30 april 2011

Patrik Sjöberg och den infekterade pedofildebatten

Medborgare! Efter 30 år av skuld, skam och förnekelse tog Patrik Sjöberg till slut bladet från munnen och avslöjade att han under sin uppväxt blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvfar Viljo Nousiainen. Men det tog lång tid för honom att erkänna för sig själv att det verkligen hade hänt och att han själv inte hade någon som helst skuld till det som skett. Det var först när en annan av Viljo Nousiainens adepter, Christian Skaar Thomassen, ställde Patrik mot väggen och berättade att han blivit sexuellt utnyttjad av Viljo Nousiainen som Patrik riktigt kom till insikt med vad han varit med om under sin uppväxt.

Samtidigt insåg Patrik Sjöberg att han inte var ensam, tvärtom hade Viljo Nousianen använt sig av övergreppen mot honom som en modell för att fortsätta ge sig på andra unga pojkar inom friidrottsvärlden. Något som fick Patrik att känna att han svikit alla de yngre killar som drabbats av sexuella övergrepp från Viljo Nousianen efter honom själv. Det var till slut också detta som fick Patrik Sjöberg att ta bladet från munnen och sätta pennan i pappret för att skriva den självbiografiska boken ”Det du inte såg”, där avslöjandet om de sexuella övergreppen slog ner som en bomb i början på veckan.

Med all rätta skapar ett avslöjande som detta också en stor och nödvändig debatt, både om pedofiler generellt och hur man kan skydda barnen inom framför allt föreningslivet. Många ropar reflexmässigt på mer kontroll av de idrottsledare och andra som arbetar nära barn. Att man ska göra utdrag ur brottsregistret för att få vara tränare, fritidsledare, körledare, etc. Men som så många påpekar så hade det knappast hjälpt Patrik Sjöberg och de övriga unga pojkarna i Örgryte IS. Viljo Nousiainen fanns ju inte i brottsregistret!

Det är lätt att efterfråga enkla lösningar och att ”någon annan” ska ta ansvar, men det som verkligen behövs är att barnens föräldrar och andra som finns i barnens närhet tar ansvar. Det som behövs är helt enkelt lite gammeldags social kontroll. Att som vuxen hålla koll på vem det är som tar hand om ens barn på fritiden och vilka de umgås med. Att som vuxen själva vara med på barnens aktiviteter och att bättre lära känna de övriga föräldrarna och ledarna. Att ibland våga ifrågasätta sådant som inte känns eller ser riktigt ut.

En sak kan dock samhället göra, att förlänga preskriptionstiden för sexbrott mot barn. Sedan tidigare har förändringar gjort så att tiden för preskription inte börjar räknas förrän det utsatta barnet fyllt 18 år. Det ger det utsatta barnet mer tid att hinna bearbeta upplevelsen och komma till insikt med att det verkligen var ett brottsligt övergrepp som denne utsattes för.

För det tar ofta tid för barnet att inse att det faktiskt varit med om ett övergrepp. Olof Risberg, psykolog vid Rädda Barnen, säger att en anledning till detta är att det inte är ovanligt att barnet faktiskt känt sexuell njutning och fått ”positiva” känslor i samband med övergreppet. Detta kan i sin tur leda till starka känslor av skam och skuld, som en reaktion på att de upplevt övergreppen på ett ”positivt” sätt istället för någonting hemskt och traumatiskt (som samhället förväntar sig att man ska reagera på övergrepp).

Samma sak beskriver Susan A. Clancy i bok ”The Trauma Myth”, vilket Ingrid Carlqvist också har skrivit om här och här. Tyvärr verkar den här typen av rön alltid möta ett massivt ifrågasättande och negativa reaktioner. Att påstå att det finns offer som faktiskt upplevde en form av njutning och lust under övergreppet samt att de inte blev traumatiserade av själva övergreppet (utan istället av omgivningens förväntningar och reaktioner i efterhand) har vissa väldigt svårt att ta till sig. Att påstå något sådant klassas av vissa som pedofilpropagande eller att man vill förminska förövarens ansvar.

Men på den punkten är både Susan A. Clancy och Olof Risberg tydlig. Det handlar verkligen inte om att förminska det övergrepp som skett och än mindre att bedriva lobbying för pedofiler. Det handlar om att öka förståelsen för hur barn reagerar i samband med övergrepp och hur samhället ska bemöta dem för att de ska våga ta bladet från munnen. Så att det inte ska behöva ta 30 år, som i Patrik Sjöbergs fall.

Så länge bilden av den typiske pedofilen är den fula gubben, som med hot och våld tvingar sig på det lilla barnet, så kommer barnen som inte upplevde äckel, chock och rädsla i samband med övergreppen att förbli tysta. De kommer att fortsätta känna skuld och skam över att de inte passar in i den gängse bilden av ett sexualbrottsoffer. Vissa av dem kommer till och med att förneka att det var ett sexuellt övergrepp de var utsatta för, kanske speciellt då unga pojkar som blivit utnyttjade av kvinnor. Eller som Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi och forskningsledare inom Kriminalvården, berättar:
”Man kan få höra historier om att ”det var ju jättekul när morsans tjejkompis hade sex med mig när jag var 13 år och morsan var på fyllan”. ”
För just kvinnliga förövare är kanske de som tjänar mest på att den gängse bilden av pedofilen är den fule gubben som använder våld och hot för att genomföra sina övergrepp. Och just unga pojkar är kanske de som förlorar mest på att den gängse bilden av ett offer är den som traumatiserats till följd av den äckel, chock och rädsla som barnet upplevde i samband med övergreppet.

Många kvinnor reagerar naturligtvis negativt mot att bilden av hur sexbrott mot barn ser ut breddas. När även kvinnors övergrepp mot barn blottläggs så krackelerar också synen på den goda omhändertagande modern, vilken många kvinnor identifierar sig med.

Det finns naturligtvis även politiska krafter som vill bibehålla bilden av pedofilen som den fula gubben som med våld och hot tvingar sig på barnet. Den bilden passa väldigt bra in i feminismens syn på samhället, där män är förövare och kvinnor är offer. Den passar också väl in med den feministiska teorin om könsmaktsordningen. Om det skulle framkomma att även kvinnor begår sexualbrott mot barn och kanske framför allt mot unga pojkar, så skulle en viktig byggsten i teorin försvinna. Därför värjer sig många feminister mot alla nya rön som presenteras när det gäller sexuella övergrepp mot barn.

Det kanske är bra för deras egen självbild, men är det verkligen bra för barnen?

MER INTRESSANT OM: , , ,

26 april 2011

Matilda Flodin - en skolpolitiker som skiter i pojkarna

Medborgare! 29-åriga Matilda Flodin från Lund började sin politiska karriär redan i unga år. Det föll sig säkert naturligt att engagera sig inom Kristdemokraterna redan som 12-åring, då både hennes mamma och styvpappa var aktiva inom partiet. Redan som 14-åring blev Matilda Flodin vald till ordförande för KDU i Katrineholm. Till valet 2002 återfanns Matilda Flodin bland landstingskandidaterna för Kristdemokraterna i Sörmland. Det var första gången som den då 20-åriga juridikstuderanden deltog aktivt i valrörelsen. På frågan vad hon skulle prioritera om hon vore statsminister svarade Matilda då:
”Jag skulle självklart prioritera barnen! Skolan.”
Idag är jur. kand. Matilda Flodin en av en handfull aktiva politiker inom Kristdemokraterna i Lund. Hon sitter som ersättare i barn- och skolnämnd i Lunds stad. Så Matilda Flodin har onekligen blivit kvar inom det område som hon redan som 20-åring sade sig ömma för.

Men skulle du som förälder till en liten pojke i skolåldern vilja ha Matilda Flodin som representant i barn- och skolnämnden?

sin blogg uttrycker Matilda Flodin ett hånfullt förakt mot pojkar och då speciellt de pojkar som har det svårt i skolan, vilket Medborgarperspektiv redovisade redan för ett par dagar sedan.

Matilda Flodin skriver bland annat att:
”Jag tycker att vi ska sluta gråtrunka över pojkars dåliga resultat...”
Hon påstår att pojkars allt sämre betyg beror på att det finns en ”machokultur” bland de manliga eleverna och hon tycker att det är dags att sluta med ”stackars pojkar som fått det så dåligt nu”-retoriken. Konsekvensen av Matilda Flodins syn på de allt sämre resultaten i skolan är helt enkelt att pojkarna får skylla sig själva!

Istället säger Matilda Flodin:
”Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på betyg (även om man såklart bör se till att eleverna är behöriga till gymnasiet). Vad hjälper det en tjej att ha jättebra betyg om hon sen i gymnasiet packar ihop under pressen att vara perfekt både i skolresultat och till utseendet, eller i 20-årsåldern mår så dåligt så hon varken kan jobba eller studera?”
Det är inte första gången som Matilda Flodin uttrycker ett hånfullt förakt mot pojkar och män på sin blogg. Det är tyvärr ett genomgående tema. Varför kan man fråga sig? Kan det bero på att hon är feminist och har läst genusvetenskap?

Man kan ju i sådana fall fråga sig vad det är för kvalitet på utbildningen i genusvetenskap när den resulterar i att personer som Matilda Flodin uttrycker saker som dess på Facebook och på sin egen blogg:


Matilda Flodin hävdar alltså att män förfogar över 99 procent av världens ekonomiska tillgångar. Man undrar ju varför hon sprider den typen av feministiska myter och vandringssäger? Har hon fått lära sig det när hon läste genusvetenskap?

Sanningen är nämligen den att kvinnor äger drygt 30 procent av de ekonomiska tillgångarna enligt seriösa beräkningar, vilket är lätt att förstå då kvinnor i USA äger drygt 50 procent av tillgångarna och kvinnor i EU drygt 40 procent (USA och EU står för cirka hälften av förmögenheterna i världen).

Man undrar ju om resten av barn- och skolnämnden i Lunds stad delar Matilda Flodins syn på män generellt och pojkar i skolan i synnerhet. Vad tycker till exempel ordföranden Lars Hansson om hennes syn på pojkars allt sämre resultat i skolan? Eller vad tycker Matilda Flodins partikollega Agnes Borg om hennes uttalanden? Agnes Borg är Kristdemokraternas ordinarie ledamot i barn- och skolnämnden i Lunds stad. Eller vad tycker Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund?

Vad tycker du? Skulle du som förälder till en pojke i skolåldern vilja ha Matilda Flodin som representant i barn- och skolnämnden i din kommun?

MER INTRESSANT OM: , , ,

22 april 2011

Ifrågasätt inte de feministiska dogmerna

Medborgare! Ifrågasätt aldrig de feministiska dogmerna! Ifrågasätt överhuvudtaget aldrig det en feminist skriver eller hävdar, speciellt inte om det handlar om något som inte passar in i deras svartvita feministiska världsbild om synen på män och kvinnor. Då drabbas du nämligen osvikligen av deras härskartekniker. Antingen får du inget svar alls (osynliggörande), eller så försöker de få dig och dina argument att framstå som löjlig och oviktig (förlöjligande), eller så drabbas du helt enkelt av deras vrede och blir omedelbart utpekad som en kvinnohatare...

Eller vad sägs om följande sköna kommentar från Matilda som just droppade in bland kommentarerna här på bloggen:
"Jag tar inte med kvinnoföraktande kommentarer som din i min blogg. Trodde du att jag skulle släppa igenom en kommentar där det står att flickor (ja du skrev flickor, inte vissa flickor) var lågpresterande för 30 år sen? Jag som har en mamma på 70 år och en syster på 48 som definitivt aldrig varit lågpresterande på något sätt. Ta ditt jävla gråtrunkande över staaaaackar fööörfördeelade små män och dra någon annan stans. I min blogg är du inte välkommen. Och om man kommer med nonsens som att tjejer generellt hade dåliga betyg förr 30 år sedan får man faktiskt komma med fakta som stödjer detta också för jag tror inte ett jävla skit på det. Stör mig inte igen!"
Detta efter att jag hade lämnat en kommentar till hennes inlägg om genusperspektiv i skolan, där hon som så många andra feminister hävdar att det är en "machokultur" bland pojkar som gör att de får betydligt lägre betyg än flickor och där hon dessutom tycker att man ska "sluta gråtrunka över pojkars dåliga resultat". I vanlig ordning anser alltså feministen att det är pojkars eget fel att de får sämre betyg i skola och att det inte är något att lägga några resurser på. Pojkarna får skylla sig själva helt enkelt!

Medborgarperspektiv kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att lämna en liten kommentar till inlägget och frågade Matlida om hon trodde att "machokulturen" har blivit mer framträdande bland pojkar under de senaste 20-30 åren, trots att vi under den perioden har haft en väldigt levade jämställdhetsdebatt i samhället och att feminismen har fått allt större inflytande i samhället. För pojkars betyg har ju faktiskt försämrats under den perioden!

Medborgarperspektiv undrade också om Matilda hade samma syn på flickors betyg på den tiden pojkars betyg var något bättre än flickors. Den allmänna synen på den tiden (framför allt från feministiskt håll) var att pojkarna tog för mycket plats i klassrummen och att skolans undervisning var anpassad efter pojkarna behov. Då lades stora resurser på att förändra skolan och undervisningen för att bättre passa flickorna.

Resultatet av detta vet vi nu. Pojkar har aldrig lämnat skolan med så dåligt betyg som de gör idag (trots att de fortfarande klarar de nationella proven nästan lika bra som flickorna). En stor andel av pojkarna lämnar dessutom skolan utan fullständiga betyg. Andelen pojkar som läser vidare på universitet och högskola blir också allt mindre.

Men för Matilda och andra feminister är pojkarnas allt större utanförskap i skolvärlden ingen samhällsproblem. För Matildas mamma och hennes syster var minsann inte "lågprestrande" och hade inte några dåliga betyg när de gick ur skolan (sic!). Därför tycker Matilda att vi kan skita i alla pojkar som har problem i skolan idag och som får allt sämre betyg. Dessutom är det trots allt mycket mer synd om flickorna tycker Matilda när hon i sitt inlägg skriver:
"Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på betyg (även om man såklart bör se till att eleverna är behöriga till gymnasiet). Vad hjälper det en tjej att ha jättebra betyg om hon sen i gymnasiet packar ihop under pressen att vara perfekt både i skolresultat och till utseendet, eller i 20-årsåldern mår så dåligt så hon varken kan jobba eller studera?"
I vanlig ordning är det i slutändan alltid mest synd om flickorna. Det är nämligen en av de feministiska dogmerna!  

MER INTRESSANT OM: , , ,