gång? Vad är det här för något?« Då väste en av poliserna att »har man gjort något så hemskt som du har gjort, så borde man nog veta det och inte spela på det här sättet som du gör«."

Hon fick sitta i en cell ganska länge innan de flyttade henne till en ny cell. Tiden gick och eftersom hon inte ätit sedan frukost blev hon både hungrig och törstig, men det fanns inget sätt att kommunicera med omvärlden. Efter ytterligare en tid kom det dock personal som flyttade henne till ännu en ny cell, men hon fick varken något att äta eller dricka. Än mindre fick hon svar på sina frågor om vad hon hade gjort och varför ingen förhörspersonal kom.

När hon till slut blir förd till ett rum för att bli förhörd och där får veta att hon är misstänkt för att "gjort någonting" med ett av de sjuka barn hon vårdat, så frågar hon efter en advokat för det har hon "sett på tv att man får ha". Hon blir då tillsagd av den polis och den civilanställde som förhör henne att sluta krångla och får veta att det kunde ta flera dagar att få fram en advokat.

"- Då sa jag att då sitter jag här, men jag säger ingenting, för jag har inte gjort något. Då sa de att »du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat. Sedan får vi faxa till någon, sedan tar det någon dag innan det kommer tillbaka, och du ska ha åklagarens beslut på att du ska ha en advokat. Så det kommer att ta ett par dagar«. Då får det ta ett par dagar, sa jag.

- Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«"

Som tur vad har hennes chef på Astrid Lindgrens Barnsjukhus redan börjat ana ugglor i mossen och kontaktat en kompis som var åklagare och frågat denne vem den bästa försvarsadvokaten var. Han fick då Björn Hurtigs namn och ringde därefter upp honom för att be honom att hjälpa barnläkaren. Björn Hurtig åtog sig fallet, men kunde inte komma loss direkt själv och skickade därför en kollega från samma kontor att medverka vid de första förhören senare på kvällen. Under tiden hade barnläkaren haft tid att tänka tillbaka på den för tidigt födda flicka som förhörsledarna sagt att det rörde sig om.

"- Långsamt kom det tillbaka. Så jag sa till advokaten att det kanske är det här. Ja, sa han, du är anhållen för mord, alternativt dråp. Jag förstod ingenting.

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

- Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förhöra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd."

Efter förhöret leddes hon åter tillbaka till sin cell. Allt hon fick ta med sig var advokatens visitkort. Väl i cellen fick hon sova på en galonbrits med en filt över sig. I taken brann lampan dygnet runt. Det blev inte mycket sömn. När det väl blev morgon och hungern gjorde sig än mer påmind fick hon veta att det inte fanns någon frukost till henne.

"– Jag var sist i kön, så det fanns inget kvar. Då hade jag varken fått lunch, middag eller frukost.

Narkosläkaren berättar att när hon bad att man skulle ordna något att äta fick hon veta att man minsann inte kunde göra sådana beställningar, utan hon fick klara sig utan."

Senare på dagen kom Björn Hurtig, som sedan dess varit hennes försvarsadvokat, och förhören återupptogs. Snabbt insåg hon dock att polisens förhörsledae inte hade ens de mest elementära kunskaperna i medicin, kemi och matematik. Deras inkompetens var total.

"– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare."

Veckan fortsatte med flera korta förhör. Hon fick av Björn Hurtig veta att misstankarna om dråp grundade sig på att man hade fått ett blodprov som efter analys på Rättsmedicinalverket (RMV) visade hög halt av tiopental. Barnläkarens reaktion på detta var att hon aldrig hade ordinerat tiopental till flickan under tiden hon var ansvarig.

"- Jag försökte berätta hur man vårdar svårt sjuka. Och de sa bara att »du var ansvarig när hon dog, alltså har du givit en dödlig spruta med tiopental« och »det här är ju dödligt och en dödlig dos«. Jag sa att man inte kan säga det. Det här var en koncentration man hittat i blodprovet, det har inget med en dos att göra. Men det var som att tala förbi någon. De förstod inte vad jag sa. En eftermiddag när de hade stängt av bandspelaren så frågade jag om de hade varit på barn-IVA över huvud taget. Då hade den kvinnliga civilanställda varit där en gång. Har du varit inne på ett rum med patienter? Nej, det hade hon inte varit. Har du sett ett barn i respirator? Nej. Har du sett den här salen där det här ska ha utspelat sig? Nej, det hade hon inte. Så ni har inte varit inne och tittat på det här? Ni vet inte hur det ser ut, ni vet inte hur det går till, ni vet inte hur vi vårdar? Nej. Men hur kan ni då ställa frågor? Det är ju väldigt mycket ni inte förstår? Har ni sett hur mediciner förvaras och hur vi jobbar? Nej. Då sa jag att jag tror att ni har mycket att titta på och kolla upp innan ni drar förhastade slutsatser. För jag har inte gjort något utöver vad jag har rätt att göra i mitt yrke."

Polisens förhörsledare visade alltså än en gång upp sin totala ignorans och sin enorma inkompetens. Och inte blev det bättre när barnläkaren försökte sänka sig till deras nivå. När hon långsamt och på enkel svenska försökte förklara så fick hon följande reaktion från polisens förhörsledare:

"- När jag ibland under förhören var tvungen att tänka efter hur jag skulle säga på svenska så påstod de att jag pratade långsamt för att jag skulle kunna komma på hur jag skulle konstruera lögnerna. Så sa poliserna."

Självklart kände barnläkaren en stigande förtvivlan. Samtidigt upplevde hon, precis som de flesta andra som sitter anhållna med restriktioner, en enorm ensamhet.

"- Jag fick inte ha några kontakter, fick inte läsa någonting, inte någon tidning, inte någon bok. Ingen tv, ingen video eller radio. Bara prata med advokaten.

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

- De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova."

Riktigt illa blev det natten innan hon skulle till Tingsrätten för häktningsförhandling.

"- Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr."

Häktningsförhandlingarna hölls bakom lyckta dörrar och det var först där som barnläkaren fick en sammanhängande bild över vad anklagelserna bestod i. Åklagare Elisabeth Brandt pläderade inför rätten och påstod då att barnläkaren hade begått ett barmhärtighetsmord. Detta eftersom barnläkaren inte skulle ha orkat se den sjuka lilla flickan och därför givit henne en dödlig dos av tiopental.

"Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«"

Det var alltså inte enbart polisens förhörsledare som inte hade elementär kunskap i medicin, kemi och matematik. Även åklagaren uppvisade samma totalt inkompetens.

Efter häktningsförhadlingen fördes barnläkaren till Kronoberghäktet, där hon återigen fick klä av sig naken, fick andra kläder och låstes in i en cell. Eftersom hon var häktad med restriktioner så fick hon fortfarande inte läsa dagstidningar, se på tv, prata med någon eller ringa någonstans. Den enda barnläkaren fick prata med var hennes advokat, Björn Hurtig, som besökte henne varje dag.

Björn Hurtig började skriva på en överklagan av häktningsbeslutet, men innan det hade hunnit lämnas in så beslutade åklagaren att barnläkaren skulle släppas ur häktet. Efter att ha varit inspärrad under flera veckor fick hon äntligen andas fri luft igen. Men obehaget och känsla av rättslöshet fanns fortfarande kvar.

"- Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Narkosläkaren säger att hon aldrig var rädd trots behandlingen på polisstationen.

- Jag visste att jag inte hade gjort något, så jag tänkte att på något sätt måste det här lösa sig.

- Men att man fick behandla en människa så! Det visste jag inte. Då förstår jag hur förfärligt det måste vara när någon annan är fullständigt oskyldig, och kanske inte har en chef, som förstått att det här är något tokigt, och som kan ringa och ordna. Det här var fruktansvärt. Så här får det inte gå till i Sverige."

Hon fick då veta av Björn Hurtig att det är ungefär så här det brukar gå till i den svenska rättsväsendet.

De som läst Medborgarperspektiv tidigare har ju sett exempel på just detta, som i BDSM-fallet där två män (falskt utpekade för grov våldtäkt och olaga frihetsberövande) hölls inspärrade i flera veckor av åklagare Ulrika Rogland. Det är heller inte speciellt underligt att Julian Assange motsäger sig ett överlämnande till det svenska rättsväsendet. Eftersom han haft Björn Hurtig som sin svenska försvarsadvokat så vet han vilken behandling som väntar i svenskt häkte.

Inte blir det bättre av att svenska åklagare dessutom regelmässigt använder sig av media för att smutskasta personer som är misstänkta för brott. Även barnläkaren blev utsatt för just detta. Och media hängde glatt på!

"- Det som har varit obehagligt för mina vänner och min familj var det som skedde när Elisabeth Brandt hade kommit ut från häktningsförhandlingen. Hon stod med ett leende och sa »ja, det är klart att hon blev häktad, det är ju ett barmhärtighetsmord hon har begått«. När jag såg det sedan förstod jag att redan innan man anhöll mig, så hade man bestämt att det var jag som hade gjort det här. Det fanns inga alternativ."

Samma typ av agerande har inte bara polis och åklagare ägnat sig åt i Assange-fallet, utan även målsägarbiträde, målsägande själva och målsägandes vänner. Även i BDSM-fallet har åklagare Ulrika Rogland nyttjat media för att piska upp stämningen mot den 32-årige man som till slut blev åtalad (och friad) för misshandel.

Efter att barnläkaren släppts från Kronobergshäktet önskade hon inget annat än att få komma hem och få lite lugn och ro. Väl hemma möttes hon dock av någonting helt annat.

"- Polisen hade gjort husrannsakan hemma hos mig. När jag kom hem och började titta igenom lägenheten, såg jag att min dator var borta. Och de hade plockat ner alla tavlor och varit och rotat runt bland alla kläder. Veckan innan hade jag fått en del av ett styckat rådjur av mina vänner som jagar, och hade precis stoppat in det i ett litet frysskåp. När jag öppnade frysen såg jag att de hade tagit ut en bit av det frysta rådjuret. De trodde väl att jag hade barn nedfrusna … Överallt, precis överallt, hade de varit. Vad letade de efter? Tiopental?"

Inte blev det bättre av att journalister bänkade sig utanför hennes lägenhet. Trots att porten till huset var låst så tog de sig in. De ringde på och ropade i brevlådan för att få en intervju. Barnläkaren var tvungen att täcka för fönstren för att få lite privatliv. Men tidningarna skrev och med det följde mordhoten.

"- Det har varit väldigt, väldigt jobbigt. Jag fick hotbrev också, i brevlådan och via nätet. Mordhot. Långa tider gick jag inte ut om jag inte hade någon med mig. Och min bil blev påkörd på gatan. Bara den. Blev jätteförstörd vid flera tillfällen. Folk stod i mörkret och väntade på mig. En journalist stod i källaren, och när jag skulle ut på kvällen med hundarna, så hoppade hon fram och stoppade en mikrofon framför näsan på mig »jag vet att det är du, vad har du att säga?«. Då bestämde jag mig för att flytta. Det var inte värt att bo i stan."

Till slut orkade hon inte längre och flyttade. Långt ut på landet.

Då var, som tur vad, stödet från kollegorna desto bättre. Redan dagen efter att hon kom ut från häktet var hon tillbaka på jobbet. Hon blev välkomnad tillbaka av sina kollegor och fick direkt deras stöd.

Barnläkarens förhoppning var att den rättsliga processen skulle vara snabbt avklarad, men det drog ut allt mer på tiden. Hon har fått ägna en stor del av sin tid för att, tillsammans med sin advokat, bemöta och ifrågasätta allt det som lagts fram i åklagarens förundersökning. Efter flera år åtalades till slut barnläkaren och vid rättegången kunde punkt efter punkt i åklagarens åtal avfärdas eller förklaras. Trots att åklagaren förberett åtalet under lång lång tid så kom det inte fram ett enda bevis mer från åklagarsidan än vad som fanns vid häktningsförhandlingarna. Istället verkar det ha gått prestige i ärendet (precis som det på ett tidigt stadium verkar ha gått prestige i Assange-ärendet).

"- Och sedan gick åklagaren ut och sa att det är ett barmhärtighetsmord och att jag hade gjort det med uppsåt. Det blev något som spann vidare. En hönsgård av en fjäder. Jag tror att det var svårt att bromsa det. Prestigen blev viktigare än att förstå.

Narkosläkaren önskar att åklagaren i stället hade börjat med ett samtal med henne innan man behövde slänga henne i en cell."

Så sant! Precis som åklagaren i Assange-fallet borde ha börjat med att föra ett samtal mellan fyra ögon med Julian Assange och att åklagare Ulrika Rogland borde ha börjat med att föra ett samtal med de utpekade männen i BDSM-fallet! Men istället för att förutsättningslöst tala med alla parter och objektivt utreda vad som kan ha hänt så väljer åklagaren istället sida omedelbart. Redan från början är det beslutat vem som är offer och vem som är skyldig.

Men med detta vedervärdiga agerande från rättsväsendet sida så riskerar man istället bara att skapa offer. Offer som hängs ut i media och döms på förhand. Offer som får sina liv förstörda. Trots att de är oskyldiga.

Det är inte värdigt ett demokratiskt och rättssäkert samhälle. Frågan är om Sverige är endera? Man kan tyvärr inte annat än tvivla, när man gång efter gång kan konstatera att det barnläkaren råkat ut för är vardag för vanliga män i ett land som har ett rättssystem som uppmuntrar lögner och politisk manipulation.

AB1 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 Ex1 Ex2 Ex3 Ex4 GP1 SvD1 SvD2
MER INTRESSANT OM: BARNLÄKAREN, JURIDIK, RÄTTSSÄKERHET, PRESTIGE

Riv Slussen och sparka ut kultureliten

2011-12-20T22:39:00.001+01:00

Medborgare! Beslutet att riva den sedan åratal tillbaka fallfärdiga Slussen och ersätta den med en ny modern anläggning verkar ha retat den gamla rödvinsvänstern. Efter att ha kampanjet mot en rivning av Slussen blev det gamla ABBA-skägget Benny Andersson så arg att han inte längre vill upplåta sin bild till Arlandas välkomstkampanj för Stockholm. Han har inte längre någon lust att vara reklampelare för Stockholm. Om inte Benny Andersson har mer respekt än så för demokratiska beslut så är det knappast han som bör be om att få sin bild nedtagen på Arlanda. Det är Stockholms stad som på eget initiativ borde plocka ner hans bild. Sämre förebild än Benny Andersson kan Stockholm knappast ha! Eller?

Det skulle i sådana fall vara rödvinsvänsterns ärkeproggare Mikael Wiehe. Inte bara är han antidemokrat och diktaturkramare. Han är en hycklare också, som en stunden kritiserar kapitalismen och som nästa stund lever väldigt gott på kapitalismen. För precis som Benny Andersson så arbetar han inte för sitt uppehälle, utan lever på den privilegierade upprovsrätt som kultureliten har tillskansat sig.

När Sanna Rayman och Peter Santesson använde en av Mikael Wiehes sånger som bas för en satir om kulturelitens motstånd till rivningen av Slussen gick den gamle ärkeproggaren i taket. De blev kontaktade av United Stage, som företräder Mikael Wiehe, och beordrades omedelbart ta bort videon med sången. Många andra bloggare blev också kontaktade och ombads ta bort länkar till sången. Allt med hänvisning till upphovsrätten, denna ordning som ger kultureliten en alldeles speciellt ställning i samhället. Lite finare och mycket mer privilegierade än vanligt folk.

Men ta dig i röven din gamla kommunistkramare! Om det är profiten som driver dig Mikael Wiehe så kan du vända dig hit också. Men precis som Juristen så kommer Medborgarperspektiv anmäla dig för brott mot marknadsföringslagen!

Det är inte bara dags att riva Slussen. Det är dags att sparka ut kultureliten också och avskaffa deras privilegierade ställning i samhället!

MER INTRESSANT OM: MIKAEL WIEHE, UPPHOVSRÄTT, SLUSSEN, BENNY ANDERSSON

Androfobi är radikalfeminismens metod att skapa ännu en radikalfeminist

2011-12-11T19:03:00.002+01:00

Medborgare! Vad är det som gjort att radikalfeminismen så framgångsrikt lyckat sprida sitt extremistiska hatbudskap till en helt ny generation unga kvinnor? Vad är det som fått dessa unga kvinnor att upplever att det finns en könsmaktsordning och ett patriarkat som inget annat vill än att förtrycka och underordna kvinnor? För det är ju framför allt bland den yngre generationen kvinnor som radikalfeminismen har fått fäste, vilket man inte minst ser på de många feministiska bloggarna, i tidningarnas krönikor och hos den unga generationen politiker.

Den äldre generationen kvinnor, som tidigare engagerade sig i kvinnokampen, sympatiserar inte alls i samma utsträckning med radikalfeminismens budskap om att kvinnor är underordnade och förtryckta av män. Istället präglades deras kvinnokamp av en friheterlig kamp för samma rättigheter och samma skyldigheter som män. De såg männen som sina likar, inte som sina fiender. Inte heller såg de sig själva som offer. Tvärtom handlade deras kvinnokamp, som "urfeministen" Helene Bergman uttrycker det, om att ta kommandot över sin egen sexualitet och att ta ansvar för sitt eget liv.

Så vad är det då som gjort att den svenska feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot? Vad är det för metod som den en gång lilla gruppen radikalfeminister använt sig av för att rekrytera allt fler nya anhängare till sin hatideologi?

Jo, det är samma metod som alla extremister använder sig av. Rädsla!

Genom att ständigt dela upp människor i gruppen kvinnor respektive gruppen män och att ständigt beskriva män som ondskefulla förövare och kvinnor som oskyldiga offer så har man lyckats ställa män och kvinnor mot varandra i samhället. Genom att år efter år föra ut budskapet att män är onda så har man också lyckats få många unga kvinnor att känna en rädsla för män.

Det är denna androfobi som driver dagens radikalfeminism. Varje ung kvinna som påverkas av radikalfeminismens budskap och börjar känna en rädsla för män är en potentiell ny anhängare av den radikalfeministiska ideologin. Rädsla föder dessutom hat. Och hat är det som göder alla extremistiska ideologier. Så även radikalfeminismen, vilket vi inte minst sett i den aktuella SCUM-debatten.

Varje tidningsartikel, varje krönika, varje radioprogram, varje blogginlägg, varje uttalande där enskilda män eller män som grupp framställs som onda, manipulativa, farliga eller brottsbenägna är en liten framgång för den radikalfeministiska propagandan. Det är också ett litet steg mot att få ännu en ung kvinna att börja känna en rädsla för män och ett litet steg att få ännu en rädd kvinna att utveckla ett hat mot män. Det är därmed också ett litet steg att skapa en ny radikalfeminist!

En negativ spiral, byggd på rädsla och hat, är alltså radikalfeminismens främsta metod att växa och att skapa nya radikalfeminister. Rädda och hatiska unga kvinnor är nämligen den radikalfeministiska ideologins främsta fotsoldater. Ju fler unga kvinnor som utvecklar androfobi, desto framgångsrikare blir radikalfeminismen.

Det är dags att bryta den radikalfeministiska spiralen!

MER INTRESSANT OM: ANDROFOBI, RADIKALFEMINISM, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Den ojämställda genusvetenskap

2011-12-06T21:10:00.001+01:00

Medborgare! För något år sedan sammanställde Matte Matik hur stor andelen kvinnor respektive män det var inom de genusvetenskapliga institutionerna på landets universitet. Detta för att se om de själv levde upp till det jämställdhetsmål som de så ofta propagerar för, det vill säga att könsrepresentationen på arbetsplatserna ska vara 50/50 för att det ska kallas jämställt. Men det visade sig att det var riktigt ojämställt i Genus-Sverige! Resultatet av hans sammaställning visade nämligen att av 156 anställda var bara 12 män. Det vill säga att endast 8 procent av de anställda på de Genusvetenskaliga institutionerna var män. Det är faktiskt långt mycket sämre än andelen kvinnor i börsbolagens styrelser (cirka 22 procent) och tyvärr heller inte det enda exemplet på att jämställdhet inte verkar vara feministernas starkaste sida.

Med tanke på att det i spåren efter det norska TV-programmet ”Hjernevask” (se här) nu är allt fler, så som Pelle Billing på sin blogg och på Newsmill samt Johan Ingerö i SvD, som öppet börjar kritisera genusvetenskapens och dess allt mer döda teori om könsmaktsordningen, så kanske det kan vara av intresse att återigen granska hur det står till med den kvantitativa jämställdheten på de institutioner som bedriver Jeopardy-forskning inom genusvetenskap. Har de släppt in männen på sina domäner?

Vid Umeå Universitet finns Umeå Centrum för Genusstudier (UCGS), som leds av föreståndaren Ann Öhman. I deras sammanställning av personalen framgår att det totalt finns 23 anställda. Av dessa är bara en enda man! Han är dessutom den enda som bara presenteras som ”övrig/annan befattning”. Alla övriga kvinnor presenteras med titel eller befattning.

På Uppsala Universitet finns en av de största institutionerna för genusforskning. Vid Centrum för Genusvetenskap finns idag 49 anställda, varav 9 är män.

Även lilla Karlstad Universitet håller sig med en avdelning för genusvetenskap. Där finns total 16 anställda, varav 4 är män.

Lärarna i genusvetenskap vid Örebro Universitet bedriver sin forskning inom ramen för forskargruppen Centrum för Feministiska Samhällsstuider (CFS). Totalt finns 26 medverkande i forskargruppen, varav endast 3 är män.

Vid Stockholms Universitet leds den genusvetenskapliga forskningen av professor Barbro Blehr. Av de 11 anställda finns endast en man. Han tillhör dessutom den administrativa personalen och medverkar därmed inte i forskningen och utbildningen av studenterna.

På Södertörns Högskola är man stolta över att presentera genusvetenskapen som ett brett och tvärvetenskapligt forskningsfält som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Man är alltså öppna med att genusvetenskapen är den feministiska ideologins akademiska ansikte. Här finns 10 anställda, alla kvinnor!

Vid Linköpings Universitet finns Tema Genus, som leds av professor Nina Lykke. När man sammaställer könen på personalen så framgår det att det endast finns 4 män bland de 40 medarbetarna.

På Göteborgs Universitet bedrivs den genusvetenskapliga forskningen inom Institutionen för Kulturvetenskaper. 9 de anställda vid institutionen sysslar uttryckligen med genusvetenskap. Alla kvinnor, ingen man.

Vid Göteborgs Universitet finns även det Nationella Sekretariatet för Genusvetenskap, som har som uppdrag att analysera, informera och samordna genusforskning på nationell basis. Där arbetar totalt 10 personer, varav 2 är män.

Lunds Universitet håller sig också med ett Centrum för Genusvetenskap, där bland annat den välkände manshataren Tiina Rosenberg är verksam. Av de totalt 25 anställda är endast en man.

När man summerar alla anställda så kan man konstatera att det totalt finns 219 anställda vid de genusvetenskapliga institutionerna i Sverige. Av dessa är endast 25 män, alltså ungefär 11 procent.

Även om siffrorna är lite bättre än tidigare så är representationen av män betydligt sämre inom de genusvetenskapliga institutionerna än vad representationen av kvinnor är inom börsbolagens styrelser. Ändå beklagar sig nästan dagligen samma genusvetare och deras övriga feministiska vänner över att näringslivet är så ojämställt och kräver kvotering av kvinnor till företagens styrelser.

Den feministiska dubbelmoralen upphör aldrig att förvåna. Man undrar ju varför genusvetarna inte börjar med att genuscertifiera sina egna institutioner...

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, KVOTERING, GENUSVETENSKAP

Anna Laestadius Larsson - ännu en hycklande radikalfeminist

2011-12-02T15:31:00.007+01:00

Medborgare! Debatten i spåren av Turteaterns feministiska uppmaning till massmord på män fortsätter. Feministiska machomän som Jens Liljestrand tycker att vi lever i en värld som styrs och ägs av män, därför är lite manshat a lá Valerie Solanas "SCUM-manifest" smällar som man får ta i patriarkatet. Själv går han tydligen, precis som Gustav Almestad, runt och förföljer kvinnor i städernas parker. Med tunga steg och en hemsk uppsikt skrämmer de båda tydligen upp oskyldiga kvinnor i nattens dunkel. Kanske är en av dessa uppskrämda kvinnor Svenska Dagbladets egen lilla radikalfeminist Anna Laestadius Larsson? Hon har ju tidigare på ett tydligt sätt visat att hon känner sig hotad.

Idag ger hon sig dessutom in i SCUM-debatten och påpekar att hon känner en smula dåligt samvete när hon sitter på en av Turteaterns röda sammetsklädda kvinnostolarna och smaskar i sig vindruvor och godis, samtidigt som hon blickar ut över mansläktaren där ingen får smaka. Hon undrar då om det är så männen känner när de får lite högre lön och styrelseposter bara för att de är män. Ty så ser det ut i radikalfeministernas inskränkta värld. Att de fåtal män som faktiskt innehar en styrelsepost eller en hyfsat hög lön kan ha lagt ner ett hårt arbetet och försakat annat i livet för att uppnå detta har aldrig slagit feminister som Anna Laestadius Larsson, vilket Pär Ström illustrerar på ett bra sätt baserat på sitt eget arbetsliv. Han uppmanar därför henne att visa honom patriarkatets genväg för män.

Som så många andra radikalfeminister vill Anna Laestadius Larsson få det till att Valerie Solanas bara vänder rollerna i "SCUM-manifestet" för att på så sätt belysa det kvinnoförakt som finns i samhället, men precis som Pelle Billing skriver så håller inte det resonemanget. För även om det genom historien förekommit flera kulturella verk som beskrivit kvinnor på ett ytterst negativt och nedsättande sätt, så har det aldrig förekommit något kulturellt verk som ifrågasatt kvinnors rätt att existera och som uppmanat till utrotning av världens alla kvinnor. Än mindre har det förekommit att någon etablerad politisk ideologi i samhället har hyllat ett sådant verk!

Men öppet manshat är uppenbarligen inget problem för Anna Laestadius Larsson. Tvärtom så hyllar hon Valerie Solanas beskrivning av män som "emotionellt handikappade" och tycker att "mäns fittavund" är en bra utgångspunkt för diskussioner i skolan. Detta trots att hon i tidigare krönikor uttryckt att en fixeringen vid kön tyder på rädsla. Man undrar vem det då är som är rädd? För om det är något som karakteriserat just Anna Laestadius Larsson och många andra feministers krönikor så är det just en hysterisk fokusering på kön!

Men enligt henne så är det bara andra som är rädda, rädda för att könssamhället ska dra sin sista suck och för alltid lösas upp. Frågan är dock om Anna Laestadius Larsson är rätt person att uttala sig om jämställdhetsfrågor och könsrollssamhällets eventuella sammanbrott. För trots hennes ständiga mässande i krönikor om hur synd det är om kvinnor och hur hemskt det "patriarkala samhället" är, så verkar hon själv inte ha något emot att leva på dess ljuvaste frukter.

För själv lever nämligen Anna Laestadius Larsson ett privilegierat övre medelklassliv, i direkt kontakt med samhällets maktelit. Detta eftersom hon har valt att gifta sig med en typiskt patriarkal man. Hennes make är nämligen den 12 år äldre Sverker Laestadius, som under 20 år varit chef på Aftonbladet. En typisk maktposition i samhället alltså. Antagligen med en mycket bra lön dessutom, med tanke på att de bor tillsammans i en havsnära villa i Nacka med utsikt över Skurusundet. En annan villa i liknande läge är just nu till salu på Hemnet för knappt 10 miljoner!

När de två ingick äktenskap så vigdes de dessutom av självaste Mona Sahlin, som då fortfarande var partiordförande för Socialdemokraterna. Samhällseliten håller onekligen varandra om ryggen.

Anna Laestadius Larsson verkar alltså inte ha något emot att själv göra ytterst könsrollskonservativa val av partner och att utnyttja "patriarkatet" för sin egen vinnings skull. När man dessutom betraktar att feminister ofta hävdar att de slår ur ett underifrånposition så kan man ju ha Anna Laestadius Larsson i åtanke. För inte befinner hon sig i någon underifrånposition i samhället, rikt gift och med egen krönika i en av Sveriges största tidningar, som hon har. Tvärtom så är hon en ytterst privilegierad person i det "patriarkala samhället"!

Tänk att det alltid finns så mycket hyckleri och dubbelmoral när man börjar skrapa lite på ytan på dessa radikalfeministiska kvinnor!

MER INTRESSANT OM: ANNA LAESTADIUS LARSSON, FEMINISM, DUBBELMORAL, GENUS

Hjernevask - del 1

2011-12-01T19:14:00.004+01:00

Medborgare! Norska NRK producerade och visade den uppmärksammade serien Hjernevask under 2010. Där granskades feminismens och genusforskningens teser på ett mycket kritiskt sätt, vilket resulterade i en stor debatt i Norge. Man skulle lite förenklat kunna kalla teveserien för en norsk variant av SVT:s Könskriget (del 1 och del 2). Som en följd av serien och den efterföljande debatten har Norges Forskningsråd nu beslutat att lägga ned programmet för kjønnsforskning, alltså genusforskning.

I det inledande programmet granskas jämställdhetsparadoxen, det vill säga att män och kvinnor i världens mest jämställda länderna faktiskt gör mer könsrollskonservativa val vad gäller utbildning, yrken, näringsliv och andra avgörande livsval än i mindre jämställda länder och i länder med lägre ekonomiskt välstånd. Hur kommer det sig att en mindre andel kvinnor väljer ingenjörsyrken i Norge och Sverige än i länder som Indien och Kina? Detta trots årtionden av kampanjer för att uppmuntra kvinnor att välja mer tekniska yrken.

Enligt feminismen och genusvetenskapen ska ju män och kvinnor bli mer och mer lika samt göra mer och mer lika val ju mer jämställt samhället är. Allt olikheter mellan könen beror ju enligt dem på kulturella och sociala skillnader. Men kan det kanske bero på att det finns några medfödda biologiska skillnader mellan män och kvinnor?

Se den andra delen av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 2

2011-12-01T19:05:00.038+01:00

Medborgare! I det andra avsnittet av NRK's serie Hjernevask diskuterar man vad det är som påverkar hur barn utvecklas och vad det är som ligger till grund för att barn med olika bakgrund klarar sig olika bra i skolan, trots att samhället har försökt byggt upp ett skolsystem där alla barn ska ha samma möjlighet till utbildning. Beror det på föräldrarnas uppfostran och att barnen tar efter sina föräldrar? Beror det på yttre påverkan? Eller finns det biologiska orsaker som påverkar barn och vad de finner intresse i? Arv eller miljö?

Se det tredje avsnittet av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 3

2011-12-01T18:56:00.018+01:00

Medborgare! I den tredje delen av NRK's serie Hjernevask frågar man sig hur det kommer att vissa människor är heterosexuella och andra homosexuella. Är den sexuella läggningen något som är medfött eller är det något som påverkas av den miljö som man växer upp i? Är det till och med möjligt att byta sexuell läggning under livet? Finns det några biologiska skillnader mellan heterosexuella och homosexuella? Och är det möjligt att se på en annan människa om han eller hon är homosexuell? Har vi alla en inbyggd "homoradar" inom oss?

Se del fyra av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 4

2011-12-01T18:43:00.021+01:00

Medborgare! I den fjärde delen av NRK's serie Hjernevask frågar man sig om det finns skillnader när det gäller att ta till våld mellan olika kulturer och i sådana fall varför. Vad är det som får människor att ta till våld? Finns det någon koppling till så kallade hederskulturer? Varför uppstår i sådana fall den typen av kulturer? Lever vi idag i ett mer våldsamt samhälle än förr eller är det (trots allt våld som finns omkring oss) mer fredligt idag? Är det enbart kulturellt betingat att ta till våld eller finns det även biologiska betingelser som kan förklara att människor tar till våld?

Och varför är det vanligare bland män att ta till våld än bland kvinnor? Är det enbart en fråga om "den manliga könsrollen" som feminister och genusforskare så ofta hävdar? Eller finns det andra förklaringar?

Se det femte avsnittet av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 5

2011-12-01T18:34:00.004+01:00

Medborgare! Det femte avsnittet av NRK's serie Hjernevask behandlar ett ämne som alltid skapa debatt, nämligen sex. Finns det skillnader mellan män och kvinnor när det gäller synen på sex och beror det i sådana fall enbart på kulturella betingelser eller finns det även biologiska komponenter som spelar in?

Se den sjätte delen av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 6

2011-12-01T18:22:00.006+01:00

Medborgare! I det sjätte avsnittet av NRK's serie Hjernevask behandlas om det finns olika människoraser och om det finns skillnader i intelligens mellan olika etniska grupper i samhället. Visst kan det vara provokativa frågor, men man är också tydliga med att påpeka att även om det skulle finnas sådana skillnader på en gruppnivå så innebär inte det att dessa skillnader finns på en individnivå. Och det är varje individ som ska behandlas på ett likvärdigt sätt samt bedömas efter sina individuella egenskaper och sitt eget individuella agerande.

Se den sjunde och sista delen av Hjernevask här.

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Hjernevask - del 7

2011-12-01T18:11:00.065+01:00

Medborgare! Den sjunde delen av NRK's serie Hjernevask behandlar könsidentiteten och den sexuella identiteten. Hur kommer det sig att pojkar känner sig som pojkar och flickor som flickor? Hur kommer det sig att det finns skillnader mellan pojkar och flickor redan från väldigt unga år? Hur kommer det sig att vissa är heterosexuella och andra homosexuella? Man frågar sig om man är "född sådan eller blivit sådan".

Återigen kan man konstatera att genusforskarna totalt ignorerar och blundar för allt sådant som talar för att det finns biologiska komponenter som kan vara en viktig del av förklaringen. Det är skrämmande hur enkelspåriga och ovetenskapliga genusvetenskapens företrädare är!

Hela serien Hjernevask visar på vilken ostadig grund som hela den radikalfeministiska ideologin och den genusvetenskapliga forskningen står på.

Men man kanske inte ska vara speciellt förvånad? För det finns faktiskt svenska genusvetare som är helt öppna med att de redan från början har bestämt sig för vad deras slutsatser ska vara och sedan enbart ägnar sin tid åt att hitta bevis som styrker deras tes:

"...det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld."

Inom genusvetenskapen bedriver man alltså inte någon riktig vetenskaplig forskning, utan det är enbart en akademisk del av en politisk rörelse, feminismen.

Trots detta används genusvetenskapens resultat (eller snarare dogmer) som viktiga komponenter för att på politisk väg förändra grundläggande funktioner i samhället, så som pedagogik i förskola och skola eller regler och lagar som styr vanligt folks liv.

Är det verkligen vettigt att ett fåtal feministiska personers ovetenskapliga världsbild ska få styra helt vanliga människors liv? Ska Sverige verkligen bedriva social ingengörskonst baserat på dessa feministers politiska övertygelser?

Medborgarperspektiv är, precis som liberalen Fredrik Segerfeldt, av åsikten att Sverige inte ska ha några forskningsdiscipliner som är en del av en politiska rörelser. Alla forskares uppgift ska vara att söka sanning och kunskap baserat på strikt vetenskapliga metoder och inte att systematiskt söka belägg för på förhand givna ideologiska utgångspunkter.

Därför bör Sverige snarast möjligt följa i Norges fotspår och stoppa alla nya pengar till genusvetenskapen!

MER INTRESSANT OM: HJERNEVASK, HJÄRNTVÄTT, FEMINISM, GENUSVETENSKAP, GENUS

Lackmustest och riktiga dödshot

2011-11-20T22:05:00.006+01:00

Medborgare! För ett par tre dagar sedan blev Medborgarperspektiv kontaktade av stenkastarvänsterns husorgan ETC, som gärna ville "ställa några frågor angående dina blogginlägg om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifesto". Efter någon dags funderande fick de svaret att det gick bra att skicka över frågorna per mail. Deras respons var då att de "föredrar att ta intervjun över telefon, det blir bättre så. Eller om du vill träffas så gör jag gärna det. Du har möjlighet att vara anonym och jag kommer såklart aldrig bryta källskyddet, som du säkerligen känner till är lagskyddat."

Läsare av Medborgarperspektiv har säkert inte undgått att notera de hot som kommit in på bloggen (både på denna och den andra numera nedstängda bloggen). Dessa hot ligger tyvärr väl i linje med de odemokratiska metoder som vänstern förr visat prov på och kanske då speciellt den autonoma vänsterns våldsamma metoder. Frågan är därför vad en försäkran om anonymitet är värd från en representant för stenkastarvänsterns husorgan ETC? De fick därför återigen veta att det enda intressanta alternativet är att de skickar över frågorna per mail.

ETC är en tidskrift som står den radikala vänstern nära och som gjort sig kända för att ta till vilka metoder som helst för att få ut sitt budskap. På klassiskt vänstermanér utnyttjar de också lagstiftningen till dess gränser för att få så mycket bidrag som möjligt. Sedan ett par år tillbaka har tidskriften delats upp i ett antal olika regionala tidskrifter, som var för sig uppfyller kraven för att få presstöd. Idag finns totalt nio "olika" editioner, som var och en lyfter bidrag. På detta sätt har ETC kunnat öka sitt presstöd från ett par miljoner kronor till totalt 12 miljoner kronor (för år 2010, då de bara hade sju "olika" editioner). Klassisk bidragspolitik från vänsterkanten alltså! Att arbeta och göra rätt för sig har aldrig stått så högt i kurs inom bidragsvänstern.

Nu har det gått drygt två dagar sedan ETC fick veta att någon intervju inte var aktuell och att det enda alternativet var att de skickade över frågorna. Trots att deras deadline, enligt dem själva, är på tisdag klockan 12 så har de inte ännu hört av sig. Man kan ju bara spekulera i varför...

I det sista mailet hävdade dock ETC's representant att: "Jag är uppriktigt intresserad av att höra din åsikter om SCUM-uppsättningen, varför du skrev de uppmärksammade inläggen och hur du ser på dem polisanmälan riktats mot dig."

Svaret på detta är att Medborgarperspektivs kritik inte gäller uppsättandet av "SCUM-manifestet" så som ett kulturellt verk. Det hade i sig inte varit något större problem än att sätta upp vilket annat verk som innehåller förtryckande eller hatiska uttryck mot någon utpekad grupper av människor i samhället.

Problemet uppstår därför att "SCUM-manifestet" inte bara ett kulturellt verk. Det är också ett verk som okritiskt hyllas av många representanter för en i samhället etablerad politisk ideologi, nämligen av många feminister. Det är alltså en politisk ideologi som hyllar detta verk. Ett verk som förespråkar massmord och utrotning av världen alla män. Vilka andra rasistiska, sexistiska eller på annat sätt hatiska filmer, pjäser eller verk hyllas okritiskt av representanter för i det svenska samhället etablerade politiska ideologier? Vilka andra rasistiska, sexistiska eller på annat sätt hatiska verk ses som viktiga verk för en i samhället etablerad politisk ideologi? Svaret är inga!

Det är just där som kärnan i kritiken mot "SCUM-manifestet" ligger, att det också hyllas av många feminister och ses som ett viktigt feministiskt verk. Då är det inte längre enbart ett kulturellt verk. Då är det också samtidigt ett politiskt verk.

När man dessutom tar i åtanke att detta politiska verk sätts upp på en teater som själva uttryckligen skriver att de driver en politisk scenkonst så blir det än tydligare att uppsättningen av "SCUM-manifestet" inte enbart har ett kulturellt syfte. Då kan man inte blunda för att det också kan finnas en politisk intention med allt det som sägs på scenen. Något som för övrigt indirekt bekräftas när kulturrecensenter kallar Turteaterns föreställning för "en feministisk arbetsseger"!

Men den officiella versionen från Turteatern (och även andra svenska feminister) är att Valerie Solanas "SCUM-manifestet" bara är en satir och att det som sägs på scen bara är humoristisk ironi. Att man inte ska ta det som sägs på allvar.

På samma sätt har vänsterfeminister tidigare sagt att uttalade hot mot enskilda personer bara är satir och ingenting att ta på allvar. I somras var det Per Gudmundson som fick veta att han skulle skjutas och Pär Ström som fick andra hotfulla uttalanden mot sig, vilket då fick Medborgarperspektiv att fråga sig hur det etablerade feministiska vänsteretablissemanget skulle reagera om någon istället sa att "en våldtagen feminist är en bra feminist". Svaret vet vi, för när Mustafa Can skrev en novell där han "straffknullade" det norska Fremskrittspartiets kvinnliga ledare Siv Jenssen så gick de feministiska kulturredaktionerna i taket. Och då var ändå Siv Jensen en politisk motståndare, om än kvinna. Men att dödshota och hetsa mot vita medelålders heterosexuella män tyckte samma feministiska vänsteretablissemang var helt OK. Typiskt hyckleri!

Så när chansen nu åter uppdagades att avslöja denna typ av hyckleri från det feministiska vänsteretablissemanget så tog Medborgarperspektiv naturligtvis tillfället i akt. Denna gång genom att utnyttja Turteaterns egen okritiska hållning till det manshat som "SCUM-manifestet" ger uttryck för och även ett antal kulturjournalisters blinda hyllningar.

I ett inlägg (cache) beskrevs först det manshat som Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas "SCUM-manifestet" och andra liknande feministiska skolarrangemang ger uttryck för. Därefter beskrevs de likheter som finns mellan Valerie Solanas och hennes manifest och Anders Behring Breivik och hans manifest samt hur olika dessa behandlas av den etablerade media- och kultureliten i samhället. Därefter gjorde en retorisk vändning och ett antal retoriska frågor ställdes:

"Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi, en satir. Ingenting som man ska ta på allvar. Så varför inte då på samma sätt uppmana till mord och utrotning av feminister?"

På samma sätt är alltså med en humoristisk ironi och på ett sätt som man inte ska ta på allvar! Därefter ställdes ett antal retoriska frågor om lämpliga personer att börja dessa mord med. Men det skulle ju som sagt inte tas på allvar, allt enligt den officiella feministiska synen på "SCUM-manifestet" och dess uppmaningar att utrota alla världens män.

Men oj vilken uppståndelse det blev då! När någon säger att en "mördad feminist är en bra feminist" så gäller plötsligt helt andra regler än när feminister manar till massmord på män! Den feministiska dubbelmoralen och hyckleriet visade än en gång sitt fula ansikte.

Samtidigt kanske man kan se Andrea Edwards och andra feministers ilskna reaktion på inlägget som ett lackmustest. Alla de som inte såg Medborgarperspektivs inlägg som en satir, någonting humoristiskt och någonting att inte ta på allvar kan ju i rimlighetens namn inte heller anse att Valerie Solanas "SCUM-manifestet" är en satir och någonting som inte ska läsas bokstavligt.

I och med att Andrea Edwards själv är en av dem som uppgett att hon känt sig mordhotad så borde det rimligen också innebära att hon verkligen står bakom varje ord hon själv spyr ur sig om män på Turteaterns scen. Att hon verkligen anser att män är en "biologisk olycka" som förtjänar att utrotas. Samma sak med alla övriga som reagerat på Medborgarperspektivs inlägget och som polisanmält detta eller anmält det för abuse hos Wordpress.

Lackmustestet visade alltså att Valerie Solanas uppmaning till våld och massmord på män i "SCUM-manifestet" ska tolkas bokstavligt.

Det visade också att denna syn är en integrerad del av den feministiska ideologin i Sverige. Något som faktiskt ett par dagar senare verifierades av Athena Farrokhzad i en artikel på Aftonbladets kultursidor, där hon dels argumenterar för användandet av våld för att uppnå sina politiska mål och dessutom argumenterar för att Valerie Solanas menar allvar med budskapet i "SCUM-manifestet".

Med det lackmustest som Medborgarperspektiv gjorde så börjar alltså feminismens sanna ansikte att synas allt tydligare. Så om man vill finna riktiga dödshot är det nog snarare i den sfären som polisen borde leta. Varför inte börja på Turteaterns scen och på landets kulturredaktioner?

AB1 AB2 AB3 DN1 DN2 DN3 DN4 HD1 EX1 EX2 EX3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 ÖC1
MER INTRESSANT OM: SCUM, VALERIE SOLANAS, TURTEATERN, FEMINISM, MORD

Mer fakta i BDSM-målet

2011-11-17T19:03:00.128+01:00

Medborgare! Ända sedan förhandlingen i Tingsrätten har det funnits många frågetecken kring polisens och åklagare Ulrika Roglands agerande i det så kallade BDSM-målet. Redan då stod det klart att en 28-årig man falskanklagats för grov våldtäkt och olaga frihetsberövande samt att han hade fått spenderat nästan tre veckor i häkte, trots att han redan i de första förhören sa att han hade alibi. När sedan ytterligare en man (32-åringen) anhölls och häktades, misstänkt för samma grova brott, började dock till slut den falska historien att falla i bitar. Men istället för att vända åtalet mot den falskaangivande målsäganden valde åklagare Ulrika Rogland att åtala den 32-åriga mannen. Detta trots att det visade sig att sanningen var den att den 16-åriga flickan var både byxmyndig och hade samtyckt till en helg i dominansens tecken.

Medborgarperpsketiv har tidigare redovisat en del av de underliga turerna i BDSM-målet. Nu har även Göran Rudling på samtycke.nu gjort en mycket detaljerad genomgång av hela BDSM-målet. Både hur det hela började och alla underligheter i polisens och åklagare Ulrika Roglands jakt på kidnappare och våldtäktsmän. Det är mycket läsvärt.

Återigen framkommer en bild där mycket finns att önska om rättsväsendets agerande och de premisser dess representanter arbetar under. Det framkommer att polis och åklagare blint litat på målsägandens historia och att de på ett tidigt stadium bestämt sig för att den är sann. Detta trots att historien innehåller en hel del motsägelser och en del detaljer som borde vara enkla att kolla upp. Man gör överhuvudtaget inte några större försök att vare sig verifiera eller ifrågasätta målsägandes historia. Istället jobbar man på att försöka bekräfta det man tror sig veta, istället för att försöka förstå vad som verkligen hänt och hitta fakta som tyder på om man är rätt eller fel ute.

Medborgarperspektiv har tidigare uppmärksammat Göran Rudling utmärkta förmåga att i detalj granska aktuella rättsfall då han gjorde en mycket välskriven genomgång av hela Assange-fallet. Efter att ha läst den kan man verkligen fråga sig vem som borde vara föremål för en polisutredning. Samma sak kan man fråga sig när det gäller BDSM-målet. Men åklagare är ju tyvärr i princip "untouchables".

Istället har vi fått ett rättssystem som nästan uppmuntrar till lögner och politisk manipulation!

MER INTRESSANT OM: BDSM, RÄTTSSÄKERHET, ÅKLAGARE, POLIS, ASSANGE, FEMINISM

De feministiska machomännen och den feministiska dubbelmoralen

2011-11-16T22:20:00.007+01:00

Medborgare! Den vänsterpolitiska teatergruppen Turteatern sätter upp en föreställning baserad på den feministiska ikonen Valerie Solanas verk "SCUM-manifestet" där det manas till massmord på män. Trots att verket har hyllats av många feminister och ses som ett av den feministiska ideologins viktigaste verk så hävdar Turteatern att det hela bara är en satir. Att uppmaningarna till massmord bara är humoristisk ironi. När då Medborgarperspektiv vänder på rollerna och provokativt skriver att "en mördad feminist är en bra feminist" så går inte bara Turteatern och resten av det svenska feministiska kollektivet i taket. Även etablerade media menar att Turteatern är utsatt för en våg av näthat. Som Aktivarum kallt konstaterar; näthatet kritiseras men manshatet får passera.

Men så ser det ut i den svenska feministiska hegemonin. Där gäller alltid den feministiska dubbelmoralen.

Samma typ av dubbelmoral kan noteras i kommentarsfälten på Medborgarperspektiv (både här och på den numera nedstängda Wordpress-bloggen) och i diskussion om kampanjen "Nu räcker det!" på Facebook. Där dyker de upp i stora skaror. De feministiska machomännen (som förvisso även kan vara av kvinnligt kön)! De som hotar. De som förlöjligar. De som uppmanar sina debattmotståndare att vara "en riktig man".

Dessa feminister uppmanar alltså andra att vara just det som de själva kritiserar!

Plötsligt var inte allt tal om att vidga könsrollerna och bryta mot normerna så viktiga längre. Den feministiska dubbelmoralen har åter en gång visat sitt fula ansikte.

På samma sätt har ett återkommande argument på Facebook varit att det bara är bittra pappor som inte får träffa sina barn som engagerat sätt i kampanjen "Nu räcker det!". Just dessa pappor som år efter år kämpar för att få träffa sina barn eller få till ett större umgänge med sina barn borde ju vara en grupp män som feministerna borde hylla. De kämpar ju för exakt det som feministerna säger sig vilja uppnå. Att män ska ta lika stort ansvar för sina barn som kvinnor tar. Men inte! Tvärtom är det ofta just feminister som hjälper till att motarbeta dessa pappor.

För att kunna komma vidare när det gäller jämställdheten så är det dags att vidga vyerna. Och det gäller inte minst inom feminismen. Det duger inte att säga en sak och agera på ett annat. Det är dags att säga adjö till den feministiska dubbelmoralen.

Det är bara tillsammans, män och kvinnor sida vid sida, som riktig jämställdhet kan nås.

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, MACHOMÄN, SCUM, DUBBELMORAL, JÄMSTÄLLDHET

Provokationer och provokationer

2011-11-15T20:03:00.007+01:00

Medborgare! Diskussionerna har gått heta på nätet efter att Turteatern (Teatern Utan Reaktionärer) på scenen manar till massmord på män i sin uppsättning av Valerie Solanas verk "SCUM-manifestet". Som ren kulturyttring är detta naturligtvis inte något som helst problem. Men till skillnad från andra verk där hat, förakt och våld riktas mot utpekade grupper i samhället (inklusive kvinnor) så hyllas samtidigt Valerie Solanas och hennes manifest av många anhängare till en specifik politisk ideologi. Nämligen av många feminister. Något motsvarande hyllande av rasistiska, sexistiska eller på annat sätt hatiska kulturella verk ägnar sig knappast några andra representanter för etablerade politiska ideologier eller partier åt och än mindre betraktas dessa verk som en nära del av ideologin. Men det gör "SCUM-manifestet". I Kulturnytt på Sverige Radio så skriver man till och med i recensionen att "föreställningen en feministisk arbetsseger".

Även Turteatern själva använder sig av en (radikal)feministisk retorik när de beskriver föreställningen. De hävdar att samhället är "patriakalt" och talar om "strukturer" som ska utmanas. De beskriver föreställningen som "en stunds avprogrammering". Det indikerar att det finns ett politiskt syfte i bakgrunden. Och det är kanske inte så konstigt. Turteatern är själva tydliga med att de bedriver en politisk scenkonst. I detta fallet en radikalfeministisk scenkonst.

Med det i baktanke blir det onekligen lite inkonsekvent att försöka gömma sig bakom begreppet "kultur" och säga att man bara vill provocera. Att hävda att allt bara är en satir och att man ska se det som sägs på scen som humoristisk ironi. Speciellt illa passar det ihop med det faktum att Valerie Solanas själv tog sitt manifest på så pass stort allvar att hon inte bara sköt Andy Warhol, utan även försökte mörda ytterligare två personer av manligt kön. Något som Turteaterns konstnärlig ledare, Carina Ehrenholm, dessutom försöker släta över när hon kallar Valerie Solanas attentat för små "tokigheter".

Än mer inkonsekvent blir det när Turteatern (med Andrea Edwards i spetsen) och flera andra feminister inte ser det som precis lika humoristiskt när Medborgarperspektiv på exakt samma ironiska sätt provocerar och skriver att "en mördad feminist är en bra feminist" och länkar till offentliga uppgifter?

Då åker plötsligt den feministiska offerkoftan på. På Turteatern känner sig Andrea Edward mordhotad och teatern gör en polisanmälan. Även många andra feminister går i taket. De skriker i vanlig ordning högt om "kvinnohat" och agerar för att få den hemska bloggen nedstängd. Som förväntat visade än en gång den feministiska dubbelmoralen sitt fula ansikte.

Riktigt illa blir det dessutom när man, som Pelle Billing noterat, tar i åtanke att Andrea Edwards själv i en intervju sagt att hon blev så illa berörd av "SCUM-manifestet", när hon första gången kom i kontakt med det, att hon inte kunde läsa klart boken. Och då var hon ändå en vuxen kvinna och därmed inte alls i skottgluggen för "SCUM-manifestets" budskap.

Pelle Billing ställer därför den naturliga följdfrågan till Andrea Edwards varför hon då tror att de skolpojkar som ska se föreställningen skulle vara tåligare än vad hon själv var? Men trots att Andrea Edwards deltagit i tråden så har hon undvikit att svara på frågan. Den feministiska dubbelmoralen visar återigen sitt ansikte.

Som tur är finns det faktiskt enstaka positiva undantag även bland feministerna. Johanna Sjödin inser att det är skillnad på dödshot och dödshot. Och Henric Grubbström skriver i en kommentar hos henne att:

"Det som använts är som medborgaren skriver offentliga uppgifter från ett halvt knapptryck bort. Att haka upp sig på dessa är verkligen att leta efter halmstrån för att motivera hur det ska gälla en standard för våra meningsfränder och en helt annan för de vi inte gillar. Det är dessutom helt uppenbart att denna standard för det acceptabla sätts selektivt i backspegeln. Det är till att parallellt vilja behålla och äta kakan lite väl mycket nu.

När folk började gnälla om SCUM tyckte jag att det bara var ett gäng överspända tokskallar. Plötsligt är jag inte alls lika säker på att de kan avfärdas så lättvindigt. För nog fan kan det finnas män som känner sig både hotade och kränkta av att få höra att de ska utrotas i egenskap av biologisk olycka. Levererade av en kvinna som – kanske inte på riktigt men – åtminstone enligt myten beväpnade sig för att göra allvar av sina idéer.

Det är inget hållbart argument mot att få använda sig av uppenbar ironi att man också kanske kan gömma sig bakom falsk ironi.

Det blir lite roligt hur Bertolt Brecht i vänstersammanhang brukar höjas till skyarna och aldrig någonsin problematiseras för sitt uttalande om att; “Klassfienden har namn, adress och telefonnummer” (fast på den tiden hade de ju inte hitta.se så de rättrogna var tvungna att ringa till skattemyndigheten innan det var någon större idé att börja planera eventuella attentat)."

Mycket bättre än så hade inte ens Medborgarperspektiv kunnat uttrycka det!

MER INTRESSANT OM: ANDREA EDWARDS, SCUM, FEMINISM, DUBBELMORAL, MORD

Feministisk teatergrupp manar till massmord på män

2011-11-14T19:51:00.002+01:00

Medborgare! Att det inte finns någon jämställdhet bakom den feministiska masken blir allt mer tydligt. Tvärtom blir det allt mer uppenbart att feminismen uppmanar till våld mot män. Senast i raden är det Turteatern som på skattebetalarnas bekostnad bedriver manshat på skoltid. Deras uppsättning av Valerie Solanas feministiska ”SCUM-manifestet” går nämligen inte bara som vanlig teaterföreställning, utan även som skolteater. Där får skolpojkar sitta på hård träbritsar och höra skådespelaren Andrea Edwards kallar dem för en biologisk olycka samt att de inget annat förtjänar att mördas och utrotas. Flickorna däremot behandlas som drottningar. De får sitta på mjuka stolar klädda i röd sammet och med guldkuddar bakom ryggen, samtidigt som de bjuds på godis och vindruvor.

Men det är inte första gången som feministiska organisationer bedriver manshat på skoltid. Som Matte Matik uppmärksammat så ägnar sig även Västerbottensteatern åt liknande feministisk hatpropaganda mot män när de ger en föreställning som skrivits i samarbete med en kvinnojour.

På samma sätt har GenusNytt tidigare uppmärksammat projektet Machofabriken (som bland annat drivs av ROKS) där skoelever får lära sig att manlighet är någonting negativt och dåligt.

Allt detta handlar om demonisering och avhumanisering av män på skoltid. Pojkar får via den feministiska propagandan lära sig att de är värda mindre än flickor och att de i slutändan inget annat förtjänar än att dödas.

Men de feministiska kulturjournalisterna jublar bara över terrormanifestet. Uppmaningen att mörda och utplåna alla män kallas av dem omväxlande för ”uppfriskande”, ”gyllene” och att det ”lockar till skratt”. Man undrar ju om skolpojkarna i publiken håller med?

För även om Valerie Solanas, förutom SCUM-manifestet, mest förknippas med att ha försökt mörda konstnären Andy Warhol, så sanningen den att det snarare var frågan om ett attentat a lá Anders Behring Breivik i minatyr.

Valerie Solanas dök den 3 juni 1968 beväpnad upp på Andy Warhols studio The Factory. Hon började med att skjuta tre skott mot Andy Warhol. De två första skotten missade, men det tredje penetrerade hans högra och vänstra lunga, mjälte, lever, magsäck och matstrupe. Hon sköt därefter konstkritikern Mario Amaya och försökte sedan också skjuta Warhols manager Fred Hughes, men hennes pistol hakade upp sig just som hissen anlände till våningen där dramat utspelade sig. Hughes föreslog då att hon skulle åka med hissen, vilket hon också gjorde. Warhol skadades mycket svårt och dödförklarades vid ett tillfälle, men överlevde. Han hämtade sig aldrig helt från skadorna.

Det är alltså inte bara ett manifest som uttrycker hat mot vissa grupper av människor som Valerie Solanas har gemensamt med Anders Behring Breivik, utan även ett reellt attentat mot flera av dessa människor!

Anders Behring Breivik sitter inspärrad bakom lås och bom. Hans manifest finns det få som skulle kalla för ”uppfriskande”, ”gyllene” eller att det ”lockar till skratt”. Än mindre skulle någon få för sig att sätta upp en teaterföreställning utifrån det och mana till mord på de utpekade grupperna. Speciellt inte med skolbarn ur de utpekade grupperna i publiken. Och allra minst skulle media jubla över något sådant!

Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi, en satir. Ingen ting som man ska ta på allvar. Våld mot män är roligt, enligt feministerna.

Men om någon bara skulle uttrycka sig på samma sätt om feminister som feministerna själva uttrycker sig om män, då är det inte längre lika roligt. Då skulle feministerna, med Andrea Edwards i spetsen, omedelbart gå i taket och börja skrika "kvinnohat" och "polisanmälan".

Återigen har vi sett ett typexempel på den feministiska dubbelmoralen.

MER INTRESSANT OM: ANDREA EDWARDS, VALERIE SOLANAS, VÅLD, MASSMORD, MÄN

Bakom den feministiska masken finns ingen jämställdhet

2011-11-04T19:02:00.026+01:00

Medborgare! Under andra halvan av 1700-talet fick de naturvetenskapliga framstegen allt fler människor att inse att världen inte var av Gud given, utan att det fanns vetenskapliga förklaringar till allt omkring oss. Det fick också till följd att religionen och den då rådande despotismen starkt ifrågasattes. Istället för att okritiskt tro på de auktoritära ledarna började allt fler inse att alla människor har ett sunt förnuft och är fullt kapabla att tänka och ta ansvar för sig själva. Dessa radikala idéer ledde till upplysningstiden, som fick sitt crescendo i och med den franska revolutionen. Där avskaffades den absoluta monarkin med feodala privilegier för adeln och prästerskapet och ersattas istället av ett statsskick som ville utgå från upplysningens idéer om frihet och jämlikhet.

Det var också ur dessa idéer som den ursprungliga feminismen grundades. Dess budskap om ”kvinnors fulla ekonomisk, sociala och politiska likställighet med mannen” är en naturlig del av upplysningens ideal. Och under lång tid stod män och kvinnor sida vid sida för att kämpa för mänskliga rättigheter åt alla människor i samhället.

Men som Medborgarperspektiv tidigare har redovisat så har feminismen med tiden blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

Under de senaste årtiondena har en den radikalfeministiska falangen kommit att dominera feminismen. Radikalfeminismen bygger inte på individens frihet och lika värde, utan på en kollektivistisk syn där människor delas upp i grupper baserat på kön och som sedan ställs mot varandra. Den egna gruppen (kvinnorna) betraktas som god och den andra gruppen (män) betraktas som ond. Det är en konfliksökande ideologi som bär stora likheter med kommunismens och nazismen. Skillnaden är enbart vilka grupper man valt att dela upp samhället i. Metoden och retoriken är densamma.

Med tiden har den radikalfeministiska ideologin fått allt mer inflytande i samhället och har numera anammats inom de politiska etablisemanget, inom media, inom kulturlivet och även inom universitetsvärlden. Det avslöjades med all tydlighet i dokumentärfilmen Könskriget (se del 1 och del 2) som visades i SVT för ett par år sedan. Den syn på män som ledande feminister visar upp där är rent ut sagt skrämmande. Och detta av personer som i många fall sitter på de allra högsta posterna i samhället!

Den negativa och destruktiva manssyn som dessa ledande feminister ger uttryck för i dokumentären Könskriget återfinns idag på många nivåer i samhället. Det har skapats en feministisk hegemoni som i radio, TV, tidningar, böcker och magasin ständigt matar den växande misandrin (manshatet) i samhället.

Det feministiska manshatet har nått så långt att medlemmar i ett av landets största politiska ungdomsförbund (SSU) kan skriva banderoller som denna, utan att ledarna som företräder förbundet reagerar!

Och under Pride-festivalen deklarerar feminister ”Hata vita rika straighta män” (se lilla bilden ovan) utan att någon i de egna leden reagerar. Just hatet och våldsromantiken inom genusvärlden är kanske det mest skrämmande att inte feministerna själva reagerar över. Under Feministiskt Initiativs kongress 2005 framfördes kampsånger som uppmanade till våld mot män. Och hela församlingen applåderade.

Sedan dess har det feministiska manshatet blivit ännu mer acceptrat i samhället. Det har nu gått så långt att feminister kan uppmana till våld mot män och helt vanliga kvinnor applåderar åt det!

Lägg till detta den enorma feministiska dubbelmoral (ännu fler exempel här) som finns i samhället. Där en handling beskrivs som dålig om en man gör den, men bra om en kvinna gör exakt samma sak. Där man talar om vikten av kvinnors rätt till sin egen kropp, men samtidigt blundar för att pojkar har mindre rätt till sin egen kropp än hundar.

Där det talas om hur viktigt det är med lika representation på olika områden i samhället, men där några av de områden som uppvisar den mest snedfördelade representationen är just inom genusvetenskapen, inom organisationen Genusföretagarna och i styrelsen för Feministiskt Initiativ.

När man dessutom hör förespråkare för olika feministiska partier tydligt deklarera att de inte vill ha en jämställd och könsneutral lagstiftning, där män får samma legala rättigheter som kvinnor idag redan har, så förstår man att bakom den feministiska masken finns ingen önskan om jämställdhet överhuvudtaget.

Det handlar tyvärr snarare om att genom ett systematiskt könskrig och nedvärderande av män åstadkomma Egalia, det feministiska drömsamhället.

MER INTRESSANT OM: MISANDRI, FEMINISM, RADIKALFEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Våldet som feminismen och samhället blundar för

2011-10-30T18:42:00.001+01:00

Medborgare! Det är inte längre bara rabiata radikalfeminister som ensidigt sprider bilden av att det är män som slår och kvinnor som blir slagna. Numera har den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen indoktrinerats i hela samhället och anammats av makteliten inom såväl media, politiken och kulturlivet. Det får, precis som Pelle Billing tidigare har konstaterat, till följd att även tidningarnas kultursidor numera sprider den ensidiga bilden om ”mäns våld mot kvinnor”. Senast är det kulturreportern Kristian Lundberg på Helsingborgs Dagblad som påstår att 27 200 kvinnor misshandlas varje år och att detta är ett gigantiskt nedtystat samhällsproblem. Han rabblar upp siffra efter siffra för att leda i bevis hur utsatta just kvinnor är och hur hemska män är.

Vad Kristian Lundberg dock glömde att berätta var att inte alla dessa 27 200 fallen berörde kvinnor som blivit misshandlade av män, än mindre av män som de har eller haft en nära relation med. Och vad Kristian Lundberg också i vanlig (feministisk) ordning glömde att berätta var hur många män som utsätts för våld och misshandel. För det får man verkligen inte tala om i Sverige!

När dessutom Kristian Lundberg valde att lägga en kollektiv skuld på alla män för att knappt 0,6 procent av alla kvinnor (baserat på att alla de 27 200 fallen rör olika kvinnor) blir utsatta för misshandel så är det knappast underligt att han fick en del upprörda motreaktioner på sin generallierande och skuldbeläggande text? Speciellt som han dessutom avslutar hela artikeln med en klassisk feministisk floskel:

”Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd och därför misshandlas.”

Men Kristian Lundberg är helt oförstående till varför inte alla manliga läsare bara bockar och bugar och snällt låter sig bli smutskastade på grund av sitt kön.

Och det är han inte ensam om att vara. Ulrika Starhe på Aftonbladets kulturredaktion talar om män som hatar män (bara för att inte vanliga hederliga män accepterar att bli smutskastade och misstänkliggjorda av feminister som hatar män). Poeten Mats Söderlund kommer också, så som en riddare, till Kristian Lundbergs försvar. Även han har de feministiska skygglapparna på sig och frågar sig vad män är rädda för, samtidigt som han radar upp ytterligare ett par feministiska myter i sin artikel. Det hela avslutas i vanlig ordning med att ”män har makt” och att kvinnor är små stackars oskyldiga offer som aldrig gjort en fluga förnär.

Samma visa spelar Elin Grelsson upp i en krönika i GP. Hon kräker på sitt ohederliga feministiska sätt ur sig att vi måste våga tala om våldet mot kvinnor. Sedan spelas den gamla vanliga visan upp hur hemska män är och hur små stackars offer kvinnor är, för att avsluta det hela med följande feministiska drapa:

”Dagligen utsätts kvinnor för psykiskt och fysiskt våld, övergrepp och livshotande misshandel. Hur ska vi kunna tala om det och föra upp det till den politiska nivå där det hör hemma, om vi inte kan tala om det uppenbara: att så gott som alla förövare är män?”

Sist, men inte minst, att stiga in på intoleransens arena är just Anna Hellgren på Dagens Arena. Även hon vräker ur sig ett antal vanliga feministiska flosklerna och konkluderar sin drapa om alla hemska män med att män slår för att de kan. Och varför kan de? Enligt Anna Hellgren därför:

”…att andra män ger sitt tysta medgivande, för att beteendet bara är andra sidan samhällsmyntet där män som grupp förtrycker gruppen kvinnor.
Så länge patriarkatet består hjälper inga lagar i världen mot själva grundproblemet.”

Så trots att pojkar redan som små barn får höra att ”man slår inte flickor” och trots att det redan på medeltiden var män som Birger Jarl som stiftade lagen om kvinnofrid och trots att det under lång tid har varit män som dömt och straffat andra män som tagit till våld mot både kvinnor, barn och andra män så skuldbeläggs alltså helt vanliga hederliga män för det som ett litet litet antal män gör sig skyldiga till.

Detta är precis samma typ av kollektivisering som rasister gör sig skyldiga till när de dömer hela folkgrupper för sådant som ett fåtal av dess representanter gjort sig skyldiga till. I det fallet kallas det alltså för rasism och är något som media, politiker och kulturlivet är snabba att fördöma. Men när exakt samma sak sker mot kollektivet män, baserat på deras kön, så är det istället just media, politiker och kultureliten som står med den blodiga yxan i sina hand. Att ägna sig åt feministisk sexism går tydligen alldeles utmärkt!

När man dessutom inte ens berättar den fullständiga bilden av våldet i samhället och än mindre den fullständiga bilden av våld i nära relationer så blir situationen än värre. Då gör man sig skyldig till medveten manipulation och verklighetsförfalskning. För det existerar faktiskt en hel del män som utsätts för våld och misshandel av sina kvinnliga partners.

Bara för en dag sedan kunde man läsa en liten notis i Expressen om en man som blev hotat och biten av sin exfru. Den historia som han berättar påminner väldigt mycket om de historier som Kristian Lundgren beskrivit i sina artiklar, men med omvända roller.

Men kvinnors våld mot män tystas systematiskt ner i Sverige. Det passar inte in i den radikalfeministiska bilden av män som ständiga förövare och kvinnor som ständiga offer som media, politiker och kulturelit så gärna vill förmedla. Det är antagligen också just därför som Kristain Lundgren valt att inte presentera en enda siffra i sina artiklar om män som utsätts för våld och om kvinnor som förövare. För även om män framför allt drabbas av våld från andra män på allmän plats så drabbas också män av våld från kvinnor i nära relationer!

Den kände kriminalprofessorn Jerzy Sarnecki skrev för ett par år sedan om relationsvåldet ur ett kriminologiskt perspektiv (till skillnad från det rådande ideologiska genusperspektivet) i Läkartidningen. Redan i rubriken konstaterade han att våldet mot kvinnorna är en del av ett större våld. Jerzy Sarnecki konstaterar i artikeln att män dominerar både som förövare och som offer när det gäller våld i samhället, men också att det skiljer väldigt mycket beroende på sociala faktorer. Socialt utsatta personer drabbas av våld väsentligt mycket oftare än andra. Han konstaterar också att kvinnor drabbas av våld i betydligt mindre utsträckning än män, men att det till högre andel sker i nära relationer. Han skriver:

”Av statistiken över polisanmälda brott år 2006 framgår att 72 procent av kvinnorna i den polisanmälda misshandeln utsattes för brott av en bekant. För männen var motsvarande andel endast 33 procent. I absoluta tal räknat är dock skillnaden liten: År 2006 blev, enligt anmälningarna till polisen, ca 18 000 kvinnor och ca 14 000 män misshandlade av en bekant.”

Viss skillnad finns dock vilken typ av bekant det rör sig om mellan de två grupperna. I kvinnors fall rör det sig i en högre andel av en nuvarande eller tidigare partner.

Samtidigt finns det andra uppgifter som tyder på att mörkertalet är betydligt större när det gäller män som utsätts för misshandel av sin nuvarande eller tidigare partner. Detta då det inte är lika social accepterat att män söker hjälp för detta eller ens anser sig utsatta. Något som inte blir bättre av att media, politiker och kulturjournalister sprider det ensidiga radikalfeministiska budkapet om ”mäns våld mot kvinnor”.

Även Jerzy Sarnecki är inne på detta när han skriver:

”Att kvinnor med nära relationer till våldsamma män blir usatta för våld är föga förvånande, eftersom de som befinner sig i dessa mäns närhet överlag löper risk att drabbas. Också kvinnor använder våld inom nära relationer, även om deras våld inte är lika omfattande och framför allt är mindre grovt än männens. Kvinnors våld anmäls också sällan till polisen.”

Han skriver även:

”Det har framgått ovan att den tes som säger att män som utövar våld mot närstående kvinnor inte skiljer sig från andra män inte får något vetenskapligt stöd. Våldsbrottslingen, i synnerhet personer som använder sig av omfattande och grovt våld, tycks vanligen ha någorlunda likartade avvikande egenskaper oberoende av om våldet riktar sig mot män eller kvinnor eller både och. Detta stödjer ytterligare tesen att våldsproblematiken ska behandlas i sin helhet utan att delas in efter offrets kön.”

Avslutningsvis så avfärdar Jerzy Sarnecki den radikalfeministiska synen på våld i nära relationer när han skriver:

”Mot uppfattningen att våld mot kvinnor i huvudsak är ett resultat av den s k könsmaktsordningen (idén om att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp) talar att de flesta män inte utsätter kvinnor för våld, de flesta kvinnor är inte offer för mäns våld, män är oftare offer för andra mäns våld, våldet utövas vanligen av resurssvaga män och drabbar vanligen resurssvaga kvinnor. Könsmaktsordningsteorin är, som de danska forskarna Britta Kyvsgaard och Annika Snare framhåller, dåligt lämpad för att förklara huvuddelen av våld mot kvinnor i västvärlden, i synnerhet i Norden.”

Jerzy Sarnecki påpekar också att könsmaktsperspektivet kan kritiseras för att det inte erbjuder några verkningsfulla alternativ när det gäller åtgärder mot våld mot kvinnor (och absolut inga när det gäller kvinnors våld mot män). Jerzy Sarnecki menar att om man istället ser på våld mot kvinnor som en del av ett större våldsproblem så finns det en mängd traditionella åtgärder som kan förväntas ge positiva effekter. Hit hör åtgärder mot alkoholmissbruk, social utslagning, fattigdom, psykisk ohälsa, etc. Sådana åtgärder kan vidtas både på en samhällsnivå och på individnivå. Dessutom hjälper dessa metoderna oavsett könet på förövaren eller könet på offret!

För även om feminismen och det svenska samhället gör allt de kan för att blunda för kvinnors våld mot män och med alla medel försöker tysta de män som utsätts för detta så finns de trots allt här omkring oss, alla de män som misshandlas psykiskt och fysiskt av sin kvinnliga partner. Deras berättelser är dessutom väldigt lika de kvinnor som utsätts för våld av sin manliga partner, vilket med all tydlighet framgår av denna video:

I dagens Sverige är det dessutom just feminismen som använder sig om våld och hot om våld för att tillskansa sig än mer makt. Som Medborgarperspektiv rapporterat om tidigare så råder det en våldsromantik inom genusvärlden, där feminister bland annat driver aggressiva hatkampanjer som Heterohatets dag mot vita heterosexuella män. Flera välkända feminister uppmanar dessutom till våld mot män, hyllar Valerie Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) och startar egna samfund som S.K.A.M (Skär Kukarna Av Männen).

Detta samtidigt som man alltså vill göra gällande att det är män som är våldsamma och som systematiskt förtrycker kvinnor. Hur trovärdigt är det?

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, RADIKALFEMINISM, VÅLD, MISSHANDEL, MÄN

Feministiska kvinnor vill både äta kakan och ha den kvar

2011-10-29T16:53:00.005+02:00

Medborgare! Från feministiskt håll talas det ofta om att kvinnor måste få samma möjlighet som män att göra karriär och att få tillgång till höga samhällspositioner. Att kvinnor måste få lika mycket makt som män har. För i den feministiska världen så är det bara ekonomisk och politisk makt som är intressant. Och den sitter, enligt feministerna, männen på. Ty i den feministiska värld så är i princip alla män styrelseledamot eller VD i något börsföretag, sitter i toppen för något av de politiska partier eller är professor på något av landets universitet. De tjänar stora pengar, bor på en flott adress och har en familj där frun ofta "tvingas" vara hemma och sköta om hushållet och alla barnen. Ty barn har alla dessa mäktiga männen. Trots att de ägnar merparten av sin tid åt att göra karriär och förvalta sin patriarkala makt. Men de tar dock, precis som alla pappor, inget ansvar för sina barn. För att försörja sina barn och resten av familjen är inte att ta ansvar enligt feministerna. Dessutom spenderar de ju mindre tid med barnen än vad mamman gör, vilket gör dem till mycket sämre föräldrar enligt samma feminister.

Trots det så är det just dessa framgångsrika män som också får flest barn i Sverige. Ju högre lön en man har, desto fler barn har han också. Det konstaterar IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitik utvärdering) i en ny rapport. Dessutom har sambandet blivit allt starkare med tiden. Anna Sjögren på IFAU säger:

"Det kan bero på att kvinnor gärna vill ha barn med män som har höga inkomster, att de oftare blir valda av kvinnorna. Män med höga inkomster har dessutom råd att finansiera en stor familj."

Precis som feministerna så ser IFAU alltså bara dessa framgångsrika män. De hävdar dessutom att män aldrig har behövt välja mellan karriär och barn. Män kan ha både karriär och familj. Till skillnad från de stackars kvinnorna, som tydligen måste välja mellan barn och karriär. Även om det, enligt Anna Sjögren, har blivit en viss förändring på den punkten:

"Traditionellt sett gick inte karriär och familj ihop för kvinnor och de tvingades ofta välja antingen eller. Då var hög inkomst och hög utbildning förknippat med färre barn men det sambandet är i dag inte lika tydligt. I dag är moderskapet mer jämnt fördelat bland kvinnor med olika utbildning och sambandet mellan karriär och barn är inte längre negativt för högutbildade kvinnor."

Så tydligen kan alltså alla kvinnor som så önskar skaffa sig barn, oavsett om de satsar på ett liv som hemmafru eller på att göra karriär. Samtidigt kan man ju fråga sig varför de både skulle vilja skaffa barn och göra karriär? Männen som gör precis just det beskylls ju av feministiska kvinnor för att vara dåliga föräldrar som inte tar ansvar för sina barn! Gäller inte det då också för kvinnor som gör exakt samma sak?

Och vem är det dessa framgångsrika karriärkvinnorna ska skaffa barn tillsammans med? Om de gör det tillsammans med de framgångsrika männen så finns ju ingen av föräldrarna där för barnen.

För inte hade väl dessa framgångsrika kvinnor tänkt sig att skaffa barn med den grupp män det aldrig talas om? Den stora grupp män som aldrig existerar i feministernas värld. Alla de helt vanliga män som varken gjort någon karriär eller fått några barn. Som den lågavlönade truckföraren på ICA's lager i Västerås som alltid längtar efter knoddar, men som varken har råd eller någonsin har blivit utvald av en kvinna att skaffa barn tillsammans med.

Men feministiska kvinnor vill kanske i vanlig ordning både äta kakan och ha den kvar?

MER INTRESSANT OM: BARN, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, GENUS, MÄN, KVINNOR

Dags att måla om varuhusen IKEA!

2011-10-14T21:21:00.000+02:00

Medborgare! Under många år har IKEA sålt klassiska svenska varumärken i sin matvaruavdelning, strax efter kassorna, i de utländska varuhusen. Där har utlandssvenskar (och lokalbor) kunnat bunkra upp med sill, knäckebröd, kaviar och ost precis som i den lokala livsmedelsbutiken hemma i Sverige. En ynnest för alla svenskar i förskingringen som också vill ha möjligheten att fira midsommar eller jul på ett traditionellt sätt, trots att man befinner sig långt från sitt gamla hemland. Eller för den som känt extra ett sug efter Malaco saltsill, Ballerina-kex, Marabou mjölkchoklad eller kexchoklad från Cloetta när hemlängtan plötsligt gjort sig sådär lite extra påmind.

Men nu är det tydligen slut med det. IKEA säger upp sitt distributionsavtal med de klassiska svenska varumärkena och satsar istället på egna varumärken i sina matvarubutiker. Choklad från Tyskland, kex från Uzbekistan och hjortronsylt från Ryssland är dock knappast något som känns speciellt svenskt. Även om man döper kexen till Kexholm och sylten till Sylt. Nej, just det! Kexholm ligger ju i numera i ryska Karelen och Sylt är en ö i norra Tyskland. Inte underligt att utlandssvenskarna rasar mot IKEA.

Det är nog dags för IKEA att måla om varuhusen, nu när de inte är speciellt blågula längre!

MER INTRESSANT OM: IKEA, VARUHUS, MAT, UTLANDSSVENSKAR, BLÅGUL, SVENSK

Betalar Jan Helin 7600 kr mer i månaden till Daniel Swedin än vad Katrine Kielos får?

2011-10-14T07:51:00.003+02:00

Medborgare! Idag går Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin ut och säger att kvinnor får 7600 kronor mindre i lönekuvertet än män varje månad. Han menar att löneskillnaderna påverkar var man kan bo, vart man kan resa på semester, vilka kläder man kan köpa, hur mycket pengar man kan spara undan, om man kan köpa den dyra ketchupen till färskpastan eller om man får nöja sig med rödfärgad sörja till snabbmakaronerna. Som slutkläm säger Daniel Swedin att det är många som pratar om lika lön för lika arbete, men att det nu krävs mer än bara prat.

Man undrar ju då hur det ser ut på Aftonbladets ledarredaktion. Får inte ledarskribenterna lika lön för lika arbete där? Betalar Aftonbladets chefsredaktör och ansvariga utgivare Jan Helin 7600 kronor mer i lön till de manliga ledarskribenterna Daniel Swedin, Anders Lindberg och Ingvar Persson än vad de kvinnliga ledarredaktörerna Katrine Kielos, Eva Franchell och Karin Pettersson får?

Om inte, vad är det då som gör Aftonbladet så oerhört annorlunda än Sveriges övriga arbetsplatser? Eller kan det vara så enkelt att det finns helt andra förklaringar till varför kvinnor i medeltal har en lägre inkomst än män? Som att kvinnor gör andra livsval än män och därmed oftare arbetar deltid, oftare arbetar inom offentlig sektor än inom vinstdriven privat sektor, inte gör samma yrkesval som män, etc.

Det har gjorts otaliga undersökningar om inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. De visar alla att när man tar hänsyn till fler och fler av de faktorer som faktiskt påverkar lönen så blir den oförklarliga skillnaden mindre och mindre. Det oförklarliga blir helt enkelt förklarligt. I de undersökningar som tagit hänsyn till flest faktorer återstår bara en oförklarlig skillnad på cirka 1 procent. Av de 7600 kronorna som Daniel Swedin talar om återstår då bara ett par hundralappar! Och det innebär inte heller att denna lilla skillnad skulle beror på någon diskriminering. Det kan lika gärna vara så att den beror på ytterligare faktorer som inte ännu tagits hänsyn till.

Men att göra en mer komplex och sanningsenlig analys istället för att slänga ur sig feministiska floskler klarar antagligen inte någon av Aftonbladets ledarredaktörer av. Så frågan är om någon av dem egentlig är förtjänt lön överhuvudtaget. En viss kompetens borde man väl kunna förvänta sig för att få en anställning? Men det gäller kanske inte på Aftonbladet?

MER INTRESSANT OM: AFTONBLADET, , LÖN, LÖNESKILLNAD, FEMINISM

Got to get that goat

2011-10-13T18:32:00.001+02:00

Medborgare! När familjen Källman satt och åt frukost i morse fick de plötsligt oväntat besök. På uppfarten till familjens hus i utkanten av skånska Veberöd stod fyra getter och smaskade i sig av blommorna. Mamma Polgara släppte in geterna i den inhägnade trädgården i väntan på att hon ringde den intilliggande gården där hon trodde att de hörde hemma, men där saknade de inga getter. Så nu vet inte familjen Källman var getterna kommer ifrån. De är tama och promenerar gärna runt och smakar av det trädgården har att erbjuda, när inte 2-åriga sonen Valdemar gosar med dem och får ett par vänskapliga puffar tillbaka. Men någon borde ju sakna dem. Polisen har dock inte fått in någon anmälan om försvunna getter ännu.

Ungefär samma sak hände familj Norling i närliggande Genarp för ett par år sedan. Där fick den lokala skolan plötsligt besök av tre getabockar, som sedan familjen tog hand om i sin trädgård i väntan på att ägarna skulle höra av sig. Även de getterna trivdes alldeles utmärkt och lät sig väl smakas av allt från blommor till körsbärsträdet.

Hmm, vad är det som sker där i kanten av Romeleåsen? Är det Moderna Museets egen lilla get som återigen har smitit söder ut? Eller kan det vara den trollande geten från Nigeria som återigen har stulit en bil och denna gång gett sig av norrut?

Hur som så är det time to get that goat!

MER INTRESSANT OM: GET, EFTERLYSNING, VEBERÖD, GENARP, TROLLKARL

Nya underliga turer i BDSM-målet

2011-10-09T21:47:00.007+02:00

Medborgare! Under den senaste tiden har det varit en hel del skriverier om det så kallade BDSM-målet, där åklagare Ulrika Rogland valde att åtala en 32-årig man efter att han och en 16-årig flicka gemensamt planerat och i samtycke haft BDSM-sex under en helg i januari 2010. Medborgarperspektiv har beskrivit bakgrunden till fallet, både i samband med förhandlingen i Tingsrätten för ett år sedan och i samband med förhandlingarna i Hovrätten för ett par veckor sedan, och då konstaterat att det är betydligt mer komplext än vad media rapporterat om. Att fallet överhuvudtaget kom till polisens kännedom beror på att den 16-åriga flickan inte ville erkänna sin sexuella läggning för sina vänner som upptäckte att hon hade blåmärken och ont efter helgen med den 32-åriga mannen. Istället för att svara ärligt på varför hon hade märkena så sa den 16-åriga flickan till dem att hon blivit kidnappad och våldtagen av 3 män, vilket naturligtvis gjorde vännerna bestörta. Eftersom flickan själv inte ville anmäla det hela så vände sig till slut en av vännerna till polisen.

När väl den 16-åriga flickan var fast i sitt egen väv av lögner var det för sent att ta tillbaka allt. Istället fortsatte hon på den inslagna vägen och pekade dessutom ut en 28-årig man (som var med i samma internetforum där hon träffat den 32-åriga mannen) för att ha varit en av de tre män som kidnappat och våldtagit henne.

Strax därefter satt den 28-åriga mannen inspärrad i isoleringscell på häktet, anklagad för grov våldtäkt och människorov, ett brott som kan ge livstids fängelse. Trots att han alltså var helt oskyldig och att han hela tiden hänvisade till att han hade alibi för den aktuella tidpunkten fick han sitta inspärrad i häktet i nästan 3 veckor. Först när flickans lögner avslöjades släpptes den 28-åriga mannen.

Istället lade då åklagare Ulrika Rogland fokuset på den 32-åriga mannen. Nu var det hans tur att sitta häktad och som till slut dessutom blev åtalad, trots att allt skett i fullt samtycke med den 16-åriga flickan. Men både Tingsrätten och Hovrätten ogillade åtalet. De konstaterar båda att parternas kommunikation före gärningarna starkt talar för att flickan ville bli utsatt för våld, att mannen hade flickans samtycke till att utöva det våld som styrkts i målet samt att flickan haft möjlighet att när som helst återkalla samtycket. Den 32-åriga mannens advokat konstaterade efter att Hovrätten meddelat sin dom att åklagare Ulrika Rogland aldrig borde ha åtalat mannen. Samma bedömning gör Medborgarperspektiv, för om ett ja inte alltid är ett ja så är eller inte ett nej alltid ett nej!

Åklagare Ulrika Rogland gör dock inte samma bedömning, utan har nu lämnat ärendet vidare för att undersöka om Högsta Domstolen kan ta upp fallet. Vad dock Ulrika Rogland under hela målet har blundat för är att den 16-åriga flickan falskt har pekat ut den 28-årige mannen för två ytterst grova brott. Det är fastslaget utom rimligt tvivel att flickan medvetet har ljugit när hon pekade ut mannen och detta tas dessutom upp i Hovrättens dom som ett tecken på hennes bristande trovärdighet. Både falsk angivelse och falsk tillvitelse faller under allmänt åtal och därmed borde alltså åklagare Ulrika Rogland, så snart det konstaterades att flickan ljugit när hon pekade ut den 28-åriga mannen, ha anmält detta till polisen. Men det blundade hon för, istället startade hon en häxjakt på den 32-åriga mannen.

Nu framkommer det uppgifter att den 28-åriga mannen strax efter att han släpptes anmälde den 16-åriga flickan för falsk angivelse och gjorde en ersättningsansökan till Justitiekanslern (JK), där han beskriver att han mådde psykiskt dåligt efteråt och att medieuppmärksamheten förstärkte lidandet.

Polisanmälan hamnade hos Åklagarmyndigheten redan i april förra året, men det var först i september i år som åklagare Bo Birgerson gav polisen direktiv för att driva ärendet. Det har alltså dröjt 1,5 år från anmälan till att en utredning kan påbörjas!

Vad är det för underliga turer som döljer sig bakom Åklagarmyndighetens långsamma agerande gentemot den falsk anklagade 28-åriga mannens önskan att få upprättelse? Är det måhända den feministiska åklagaren Ulrika Rogland som står bakom även detta?

MER INTRESSANT OM: ULRIKA ROGLAND, ÅKLAGARE, BDSM, FALSKA ANKLAGELSER

Håkan Juholt - ännu en korrupt politiker

2011-10-07T10:16:00.006+02:00

Medborgare! De förnekar sig aldrig våra kära politiker. Nu är det Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt tur. När han för ett par år sedan träffade och flyttade in hos sin sambo Åsa Lindgren så anmälde han hennes fyrarummare i södra Stockholm som sitt övernattningsboende. Själv är han ju, som så många andra riksdagsledamöter, skriven i Stockholm utan i sin valkrets. I Håkan Juholts fall i Oskarshamn. Så nu har han under flera års tid låtit Riksdagen betala hela hyran för den lägenhet de bor i tillsammans (som för övrigt har en förvånansvärd låg hyra, bara 6571 kr/mån för en fyrarumslägenhet på 100 kvm). Detta är naturligtvis mot reglerna, maximalt halva hyran kan Håkan Juholt får ersättning för enligt Riksdagens regler. Men stackars okunniga Håkan Juholt visste naturligtvis inte att han gjordt något fel. Nu ber han om ursäkt och lovar att betala tillbaka det överskjutande beloppet. Något åtal för bedrägeri är väl som vanligt inte att tänka på när det gäller politiker som förser sig själva av skattebetalarnas pengar.

Tänk att våra politiker så ofta är okunniga om de regler som gäller för dem själva! Håkan Juholts föregångare på partiledarposten, Mona Sahlin, köpte ju inte bara Toblerone för skattebetalarnas pengar, här finns en lång lista över regler och lagar som hon brutit mot under sin tid som riksdagspolitiker. Dessutom ägnade hon sig åt valfusk under sin tid som partiledare!

Men det är inte bara socialdemokratiska politiker som bryter mot regler och lagar samt girigt förser sig på skattebetalarnas bekostnad. Det verkar gå över alla partigränser. För bara någon vecka sedan avslöjade att den numera politiske vilden William Petzäll åkt taxi för över 100 000 kronor och att Vänsterpartiets partiledarkandidat Rossana Dinamarca lagt över 220 000 kronor av skattebetalarnas pengar på flyg- och taxiresor. Detta trots att det finns både billigare och mer miljövänliga alternativ.

Idag avslöjas också att en kommunchef i Göteborg har gett sin egen dotter ett jobb inom kommunen. Detta i "konkurrens" med 93 andra sökande. Dottern var säkert nöjd av att få jobb av mamma, men skattebetalarna och speciellt de övriga sökande avtackar sig säkert dylik korruption.

När våra politiska parasiter inte förser sig själva av medborgarnas pengar så gör de tyvärr heller inte mycket annat än att kräka ur sig politiska floskler. Inte underligt att allt fler förlorar förtroendet för alla dessa korrupta politiker.

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 EX1 EX2 EX3 GP1 SvD1
MER INTRESSANT OM: HÅKAN JUHOLT, KORRUPTION, POLITIK, SAMHÄLLSKRITIK

Den feministiska hegemonin i sin egen (mindre vackra) prydnad

2011-10-06T14:28:00.028+02:00

Medborgare! Att man inte ska ifrågasätta de feministiska dogmerna har Medborgarperspektiv skrivit om tidigare. Då är nämligen risken mycket stor att man drabbas av deras härskartekniker (även om feministerna själva gärna vill göra gällande att det ensidigt är män som använder härskartekniker mot kvinnor) och fördömanden, vilket Peter Kadhammar uppmärksammade i sin kolumn i Aftonbladet igår. Han pekade på att den feministiska eliten alltid är snabba med att sammankalla sin egen domstol, så snart någon av dem själva eller någon annan högt uppsatt kvinna blir sakligt kritiserad. Därefter åtalar och dömer dessa feministiska kvinnor snabbt den utpekade baserat på sitt eget kön. En man är alltid skyldig och en kvinna är alltid offer. Peter Kadhammar noterade även att det går inte att protestera ens om anklagelseakten bygger på falska premisser. Sådan är den feministiska hegemonin i dagens svenska samhälle.

Och det skulle han inte ha skrivit, ty blixtsnabbt samlas den feministiska domstolen och i dagens Expressen dömer Ann-Charlotte Marteus inte bara ut Peter Kadhammar baserat på hans kön, även Pär Ström får en del av kängan. Ann-Charlotte Marteus verifierar just det som Peter Kadhammar vågar kritisera när hon i sin krönika gör gällande att män som vågar kritisera feminismen är motståndare till jämställdhet och samtidigt hånfullt kallar dem för "äkta mansgrisar" och "du vise vite heterosexuelle man".

Ty den feministiska hegemonin bygger på en ytterst subjektiv analys och världsbild. Precis som bittergubben så väl visat tidigare så finns det inom feminismen enbart rum för empati åt kvinnor. Män förtjänar inget annat än att skuldbeläggs och avhumaniseras. Precis så som vi sett Ann-Charlotte Marteus göra i så många av sina krönikor tidigare.

Men hon är långt ifrån ensam. Hon har ytterligare en själsfrände i Anna Laestadius Larsson. Och ännu en i Katerina Janouch, som så gärna vill uppfostra sina medsystrar. För att inte tala om lyckliga lyckliga Maria Sveland och Katarina Wennstam, som i sig är en egen liten studie i manshat. Eller feministiska åklagare som Ulrika Rogland och Marianne Ny, som båda gärna utnyttjar rättssystemet i sin jakt på att sätta dit män (samtidigt som de blundar för brott som kvinnor begått). Till sin hjälp har de dessutom feministiska riddare som Borgström och Bodström (den före detta polischefen Göran "Kapten Klänning" Lindberg har dock avpolleterats).

Den feministiska hegemonin och misandrin har gått så långt i samhället att feminister numera kan uppmana till våld mot män och helt vanliga kvinnor klappar händerna åt det!

Det är visserligen ett litet steg framåt att kolumnister som Peter Kadhammar vågar säga ifrån mot den feminism som blivit allt det den en gång sade sig vara emot. Men så länge den feministiska eliten sitter på sina privilegierade positioner i samhället är det en lång väg kvar till riktig jämställdhet. En jämställdhet där både kvinnors och mäns perspektiv får komma till uttryck.

Den privilegierade feministiska eliten är nämligen fortfarande allt för rädda att förlora sitt tolkningsföreträde och sina förmåner för att släppa in både män och kvinnor i jämställdhetsdebatten. Istället vill de utnyttja jämställdhetsfrågan för att förse sig själva, baserat på sitt eget kön. Det genusindustriella komplexet har blivit en räkmacka som dessa feminister absolut inte vill dela med någon annan. Det är deras liv och levebröd. Därför attackerar de instinktivt alla som ifrågasätter dem.

Nu har Ann-Charlotte Marteus precis verifierat den privilegierade feministiska hegemonin i sin egen (mindre vackra) prydnad.

Det är dags att ta ytterligare steg för att bryta dess ensidiga dominans. Det kan vi bara göra tillsammans - vanliga män sida vid sida med vanliga kvinnor.

MER INTRESSANT OM: ANN-CHARLOTTE MARTEUS, FEMINISM, HEGEMONI, JÄMSTÄLLDHET

Små steg framåt

2011-10-05T18:12:00.003+02:00

Medborgare! Vi är nog många som reagerat över den feministiska dubbelmoralen som så ofta gör sig påmind i samhället. Idag kan vi till exempel läsa om att den framgångsrika författarinnan Camilla Läckberg inte kommer att dela med sig ett öre av sin förmögenhet till sin man Martin Melin om de skiljer sig, men hur många gånger har vi inte hört hur hemskt det är att kvinnor som skiljer sig ofta får det sämre ekonomiskt än när de var gifta? Vem minns heller inte Elin Nordegrens skilsmässa från den framgångsrike golfspelaren Tiger Woods. Då ville minsann Elin Nordegren inte bara ha halva förmögenheten, utan även enskild vårdnad om barnen. Men av någon underlig anledning så är det ett helt annat ljud i skällan om det är en kvinna som är den framgångsrika partnern.

Det görs ständigt skillnad på män och kvinnor i samhällsdebatten. Men kanske börjar pendeln att svänga? Allt oftare ser man faktiskt tecken på att den feministiska hegemonin börjar ifrågasättas.

Senast idag är det, precis som Pelle Billing och Pär Ström har uppmärksammat, Peter Kadhammar som har tröttnat på att ständigt bli smutskastad av de radikalfeministiska kvinnosakskvinnor så snart han som man uttrycker fullt saklig kritik mot någon kvinna inom politiken. Han pekar på att dessa feministiska kvinnor då är snabbt framme med sina fördömanden och att det dessutom är i princip omöjligt att försvara sig mot dem, ty:

"Att neka är lönlöst. Den hastigt sammankallade domstolen åtalar och dömer efter eget [s]kön. Det går inte att protestera ens om anklagelseakten bygger på falska premisser."

För det är just allt för ofta falska premisser. Peter Kadhammar pekar på den dubbelmoral och de ofta förekommande härskarteknikerna som dessa feministiska kvinnor använder sig av i debatten.

"En labyrint av påståenden. Skrattspeglar.

Sådant är debattklimatet i kvinno-kvinnornas värld. Det är käckt och fräckt att använda ord som ”gubbigt” men den som vore dum nog att svara ”kärringaktig” skulle dömas att döden dö."

Olika regler gäller nämligen för män och kvinnor i den feministiska hegemonin. Det ser vi inte bara i media och i den politiska debatten. Det ser vi även inom rättsväsendet, som i det uppmärksammade BDSM-fallet. Där blev en 28-årig man falskt anklagad för våldtäkt och kidnappning av en 16-årig flicka. Mannen fick spendera nästan 3 veckor i häkte innan lögnen uppdagades. Men trots att både åklagare Ulrika Rogland och resten av rättsväsendet vet att flickan gjort sig skyldig till falsk tillvitelse, så har de inte agerat.

Enligt den feministiska hegemonin så existerar ju knappt ens några falska våldtäktanklagelser. Tvärtom så anser feminister att det är ett enormt mycket större problem att inte alla våldtäkter som anmäls leder till åtal och en man i fängelset. Många av dem vill till och med förändra lagstiftningen så att det inte ska vara åklagarens uppgift att bevisa att den utpekade mannen är skyldig, istället ska den utpekade mannen bevisa att han är oskyldig. De vill alltså att omvänd bevisbörda ska gälla. Ty enligt feministerna så skulle ingen kvinna ljuga om något så allvarligt som en våldtäkt!

Men allt fler inom polisen börjar nu öppet berätta att det blir allt vanligare med anmälningar om våldtäkt som sker på falsk grund. Senast i raden var det polischefen på barn- och sexualbrottsroteln i Halland, Inger Olsson, som gick ut i Sveriges Radio och berättade hur besviken hon var över alla de unga kvinnor som gör anmälningar som sedan visat sig vara påhittade. För att stipulera ett exempel anhöll därför polisen i Halland en 17-årig flicka misstänkt för att ha anklagat en pojke för våldtäkt på falska grunder för ett par veckor sedan, men längre än så verkar polis och åklagare inte ha gått i det här fallet.

Däremot har 19-åriga Michaela i Skara precis blivit både åtalad och dömd till 40 timmars samhällstjänst och att betala 17 000 kronor i skadestånd till den man som hon falskt har anklagat för våldtäkt (domen finns att läsa här). Helt utan anledning beskyllde hon skolkamraten Rasmus för att ha våldtagit henne. Hela skolan fick reda på detta och under 2 månaders tid var Rasmus liv ett litet helvete. Flera av hans vänner tog avstånd från honom och han mådde psykiskt dåligt under utredningstiden. Till slut avslöjades det dock att allt var påhittat av en ung kvinna som ville ha lite extra uppmärksamhet. På Rasmus bekostnad.

Tyvärr ser allt för många våldtäktsanmälningar ut ungefär såhär. När Sydsvenskan för en tid sedan redovisade hur alla anmälningar om våldtäkt som kommit in till polisen i Lund såg ut så kunde man lätt se att många överhuvudtaget inte beskriver något brott och att flera andra innehåller märkliga omständigheter som gör att det blir omöjligt att driva fallen vidare.

Trots det så vill fortfarande många feminister göra gällande att kvinnor inte skulle anmäla om det verkligen inte rörde sig om riktiga våldtäkter samt att det inte förekommer falska våldtäktsanklagelser.

Då är det i varje fall ett litet steg framåt att den 19-åriga kvinnan i Skara faktiskt blev dömd, även om straffet var betydligt lägre än det som Rasmus hade fått om inte lögnen hade avslöjats. Tingsrätten konstaterar också i domen att de inte kunnat finna något vägledande avgörande i praxis vad gäller skadestånd i denna typ av mål, vilket ju inte är speciellt underligt när åklagare som Ulrika Rogland inte ens driver fall där det är helt uppenbart att anklagelserna är falska!

Men det är ju inte enbart rättsväsendet som är marinerat i statsfeminism. Samma sak gäller inom de sociala myndigheterna. Där tar myndigheterna oftast kvinnans sida i samband med vårdnadstvister och tror blint på vad hon säger, vilka hemska anklagelser mot mannen hon än häver ur sig. I Södertälje finns en pappa som fick kämpa i flera års tid inte bara mot sin före detta fru, utan även mot de sociala myndigheterna. Det har nu nått så långt att han har stämt Södertälje kommun på skadestånd! Målet avgörs på måndag, den 10 oktober, i Södertälje tingsrätt. Gå gärna dit för att ge ditt stöd.

För det behövs fler små steg framåt. Bort från den feminism som blivit allt det den en gång sade sig vara emot och istället mot ett samhälle som fokuserar på riktig jämställdhet, för både kvinnor och män.

MER INTRESSANT OM: FALSKA ANKLAGELSER, VÅLDTÄKT, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM, GENUS

Feminister uppmanar till våld mot män och helt vanliga kvinnor klappar händerna

2011-10-02T11:32:00.001+02:00

Medborgare! Att många feminister drivs av ett rent och skärt manshat samt att det existerar en våldsromantik inom genusvärlden har Medborgarperspektiv rapporterat om tidigare. Det skulle vara en enkel förklaring att hävda att det endast är enskilda "förvirrade individer" som ger uttryck för detta, som i fallet Valerie Solanas. Hon som är mest känd för att ha skrivit det radikalfeministiska verket SCUM-manifestet (som står för Society for Cutting Up Men). Vad som dock är mindre känt är att Valerie Solanas, förutom att ha försökt skjuta ihjäl konstnären Andy Warhold, även försökte mörda konstkritikern Mario Amaya och Andy Warhols manager Fred Hughes! Denna "förvirrade individ" tar dock inte alls landets feminister avstånd från. Tvärtom så hyllas Valerie Solanas och hennes verk av flera namnkunniga svenska feministiska kvinnor. En av dessa är Sara Stridsberg som översatt SCUM-manifestet till svenska och som dessutom har grundat sammanslutningen S.K.A.M (Skär Kukarna Av Männen).

Detta i ett land där pojkar redan har mindre rätt till sin egen kropp än vad hundar har.

Och tyvärr kan man nu också konstatera att inte heller helt vanliga kvinnor har någon som helst respekt över mäns kroppar eller någon empati för män som utsätts för våld. När man ser de filmklipp hos Pelle Billing där helt vanliga kvinnor säger att de skrattar åt män som plågas och ser att de applåderar när en man får sin penis avskuren av en kvinna så inser man att misandrin (manshatet) inte bara finns hos ett fåtal förvirrade individer, utan att det har blivit en integrerad del av samhället.

Riktigt illa blir det när man ser den kvinnliga programledaren som undrar varför inte fler kvinnor skär kuken av sina män samtidigt som hon skrattar över det som skett!

Den feministiska propagandan alltså varit så framgångsrik att man numera nästan enbart fokuserar på och fördömer våld mot kvinnor, samtidigt som helt vanliga kvinnor alltså skrattar och applåderar åt kvinnors våld mot män. Men när samma sak sker mot kvinnor så skapas kampanjer för att stoppa våldet!

Trots att det är lika vanligt att män blir utsatta för våld av kvinnor i nära relationer som det omvända så är samhällets syn uppenbarligen helt annorlunda, vilket tas upp i nedanstående mycket sevärda video (via MatteMatik):

Feminister uppmanar till våld mot män. Uppenbarligen har nu helt vanliga kvinnor och hela samhället tagit detta till sig. De män som blir utsatta får ofta ingen som helst hjälp, istället skrattar man åt dem och applåderar när de får sina penis avskurna. Precis som flera av landets ledande feminister alltså har uppmanat till.

Det är feministisk dubbelmoral som denna som gör att allt fler män reagerar mot feminismen och den ojämställda jämställdhetspolitik som förs just nu. På sikt kommer detta få till följd att allt fler män vänder ryggen till samhället.

Varför ska helt vanliga män acceptera att behövs betala i genomsnitt 2 miljoner mer i skatt under sitt liv än vad de får tillbaka i form av välfärd av samhället, samtidigt som det är kvinnorna som får merparten av alla resurser och förmåner i samhället? Varför ska män acceptera att kvinnor inte förväntas bidra och ta ansvar för att skapa välstånd i samma utsträckning som män, utan att istället feministiska politiker förordar att män indirekt ska fortsätta att försörja kvinnor via skattsedeln?

När helt vanliga kvinnor dessutom skrattar och applåderar åt män som utsätts för våld så är måttet rågat. Då har misandrin nått en sådan nivå i samhället att det är dags för landets alla män att sluta ta skit! Då är det dags att slå tillbaka, mot feministerna!

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, RADIKALFEMINISM, MISSHANDEL, VÅLD, JÄMSTÄLLDHET

Dags att spänna hanen Maria Sveland?

2011-09-30T18:49:00.001+02:00

Medborgare! Ingen har väl missat den eldiga debatten som följt i spåren av Maria Sveland och Katarina Wennstams bok "Happy, happy - en bok om skilsmässa"? Redan innan boken hade släppt satt de båda redaktörerna för boken i TV-sofforna och uttryckte hur fria och lyckliga de blev av att skiljas. Maria Sveland lyckades till och med klämma in hur skönt det varit att kunna knulla runt de veckor hon inte haft barnen. Men framför allt ville de få ut budskapet att det är något djupt förlegat med det livslånga äktenskapet och att det har spelat ut sin roll. Istället menade författarna att det är en god feministisk gärning för en kvinna att skilja sig och leva på egna ben, vilket fick Hanna Kjöller att fråga sig varför man då gifter sig från första början. Hanne Kjöller påpekade också tidigt att det knappast är lyckan efter en skilsmässa som kritikerna vänder sig emot, utan Maria Sveland och Katarina Wennstams beskrivning att det skulle vara kontroversiellt och tabubelagt att tala om lycka i samband med skilsmässor samt att de påstår att det ställs helt andra krav på mammor än på pappor i samband med skilsmässor. Att det läggs mer skuld på en kvinna som skiljer sig än på en man.

För visst är det just när Maria Sveland virar den feministiska offerkoftan allt tätare kring sig själv, i egenskap av kvinna, som kritikerna blir irriterade och reagerar. För är det om möjligen inte ännu mer tabu för en man att begära skilsmässa än vad det är för en kvinna? Den stora merparten av alla skilsmässor initieras ju faktiskt av just kvinnorna.

Och hur bemöts en man som begär skilsmässa, för att i nästa stund uttrycka att han är lyckligare utan sin före detta fru och av att bara behöva ta hand om barnen varannan vecka eller kanske bara en helg då och då? Jo, han beskrivs som en svikarpappa som inte tar sitt ansvar. Och om det är några som har bankat in den bilden av pappor i samhället så är det just feminister som Maria Sveland själv!

Och om en man som tagit ut skilsmässa dessutom hade deklarerat hur skönt det är att vara fri att knulla runt med en ny damer varje natt (som Maria Sveland alltså själv har gett uttryck för) så hade han inte bara blivit utdömd som ett egoistiskt svin av den före detta frun, utan även av de gemensamma barnen, alla deras gemensamma vänner, tjocka släkten och resten av samhället.

Så en man som uttrycker lycka över sin skilsmässa döms nog betydligt hårdare än vad en kvinna gör. Tvärtom mot vad Maria Sveland vill göra gällande. Så det är knappast underligt att hennes offerroll stöter på patrull.

När Maria Sveland dessutom, likt en evighetsmaskin, ständigt utmålar sig själv som det missförstådda och kränkta offret samtidigt som hon högljutt idiotförklarar alla som kritiserar henne, så är vi antagligen många som börjar tröttna på hennes minst sagt egocentriska världsbild och hennes feministiska dubbelmoral.

Så Maria Sveland, är det inte snart dags att ladda hagelgeväret, spänna hanen, stoppa in pipan i munnen och trycka av? Så att både du själv, dina barn, din före detta man och alla vi övriga slipper höra din falskspelande bitterfitta. Det vore en välgärning för oss alla.

Som feminist kan du dessutom glädja dig åt att dina barn inte kommer att sakna dig speciellt länge. Din före detta man träffar säkert en ny kvinna snart, som kan ersätta dig som "mamma" i deras liv. Ni feminister brukar ju vara snabba med att hävda att de biologiska banden inte är så viktiga och att vem som helst kan vara förälder till ett barn (i varje fall när det gäller barnens "pappa").

Samtidigt blir du ju inte bara fri varannan vecka, utan hela tiden! Så vad väntar du på? Är det inte dags att spänna hanen snart?

MER INTRESSANT OM: MARIA SVELAND, HAPPY HAPPY, BITTERFITTAN, FEMINISM

Floskler och politiska parasiter

2011-09-29T13:12:00.001+02:00

Medborgare! Riksdagen har fått en politisk vilde. Det är sverigedemokraten William Petzäll som har valt att lämna sitt parti. Detta efter att partiet uppmanat honom att lämna sitt uppdrag i Riksdagen på grund av de missbruksproblem han visat sig ha. Partiet har erbjudit honom hjälp till rehabilitering, men William Petzäll har trots hjälp återfallit i missbruk. Istället för att ta emot ytterligare hjälp och satsa på att bli kvitt sitt missbruk, så väljer William Petzäll att satsa på att trygga sin ekonomiska framtid. Om han blir kvar i Riksdagen så får han nämligen under de kommande 4 åren totalt 3 miljoner kronor för att göra ingenting. Han behöver inte ens närvara i Riksdagen. Utöver det har han dessutom rätt till betald bostad i Stockholm och fria resor i hela Sverige. Något som William Petzäll hittills nyttjat med glädje. Han har nämligen under sitt första år i Riksdagen åkt taxi för drygt 100 000 kronor av skattebetalarnas pengar.

En annan politiker som glatt låter sig bjudas av skattebetalarna är Vänsterpartiets kandidat till partiledarposten, Rossana Dinamarca. Hon har under förra året åkt flyg och taxi för drygt 220 000 kronor. Något som varken framstår som speciellt kostnadseffektivt eller klimateffektivt! Varför ta jetplan mellan Trollhättan och Stockholm när det finns tåg? Tidsbesparingen kan inte vara många minuter.

Men Rossana Dinamarca är inte ensam om tillhöra ett parti som gärna talar om att alla ska ta ansvar för miljön och sedan agera precis tvärtemot. Miljöpartiets före detta språkrör Maria Wetterstrand visade sig vara en riktig miljöbov som ofta tog flyget för att umgås med familjen istället för andra mer miljövänliga alternativ. Naturligtvis då på skattebetalarnas bekostnad.

Men att det finns gott om politiska parasiter är ingen nyhet. I takt med att politiken inte längre är ett kall och en fritidssysselsättning, utan ett yrke, så har också lönerna och ersättningarna sprungit i höjden. Riksdagsledamöterna har haft en löneökning under de senaste årtiondena som vida överstigit vanligt folks löneökningar och deras grundlön uppgår numera till 56 000 kronor i månaden. Till det kommer alltså fri bostad i Stockholm, ett skattefritt traktamente om 110 kr per dygn ledamoten är i Stockholm samt fria resor i hela landet.

Många politiker har dessutom ytterligare ersättningar från partiet eller från annat håll. Dessutom har man en inkomstgaranti som faller ut när man lämnar Riksdagen, vilken är betydligt förmånligare än vanligt folks a-kassa.

Har man dessutom suttit i regeringen så faller än mer manna från himmelen. Förutom en ännu högre lön än riksdagsledamöterna så toppar ofta partiet upp med ytterligare lön. Vissa partier mer än andra. Centerpartiet värderar tydligen sin partiledare högst för Annie Lööf kommer efter att ha blivit näringsminister att totalt sett tjäna mer än statsminister Fredrik Reinfeldt. Detta trots att Annie Lööfs enda praktiska erfarenhet av arbetslivet och näringslivet är att ha sommarjobbat som barista på ett café.

Praktisk kompetens, kunskap och erfarenhet spelar inte så stor roll längre inom politiken. Numera är det viktigare att känna rätt personer, kunna le falskt i TV och att ha munnen full av floskler.

De politiska parasiterna är uppenbarligen här för att stanna och de finns inom alla partier. Ty den politiska eliten håller gärna varandra om ryggen, oavsett partifärg. Allt för att kunna förse sig själv och de sina av skattebetalarnas pengar!

AB1 AB2 AB3 AB4 DN1 DN2 DN3 EX1 GP1 GP2 HD1 SkD1 SkD2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6
MER INTRESSANT OM: MAKTELIT, POLITIK, PENGAR, ANNIE LÖÖF, SKATTEPENGAR

Dags att kvinnorna börja ta lite ansvar för välståndet

2011-09-24T09:11:00.001+02:00

Medborgare! Fredrik Reinfeldt skrev i veckan en debattartikel i DN där han påpekade att jämställdhet är en smart investering för framtiden. Igår stod han inför FN's generalförsamling och talade då om samma sak. Att det fortfarande finns länder där kvinnor förvägras rätten att rösta, ärva och arbeta är inte bara en förlust för alla de kvinnorna som drabbas. Det är även en förlust för samhället i stort. Inte bara ur jämställdhetssynpunkt, utan även ekonomiskt. Det innebär också att män ensamma tvingas ta ansvar för att bygga det välstånd som ett samhälle behöver för att i sin tur kunna erbjuda välfärd. För att kunna utveckla ett välfärdssamhälle behövs jämställdhet. Det duger inte att enbart män förväntas ta ansvar för att skapa välståndet. Det är dags för kvinnor att börja bidra i samma utsträckning som män traditionellt har gjort.

Även i ett relativt välutvecklat välfärdssamhälle som Sverige är det huvudsakligen männen som tar ansvar för att skapa välståndet. Därmed är det också männen som huvudsakligen bidrar med de skattepengar som finansierar välfärden och som därmed ser till att det finns dagis och skola till våra barn, sjukvård för alla medborgare och pensioner till de gamla. Varje svensk man bidrar under sin livstid med i medeltal 2 miljoner kronor mer till välfärden än vad han själv får tillbaka. Av dessa går 1 miljon direkt till landets kvinnor via skattetransfereringar.

Detta innebär att en svensk man sliter på sitt arbete i cirka 10-15 år utan att få någonting tillbaka för det. Varken samhället eller de kvinnor som får ta del av detta arbetet brukar någonsin tacka alla dessa män som sliter ut sig i förtid. Allra minst tackar någon feminist dessa män. Tvärtom spyr de istället oftast ur sig ett osande hat gentemot dem.

Var skapas då detta välstånd? Ja, inte är det inom den offentliga sektorn. Den är nämligen beroende av skattepengar för att överhuvudtaget kunna fungera. Nej, det är inom det privata näringslivet som välståndet skapas. Det är där som det sker en värdeförädling. Det är därmed där som produkter och tjänster kan skapas och säljas med en förtjänst. Det är denna förtjänst som gör det möjligt att generera skatt både från företagets förtjänst, men framför allt från de anställdas löner. Ju fler som arbetar med att skapa välstånd inom det privata näringslivet, desto fler källor till skatteinkomster för välfärdssamhället.

Idag finns drygt en miljon människor i utanförskap i Sverige. Det är människor i arbetsför ålder som inte har ett arbeta, istället försörjs dessa av olika typer av bidrag och ersättningar från samhället. Varje sådan person som kan gå från bidrag till en tjänst inom det privata näringslivet är en enorm vinst för hela samhället. Därför behövs, som Medborgarperspektiv tidigare skrivit, ett miljonprogram för jobben!

För att skapa fler jobb krävs att det först startas flera nya framgångsrika företag. Företag som kan utvecklas på ett lönsamt sätt och som sedan fortsätter att investerar i Sverige. Sverige har en fin tradition av att skapa framgångsrika och lönsamma företag. När man betraktar de stora och framgångsrika företag som finns i Sverige kan man inte annat än att förundras över att det till nästan 100 procent är grundade av män. Det gäller inte bara de gamla traditionella företaget. Det gäller även de framgångsrika företag som skapats under de senaste årtiondena. Det är alltså män som traditionellt sett har tagit ansvar för att skapa välståndet i Sverige.

Fredrik Reinfeldt påpekar att jämställdhet är en smart investering för framtiden. Det gäller inte enbart i de länder där kvinnor ännu inte rätten att rösta, ärva och arbeta. Det gäller även i Sverige. Sverige är ett av de länder i västvärlden där kvinnor tar minst ansvar för att skapa välstånd.

Trots att kvinnor utbildar sig i allt högre grad och numera dominerar på universiteten (67 procent av de som lämnar universiteten med en examen är idag kvinnor) så startar kvinnor bara cirka 30 procent av de nya företagen.

Istället för att starta företag och skapa välstånd så söker sig allt för många av dessa högutbildade kvinnor till den offentliga sektorn, gärna inom olika administrativa och byråkratiska grenar, och bidrar då snarare till att minska välståndet och välfärden i landet. Administration och byråkrati tar resurser från den operativa verksamheten som faktiskt är välfärdssamhällets viktigaste uppgift. Barn, sjuk och gamla blir lidande.

Andra välutbildade (ofta feministiska) kvinnor använder sin tid till att förespråka kvotering till börsföretagens styrelser. Så istället för att själva starta nya företag och utveckla dessa på ett lönsamt sätt så förväntar de sig att få glida in på en räkmacka till börsbolagens högsta beslutande organ bara på grund av sitt kön och utan att behöva arbeta sig upp den långa vägen. Det är inte bara synnerligen egoistiskt. Det är dessutom ett enormt förminskande mot de (fåtal) kvinnor som genom åren gjort karriär och tagit sig ända upp till toppen av egen maskin. Än fler argument varför kvotering är vansinnigt tar Aron Modig upp i en bra debattartikel i SvD.

Nej, det som krävs är att fler kvinnor börjat ta ansvar för att skapa välstånd i Sverige! Om bara 200 välutbildade kvinnor skulle starta lika många nya börsföretag med 1000 anställda var så skulle 200 000 arbetslösa få nya jobb. Det skulle inte bara innebära att samhällets inte längre skulle behöva försörja dem via bidrag och olika ersättningar. Det skulle dessutom innebära att de började betala skatt till samhället. Skattepengar som kan användas till att ytterligare utveckla välfärden.

För jämställdhetens skull är det därför dags att börja ställa krav på kvinnorna att starta nya företag och att de börjar ta lite ansvar för välståndet!

MER INTRESSANT OM: KVINNOR, VÄLSTÅND, VÄLFÄRD, FÖRETAG, JÄMSTÄLLDHET

Om ett ja inte alltid är ett ja, så är heller inte ett nej alltid ett nej

2011-09-22T00:20:00.004+02:00

Medborgare! En fredag i början av januari 2010 träffades 16-åriga Emila och 32-åriga Jonas för att spendera en helg tillsammans i Jonas lägenhet. Det var Emilia som en dryg vecka tidigare hade tagit kontakt med Jonas på ett internetforum för BDSM-sex. Där lärde de känna varandra och vilka önskemål de hade när det gällde BDSM. Det hela ledde till att de i ömsesidigt samförstånd beslutade sig för att träffas och idka en helg i dominansens tecken. Efter helgen lämnade en nöjd Emilia lägenheten, visserligen med en del blåmärken och lite smärta kvar i kroppen, men ändå lite förvånad och en smula besviken att Jonas inte en enda gång hade fallit för frestelsen att ha samlag med henne.

Men när en väninna upptäckte blåmärkena på Emilias kropp ville hon inte avslöja sin sexuella läggning för henne, istället ljög hon ihop en historia om att hon blivit kidnappad av tre män och våldtagen av dessa. Väninnan blev så klart bestört och snart fick både Emilias föräldrar och polisen reda på historian. Plötsligt var Emilia fast i en nät av lögner och inte blev det bättre när hon för polisen pekade ut en annan man från BDSM-forumet som en av de skyldiga.Snart satt den 28-årige Markus i isoleringscell på häktet, misstänkt för våldtäkt och olaga frihetsberövande.

Trots att Markus omedelbart hänvisade till bevis som visade att han hade alibi för den aktuella tidpunkten tog det åklagare Ulrika Rogland och polisen nästan tre veckor innan Markus åter kunde släppas (utan så mycket som en officiell ursäkt av Ulrika Rogland). Då hade även Emilias historia fallit i bitar och istället riktades misstankarna mot den 32-årige Jonas. Nu var det hans tur att frihetsberövas.

Med tiden föll dock åklagare Ulrika Roglands tänkta åtal i bitar. Det visade sig från chatloggarna att Emilia och Jonas gemensamt hade planerat att träffen under en dryg veckas tid. Det visade sig att Emila hade samtyckt till allt som skedde under helgen. Det visade sig att Emilia hade varit fri att lämna lägenheten när helst hon önskade. Det visade sig att Emilia hållit kontakt med vänner via SMS under helgen.

Men åklagare Ulrika Rogland ville absolut inte erkänna sitt misstag. Istället gick det prestige i ärendet och hon ville med alla medel fälla någon man för något brott. Emilia var visserligen ett par år yngre än vad hon uppgett till Jonas, men hon var fortfarande byxmyndig och därmed enligt lag gammal nog att själv besluta med vem hon önskar ha sex och på vilket vis hon önskar ha sex.

Emilia hade dock en historia med självskadebeteende. Det blev den röde åklagarens sista halmstrå. Istället för att driva ett sexmål mot Jonas koncentrerade Ulrika Rogland sig på BDSM-sexets inslag av våld. Hon frågade sig därför om en dubbelt så gammal man verkligen får utöva våld mot en liten flicka med, enligt Ulrika Rogland själv, svårt självskadebeteende, även om flickan samtycker? Därmed åtalades Jonas för grov misshandel.

Emilia blir då förtvivlad och skriver ett mail till Jonas där hon uttrycker hur ledsen hon är för att Ulrika Rogland fläker ut deras sexualitet inför omvärlden och för att han ska behöva stå till svars inför rätten för att hon från början inte hade modet att berättade sanning om sin sexualitet för väninnan. Emilia mår naturligtvis inte bra av hur det hela har utvecklat sig och vägrar ställa upp i Tingsrätten. Detta utnyttjar Ulrika Rogland och försöker få det till att Emilia mår så dåligt på grund av vad Jonas gjort mot henne.

Tingsrätten har dock läst hela förundersökningen och får dessutom ta del av det mail som Emilia skrivit till Jonas inför rättegången. De fann det varken visat att Emilia led av ett svårt självskadebeteende vid tiden för gärningen eller att ett sådant beteende skulle medföra att misshandeln skulle bedömas som grov. Domstolen konstaterade också att det samtycke flickan lämnat varit frivilligt och allvarligt menat samt att skadorna varit av övergående natur. Tingsrätten ogillar därmed åtalet och frikänner Jonas från anklagelserna.

Men åklagare Ulrika Rogland ger sig inte. Hon ska absolut ha en man fälld, feminist som hon är. Hon överklagar till Hovrätten.

Inför förhandlingarna i Hovrätten har dock åklagare Ulrika Rogland ändrat sig. Nu hävdar hon att flickan inte alls samtyckt till våldsanvändning. Däremot godtar hon att misshandeln inte ska bedömas som grov, men att den trots det ska leda till straffansvar. Hon har också lyckats övertala flickan att ställa upp och berätta ännu en ny variant på hela historien.

Idag föll så till slut Hovrättens dom (som till fullo kan läsas här). Hovrätten konstaterar att flickan lämnat felaktiga uppgifter vid flera tillfällen och att hennes berättelse präglas av stor brist på detaljer. Samtidigt konstateras att parternas kommunikation före gärningarna starkt talar för att flickan ville bli utsatt för våld. Domstolen finner det visat att mannen hade flickans samtycke till att utöva det våld som styrkts i målet. Hovrätten framhåller också att flickan haft möjlighet att när som helst återkalla samtycket. Slutligen bedömer domstolen att de gärningar mannen begått inte är oförsvarliga och därmed ogillar de också åtalet.

Extra positivt är det att Hovrätten tydligt påpekar att utgångspunkten måste vara att:

"en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället"

Det duger alltså inte som åklagare Ulrika Rogland vill göra gällande att ett ja inte alltid är ett ja, för det skulle ju då också innebära att ett nej inte alltid är ett nej!

Notis: Tyvärr förmedlar inte media den fullständiga bilden av BDSM-målet. Istället sprid ibland rena felaktigheterna. För en mer heltäckande bild av fallet rekommenderas följande korta sammanfattning på Medborgarperspektiv eller mer detaljerade på Aktivarum.

Uppdatering: DN's ledarredaktion verkar ha läst detta inlägg på Medborgarperspektiv. De beskriver som första tidning mer om bakgrunden till fallet och verkar även ha läst förundersökningen och domen. De kommer till slutsatsen att domen är korrekt och att det vore att omyndigförklara kvinnor att inte tolka ett ja som ett ja! Dock kommer de till en förvirrade slutsatsen att domen är en feministisk seger, när det framför allt är feminister som har förfärat sig över domen och uttryckt sin besvikelse över att den 32-årige mannen inte dömdes, inklusive den röde åklagaren själv.

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6
MER INTRESSANT OM: SEXUALBROTT, BDSM, ULRIKA ROGLAND, FEMINISM

Utflyttad!

2011-09-21T17:24:00.030+02:00

Medborgare! Efter flera år i samma gamla invanda miljö är det dags att byta perspektiv. Därför gör nu Medborgarperspektiv ett miljöombyte. I framtiden hittar alla läsare den nya och uppdaterade bloggen här. Välkomna!

MER INTRESSANT OM: MEDBORGARPERSPEKTIV, BLOGG, FLYTT, MEDBORGARE X

Ju mer sjukskriven, desto friskare och desto mer jämställdhet

2011-09-18T12:24:00.014+02:00

Medborgare! Fredagen den 23 september lägger forskaren Ann Sörlin vid Umeå Universitet fram sin avhandling "Hälsa och den gäckande jämställdheten – Kan jämställdhetens påverkan på hälsan mätas?". Där redogör hon för sina slutsatser avseende människors hälsa och den genuspolitiskt korrekta kvantitativa jämställdheten (att män och kvinnor ska göra allt så lika som möjligt inom alla områden i samhället). Enligt Ann Sörlin ger avhandlingen stöd för tesen att skillnader i hälsa mellan kvinnor och män kan härledas till bristande (kvantitativ) jämställdhet.

Ann Sörlin menar att när män och kvinnor har olika förutsättningar och makt att forma sina liv och att delta i samhällutvecklingen påverkas deras hälsa på motsvarande sätt. Ökad (kvantitativ) jämställdhet skulle då minska skillnaderna i hälsa mellan kvinnor och män genom konvergens. Det vill säga att båda gruppernas värden närmar sig mitten.

Som ett led i att undersöka denna tes har Ann Sörlin därför jämförs olika mått på (kvantitativ) jämställdhet och på hälsa samt relationen mellan dessa. Detta har hon gjort i form av dels en registerstudie och dels en enkätstudie. Registerstudien omfattar information om arbetsplats, lön, sjukfrånvaro, utbildningsnivå, föräldraledighet med mera bland drygt en miljon personer. I enkätstudien samlades män och kvinnors svar lön, utbildningsnivå och tjänsteomfattning på arbetsplatsen samt i fördelningen av tid och ansvar i den egna parrelationen. Resultaten i form av två olika jämställdhetsindex har sedan jämförts med den egna upplevelsen, uttryckt i svar på frågan "Hur upplever du jämställdhet på ditt företag?/i din relation?".

Svaren är ganska intressanta. Inget av jämställdhetsindexen, vare sig på arbetsplatsnivå eller på parrelationsnivå, visar nämligen samband med svaren på den enkla frågan om den upplevda (kvantitativa) jämställdheten.

Dels visar svaren att anställda upplever sina företag som mer (kvantitativt) jämställda än vad registerdata visar. Men vad som är mer intressant är att män upplever sina relationer som mer (kvantitativt) jämställda än vad som rapporteras från den praktiska verkligheten, medan kvinnor däremot i allmänhet rapporterar en högre grad av jämställdhet än vad de själva upplever.

Kvinnor upplever sig alltså allmänt sett som mindre (kvantitativt) jämställda än vad de i realiteten är! För män är det tvärtom.

Ann Sörlin pekar också på att denna skillnad i upplevelsen av (kvantitativ) jämställdhet kan vara den praktiska konsekvensen av att jämställdhet avspeglar makt och inflytande och att maktlöshet och brist på inflytande är avgörande för hälsan. Det vill säga, om man upplever sig som maktlös och att man har brist på inflytande så kan detta påverka hälsan.

Problemet uppstår dock när Ann Sörlin, på ett genuspolitiskt korrekt sätt, ser det som ett steg framåt för jämställdheten när män börjar sjukskriva sig lika mycket som kvinnor gör. Hon ser till och med fler sjukdagar hos män som ett tecken på förbättrad hälsa. Ju mer sjukskriven män är, desto friskare är de enligt Ann Sörlin. Det är ju onekligen ett nytt sätt att se på sambandet mellan sjukfrånvaro och hälsa/välmående!

Istället borde hon ju ha slagits av det faktum att män i allt högre grad börjat uppleva sig som så sjuka och vid så dålig hälsa att de väljer att sjukskriva sig från jobbet. Deras upplevda hälsa och välmående sjunker uppenbarligen! Kanske beroende på att de i allt högre utsträckning upplever sig som allt mer maktlösa och att de har allt mer brist på inflytande?

Är det verkligen en bra utveckling för samhället i stort och för jämställdheten specifikt? Vore det inte betydligt mycket bättre att kvinnor slutade uppleva sig som mindre (kvantitativt) jämställda än vad de i realiteten är? Vore det inte betydligt bättre att kvinnor förstod att de i realiteten har betydligt mycket mer makt och inflytande än vad de själva verkar tror?

Inte heller har Ann Sörlin tagit i beaktande det allra mest påtagliga tecknet på hälsa/välmående och jämfört det med den (kvantitativa) jämställdheten. Nämligen döden! Att dö är det ultimata tecknet på dålig hälsa och dåligt välmående. Det är dessutom en ytterst objektiv mått. Få skulle påstå att de upplever sig som döda.

För faktum kvarstår, män i Sverige dör i medeltal 4,5 år tidigare än kvinnor. Vad säger det om sambandet mellan människors verkliga hälsa och den genuspolitiskt korrekta kvantitativa jämställdheten?

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, GENUS, JÄMSTÄLLDHET, HÄLSA

Byxmyndig utan ansvar?

2011-09-17T11:23:00.014+02:00

Medborgare! I Sverige blir man enligt lag byxmyndig vid 15 år ålder. Vid den åldern bedöms alltså att en ung människa har uppnått en sådan grad av mognad att han eller hon kan ge ett juridiskt giltigt samtycke till samlag eller annan sexuell handling och antas kunna bedöma effekterna av detta val på ett moget vis. Kort sagt bedöms man vid denna ålder kunna ta ansvar för sin egen sexualitet och de sexuella handlingar man själv ger sin in på.

Men det är uppenbarligen inte alla som delar den synen, speciellt inte om det handlar om unga flickor som har sex som faller utanför den gängse normen. Som den 16-åriga flicka som aktivt sökte efter män på ett internetforum för BDSM-sex och som var den som tog initiativ till ett dylikt möte med en 32-årig man. Efter att först ha chattat med varandra under en tid spenderade de två en helg tillsammans och ägnat sig då åt BDSM, men dock aldrig åt någon sex i traditionell bemärkelse (samlag). Den 16-åriga flickan var fri att avbryta när helst hon så önskade. Allt skedde med fri vilja och samtycke.

När den 16-åriga flickan efter helgen blev ställd mot väggen av en vän ville hon dock inte att hennes sexuella läggning skulle avslöjas och inte heller ville hon avslöja den 32-årige mannen. Den ena lilla lögnen efter den andre ledde därför till att hon hittade på en falsk historia och sa att hon blivit kidnappad av tre män som turats om att våldta och misshandla henne. Detta kom både till hennes föräldrars kännedom och till polisens kännedom. Detta ledde i sin tur till att åklagare Ulrika Rogland häktade en helt oskyldig 28-årig man. Han fick sitta inlåst i tre veckor misstänkt för grov våldtäkt innan det avslöjades att han inte hade något som helst med historian att göra. Istället blev den 32-årige mannen till slut blev åtalad för grov misshandel, trots att den 16-åriga flickan haft BDSM-sex med honom av fri vilja och med samtycke.

Hela historien bakom det så kallade "sextortyr"-målet har Medborgarperspektiv skrivit om tidigare. Där framkom allt det som media valt att inte skriva om. Som att det varken var mötet med den 32-årige mannen eller hennes tidigare självskadebeteende som den 16-årige flickan mått dåligt av under tiden för rättegången, utan att det istället snarare var åklagare Ulrika Roglands agerande gentemot flickan som var orsak till hur hon mådde! Åklagare Ulrika Rogland har nämligen drivit detta mål mot den 16-årige flickans uttryckliga vilja. Flickan vill absolut inte vara en del av målet och vägrade därför infinna sig i Tingsrätten. Istället skrev hon brev till den 32-årige mannen där hon uttryckte hur ledsen hon var för vilken hemsk vändning deras ömsidiga möte hade tagit.

Till skillnad från åklagare Ulrika Rogland och frilansjournalisten Caroline Engvall så anser sig nämligen den 16-åriga flickan vara fullt kapabel att själv ta ansvar för sin egen sexualitet, även om hon tidigare (i unga år) haft ett självskadebeteende.

Det verkar för övrigt även den 32-årige mannen vara. När flickan efter helgen lämnade hans lägenhet var det bara en sak som hon var förvånad och lite besviken över, nämligen att han under hela helgen inte haft traditionell sex (samlag) med henne en enda gång!

Frågan är nu hur Hovrätten kommer att döma? Anser de att man kan vara byxmyndig utan eget ansvar?

Läs också sanningen om "sextortyr"-målet!

DN1 DN2 EX1 EX2 EX3 SDS1 SDS2 SR1 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4
MER INTRESSANT OM: FEMINISM, ULRIKA ROGLAND, RÄTTSSÄKERHET, SEXTORTYR, BDSM

Mer feministisk dubbelmoral

2011-09-10T12:47:00.003+02:00

Medborgare! En gång i tiden var feminismen, precis som liberalsmen, en frihetsrörelse som byggde på upplysningens idéer om alla människor lika värda och tron på det människliga förnuftet. Grundläggande för upplysningen idéer är synen att alla människor är kapabla att tänka själva samt att de själva kan ta ansvar för sina egna val och handlingar i livet. Därför menade man att människor inte okritiskt skulle tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Det var på dessa grunder som både män och kvinnor krävde allmän och lika rösträtt.

Men både samhället och den feministiska ideologin har förändrats sedan dess. Samhället har de facto blivit mindre auktoritärt, mer demokratiskt och mer jämställd. Kvinnor har idag alla rättigheter som män har. Dock finns det fortfarande vissa rättigheter som kvinnor har men som män ännu inte har fått.

Men trots att kvinnor och män i det närmaste har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter så fortsätter feminismen att bedriva ett veritabelt könskrig. Från att ha varit en idé om frihet så har den rådande radikalfeministiska rörelsen istället utvecklats till en auktoritär ideologi som ser som sin uppgift att uppfostra vanliga kvinnor och män. Tron på människors förnuft och alla människors förmåga att själva ta ansvar för sina liv har helt försvunnit. Med detta har också feminismen blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

På flera områden i samhället vill radikalfeministerna och genusvetarna förändra och detaljstyra de val som män respektive kvinnor gör. Man anser helt enkelt att kvinnor och män väljer fel, för de väljer ju inte alltid exakt lika. Och de väljer framför allt inte så som de auktoritära elitfeministerna önskar att de valt.

Därför protesterar de högljutt över att små pojkar associeras med färgen blått, medans flickor associeras med färgen rosa. Därför vill de förändra hur hur små pojkar och flickor leker samt vilka leksaker de använder, för de små barnen leker ju inte exakt lika och väljer inte exakt samma leksaker. Därför förespråkar de en kvoterad föräldraförsäkring, för pappor och mammor är ju inte hemma exakt lika med sina små barnen. Därför beklagar de högljutt över att kvinnor ägnar sig mer åt hushållsarbete än män och anser att män borde skura toaletterna lika ofta som sina fruar.

Listan kan göras lång över områden där feministerna vill detaljstyra vanliga människors liv, allt i syfte att med hjälp av social ingenjörskonst tvinga in alla människor i samma mall. Den radikalfeministiska mallen, där det inte finns några könsskillnader och där alla istället är hen med varandra.

Men detta leder många gånger till en enorm dubbelmoral från feministiskt håll. Trots att man säger sig vilja betrakta män och kvinnor som varandras likar, så framgår det allt för ofta att man egentligen gör en enorm skillnad på män och på kvinnor, vilket Medborgarperspektiv har beskrivit tidigare.

Samma sak ser man nu i spelbranchen. Ungefär 42 procent av alla som spelar datorspel är kvinnor. Trots det så hävdas det att allt för få spel görs för kvinnor! Men om nu kvinnor och män är lika, som feministerna hävdar, hur kan det då behövas speciella spel för kvinnor? Det vore ju ytterligare ett exempel på feministisk dubbelmoral att hävda att kvinnor inte behöver gilla samma typ av spel som män, samtidigt som man på andra områden i samhället gör allt för att detaljstyra kvinnor och mäns val för att det ska bli så lika som möjligt.

Än mer dubbelmoral blir det, precis som Pelle Billing noterar, när samma typ av feministisk mediaelit och kulturelit går till attack mot Ulf Brunnbergs förslag att det borde skapas en särskild TV-kanal bara för män!

MER INTRESSANT OM: FEMINISM, GENUS, JÄMSTÄLLDHET, DUBBELMORAL

Feministisk dubbelmoral

2011-09-09T09:01:00.091+02:00

Medborgare! Allt för många feminister (och då kanske framför allt kvinnliga feminister) har ett ständigt behov av att moralisera och uppfostra andra människor hur de ska leva sina liv. I en aldrig sinande ström av uttalanden, artiklar och politiska utspel utser de sig själva till moralens högsta väktare. Det är inte bara män som dessa feminister ständigt skuldbelägger för allt som (enligt dem) är fel i samhället och för alla problem som kvinnor kan stöta på i livet. Även helt vanliga kvinnor får sig då och då en skopa av den feministiska moralismen. Som när Katerina Janouch beskyller alla kvinnor som inte satsar allt på sin yrkeskarriär och ett samhällsengagemang för att de "sviker kvinnosläktet".

Att feminister moraliserar och gärna vill uppfostra andra människor må vara hänt. Det är de tyvärr inte speciellt ensamma om. Det förekommer även inom andra kollektivistiska ideologier som gärna vill praktisera social ingenjörskonst för att anpassa människorna efter samhället, istället för tvärtom!

Det är alltså knappast den feministiska moralismen i sig som vanligt folk reagerar mot. Det är snarare den feministiska dubbelmoralen. Det är där som feminismen excellerar i att göra skillnad på män och på kvinnor, vilket går tvärtemot det jämställdhetsideal som feminismen själv säger sig ha som målsättning.

Senast i raden av feministisk dubbelmoral är Maria Sveland och Katarina Wennstams bok "Happy happy" om att skilsmässor. Där vill man ge bilden av skilsmässan som någonting som ger lycka för framför allt kvinnor. Maria Sveland hyllar sin egen skilsmässa och hur förlösande det är att vara singel igen, hur skönt det är att bara ha barnen varannan vecka och sedan kunna knulla runt den andra veckan. Kvinnor som skiljer sig beskrivs som starka, fria och att de förverkliga sig själva.

Men så hade aldrig samma feminister beskrivit män som tagit ut skilsmässa för att slippa ifrån vardagens krav, för att istället leva ett liv med barn ena veckan och nya unga damer i sängkammaren den andra. Han skulle omedelbart ha blivit dömd som en svikare och ett egoistiskt svin av både ex-frun, hennes väninnor, släkten och hela det feministiska samfundet. Alltså ett typexempel på den feministiska dubbelmoralen.

Samma sak ser vi i sexköpsdebatten. Män som köper sex beskrivs av feminister som äckliga svin. De köper inte ens sex, de köper en kropp som de sedan utnyttjar och masturberar i. Justitieminister Beatrice Ask gick så långt att hon ville skicka gredelina kuvert till män som misstänkts ha köpt sex, så att familj, grannar och vänner ska få reda på vilka omoraliska svin dessa män är.

Men när medelålders kvinnor åker utomlands för att köpa sex beskrivs samma typ av sexhandel som en kärleksjakt eller en semesterromans. Det sänds till och med dokumentärprogram i SVT där kvinnors sexturism förskönas och hyllas som en frigörelse. Kvinnor som köper sex beskrivs som starka och självförverkligande. Återigen ett typexempel på feministisk dubbelmoral.

Samma typ av dubbelmoral ser man när det gäller den lika könsrepresentation som feminister ofta säger sig eftersträva i samhället. Det började med det feministiska nätverket Stödstrumporna som inför valet 1994 ville ha varannan kvinna på valsedlarna till Riksdagen. Numera kräver många feminister kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser.

Men när det gäller de egna feministiska organisationerna står det betydligt sämre till med könsrepresentationen. Inom de genusvetenskapliga institutionerna på landets universitet finns bara knappt 8 procent män bland de anställda. I Feministiskt Initiativs styrelse är det bara 2 av 15 ledamöter som är män. I branschorganisationen Genusföretagarna är den bara 1 man i styrelsen, de övriga 6 är kvinnor. Uppenbarligen är det dubbla måttstockar som gäller när könsrepresentation ska mätas av feminister!

På område efter område framträder den feministiska dubbelmoralen. Feminister drar sig inte för att ständigt skuldbelägga män. De påtalar gärna alla brister och fel som män har samt hur hemsk och destruktiv den "manliga könsrollen" är, men samtidigt eftersträvar samma feminister att kvinnor ska överta de roller och det agerande som traditionellt har varit männens domäner.

En pappa som tar huvudansvar för familjens försörjning och som därför i högre utsträckning är borta hemifrån beskrivs ofta av feminister som en "frånvarande pappa", en pappa som sviker sina barn. Men samtidigt propagerar samma feminister för att kvinnor i högre utsträckning ska lämna hemmet, arbeta och försörja sig själv. Blir inte hon då en "frånvarande mamma"? Nej, tydligen inte! Samma måttstockar gäller uppenbarligen inte för män som för kvinnor i feministernas värld!

När så män börjar höja sina röster i jämställdhetsdebatten så beskrivs det omedelbart av feminister som att manligheten är i kris. Samma feminister drar sig heller inte för att häva ur sig att män inte ska gnälla, för det är så omanligt! Då om något visar feministerna upp sitt många gånger könsrollskonservativa ansikte. Trots att feministerna säger sig vilja kämpa mot just könsrollerna, så agerar och utnyttjar de själva könsrollerna när det passar deras eget syfte. Som när feministiska kvinnor förväntar sig att män bara ska vara starka och tiga, vilka vidrigheter de än häver ur sig om män. Även detta är ett tydligt exempel på den feministiska dubbelmoralen.

Det är dags att bryta den feministiska hegemonin i den svenska jämställdhetsdebatten. Det som istället behövs är, precis som Pelle Billing skriver, en jämställdhetsdebatten som präglas av en positiv grundsyn på båda könen. Där både kvinnofrågor och mansfrågor betraktas som lika viktiga för samhället och där lika rättigheter och lika skyldigheter försvaras i alla lägen.

Det är dags för samhället att göra upp med den feministiska dubbelmoral och istället fokusera på riktig jämställdhet. För både kvinnor och män.

Uppdatering: Läs om mer feministisk dubbelmoral här.

ArB1 DA1 DN1 EX1 EX2 EX3 GP1 SR1 SMP1 SDS1 SvD1
MER INTRESSANT OM: FEMINISM, GENUS, JÄMSTÄLLDHET, DUBBELMORAL

Som man förväntas du inte säga nej, då blir du skadeståndsskyldig

2011-09-05T22:38:00.002+02:00

Medborgare! Det brukar alltid hävdas att ett nej är ett nej, men tydligen beror det på könet på den som säger nej. Om det är en man som tackar nej så accepteras det inte alltid, varken av den avhysta kvinnan eller av rättsväsendet. En 51-årig man i Frankrike har nyligen blivit dömd att betala drygt 90 000 kronor till sin ex-fru, efter att hon hade stämt honom i samband med skilsmässan för att de, enligt hennes tycke, haft sex för sällan under tiden de varit gifta.

När kvinnan ansökte om skilsmässa angav hon att anledningen var hennes mans ovilja att bjuda till i sängkammaren. Domaren som godkände skilsmässan fastslog att mannen var ensamt skyldig till uppbrottet.

Kvinnan nöjde sig dock inte med detta, utan valde därefter att även stämma sin ex-man med motiveringen ”brist på sex under 21 års äktenskap”. Domstolen tog kvinnans parti och konstaterade i domslutet att:

"En sexuell relation mellan man och hustru är ett uttryck för den kärlek de har för varandra, och i det här fallet saknades det."

"Genom att gifta sig är man överens om att dela sina liv och det här innebär utan tvekan att man kommer att ha sex med varandra."

Mannen dömdes därmed att betala 90 000 kronor som kompensation för utebliven sex till kvinnan.

Att ett nej inte alltid accepteras är kanske ingen nyhet, men om du som man säger nej kan du tydligen även bli skadeståndsskyldig!

MER INTRESSANT OM: SEX, SKADESTÅND, GENUS, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM

Pojkar har mindre rätt till sin egen kropp än vad hundar har

2011-08-31T17:12:00.023+02:00

Medborgare! För ungefär två år sedan beslutade Sveriges Riksdag att tillåta omskärelse (könsstympning) av pojkar på icke medicinska grunder. Den nya lagen innebär att ingreppet får utföras av personer med särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. En förutsättning är dock att pojken är under två månader samt att en läkare eller sjuksköterska ansvarar för smärtlindring. För pojkar äldre än två månader får endast läkare utföra ingreppet. Denna lag baseras på uppfattningen att den här typen av omskärelse är förenlig med barnkonventionen. Dessutom är uppfattningen att ett förbud mot omskärelse av små pojkar skulle kunna tolkas som en otillåten begränsning av religionsfriheten. Så numera sker könsstympning av pojkar i religionsfrihetens namn.

Motsvarande typ av könsstympning av flickor är däremot absolut förbjudet i lag. Det finns knappast en enda politiker eller journalist som skulle våga ställa sig upp och försvara ens de lindrigaste formerna av kvinnlig omskärelse i religionsfrihetens namn. Synen att en kvinna har rätt till sin egen kropp är det ingen som skulle våga utmana. Men en pojkes kropp är uppenbarligen inte lika mycket värd. Detta trots att det är allmänt känt att inte ens omskärelse som görs av läkare på sjukhus är riskfri.

I Norge finns det dock de som vågar stå upp för pojkarna rätt till sin egen kropp. Där säger den norske barnombudsmannen Reidar Hjermann att han vill ha en åldersgräns vid 15 eller 16 år för omskärelse av pojkar. Han vill också att pojkarna själva måste ge tillstånd till att skära bort förhuden. Detta för att han inte vill att små barn ska behöva utsättas för icke-medicinska ingrepp i onödan.

I Sverige råder däremot en total tystnad från både politiskt håll och från organisationer som säger sig jobba för barns rätt i samhället (som Rädda Barnen och BRIS). Det finns till och med politiska krafter som försvara könsstympning av pojkar och det finns feminister som inte tycker att det är så farligt att pojkar omskärs (för det är ju inte lika hemskt som flickor som omskärs). Tydligen är det skillnad på kroppar och kroppar.

När man betänker att det sedan 1989 är förbjudet att kupera hundar och andra husdjur så inser man att pojkar har mindre rätt till sin egen kropp än vad hundar har i Sverige. Män är alltså mindre skyddsvärda än djur i samhällets ögon!

Precis som Pelle Billing så anser Medborgarperspektiv att det borde finnas en 18-årsgräns för rituell omskärelse av pojkar (och flickor med för den delen). När man väl är myndig så ska man också ha full rätt att välja vad man vill göra med sin kropp, men ingen pojke eller flicka ska tvingas på ett ingrepp som kan påverka både sexuell funktion och njutning.

Flickors könsorgan skyddas i svensk lagstiftning sedan 30 år tillbaka. Det är verkligen på tiden att ge pojkar samma skydd. Tänk att det ska vara så svårt att, från samhällets sida, behandla pojkar och flickor lika!

MER INTRESSANT OM: OMSKÄRELSE, KÖNSSTYMPNING, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET

Varför vill feministiska kvinnor så gärna uppfostra andra kvinnor?

2011-08-31T01:07:00.012+02:00

Medborgare! För ett par dagar sedan startade Lisa Magnusson en minst sagt förvirrad debatt på Newsmill om äktenskap och feminism. För precis som Certatio konstaterar så hävdar Lisa Magnusson å ena sidan att feminismen inte ska vara "ett uppfostringsprojekt som lär kvinnor hur de skall älska och knulla och familjebilda och göra karriär, utan att den skall göra både män och kvinnor fria att leva sina liv som de behagar", men å andra sidan påstår hon att kvinnor som gifter sig "reproducera[r] en stark ritual" och "befäster också äktenskapet som den institution i vilken kärlek befästs". Dessutom kallar Lisa Magnusson äktenskapet för "politiserad kärlek".

Men det är inte bara själva äktenskapet som står i Lisa Magnussons feministiska skottglugg. Än mer i fokus står alla de kvinnor som är eller önskar vara hemmafruar, eller som bara talar gott om att pyssla i hemmet och önskan att leva i en kärnfamilj. Dessa kvinnor förstår uppenbart inte sitt eget bästa enligt Lisa Magnusson.

Tvärtom ska man som feminist hylla skilsmässan och att helst leva som ensamstående mamma. Som i de två notoriskt manshatande feministerna Maria Sveland och Katarina Wennstams nya bok "Happy Happy - en bok om skilsmässa", där budskapet till kvinnor är att ensam är stark.

Drivkraften bakom skilsmässan och att leva som singel verkar dock enbart vara det egna egot. Det egna bekräftelsebehovet. Att rättfärdiga sitt eget egoistiska agerande. Samma agerande av en man skulle av samma feministiska kvinnor ha beskrivits i ytterst bittra och negativa ordalag!

För om det finns någon tvekan om dessa feministiska kvinnors genomgående usla manssyn och viljan att uppfostra andra kvinnor så räcker det med att läsa Katerina Janouch artikel på Newsmill. Hon tar vid där Lisa Magnusson slutar och visar omedelbart sin usla manssyn när hon beskriver män som:

"Är mannen inte god, dricker han, är otrogen, kanske misshandlande, blir det svårt för kvinnan att bryta sig ut."

"...en gårdag då kvinnan var mannens egendom och då hon saknade såväl rättigheter som rösträtt, för att inte tala om rätten till fri abort..."

"Vid kvinnomord där gärningsmän går fria (för det är ändå "bara" en kvinna/mamma som tagits av daga)."

"I näringslivet där de flesta styrelseledamöter är män. Vid lärosäten där professurer tillsätts genom olika osynliga kotterier (manliga)."

Kvinnor däremot är det oerhört synd om. De beskrivs i Katerina Janouch värld enbart små oskyldiga offer som förtrycks av de hemska männen, vilket framgår av citat som:

"Fortfarande får stillsamma flickor lugna bråkiga pojkar i skolan och ta ansvar för dessa, från förskolan och genom lågstadiet."

"Duktiga flickor får stå utan ridhus och gympasalar, då tuffa grabbar får fotbollsplaner och hockeyhallar."

Men dessutom anser Katerina Janouch och andra feministiska kvinnor att de vet bättre än vanliga kvinnor hur de senare ska leva sina liv. De anser sig ha rätten att uppfostra andra kvinnor. För de kvinnor som vill leva i en kärnfamilj, gifta sig och kanske under en del av livet vill vara hemmafru eller ta ut en större del av föräldraförsäkringen än sin man sviker nämligen "kvinnosläktet" enligt Katerina Janouch. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa. För det gör nämligen Katerina Janouch, Lisa Magnusson, Maria Sveland, Katarina Wennstam och andra feministiska kvinnor! Enligt dem själva!

En paradox i sammanhanget är dock att samma feministiska kvinnor ofta propagerar för en kvoterad föräldraförsäkring och vill att de män som de just beskrivit som onda, misshandlande, otrogna alkoholister ska vara mer hemma med barnen. Inte för barnens skull, de nämns nämligen aldrig och allra minst att det skulle vara bra för dem att pappa var mer hemma. Nej, det handlar enbart om att männen ska vara hemma för att mamma ska kunna göra karriär (vilket tydligen är det viktigaste i livet för kvinnliga feminister, men knappast för den stora merparten av alla kvinnor och män).

Att dessa kvinnliga feminister uppmanar sina kvinnliga systrar att låta sina onda, misshandlande, otrogna alkoholisterna till män ta mer hand om barnen är onekligen ett tvetydigt budskap till alla de kvinnor som de så gärna vill uppfostra.

Frågan är varför alla dessa feministiska kvinnor (och genusvetare) så ofta sätter sig själva på höga hästar och vill uppfostra andra kvinnor.

Och varför agerar inte män på samma sätt? Så här skriver Thomas Eliasson i en kommentar till Katerina Janouch artikel på Newsmill:

"En av de största skillnaderna mellan män och kvinnor är att män till vardags ser andra män (och kvinnor) som individer. De får göra sina egna livsval. Det finns inga män som talar om för andra män hur de ska vara i små vardagliga situationer. Kvinnor däremot älskar att lägga sig i och uppfostra andra. När de sedan får makt i t.ex Sveriges riksdag så finns denna kvinnliga sida kvar. Lagar som skrivs blir mer bestämmande och gäller mer och mer vanligt vardagsliv t.ex sexualliv. Hela Katerinas artikel lyser igenom av det. Hon är nöjd med sitt liv. Därför MÅSTE alla andra kvinnor leva ett likadant liv. Gör de inte det ska de iallafall känna SKULD. En man skulle aldrig skriva en sådan artikel."

Om feminister verkligen vill att både män och kvinnor ska vara fria att leva sina liv som de behagar så borde de själva omedelbart sluta uppfostra andra kvinnor (och män med för den delen) hur de ska leva sina liv. Låt istället varje människa själv göra sina egna individuella val och sedan ta ansvar för dessa!

AB1 DN1 DN2 DN3 EX1 EX2 GP1 GP2 HD1 SR1 SvD1 SvD2 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: FEMINISM, ÄKTENSKAP, KATERINA JANOUCH, JÄMSTÄLLDHET

Genusindustrins dubbla måttstockar

2011-08-30T18:20:00.178+02:00

Medborgare! I våras undrade Medborgarperspektiv hur jämställda Genusföretagarna är? De är nämligen den branschorganisation som företräder företagare som arbetar med jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Och av någon underlig anledning så är just denna bransch en av de mest ojämställda av landets alla branscher, vilket man kan tycka borde vara ett stort problem om man verkligen vill ha någon som helst trovärdighet när det gäller att arbeta med just jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Endast en av de sju ledamöterna i styrelsen för Genusföretagarna är man, de övriga sex är kvinnor!

Det är inte bara inom genusindustrins egen branschorganisation som det är oerhört ojämställt. Det börjar nämligen redan på de genusvetenskapliga institutionerna. Efter en genomgång av landets alla universitet kan man fråga sig genusvetenskap endast är till för kvinnor? För bland de anställda dominerar kvinnorna totalt och andelen män är nästan försumbar (knappt 8 procent för att vara mer exakt). Så något mer ojämställt och könsinskränkt än de genusvetenskapliga institutionerna är antagligen svårt att hitta på landets universitet.

Ungefär lika illa ställt är det med jämställdheten inom feminismens främsta politiska gren, Feministiskt Initiativ. Där är endast 2 av de 15 ledamöter i styrelsen män. Kort sagt kan man säga att jämställdhet inte verkar vara feministernas starkaste sida.

Just på grund av dessa enorma skillnaderna i könsrepresentation inom den bransch som säger sig jobba för jämställdhet och mångfald så ställde Medborgarperspektiv i våras frågan till Genusföretagarna hur de såg på detta och om de själva hade någon jämställdhetsplan för organisationen. Trots flera påstötningar fick Medborgarperspektiv inget svar från Genusföretagarna. Istället skyllde de på att de hade mycket att göra.

Men så till slut så dök plötsligt ett tvåsidigt dokument med rubriken "Genusföretagarnas plattform för jämställdhet och mångfald" upp. Dock medföljde inget som helst svar på frågan hur Genusföretagarna ser på den sneda könsrepresentationen inom organisationen. Inte heller verkar man vilja stå för sin plattform för jämställdhet och mångfald. Bifogat till dokumentet följde nämligen en text om att det var skickad under sekretess och att det inte fick spridas till andra än medlemmarna!

Dokumentet är dock av väldigt generell karaktär och verkar vara skapat under våren 2011. Kan det rent av vara skapat som en direkt reaktion på Medborgarperspektivs fråga?

Vid rekrytering av styrelseledamöter säger Genusföretagarnas plattform för jämställdhet och mångfald att:

"Genusföretagarna strävar efter en mångfald i styrelsens representation genom två spår. För det första är det viktigt att styrelsen representerar medlemmarna, för det andra är det viktigt att även de medlemsprofiler som är i minoritet också finns representerade i styrelsen."

Vid en första anblick låter det ganska självklart att styrelsen ska representera medlemmarna. Men när man sedan tar i åtanke att feminister och genusvetare i så många andra sammanhang (som till exempel styrelserna för börsbolagen, vilka för övrigt till nästan 100 procent är startade av män) propagerar för 50/50-representation så inser man ganska snart att Genusföretagarna, precis som så många andra feminister och genusvetare, alltså inte lever som de lär.

Än tydligare blir det när Genusföretagarna i sin plattform inte ens nämnt det som ett problem att könsrepresentationen i branschen är oerhört sned. Att de som arbetar jämställdhet, jämlikhet och mångfald framför allt är kvinnor verkar alltså dessa genusvetare inte ens ha reflekterat över! Hur trovärdig är man då, mätt med sina egna måttstockar?

Dubbla måttstockar verkar vara genusindustrins mest använda verktyg!

MER INTRESSANT OM: GENUSFÖRETAGARNA, GENUS, JÄMSTÄLLDHET, FEMINISM

Våldsromantik i genusvärlden

2011-08-24T09:19:00.006+02:00

Medborgare! Redan för ett år sedan skrev Medborgarperspektiv om Göteborgs Queerinstitut och deras årliga arrangemang Heterohatets dag. Då noterades att det politiska budskapet kring HBTQ-rörelsen numera allt mer handlar om makten att krossa majoritetens sexualitet, heterosexualiten, och inte att alla människor ska acceptera och tolerera varandra som vi är, oberoende av vilken sexualitet vi råkar ha. Istället handlar det alltså om att sluta sig samman i små sektlika grupper och hata 95 procent av befolkningen.

Nu avslöjar Pelle Billing att Heterohatet dag inte bara är en liten enskild extremistisk händelse i utkanten av samhället. Tvärtom visar det sig att Institutionen för Genusvetenskap vid Göteborgs Universitet haft ett formellt samarbete med Göteborgs Queerinstitut när det gäller att arrangera Heterohatets dag. Dessutom visar Pelle Billing att arrangemanget karakteriserats av ett antidemokratiskt och våldsförhärligande budskap. Bland annat förespråkar man politiska mord för att uppnå sina mål, vilket konkret illustreras i Axess bloggen.

Efter att både Pelle Billing och Johan Lundberg skrivit om våldsromantiken i genusvärlden på Newsmill gick till slut Göteborgs Universitet ut med ett svagt svar där de meddelade att samarbetet med Göteborgs Queerinstitut var avslutat, men många av landets genusvetare och genusfroskare verkar inte alls ta avstånd från samarbetet och det våldsromantiska budskap som Heterohatets dag förmedlar. Tvärtom så startade flera av dem istället en stödkampanj för Göteborgs Queerinstitut på Facebook. Andra hånar Pelle Billing och hans avslöjande på Genuslistan, en maillista för genusvärlden som administreras av Nationella Sekretariatet för Genusvetenskap.

Genusvetaren Maria Zerihoun, vid Södertörns Högskola, spyr ut osande hat mot både Pelle Billing och Pär Ström efter avslöjandet. Hon nöjer sig inte bara med att kalla dem för "nyttiga idoter" och andre nedsättande epitet. Istället jämför hon Pelle Billing, Pär Ström och andra som kritiserar feminismen med den norske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik, när hon antyder att alla dessa skulle kunna mörda precis som honom. När Pär Ström berättar hur han och Pelle Billing blivit bemött av Maria Zerihoun så hotar hon med att polisanmäla honom.

Det är slående hur våldsromatiskt och antidemokratisk den moderna feminismen har blivit. Det styrker precis det Medborgarperspektiv tidigare skrivit, att feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot.

Samtidigt kan man fråga sig varför de västerländska samhällena har blivit så feministiska. Bittergubben undrar just det och analyserar varför så är fallet. Svaret är välfärdssamhällets utveckling och att staten numera har övertagit männens roll som försörjare i samhället. Män har reducerats till skattebetalare. De som ständigt förväntas ta ansvar för att betala välfärden, men inte själva få ta del i den utsträckning som de bidrar.

Varje svensk man bidrar i genomsnitt med 2 miljoner kronor mer än vad han får tillbaka av välfärdssamhället under sin livstid. För en medelinkomsttagare motsvarare det ungefär 15 års arbete som han inte få någonting tillbaka av samhället för!

Bittergubben konstaterar att det enda sättet att motverka detta och att öka jämställdheten för män är att börja reformera den manliga könsrollen och börja gnälla mer!

OBS! Den 5 september är det återigen dags för pubträff med Pelle Billing i Malmö och Pär Ström i Stockholm. Ett gyllene tillfälle att diskutera riktig jämställdhet med andra jämställdister.

MER INTRESSANT OM: GENUS, FEMINISM, JÄMSTÄLLDHET, HETEROHATETS DAG

Folåsabarnen - sexuellt utnyttjade eller PAS:ade?

2011-08-18T09:53:00.146+02:00

Medborgare! Apropå näthat, hot och uthängningar så har en aktuell tråd på Flashback lett till att ett flertal namngivna privatpersoner och tjänstemän vid Filipstads kommun har pekats ut som brottslingar, alkoholister, knarkare och pedofiler. Flera av dessa har nu fått dödshot riktade mot sig i anonyma mail och telefonsamtal, vilket har lett till flera polisanmälningar. Historien på Flashback som rör upp dessa enormt starka känslor handlar om de så kallade Folåsabarnen (eller Nordmarksbarnen som de också tidigare har kallats i pressen).

Den som startat den uppmärksammade tråden på Flashback verkar vara den nu 19-årige Daniel Norberg, ett av de två Folåsabarnen. Han berättar där hur han själv, hans syster samt hans far har utsatts för ett flertal brott av ett antal namngivna personer samt ett flertal rättsövergrepp av Socialtjänsten vid Filipstads kommun och andra myndigheter. Han namnger bland annat sin egen mor, morbror och mormor, vilka han påstår ha begått sexuella övergrepp på både honom själv och hans 3 år yngre syster.

När detta kom till deras fars kännedom ska familjen ha separerat och barnen stannat hos pappan, men samtidigt ska Socialtjänsten ha hjälp till att skydda mamman på grund av släktband inom polisen och vänskapsband till socialchefen i Filipstads kommun. Istället för att hjälpa barnen och pappan så skall de ha blivit motarbetade av samhället, bland annat då barnen blev mobbade i skolan och pappan till slut inte sett någon annan utväg än att ge dem hemundervisning. Till slut tvångsomhändertogs barnen från pappan och de låstes in på Folåsa behandlingshem i Vikingstad.

Där ska de ha utsatts för ytterligare övergrepp, speciellt då dottern, och de kom snabbt i kontakt med droger. Barnen fick inte ha någon annan kontakt med pappan än via telefon. Dock verkar mamman ha fått komma på besök och ska då, enligt Daniel, ha utsatt dem för ytterligare sexuella övergrepp. Efter en tid rymde barnen från Folåsa och myndigheterna misstänkte att pappan hjälpte barnen att hålla sig gömda.

Historien är komplex, men om man ska tro Daniel så har myndigheterna hela tiden motarbetat pappan och hjälpt mamman (trots att de känt till att hon begått sexuella övergrepp på barnen). Visst är det sant att samhället många gånger blundar för kvinnlig pedofili och sexuella övergrepp på barn, men är det verkligen troligt att man ser igenom fingrarna på det sätt som Daniel beskriver?

För samtidigt finns en annan sida av historien om Folåsabarnen. Mamman säger att hon mobbades ut ur familjen och att hon utsattes för psykisk misshandel av pappan. Hon beskriver sin exmake som väldigt manipulativ och att han hjärntvättade barnen. Hon säger att de var så små då den psykiska misshandeln mot henne började att de inte känner till någonting annat. Till slut hade barnen vänt sig mot henne. Kort sagt så hävdar hon att barnen blev PAS:ade.

Vad ska man tro? Har Folåsabarnen blivit utsatta för sexuella övergrepp av sin mamma eller har de blivit PAS:ade av pappan?

Hur som, så innebär Folåsabarnen ett mycket intressant vägskäl för den grupp feminister och "pedofiljägare" som ständigt på subjektiva och lösa grunder pekar ut pappor som pedofiler. De hävdar dels att PAS som diagnos inte existerar (utan att det enbart är ett försök av pedofila pappor att smutskasta mammorna som försöker skydda sina barn). De hävdar också att kvinnor (och barn) alltid är offer för mäns överordning i samhället och hävdar därför att man alltid ska tro på kvinnor (och barn) som hävdar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våld.

Hur ställer de sig då i Folåsafallet? Vem vet? Av någon anledning är de helt tysta när det gäller Folåsabarnen! Varför? Vill de inte dessa "barns bästa"?

MER INTRESSANT OM: PEDOFILER, FOLÅSABARNEN, SEXUELLA ÖVERGREPP, FEMINISM

Är du inte öppen med att du är bög?

2011-08-05T22:19:00.009+02:00

Medborgare! Stockholm Pride pågår just nu och i år är festivalen öppen för alla. Men många i HBT-kollektivet är kritiska till att det är för många heterosexuella på festivalen. De vill tillbaka till det gamla konceptet där festivalen enbart var till för ett litet slutet sällskap.

Men världen förändras, till det bättre! När Pride inte blir mycket annorlunda än Stockholm Water Festival så vet man att även HBT-kollektivet är en integrerad del i samhällsgemenskapen. Och det är bara bra.

Ty när det är helt naturligt att grannen, arbetskamraten eller sångaren i ditt favoritband är bög så gör vi inte längre skillnad på folk beroende på deras sexuella läggning!

MER INTRESSANT OM: JUDAS PRIEST, ROB HALFORD, PRIDE, BÖG, HBT, FEMINISM

Som man sår får man skörda

2011-07-26T21:57:00.029+02:00

Medborgare! Ingen kan lämnas oberörd av den förfärliga chock som drabbade Norge i fredags, först en enorm explosion i hjärtat av Oslos regeringskvarter och därefter en veritabel massaker av deltagare på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på ön Utøya. Inledningsvis var det flera, bland annat företrädare för Sverigedemokraterna, som var snabba med att koppla dådet till islamistisk terrorism. Men ganska snart stod det klart att gärningspersonen var den 32-årige norrmannen Anders Behring Breivik. Efter 79 minuter av terror på Utøya greps han utan motstånd av den norska polisen. Idag vet vi att de två attentaten hittills har skördat 76 dödsoffer, men många andra är fortfarande svårt skadade och dessutom söker polisen fortfarande efter saknade i vattnen kring Utøya.

Man kan förståss spekulera i vad det är som ligger bakom Anders Behring Breiviks agerande. Det är det många som gör idag. För visst är det oförståeligt för de allra flesta av oss hur man så kallblodigt kan planera och genomföra en attack mot inte bara enskilda människor, utan hela samhället. Då är det lätt att avfärda honom som en ensam galning, en psykiskt störd person, en hypnotiskt högerextremist, en kristen islamofob.

I viss mån stämmer det säkert, men precis som hans gamla klasskamrat Peter Svaar säger så var Anders Behring Breivik en gång i tiden en helt vanlig liten pojke. En pojke som han beskriver som snäll och lojal mot sina vänner. Peter Svaar konstaterar att Anders Behring Breivik inte alls var något monster. Men vad är det då som ger denna grogrund för ett monster? För även om man gärna vill förneka det så är Anders Behring Breivik till stora delar en produkt av det samhälle där han har vuxit upp. Vad är det då för kontext han vuxit upp i?

Det enklaste vore naturligtvis att skylla hans agerande på Sverigedemokraterna och deras norska variant Framstegspartiet. Att han har vuxit upp i skuggan av dem. För visst företräder de båda partierna en främlingsfientlig, en många gånger rent rasistisk och islamofobisk, ideologi som på ett svart-vitt sätt ställer grupper i samhället mot varandra baserade på deras etnicitet. Både ideologin och retoriken bygger på en kollektivistisk synsätt där världen delas upp i ”vi mot dem” och i ”gott mot ont”. Vi är de god. De är de onda.

Samma typ av kollektivistiska synsätt ger Anders Behring Breivik uttryck för i sitt 1500 sidor tjocka manifest. Där han ser sig själv som en riddare i de godas tjänst.

Men Sverigedemokraterna och Framstegspartiet är långt ifrån de enda, eller ens de första, som bygger sin ideologi och sin retorik på att ställa grupper i samhället mot varande. Samma typ av kollektivistiska synsätt präglar även det parti som Anders Behring Breivik valde att attackera, Socialdemokraterna. Hela den ideologiska grunden för vänstern har sitt ursprung i just en kollektivistisk syn där grupper i samhället ställs mot varandra. I socialismens och kommunismens fall är det arbetstagare som ställs mot kapitalister. Med svart-vit retorik beskrivs arbetarna som de goda och kapitalisterna som de onda

Även om varken Sverige eller Norge har drabbats lika hårt av kommunismens och socialismens svart-vita ideologi som länderna bakom järnridån så har retoriken många gånger varit lika hård. Många var de ”kapitalister” som inte längre kände sig välkomna i Sverige under Socialdemokraternas styre på 60-, 70- och 80-talet. Flera av dem valde att lämna Sverige på grund av de dignande skatter som finansminister Gunnar Sträng ålade dem. Allt för att kunna rädda de familjeföretag som de själva hade byggt upp under många hårda år.

Men inte bara de kapitalistiska företagarna drabbades. Även en framgångsrik författarinna upptäckte till sin förvåning att hon tvingades betala mer i skatt till Gunnar Sträng än vad hon själv tjänade, vilket fick henne att publicera den satiriska sagan ”Pomperipossa i Monismanien” i Expressen i mars 1976. Då insåg till slut det svenska folket det vansinniga i att tvinga ”kapitalisterna” att betala 102 procent i skatt och valde en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år.

Men Socialdemokraternas kollektivistiska syn på samhället tog inte slut för det. Istället lanserades löntagarfonderna, för att angripa kapitalägarna och för att beröva dem makten och ägandet över de företag de byggt upp. Målet var att förgöra de onda ”kapitalisterna” och ge makten till de goda arbetstagarna (representerade av Socialdemokraterna själva). Efter att Socialdemokraterna vann valet 1982 infördes löntagarfonderna, vilket ledde till att ytterligare ett antal familjeägda och entreprenörsdrivna företag drevs ur landet.

Återigen hade Socialdemokraterna alltså ställt grupper mot varandra i samhället, under en svart-vit retorik baserad på ”vi mot dem” och ”goda mot onda”. Vi är de goda. De är de onda.

Under de senaste årtiondena, efter murens fall, så är det inte längre främst arbetstagare som ställs mot kapitalister. Marknadsekonomin visade sig nämligen vara överlägsen kommunismen och socialismen på att skapa välstånd och välfärd. Istället behövde vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, en ny fiende. Radikalfeminismen har därför gjort sitt stora intåg på den svart-vita arenan av kollektivistiskt hat. Nu är det istället gruppen kvinnor som ska ställas mot gruppen män. Kvinnor är de goda och män är de onda.

Under Socialdemokratisk flagg inkorporeras radikalfeminismen i samhällets lagar, regler, förordningar, styrdokument och värdegrund. Politisk forskning startas under namnet genusvetenskap. Jämställdhetsminister Margaretha Winberg arbetar nära ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt som i TV uttrycket att ”män är djur”. SSU i Kronoberg manar till mansslakt. I Göteborg anordnas Heterohatets dag. Politiker och journalister på vänstersidan vräker dagligen ut sitt kollektiva manshat i media.

Samma typ av kollektivism och samma typ av intolerans som också präglar Anders Behring Breiviks världsbild. Det är inte svårt att se var Anders Behring Breivik, Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har fått sitt sätt att dela upp världen i ett svart-vitt ”vi mot dem” och ”goda mot onda” ifrån.

Våld och uppmaningar till våld är heller inte ovanliga från vänsterns sida. På valnatten 2010 uppmanade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att till utomparlamentariska metoder för att stoppa Sverigedemokraterna. För bara någon vecka sedan uppmanade till och med ett antal vänsteraktivister att en av deras borgerliga meningsmotståndare skulle skjutas! Vi är de goda! De är de onda!

Det är tyvärr Socialdemokraterna och vänstern som själva har skapat det samhälle där grupper ständigt ställs mot andra grupper i samhället. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt demoniserar och manar till hat mot grupper i samhället som de beskriver onda. Det är Socialdemokraterna och vänstern som ständigt föder både hatets grogrund och hatets språk. Det är Socialdemokraterna och vänstern som inte tolererar och välkomnar alla människor i samhället.

Det är i den kontexten som Anders Behring Breivik har vuxit upp. Det är också i den kontexten som både Sverigedemokraterna och Framstegspartiet har bildats. De är inget annat än vänsterns feministiska draksådd. Lika barn leka bäst.

Nu är 76 av deras kamrater döda. Som man sår får man skörda.

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 EX1 EX2 EX3 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 SR1 SR2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9 SvD10 SvD11 SVT1 SVT2
MER INTRESSANT OM: ANDERS BEHRING BREIVIK, OSLO, UTÖYA, TERRORDÅD, HAT

Katarina Wennstam - en studie i manshat

2011-07-15T12:31:00.009+02:00

Medborgare! Katarina Wennstam är en av alla feminister som har i det närmaste fri tillgång till att (oftast oemotsagd) sprid sin fördomsfulla och hatiska syn på män i media. Hon är författare till reportageböckerna "Flickan och skulden" respektive "En riktig våldtäksman" där hon utifrån ett antal väl utvalda brottsfall sprider bilden att just våldtäktsoffer systematiskt blir uselt bemötta och inte trodda av rättsväsendet och av allmänheten. Men att påstå att kvinnor som anmäler våldtäkt generellt sett blir misstrodda av rättsväsendet stämmer inte enligt en granskning av sexualbrott i Stockholms län som DN gjort. Visst förekommer det att brottsoffer ibland blir dåligt bemötta av sin omgivning, vilket Bjästafallet är exempel på.

Men även det omvända förekommer minst lika ofta, att oskyldigt anklagade blir utsatta för förödmjukande behandling av både rättsväsende, media och allmänheten. Något som allt för väl illustreras av det så kallade BSDM-fallet, där även Katarina Wennstam var en av de journalisterna som spred en totalt falsk bild över vad som verkligen hade skett och gjorde nedlåtande uttalande om en av de oskyldigt anklagade männen!

Men något annat är knappast att förvänta sig av Katarina Wennstam. Hon är själv en studie i manshat. Det är inte bara i hennes reportageböcker och i sitt journalistiska värv som hon konsekvens sprider en feministisk bild av män som ondskefulla förövare och kvinnor som värnlösa offer. Samma sak gäller för hennes romaner "Smuts", "Dödergök" och "Alfahannen". Syftet med dem är att smutskasta män och att sprida det radikalfeministiska budskapet.

Som journalist och författare är naturligtvis Katarina Wennstam van vid att få stå oemotsagd och inte behöva argumentera för eller belägga sin ståndpunkt. Därför blir hon enormt upprörd över alla vanliga människor som får komma till tals i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar eller på bloggar. Alla dessa som kritiserar och ifrågasätter henne kallar hon för internettroll, näthatare och mobbare.

Speciellt då alla män som gör sin röst hörd. De är "ett gigantiskt, demokratiskt problem" anser Katarina Wennstam! För de begränsar henne och andra kvinnor...

"Jag börjar bli tystare. Fogligare. Försiktigare. Jag orkar inte något annat. Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött. Någon måste säga det rakt ut, men kommentarsfälten på internet håller på att bli en mycket effektiv munkavle på allt fler viktiga röster. Vi måste prata om det eftersom störtfloden av avsky, förakt, hån och mobbning är något vi faktiskt redan börjat vänja oss vid."

"Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg."

Detta säger alltså den kvinnliga feministen som har nästan fri tillgång till media och som oemotsagd kan föra ut sitt manshat till miljontals läsare. Precis som så många andra feministiska kvinnor inom politiken, journalistiken och kulturvärlden. Någon sådan möjlighet har inte landets alla vanliga människor. De som inte tillhör den feministiska politiska eliten, mediaeliten eller kultureliten.

Ändå sitter maktmänniskan Katarina Wennstam och beklagar sig och tycker synd över sig själv. Hon som är mer privilegierad än nästan alla andra människor i hela landet. Hon som rör sig i kretsar som är lika privilegierade som henne själv. Kretsar som ofta karakteriseras av samma feministiskt manshat som hon själv omger sig av. Kretsar som ständigt sprider ett förakt mot vanligt folk och då speciellt vita medelålder heterosexuella män.

Feministiska kretsar som bland annat visade sitt fula ansikte när de vräkte ut sitt feministiska hat mot Pär Ström när han just hade publicerat sin nya bok "Sex feministiska myter". Han möttes då av en störtflod av härskarteknik, okvädningsord, vulgäriteter och vrede från flera välkända feminister.

Vad skiljde då dessa feminististers agerande från det Katarina Wennstam beklagar sig över? Jo, skillnaden var att deras störtflod inte återfanns i kommentarsfälten till tidningarnas artiklar, utan i själva artiklarna! Precis som dessa feminister nästan dagligen pumpar ut nya artiklar med ett manshatande budskap.

Det är den feministiska makteliten, med personer som Katariana Wennstam i spetsen, som har startar ett systematiskt könskrig (se del 1 och del 2) mot män. Feminismen har blivit allt det den en gång sade sig vara emot och radikalfeministerna har allt för länge fått stå oemotsagda. De är överhuvudtaget inte intresserade av jämställdhet. De drivs enbart av manshat. De är allt för ofta kvinnor som hatar män.

Att män nu har börjat reagera och börjat slå tillbaka är en bra början. Det är därför dags för alla härliga män att sluta ta skit och förena sig med alla älskvärda kvinnor i kampen mot feminismen.

Manhatande feminister som Katarina Wennstam ska aldrig mer få stå oemotsagda!

MER INTRESSANT OM: KATARINA WENNSTAM, FEMINISM, NÄTHAT, JÄMSTÄLLDHET